| Vi har övat och övat
med sele hela veckan och nu skall det bli av att gå ut.
Så jag sätter selen på Gösta och för säkerhets skull tar jag med mig Ture också han har ju varit utekatt i 8 år. Allt för att Gösta skall vara lugn. Vi skall gå till kollo har jag tänkt mig, solen skiner och det är lagom varmt Jaha och vad händer då ... jo när vi kommer halvvägs så bryter ett formidabelt oväder ut. Det regnar ja inte så där vanligt utan det vräker ner, stora hemska droppar och så börjar det åska. Ture vrålar och jag menar VRÅLAR hela Älta skulle kunna höra honom om det inte var för åskan och regnet.Så det blir att ta upp katterna på axeln och springa hem så fort det nu går. Väl hemma så är vi blöta alla tre . Ja det var det försöket att gå ut skall det lyckas att gå ut igen månne..... Jo jag är ängslig men bestämmer mig för att göra ett försök till. Så jag sätter på selen på Gösta och går (nää Ture får bli hemma denna gången) Hänger upp katten på axeln och promenerar iväg. Gudars han gör ingenting..... intet... han hänger där på min axel och tittar sig omkring, inte en klo i mitt skinn inte en rörelse om att det är otäckt han bara sitter där. Så kommer vi fram till kollo och jag sätter ner honom, som om han visste vad det var tar han området i besittning som den kung han tycker att han är. Allt är hans hela den del av området som är mitt är hans. Jag vattnar och han deltar med hela sin varelse i det som händer.så skall vi gå hem då. "Gösta kom nu så går vi hem" och då hoppar han upp på min axel och rider hem. Jag är förundrad och tankfull ... hur har jag kunnat få en så fantastisk katt... ett sånt temprament en sån självsäkerhet varifrån kommer den...??? Ja lycklig är jag iaf och glad att den första promenaden gick bra till slut oddsen var ju inte så goda... |