Letar Ni efter en webbdesigner? Isåfall har Ni kommit helt rätt. Detta är nämligen en designad sida designad av webbdesignern Daniel Morin, en webbdesigner i tiden.
Jag är en 21 årig grabb i mina bästa år som diggar livet för allt det har att erbjuda och för allt som komma skall. Livet är som en sandlåda, en tillfällig lekplats. Man gör sitt bästa, men ändå rasar det jäkla sandslottet.

Jag började mina dagar som nyfödd på BB i metropolen Luleå. Sen dess har det bara gått uppåt, både i längd och i vikt.
"Otroligt välkända" skolor som jag har haft äran att studera på är bl. a. Mariedalsskolan i Timrå, Timrå gymnasieskola och Borgarskolan i Gävle. Efter 3 års hårda studier inom ekonomi kom jag till insikt att ekonomi och Daniel var två saker som inte ska beblanda sig med varandra.

I brist på saker att skriva om mig själv tog jag mig friheten och skrev en text om någonting helt annat:

Vaknandet

Bergen i fjärran stod där likt en mur av storslagna pyramider inhöljda i dimmor och ärrade av alla år de stått, stolta och högresta, i det karga landskapet.


morin2.jpg (4219 bytes)
Dagen var fortfarande ung, men man kunde redan skymta en svag strimma ljus som trängde sig ner längst bergssidorna och skilde dimmorna åt.

Precis som stjärnorna under natten hade lyst upp himlavalvet, kom nu solen åter för att med nyvunna krafter sudda ut de dunkla skuggorna som natten fört med sig. Långsamt steg den på himlavalvet, tätt följd av ett skimrande klart sken, som med enorm intensitet lyste upp skyn.

Landet tycktes vara dött och öde, men det gömde ändå på något sällsamt. På andra sidan bergstopparna genomgick landet en förvandling.

Skogen som i årtusenden stått orörd var ännu intakt, och med en känsla av välbefinnande viskades det lugnt bland trädkronorna. Hemligheter som inte hörts på årtusenden utbyttes, men för en vanlig dödlig uppfattades det endast som ett sus bland stammarna.

Älven som vanligt forsande genom dalen delade skogen i två delar, tycktes även den berörd av vad träden sade.

Vinden hade åter väckts till liv och svepte ner från bergen, och längst de stora fälten där veten mognade förde den med sig en svalkande bris. Som en sammetslen smekning sköljde den över nejden, och som i en medryckande melodi svajade vegetationen rytmiskt där brisen drog fram.

Hjortar betade fridfullt på ängen, och solen som sakta skänkte sina värmande strålar åt allt levande, glänste likt guld i pälsen.

Oberörda av den tidiga timmen och vad som pågick ovan jord, jobbade sorkarna redan febrilt under jord. De arbetade med utbyggnaden av deras trånga bostad för att få plats med tillökningen som väntade.

Genom en träddunge, på norra sidan av älven, kunde man tydligt se ett samhälle, som till det yttre verkade vara byggt av människohand. Gatorna låg denna tid på dygnet helt övergivna, men inte helt obevakade.

Inomhus låg innevånarna i sina alkover och drömde sig bort från det vakna tillståndets slit och arbete. Lågorna från elden lekte längst hällens väggar, och lämnade efter sig en strimma av svart sot som bevis på sin närvaro.

Plötsligt gav tuppen ifrån sig ett för sovande öron irriterande ljud, som resulterade i att vissa tog sig ur sitt tillfredsställande tillstånd och återvände till verkligheten. För mer svårväckta varelser gav tuppen åter ifrån sig ett skärande oljud som garanterade att ingen längre kunde befinna sig i drömmarnas värld.

På en gång var byns innevånare på fötter, och på trötta ben stapplade de omkring inomhus, innan de fått kläder på kroppen och något värmande innanför västen.

Solen hade nu tagit sig upp till en plats där den under dagen skulle utgöra mest nytta.

Högt ovanför allting flög örnen, vakandes över omgivningen, likt en förälder vakandes över sitt försvarslösa barn.