Social kompetens. Vad har socialtjänsten för specifik kompetens att tillföra i arbetet med människor med psykiska funktionshinder? Frågan intresserar mig och fångar lätt mina tankar. Jag börjar fundera kring begreppet och dess innebörd. Litteraturen ger mycket, sett från olika synvinklar.

Psykiatri. Ordet får mig genast att tänka på filmen " Gökboet ". Mina tankar går till Jack Nickolsons fantastiska rollprestation. Jag tänker på " Nurse Ratched " , och den hemska bild filmen ger av psykiatrisk " vård ". Tvångsmedicinering, elchocker och bältesspänning. Bilder jag har svårt att skaka av mig, trots att det är film. Någonstans är detta, med min mycket begränsade insikt i den psykiatriska vården, den förförståelse jag har när det gäller psykiatrin.

Jag bestämmer mig för att göra det lite svårt för mig själv. Med min minimala kunskap om psykiatrin och dess relation till socialt arbete, vill jag få en möjlighet att spränga mina fördomar om tvångsmediciner och elchocker. Lära mig något mer om vad psykiatrin idag innebär. Jag väljer att försöka ta reda på vad social kompetens innebär sett från psykiatrins synvinkel. Mina frågeställningar blir följande:

Allt detta med utgångspunkt i psykiatrin, alltså.

För att ta reda på svaren kring dessa frågor, har jag gjort litteraturstudier, samt varit i kontakt med Yvonne Forsell, psykiatriker och docent, som arbetar med forskning och utveckling.

Jag utgår även mycket ifrån egna tankar och reflektioner kring det jag funnit.

Jag vill börja med en liten beskrivning av socialtjänstens och psykiatrins olika utgångspunkter, i några viktiga frågor.

Det är numera socialtjänsten som har allt det övergripande ansvaret för alla människor som lider av psykiska funktionshinder. Psykiatrin står för den medicinska biten, och skall avgöra när en människa är färdigbehandlad. Utifrån detta beslut har socialtjänsten betalningsansvaret för vården ( red Topor 1998 ).

Magnus Sundgren skriver att man inom socialtjänsten och psykiatrin har olika regelsystem och olika strukturer för hur beslutsfattningen går till. Inom socialtjänsten är beslutsrätten med avseende på en enskild individ kollektivt och politiskt. Besluten är här överklagningsbara hos förvaltningsdomstol. När en person anmäler sitt behov här, startas en förvaltningsprocess, som skall leda fram till ett beslut om bistånd enligt Socialtjänstlagen. Denna process regleras för att tillförsäkra den enskilde så stor rättssäkerhet som möjligt. Han/hon skall ha insyn i det som sker, och utredningen skall dokumenteras som allmän handling. Alla beslut skall motiveras tydligt, för att de skall kunna överklagas i annan instans. Socialarbetarens beslut härleds vidare genom delegation från socialnämnden, därigenom kan man uttrycka det som att socialarbetaren alltid måste fråga någon annan ( red. Topor 1998 ).

Vidare är psykiatrins beslutsrätt rörande samma individ individuellt, professionellt och utan överklagningsrätt. Läkaren har en makt att fatta beslut, som är honom/henne given genom läkarlegitimationen. När läkaren fattar ett beslut, behöver han i princip inte fråga någon annan. Mötet formas här genom läkarens kompetens, hans professionella kunskaper och överväganden. Här kan den medicinska diagnosen och åtgärden ske utan att det finns något formellt krav på insyn från patientens sida ( red. Topor 1998 ).

Stora skillnader finns mellan socialtjänst och psykiatri. De skiljer sig åt med avseende på hierarkier och legitimitetsstrukturer. Detta skapar problem, när de två skall mötas för att samarbeta om de människor som behöver bådas hjälp. Man har även olika språk, samt olika synsätt på människan. För att dessa hinder skall kunna övervinnas krävs att båda parter är ödmjuka och lyssnar till varandra. Men gör man verkligen det?

Man kan uttrycka det som att psykiatrins kunskap om människor med psykiska funktionshinder är smal och djup. Socialarbetarens kunskap på det här området är i motsats bred och ytlig ( red. Topor 1998 ). Psykiatrin sitter på stora kunskaper och insikter i de psykiska sjukdomarna. Man vet hur de yttrar sig samt vilka behandlingsformer som oftast ger bäst resultat i olika situationer. Man har en gedigen kunskap i det medicinska förloppet, hur medicinerna fungerar samt vilka biverkningar de kan ge. Man vet hur en deprimerad person beter sig, och man kan upptäcka en begynnande psykos. Här har man ett sätt att se på individen i ett mer isolerat tillstånd, anser jag. Jag ser det som att man fokuserar på patienten som en individ med en diagnos, som skall botas. Det kan ses som en styrka hos psykiatrin att den sätter den enskilda individen i fokus, men jag tycker också att det behövs något mer – något som fattas i psykiatrins tradition, men som socialarbetaren och socialtjänsten har mer kunskap och träning på – nämligen individens sociala omgivning och sociala situation.

Socialtjänsten ser individen i hennes sociala miljö. Ser hennes nätverk som en del av henne själv, och henne som en del av sitt nätverk. Socialarbetarens styrka är, enligt mig, att hon för in människan i hennes sammanhang. Man ser hur hon påverkas och påverkar sitt sociala sammanhang. Detta är vad jag anser är socialarbetarens och socialtjänstens specifika kompetens, det som vi bör lyfta fram i vår egen profession, och se som vår styrka i arbetet med människor som lider psykiskt. Detta har vi både en teoretisk kompetens för, samt en praktisk tradition inom.

Jag frågade Yvonne Forsell vad hon tyckte att socialarbetaren och socialtjänsten hade att tillföra psykiatrin i arbetet med psykiskt funktionshindrade människor. Hon svarade med eftertryck : " Massor! "

Hon sade att socialarbetarna har ett helt annat förhållningssätt gentemot människor med psykiska funktionshinder och deras problem, än vad man traditionellt har inom psykiatrin. Hon anser att socialarbetaren ser dessa människor ur en helt annan vinkel, ser det andra än det sjuka, hos personen. Psykiatrin och socialtjänsten är som två olika pusselbitar, som båda behövs lika mycket. Den ena kan inte ersätta den andra, berättar Yvonne.

Mina tankar kring denna fråga, får drivkraft och bekräftelse genom de svar som Yvonne ger. Jag tror också att det är så att vi är som pusselbitar. Vi kommer förmodligen aldrig att

kunna ge en enhetlig och fullständig bild av den lidande och hennes situation, eller kunna komma med alla svar eller den ultimata lösningen, ens tillsammans, med om vi samarbetar kommer vi att kunna ge en mycket bättre hjälp än om vi fjärmar oss från varandra. Socialarbetarens utbildning och kunskap är bred, rent socialt. Vi ser människan i hennes sociala sammanhang, och vi ser hur detta påverkar henne. Vi fokuserar på något annat än det patologiska sjukdomstillståndet. Och jag tror faktiskt att det är just detta som är vår styrka, det som vi verkligen kan tillföra. Det heter ju " No man is an island. " Och det är just det som socionomen sitter inne med kunskap om.

När jag ställer denna fråga till Yvonne, svarar hon med att säga att hon ser samma brist från båda sidor, hos både socialtjänsten och psykiatrin. Hon menar att den största bristen är att man inte vill lyssna på varandra, och ta in vad den andre säger. Hon säger att socialtjänsten och psykiatrin måste lära sig att lyssna på varandra. Man måste bli mer ödmjuk inför varandra, och inse att den andra parten har kunskaper som man själv inte har.

Detta förefaller även mig vara ett stort problem, efter att ha läst litteraturen, och blivit varse de hinder som finns. Jag ser en brist på vilja att lyssna, och inse och acceptera att den andra parten har träning och kunskap som man själv inte besitter. Jag ser även här ett språkligt problem. Socialtjänsten har ett språk och psykiatrin ett annat. Detta borgar också för svårigheter i kommunikationen. Det är svårt att ta in ett annat perspektiv och kunskapsområde, om man inte har enats om ett gemensamt språk, en gemensam begreppsapparat. Hur man skulle kunna åtgärda detta kommer jag till här nedan när jag diskuterar nätverksarbete.

Jag läser även i litteraturen om socialarbetarnas bristande insikter i psykiska sjukdomar och dess förlopp. Kerstin Marklund – Hällgren skriver i sitt kapitel om att socialtjänstens psykiatriska och psykoterapeutiska kompetens måste öka ( red. Topor 1998 ). Det skulle förmodligen gagna individen om vi som skall arbeta inom socialtjänsten skaffade oss lite mer kunskap på området. Avsaknaden av lite djupare insikter på området ser jag också som en brist hos socialarbetaren och hennes sociala kompetens. Vi kräver självständighet av klienterna. Vi kräver att de skall ta ansvar för sina liv och sin ekonomi. Kanske kräver vi i vissa fall för mycket av människor, och stjälper individen istället för hjälper henne? Kanske kunde vi sätta oss in i hur en människa mår när hon precis skrivits ut från en psykiatrisk vårdavdelning, efter att ha behandlats för en djup depression. Kanske skulle vi då kunna förstå att det kanske är bättre att bevilja henne lite matpengar, än att säga att hon kan lösa sina ekonomiska problem genom att sälja sin sista koppling till ett normalt liv – bilen.

Naturligtvis kunde även psykiatrin dra sitt strå till stacken, och försöka införliva social kompetens i sitt arbete. Genom att förstå vikten av att inte skriva ut patienter till ett oordnat, otryggt liv utanför sjukhuset, kunde man kanske i samverkan med socialtjänsten undvika ytterligare psykiskt lidande för många människor.

Som en annan brist hos socialtjänsten skulle dess avsaknad av en egen praktik rörande mötet med psykiskt funktionshindrade, kunna ses. Att man inte har en egen uttrycklig praktik för hur man skall möta dessa människor, gör att man sätter sig själv i beroendeställning till psykiatrin och dess förklaringsmodeller.

De människor som lider av psykiska funktionshinder skulle enligt min mening enbart ha att vinna på att socialtjänsten och psykiatrin lärde sig att samarbeta på ett fruktbart sätt. Genom

respekt för den andres profession, kunskap och praktik, genom ödmjukhet och genom att lyssna till varandra skulle vi kunna göra detta samarbete möjligt.

Jag stöter i litteraturen i den här kursen på fenomenet nätverksarbete inom psykiatrin, och tänker främst på det finska mentalsjukhuset Keropeuda ( red. Topor 1998 ). I mina ögon är detta en gyllene möjlighet för psykiatrin och socialtjänsten att öka sitt samarbete i vården av de som lider av psykiska funktionshinder. Genom denna form av möten, hjälps man åt att forma ett språk som alla kan förstå och vara överens om. Socialtjänsten får ta del av psykiatrins överlägsna kompetens på det medicinska fältet, och psykiatrin får tillgång till socialarbetarnas kunskaper inom den sociala omgivningen och nätverkets innebörd för individen och hennes situation. Nätverksarbete är också något som socialarbetaren har kunskaper om och en rik tradition inom. Här borde den sociala kompetens som är unik inom socialtjänsten komma till största nytta.

Det finns en tendens att ge psykiatrin tolkningsföreträde när det gäller arbete med personer som lider av psykiska funktionshinder. Trots detta är det socialtjänsten som skall ha det övergripande ansvaret för dessa människor. Den sociala kompetensen hos socialarbetaren förefaller nedvärderas, till förmån för psykiatrins medicinska och biologiska förklaringsmodeller till psykiskt lidande. Detta slår i alla fall mig som paradoxalt. Kanske kunde vi stärka förtroendet för socialarbetarens kompetens både i hans egna ögon och i andras genom att införa en legitimering av socionomen? För en fördjupning i detta område hänvisar jag till avsnitt hum hum hum.