-"Nej, det går inte jag med på. Det är helt kolsvart ute, minusgrader och läskigt. Kan du inte ta dig hit på ett annat sätt?"

-"Nej, älskling", svarade jag och försökte låta övertygande. Saken var att bussarna hade slutat gå för två timmar sedan, jag hade ingen bil och ingen att få skjuts med. Slutligen frågade jag min flickvän om någon av hennes fröräldrar skulle kunna hämta mig.

-"Nej", tyvärr. De har fullt upp med att laga färdigt maten."

Självklart, varför tänkte jag inte på det tidigare?

Då fanns inte så mycket mer att göra och efter ha lagt på luren klädde jag på mig varmt, tog presenten under armen och gav mig ut i december kylan.

Jag andades in den friska kvällsluften som stack lite i näsan. Jag hade en lång väg framför mig, det skulle ta ungefär en halvtimma att ta sig fram. Sista biten av vägen går genom Grönadalen, genom skogen.

När jag kom fram till skogen stannade jag upp ett tag. Vad vackert det år här med snön som täcker träden och ängen. tänk att vår våldsamma värd kan vara så lugn. inga krig, inga svält bara fridfullhet.

Jag tog ett till steg till och klev in i mörkret bland träden. En gatolampa hade gått sönder. Nu var det bara en kilometer kvar och jag saktade farten . Det var så skönt ute, inga skrik man kunde tänka ostört.

Plötsligt lyste natthimlen upp av ett starkt ljussken. Sakta sänkte sig farten och granarnas svarta konturer syntes. En underbar musik hördes, jag hade aldrig hört något liknande förut.

Det lät som vågorna & vinden med skvätt av kärlek och tårar.

Jag vek av från vägen och började gå mot ljuset. Jag kunde inte tro mina ögon. Det såg ut som en upp-och-nedvändglasstrul med många fönster på. På undersidan fanns lampor som lyste upp hela skeppet och gav ett mystiskt, hemlighetsfullt intryck. Färgglada lampor lyste i tak med den bedövande musiken.

Väldigt ofta har jag drömt om UFO, att de skulle komma någon gång och hämta mig och min flickvän så att vi slapp alt elände här på jorden. Våra barn skulle växa upp i en värd med frihet och lugn.

Tänk om de skulle hjälpa oss människor?

De där uppe måste vara nyfikna på oss och vi är nyfikna på dem. Troligvis ligger de flera år framför oss inom teknologin, men vem vet, kanske har de en gång levt i en värld som vår. Den blev kanske förstörd av dem själva och nu har de tvingats att leva på ett annat sätt.

Jag var red, skräckslagen men vågade mig fram ändå. Jag hörde ett svagt sus och vände mig om. Där stod de. Tre livslevande varelsen, sk rymdvarelser. Deras snälla små, ljus-gröna-vita ögon tittade nyfiket på ord och mina tankar var som bortblåsta med vinden. Sakta kände jag paketet glida ur min hand och med en mjuk duns landade det röda paketet i den vita snön. Det var då de lade märke till paketet.

Jag tittade nyfiket på den, tog upp paketet och släppte det igen. Otroligt! de kunde bara se röt ifall något vitt var i bakgrunden.

Jag kände mig varm i kroppen, som om någon masserade mig, men det var konstigt, efter som vi stod tre meter ifrån varandra. Gick de in i mina tankar eller så höll jag på att bli helt gallen?

De ville vetta vad den "röda saken" innehöll. "Nej", tänkte jag, "det är en present till min flickvän. Låt mig hämta hit henne så får ni se vad som finns inuti. Men vi vill åka med er, hem till er planet"

Han som verkade vara ledaren nickade med huvudet och de andra ställde en massa frågor till mig som jag omöjligt kunde svara på eftersom allting blandades ihop. Men en sak märkte jag : de tänkte på olika språk!

Till slut lyckades jag slita mig från dessa underliga varelser och sprang iväg genom skogen hem till min flickvän. Konstigt nog var hon redan klädd i sin vinterjacka.

"Älskling, vet du vad som har hänt? Jag träffade tre varelser, de verkade vara snälla, och de vill att vi ska åka med dem till deras planet."

-"Jag vet", svarade hon med ett stort leende på läpparna, stängde dörren och sprang ut.

Jag fick en konstigt känsla av att hon redan hade pratat med dem, men hur? De kunde omöjligt ha kommit fram före mig.

-"Vänta, hur vet du att jag har pratat med dem?"

-"Vad tror du man har huvudet till och tankarna?" svarade hon och tog min hand.

Jag räckte ledaren paketet och tillsammans med min flickvän tog vi det första steget mot det okända.