BILD PÅ ALLA PLANETER

BILDEN HAR JAG TAGIT FRÅN PROGRAMMET ENCARTA 95

Merkurius

Merkurius är den minsta och ogästvänligas av de inre planeterna. Merkurius är inte mycket större än vår måne och mycket lik denna med ringberg och kratrar. Merkurius är ytterligheternas planet. Den befinner sig närmare solen än någon annan planet, och i den brännande hettan under dag tid når temperaturen 400 grader. Nattetid sjunker temperaturen ned mot 200 grader, eftersom det inte finns någon atmosfär som kan hälla kvar värmen. Merkurius vrider sig ett varv kring sin egen axel på 55 dygn, och behöver 88 dygn för ett varv i banan runt solen. Banan är tydligt elliptisk, och avståndet från solen varierar mellan 47 och 69 miljoner kilometer. Ytan på Merkurius liknar mycket den på vår måne. Där finns nakna klippor och så miljarder kratrar av alla storlekar, från mycket små hål till väldiga gropar med många kilometers diameter. Dessa kratrar har orsakats av en massa föremål som har regnet med från rymden. Merkurius inre liknar Jordens. Troligen har Merkurius, precis som Jorden, en stor, klotformig kärna av glödande, flytande järn. Gravitationen är bara omkring en tredjedel så stark som Jorden. På Merkurius skulle en människa kunna hoppa tre gånger så högt som på jorden. Merkurius vänder alltid samma sida mot Jorden på samma punkt i sin bana runt solen. Merkurius är svår att observera. Merkurius bana löper så nära solen att vi aldrig ser planeten mer än 27 grader från solskivan på himlen. Följaktligen ser man aldrig Merkurius annat än nära horisonten strax före soluppgången eller strax efter solnedgången. Eftersom den uppträder och försvinner så hastigt, ser den ut att liksom ila fram över himlen. Det är den har fått sitt namn, efter den romerska guden Merkurius som, enligt vad romarna trodde, snabbt kunde löpa över himlen.

Venus

För bara 50 år sedan trodde vissa astronomer att under planeten Venus molntäcke kryllade det av liv. Innan man skickade rymdsonden till planeten var vår kunskaper bristfälliga om Venus. Förklaringen här till är att Venus aldrig kan studeras direkt från jorden då den är omgiven av täta, aldrig lättande molnmassor. Dessa moln är också förklaringen till planetens stora ljus styrka. Sedd från jorden lyser den klarare än någon stjärna och kan ibland ses med blotta ögat. Venus yta består av ett kalt och kargt ökenlandskap. Samlingar av klippblock ligger utspridda. Temperaturen är mycket hög, omkring + 480 grader. Denna temperatur omöjliggör att människor kan besöka denna planet. En resa hit skulle ta ca tre månader. Dessutom skulle det atmosfäriska trycket på planeten, vilket är hundra gånger jordens, innebära att en människa skulle krossa till döds. Atmosfären på Venus innehåller till största delen koloxid. Enorma stormar rasar i den övre delen av atmosfären. Nere vid planetens yta är det nästan helt lugnt. Men ju högre upp man kommer, desto starkare blir vinden. Omkring 65 kilometer ovanför öknen rusar vinden fram med den otroliga hastigheten av ungefär 425 km/tim. Inte ens den värsta orkan som någonsin drabbat jorden har uppnått den vindstyrkan. Ett venus år varar 225 jorddygn. Men Venus roterar långsammare än Jorden, så att en dag på Venus är så lång som 243 jorddagar. Det innebär att en full venus dag är längre än ett fullt venus år. Venus är den enda planeten i solsystemet som roterar "baklänges". Alla de andra planeter roterar åt samma hål som de kretsar kring Solen, medan Venus roterar åt andra hållet. Forskarna kan inte förklara varför Venus roterar på detta sätt. En del forskare anser att Venus har kolliderat med en väldig himlakropp som stoppat den normala rotationen och bringat planeten att börja rotera mycket långsamt åt andra hållet.

JORDEN

Jorden är en av de nio planeterna i solsystemet. Jorden är unik, för här finns ett högt ut vecklat liv. Än så länge har vår utforskning av rymden inte säkert visat att det skulle finnas liv någon annanstans i solsystemet. Hur kommer det sig då att livet har utvecklats just här på jorden ? Jo tack vare solens energi fick livet en chans. Vi ligger precis "lagom" långt från solen som ger oss värme och ljus. Och runt jorden finns en atmosfär som bland annat innehåller syre och koldioxid som växte och djur behöver för att andas. Syret behövs också för att skydda livet på jorden. Det är nämligen ozonlagret, som bildades av syre högt uppe i atmosfären, som stoppar solens skadliga ultravioletta strålning. Livet behöver också vatten för att utvecklas, och vatten finns det gott om på jorden. Men trots att jorden är speciell liknar den också de andra planeterna på många sätt. Den består av sten med en metall- kärna i centrum, precis som Merkurius, Venus och Mars. Venus och Mars har också atmosfärer, även om de är annorlunda än jordens. Och precis som jorden har de flesta planeterna månar.

MARS

Mars är den fjärde av planeterna i solsystemet från solen räknat. Utforskad med hjälp av rumdsonder. Ca hälften av ytan täcks av slocknade vulkaner, djupa sprickor och raviner. Resten av ytan har rikligt med kratrar och ringberg. Landskapet är stenigt och ödsligt. Markens röda färg beror troligen på järnföreningar. Atmosfären är mycket tunn, en hundradel av jordens, och består av koldioxid ( 95% ) och en del andra gaser. Marshimlen lyser gul, sannolikt på grund av sand i atmosfären. Eftersom M:s rotationsaxel lutar växlar årstiderna. Temperaturen vid ekvatorn kan bli 0 grader mitt i dagen, på natten kan den sjunka till -100 grader. De vita polarkalotterna ändrar storlek med årstiderna, det rör sig troligen om rimfrost bildad av metan. Inga tecken på organiskt LIV.

Mars har två små månar, Phobos och Deimos, upptäckta 1877.

Medelavståndet från solen: 228 miljoner kilometer

Diaeter: 6794 km

massa: 0,11 gånger jordens

Temperatur: max 20 grader, minst 140 grader

Rotation ("dygn"): 24 h 37 min

Jupiter

När sonden bromsat ner från 170 000 km/tim och utlöst sin fallskärm, skall värmeskölden kastas av. Sondens sista timme går åt till att göra mätningar på Jupiters oroliga atmosfär. För första gången har en rymdfarkost varit nere i Jupiters stormiga atmosfär. Det visade sig vara rena helvetet. 57 minuter mätningar hann den lilla sonden med, inne den smälte i olidlig värme och extremt tryck. Den slutade smälta i olidlig värme och extremt tryck. Den slutade sina dagar i ett hav av varmt, flytande väte. Aldrig tidigare i rymdhistorian har en rymdsond utsatts för så hård behandling. Den lilla sonden skickades ut från rymdsonden Galileo. Den flög i en flack bana in mot Jupiter, och den 7 december brakade den med 173000 kilometer i timmen in i atmosfären, där den bromsades ner med mer än 200 gånger jordens tyngdkraft. Som skydd mot friktionsvärmen hade sonden en värmesköld, som kastades av så snart fallskärmen vecklat ut sig. Den lilla sonden svängde under sin fallskärm, när den kastades runt Jupiters eviga storm. Under tiden, i 57 minuter närmare bestämt, vidare befordrade den sin mätdata till Galileo, som flög vidare 185 000 kilometer ovanför Jupiter. Först frågades fallskärmen vid en temperatur på 260 grader, 40 minuter senare började själva sonden smälta. Jag tror att före eller senare så kommer de lyckas med allt som de inte har lyckats med hittills.

Saturnus

Saturnus är solsystemets sjätte planet. Saturnus har blivit känd som planeten med ringar. Saturnus är omkring tio gånger så stor som jorden, men den är så lätt att den skulle kunna flyta på vatten. Saturnus rör sig i en bana 1500 miljoner kilometer från solen. det är ca tio gånger Jordens avstånd från solen. Det stora avståndet innebär att solljuset ute vid Saturnus är svagt, ca 100 gånger svagare än det solljus vid mottar här på jorden. Saturnus består mest av väte och helium. Allt man kan se på Saturnus är en tät och molnig atmosfär med vindhastigheter på upp till 2000 kilometer i timmen. Vad som döljer sig under molntäcket vet man inte. Därunder kan det finnas ett tjockt lager av sörjg frusen gas. Själva centrum av planeten utgörs förmodligen av ett klot av bergarter och metaller med en diameter av tusentals kilometer. Trots att Saturnus ligger så långt från jorden kan man se den utan teleskop. Den lyser starkare än de flesta stjärnor. Saturnus kommer aldrig att bli ett föremål för rymdfarkost. Atmosfärtrycket är så stor att det kommer att krossa alla rymdsonder. Man har länge vetat att Saturnus har månar. Tidigare trodde man att de var fem till antal, men rymdsonder som har passerat Saturnus visat att ringsystemet består av hundratals, kanske tusentals ringar. I ringarna finns det småpartiklar av stora block av stenar och is. Från bråkdelen av en millimeter upp till några meters diameter. Ringsystemets bredd har beräknats till ca 70.000 kilometer. Dt finns flera teorier om ringarnas ursprung. En är att de isiga partiklarna är mycket små planetoider som formats samtidigt som Saturnus bildades. En annan teori är att partiklarna utgör rester av en måne som på något sätt kommit för nära Saturnus och sedan brutits sönder av den stora planetens gravitation. Man vet inte hur många månar Saturnus har. Observationer tyder på minst 21 kanske 23. Den måne som intresserar vetenskapsmännen mest är den som kallas Titan. Det är den största månen i solsystemet. Titan är nästan lika stor som Mars. Eftersom Titan är omgiven av en tjock atmosfär, med molnslöjor i brunt eller orange, vet man inte så mycket om hur den ser ut på ytan. Men man tror att det kan finnas sjöar av flytande kväve vid polerna. Temperaturen ligger vid - 160 grader. Det tar nästan 30 år för Saturnus att fullborda ett varv runt solen. 1981 passerade rymdsonden Voyager 2 på endast 101 kilometer avstånd från Saturnus. Under denna passage togs ca 70.000 bilder som sändes tillbaka till jorden.

Uranus

Vid årsskiftet 1985-86 passerade den amerikanska rymdsonden Voyager 2 efter en färd på åtta och ett halvt år till planeten Uranus. Uranus, nattens planet, har varit en av de minst utforskade planeterna i vårt solsystem. Man kan knappt se den från jorden med blotta ögat. Ändå är den 47 gånger så stor som vår eget planet. Uranus upptäcktes av en slump den 13 mars 1781. Och det var en musiker som upptäckte planeten. Det var Wilhelm Herschel från Tyskland som hade en stor hobby. Han var en hängiven amatörastronom. Herschel fann ett skivliknande föremål som rörde sig på stjärnhimlen. Herschel trodde att han hade sett en komet och rapporterade fyndet till brittish Astronomer Royal. Snart upptäckte man att amatörastronomen hade upptäckt en ny planet. Herschel ansåg att den nya planeten skulle heta Georium Sidus för att smickra den engelska kungen George 2. Till slut fastnade man för Uranus ett namn ur den grekiska mytologin. Uranus liknar Jupiter mer än Jorden och dess atmosfär består till stor delar av metan. Planeten har liksom Saturnus ett system av ringar. För närvarande känner man till minst 10 ringar. Det märkliga med planeten är att rotationsaxeln är i stor sett parallell med banplanet, något som skiljer Uranus från de övriga planeterna i vårt solsystem. Det finns forskare som tror att planeten har tippat över ända efter någon jättesmäll i rymden. Forskarna tror att Uranus består av en fast kärna omgiven av en tung atmosfär av is och gas. Överst i atmosfären har temperaturen sjunkit -220 grader. Den består här av vatten, ammoniak och metan. Vindhastigheter på 700 km/tim har uppmätts. Det tar hela 84 år för Uranus att färdas ett varv runt solen. Det innebär att årstiderna på planeten är mycket långa. Den del av Uranus som ligger bort från solen har 42 år lång vinter. En riktig mörk natt och lätt och jämt skymta Uranus med blotta ögat om man vet precis var man ska titta. Har man en aktuell karta över planeternas positioner, hittar man lätt Uranus med hjälp av ett mindre teleskop. För rymdsonden passage kände man endast till fem månar. I och med sondens passage upptäcktes tio nya månar.

Neptunus

Neptunus är den åttonde planeten i vår solsystem. den är uppkallad efter den romerska havsguden. Neptunus är Uranus och omkring fyra gånger så stor som Jorden. Planetåret är ungefär 165 jordår och planetdagen ganska precis 18 timmar. Neptunus upptäcktes genom teleskop år 1846. Man hade tidigare upptäckt att Uranus bana stördes och antog att det var av en ännu mer avlägsen planet. Man vet inte så mycket om Neptunus. Förmodligen är den ganska snarlik Uranus. Den kan ha en flera tusen kilometer tjockt islager. Neptunus atmosfär antas vara rik på väte och metan. Planeten är troligen omgiven av ett molnlager som löper parallellt med ekvatorn. Yttertemperaturen har ute vid Uranus sjunkit till -220 grader. Neptunus har två kända månar, Triton och Nereid. Triton har en diameter av hela 5000 kilometer. Den är alltså avsevärt större än Jordens måne. Nereid har en diameter av ungefär 600 kilometer. Från Neptunus blågröna metangasvärld skulle solen synas som ett knapphålshuvud 4500 miljoner kilometer bort.

Pluto

Pluto är den yttersta hittills kända planeten. Medelavståndet Solen - Pluto är 5900 miljoner kilometer. Det motsvarar avståndet Solen - Jorden fyra gånger. Tänker man sig avståndet Jorden - Månen nedkrympt till en centimeter skulle Pluto, liten som ett dammkorn befinna sig 150 meter bort. Innan man lyckades fotografera Pluto visste astronomer och matematiker att det fanns en planet längre bort från Neptunus. Det var visst egendomligheten i kretsloppen hos Uranus och Neptunus som fick astronomerna att förmoda att det måste finnas ännu en planet, Ännu längre bort än Neptunus. Det dröjde emellertid ända till 1930 innan man lyckades fotografera Pluto. Pluto är uppkallad efter dödens och mörkrets gud i det gamla Rom. Det är ett passande namn på den mest avlägsna planeten som belägen i den mörkaste och ödsligaste delen av vårt solsystem. Pluto har ovanlig bana som är starkt lutande mot de övriga planeternas banor i solsystemet. Banan är dessutom stark excentrisk vilket innebär att när den är som närmast solen, befinner den sig innanför Neptunus bana. Vi vet inte alls särskilt mycket om Pluto. Tidigare betraktade man allmänt Pluto som en vanlig planet, men senare tids forskning pekar i den riktningen att Pluto kan betraktas som en jättelik snöboll av frusen metan. Möjligen kan Pluto också ha en ytterst tunn atmosfär av metangas. Man vet inte heller hur stor Pluto är . Nutida uppskattningar visar att den bara har en diameter på drygt 3000 kilometer. År 1978 upptäckte man en måne kring Pluto som fick namnet Karon. Den är knappt hälften så stor som Pluto, ett ovanligt storleksförhållande mellan en planet och dess satellit. En del forskare anser att Pluto en gång kan ha varit en måne till Neptunus, men som av någon anledning kan ha kastats ut till den banan som den nu har. När det gäller månen Karons natur påstår samma forskare att Pluto kan ha delats i två bitar då den kastats loss yr sin tidigare bana, och därmed bildades månen Karon. Avståndet från Karon till bara 19000 kilometer, vilket gör att man senare bör se Pluto/Karon som en moderplanet och dess måne. Pluto behöver 248 år för att vandra ett varv runt solen.

Det kanske ser ut så här på andra planeter det är bara Månen, Mars och Jupiter som våra sonder har varit på.