Inför andra seminariet.

Inlämnat av: Lars Eliasson

Pedagogik 1-10p

Forskningen under 1960-talet förändrade bilden av äldre tiders familjestrukturer. Den har slagit sönder en rad allmänna föreställningar om förhållandet mellan samhällsutveckling och familjestruktur. Bl a så har man kritiserat tanken på att kärnfamiljen utvecklades under 1800-talet i nära relation till industrialiseringen. De nyare familjehistorikerna menar att familjen skapade kontinuitet i det snabbt förändrande samhället.  Kvinnor och barn deltog i familjernas försörjning. De arbetade ofta på samma arbetsplatser.

Skolväsendets utveckling kan bl a ses som en konsekvens av ökande kvalifikationskrav i samhället som inte längre kunde tillfredsställas inom ramen för familjen.

I de familjer där fadern arbetade som soldat, järnbärare, byggnadshantverkare etc växte inte barnen upp under de vuxnas omedelbara överinseende. De vuxnas arbetsplatser var skilda från hemmet och möjliggjorde inte alltid att barn delade de vuxnas tillvaro och arbete. Bland de åtgärder som statsmakten vidtog under 1600-talet märks initiativen för att inrätta tukt- och barnhus i städerna. detta för att dödligheten var stor vilket ledde till att många föräldrar lämnades ensamma att försörja barnen. Barnhusens stadgar och reglementen ger uttryck för en medveten strävan att socialisera de intagna barnen till goda undersåtar - hantverkare.

Grupper ur de högre samhällsklasserna agerade för att skärpa kontrollen över de lägre samhällsskiktens normer och värderingar. Detta p g a att det hårda arbetet, de många flyttningarna mellan olika arbetsplatser och svårigheterna att få tillräckligt med mat och förnödenheter gjorde att de obesuttna familjerna knappast kunde förväntas uppfylla kraven på en "moralisk" fostran av sina barn. Skolor grundades för att ersätta bristande föräldrarundervisning och för att göra barnen delaktiga i de värdestrukturer som upplevdes som centrala för samhällets fortbestånd.

Välbärgade bönder: Uppväxten var en period under vilken barnen socialiserades för att ta över gård och ägor. Behovet av kunskaper för att kunna handskas med ett alltmer kommersiellt jordbruk ökade.

Underklassen: Uppfostran av barnen var, enligt uppfostringskommittén, ett fattigvårdsärende eller en polisfråga. Barnen ur dessa lägre samhällsklasser skulle tas om hand i fattigskolor, katekesskolor etc.

De skolinstitutioner (finansierade genom donationer, insamlingar mm) som växte fram hade en mycket varierad utformning. De olika institutionerna täckte emellertid olika typer av problem i barnens och familjernas liv.  Kvinnorna hade svårt med att både ta hand om barnen och jobba. Skolorna utgjorde en lösning på detta. Barn som inte arbetade i fabrik eller i hemarbete uppfattades som "sysslolösa".

Utvecklingen i städerna stod i stark kontrast till förhållandena på landsbygden där skolor inte byggdes i samma utsträckning. Skolreformen innebar i stort att skolan utformades som ett komplement till prästernas konfirmationsundervisning. I städerna inriktades de lokala bestämmelser, som utformades, uttryckligen på arbetarklassens barn.

Skolstadgan var mycket kortfattad på en rad centrala punkter. Det fanns t ex inga uppgifter om antalet klasser och det antal år barnen skulle gå i skolan och preciserade endast vissa minimikunskaper som nödvändiga. Barnen kunde tas ifrån föräldrarna om dessa inte såg till att barnen uppfyllde dessa minimikrav. Skolstadgan föreskrev med andra ord ingen skolplikt utan en undervisningsplikt - en "kunskapsplikt" Flickornas skolgång påbörjades senare eftersom de hjälpte till med barnpassning i hemmen. Det var först med den förnyade skollagstiftningen 1882 och med den normalplan för folkskolan som utfärdades 1878 som skolgången blev strukturerad kring att barnen gick ett visst antal år i skolan.

De olika skolformerna skulle byggas ihop till en gemensam skola. En helt integrerad skola skapades inte förrän 1950-talets skolreformer. Men redan under 1800-talets slutskede började även barn ur andra samhällsklasser än underklassen att gå i folkskolan, som förlorade sin prägel av att vara enbart avsedd för arbetarklassen.

I storstads miljöerna hade många föräldrar svårt att ge sina barn tillräckligt med mat, kläder, skor etc. Skolmyndigheterna klagade över att många barn inte kom till skolan till följd av dessa brister. Föräldrar ansåg det även nu viktigare att barnen gjorde sysslor i hemmen eller sprang ärenden eller kanske tiggde för att bidra till försörjningen. Skolväsendets anknytning till fattigvården blev stark. Skälen till detta var flera. Genom att barnen fick kläder och skor i skolan undanröjdes konkreta hinder för skolgången. Skolmåltiderna skapade tillsammans med andra åtgärder, t ex minskningen av klasstorlekarna, förutsättningar för en fungerande skolmiljö. Den 7-åriga folkskolan var i realiteten genomförd i Sveriges stora städer omkring sekelskiftet 1900 - ca 35 år innan den genomfördes i landet i dess helhet.

Under 1800-talets början diskuterade man nödvändigheten av att införa en ordnad skolgång för alla de barn i åldrarna 6-12 som inte föräldrarna sysselsatt och fostrat på ett tillfredsställande sätt. På 1910-talet betraktades barn, eller rättare sagt ungdomar, i åldrarna 15-18 som problematiska på ett likartat sätt. I dag handlar diskussionen om ungdomar i åldern 18-20.

I samhällen som främst är inriktade på självhushållning är det svårare att göra en åtskillnad mellan produktion och hushållsarbete, även om könsideologin ofta även där nedvärderar kvinnors och barns insatser i produktionen Många av barns sysslor upprätthålls samtidigt med andra aktiviteter, inklusive lekar. Om det därför är svårt att mäta energiinsatsen är det heller inte alltid så lätt att kvantifiera arbetsinsatsens produktivitet. Arbetet är ofta en deluppgift i ett mer komplicerat företag, och den enskildes insats svårbedömd.

Vissa iakttagare har konstaterat att barns arbete i allmänhet är mindre könsbundet än deras lekar, som ju ofta imiterar vuxenmodeller för beteende. Flickorna växer från ett tidigt stadium in i sin kommande arbetsroll, medan pojkar får sin skolning till mäns arbetsvärld först senare.

Reproduktivt arbete: Ett uttryck som inte bara har att göra med faktiskt barnafödande, utan också med uppfostran och skötsel och med det kontinuerliga hushållsarbete som gör att de vuxna familjemedlemmarna kan fortsätta att fungera i sina "produktiva" roller.

Om vi säger att barnet med sitt arbete skapar sig själv, tänker vi inte bara på självklarheten att barnet samtidigt med att det tar ett handtag utbildas för sin vuxenroll, eller på att det kanske bygger upp sina framtida ekonomiska resurser. En inte mindre viktig aspekt är den symboliska och emotionella sidan av att vara delaktig i en process som samtidigt skapar människans näring och hennes värde.

All tillgänglig information tyder på att industrialiseringen, tvärt emot vad man väntar sig, inte i allmänhet lett till minskad total arbetstid i förhållande till förindustriella samhällen. Däremot har familjens arbetstid utanför hemmet minskat, medan den tvärtom ökat inom hemmet. Man kan notera att många av de arbetsuppgifter som införs när man vill reformera daghemsverksamheten starkt påminner om sysslorna i självhushållningssamhället.

En av de som mest energiskt och på vetenskaplig grund argumenterade mot det industriella barnarbetet var Friedrich Engels. Han hävdade bl a att det var både moraliskt och fysiskt olämpligt för barn att arbeta i fabriksmiljön. Moraliskt var det främst flickorna som utsattes för fara genom t ex de vuxnas språk och risken för sexuella övergrepp.

Någon systematisk undersökning av det industriella barnarbetet i Sverige finns först genom 1875 års barnarbetskommitté och 1891 års revisionskommitté

Statistik:

Många pojkar hamnade i en återvändsgränd vid sexton års ålder då de avskedades och stod där utan yrkesutbildning. Vare sig i Suells Tobaksfabrik i Malmö eller Jönköpings Tändsticksfabrik stannade barnarbetarna kvar i respektive fabrik till vuxen ålder. I glasbruken fanns det två slags barnarbete, ett som faktiskt ledde fram ill yrkeskunskap och fortsatt arbete som glasarbetare men också ett som inte gjorde det. Bland barnen fanns både mästarpojkar och dagverkslunsar och de senare ersattes, liksom tobakspojkarna, när de blev äldre med nya barn.

De familjer som, i början av 1800-talet, sände sina barn till arbete i tobaksfabriken i Malmö var så fattiga, att de var beroende av såväl barnens inkomster som bidrag från stadens fattigvårdsmyndigheter. Det senare förhållandet gav då myndigheterna -i regel identiska med de ledande fabriksidkarna i staden- möjlighet att sätta press på de fattiga familjerna, som ofta bestod av ensamstående mödrar, att sända barnen till fabriksarbete.

Trots, eller var det kanske just därför att barnarbetet var av stor betydelse för många arbetarfamiljer, kom den framväxande arbetarrörelsen att ha barnarbetets avskaffande som en av dess viktigaste programpunkter. Bakgrunden var dels den moralisk-principiella men också en rent facklig; man såg barnarbetet som lönenedpressande för vuxna arbetare.

Ännu på 1930-talet menade vissa att arbetarklassens barn var utsatta för ett dubbelt förtryck, dels det förtryck som alla arbetare var utsatta för från kapitalets sida men också det förtryck som de minsta proletärerna utsattes för från de äldsta och största proletärerna.

1881 reglerade riksdagen minderårigas användande i fabriker; allt arbete för barn under 12 år förbjöds, medan barn mellan 12 och 14 tilläts arbeta sex timmar per dag och ungdomar mellan 14 och 18 år tio timmar.

Enligt de idealistiska förklaringarna till barnarbetets avskaffande har framsynta politiska beslutsfattare, ofta inspirerade av liberala-humanitära idéer, kunnat driva igenom en lagstiftning som reglerat barnarbete.

Den teknisk-deterministiska förklaringen tar sin utgångspunkt i de tekniska förändringar som ägde rum under den industriella revolutionens andra fas. Företrädarna för denna typ av förklaring har kunnat visa på att barnarbetet inom bomullsspinnerierna minskade i takt med att till exempel antalet spindlar på spinnmaskinerna ökade. Den tekniska utvecklingen som först möjliggjort användandet av barn som fabriksarbetare, behövde femtio år på sig för att göra barnen överflödiga i fabrikerna.

Den barndom som framträder i vissa studier kännetecknas av två till synes motsägande inslag: ett optimistiskt framtidsperspektiv med stor tilltro till utvecklingen och en nostalgisk längtan bakåt.

Lennart K. Persson understryker med rätta det anmärkningsvärda och förvånande i att socialhistoriker knappast alls har utnyttjat det stora antal arbetarminnen som Nordiska museet, i samarbete med respektive fackförbund började samla in på 1940-talet, ett arbete som i Norge uttryckligen syftade till att låta dem komma till tals som vanligtvis inte gjorde det, med andra ord att "korrigera historieskrivningens klasskevhet".

Från projektledningens sida var man angelägen om att arbetarnas barndom fick en utförlig beskrivning. Följande saker ville man ta reda på:

1. Den skildrade personens födelseår, födelsesocken

2. Den skildrade personens barndom och uppväxt, arbete i hemmet.

3. Barndomshemmet. Beskrivning av de bostäder som familjen bebott. Inredning mm.

4. Första arbetet utanför hemmet. Dess art, tider, lön mm.

Genom arbetarminnen och arbetarmemoarer har vi således goda möjligheter att analysera barndomen i arbetarklassen och jämföra den bardomen med den i andra samhällsklasser. Det är givetvis inte problemfritt att använda arbetarminnen som historisk källa: som alla andra berättande källor måste de utsättas för en källkritisk granskning, t ex genom att jämföra berättelserna med samtida officiella uppgifter. Ett problem är att det ofta är de med yrkesutbildning eller de som varit fackligt aktiva som skriver. Ett annat källkritiskt problem är att uppgiftslämnarna ibland kan skapa en tendens i uppgifterna utifrån vad de tror att läsekretsen eller intervjuaren vill höra. En uppfattning är att familjen inte är någon stark sammanhållande länk i arbetarnas liv, utan förhållandet till arbetskamrater har mycket större betydelse. I arbetarminnena är därför familjen inte föremål för samma kult som i de borgliga memoarerna. Män och kvinnor erinrar sig olika saker. Männen känner stan och kvinnorna hemmet. Män har litet svårt att berätta om begravningar, medan kvinnor har mycket lättare för detta.

Karin Aronsson

Hur kan vi få kunskap om barns villkor och om barndomens landskap? T ex genom att observera barn, dels i mer eller mindre naturliga situationer, dels genom experiment. Ett annat sätt är att i intervju- eller enkätform ställa frågor till barn eller till föräldrar. Ett tredje och mindre beprövar sätt är att fråga vuxna om det barn de en gång var.

Hur ter sig viktiga historiska förändringar för människor som får uppleva dem från parkett i jämförelse med med den generation som kommer senare, då nya styrelseformer eller nya teknologier redan börjar prägla samtidsmiljön? I vilken ålder börjar barn medvetandegöra samhälleliga och historiska förlopp? Hur uppfattades 20-talets arbetslöshet av dem som befann sig i tidig skolålder respektive dem som kommit en bit in i det s k formella tänkandet, dvs kring elvaårsåldern eller senare? När vaknar ett klassmedvetande? När börjar barn förstå att närmiljö och samhälle kan gestalta sig på andra sätt än det givna mönstret i den egna miljön? Hur ter sig journalernas verklighet sett ifrån "fallets" eget perspektiv?

Rekonstruktioner av "normal" uppväxt är sällsynt. Ickeförfattare skildrar inte sitt förflutna i tryckt form och psykologer och historiker har inte heller i någon högre grad intresserat sig för de enskilda levnadsförloppen hos individer som har utvecklats "normalt". Vi har svårt att distansera oss till vår egen nutidskultur och att inse att också det "normala" måste problematiseras och göras begripligt. Man borde t ex fråga sig varför vissa individer mot alla odds ej neurotiseras, varför vissa handikapp kan kompenseras osv. Detta skulle kunna vara ett sätt att komma bort ifrån felsökande och avvikelse-centrerade modeller som i viss mån präglat beteendevetenskapliga beskrivningar av uppväxtårens historia.

Hur lång tillbaka i barndomen kan vi minnas? Enligt psykodynamisk teori sätter den inre censuren gränser för vad vi kan erinra oss. Modern kognitiv teori om minnet går också ut på att minnet ej "försvinner" utan att man på olika sätt, t ex genom olika ledtrådar ("cues") kan återaktualisera det som i förstone verkar fördolt. Smith och Danielson har bl a visat hur kreativa personer är mer kapabla att gå långt tillbaka i sina erinringar än vad andra är. Möjligheten att plocka fram detaljerade tidiga minnen är också beroende av förekomsten av ledtrådar. Doften av barndomens Madeleinekakor kan bringa fram en rikedom av minnesbilder , med en pregnans och räckvidd långt utöver ett matminne.

Om man konkret överför detta resonemang på muntliga biografier av olika slag torde man sällan få fram täckande och djupgående biografier genom att blott be någon att berätta om hur det var. Ett systematiskt utnyttjande av fotografier, eller andra tidsdokument, eller t om återbesök på kritiska platser, måste kunna utnyttjas för att på olika vis nysta fram gamla erinringar som annars gått förlorade. En särskild sorts penetrerande klara minnen finner vi i detaljskarpa minnesblänk, "flashbulb memories" (vad gjorde du när du fick höra att Palme var död?)

Anna Freud och två medförfatttare har pekat på hur tidsbegreppet förändras under individens levnad. En ettårings värld är t ex mer odifferentierad och kaotisk än vad den är för ett äldre barn. En vecka i en ettårings liv kan upplevelsemässigt motsvara en mycket längre period i ett äldre barns liv.

Minnet är kreativt och kompletteras på olika sätt i riktning mot en för individen meningsfull verklighetsbild. Minnet ger således inte en kopia av verkligheten utan fastmer personliga rekonstruktioner präglade av den enskildes vetande, behov och erfarenheter.

Loftus har i en serie försök exempelvis pekat på hur man med ganska små medel kan omgestalta ögonvittnets "minnen" av en trafikolycka. Genom att först visa en dia-serie eller en film av en olycka och därefter fråga ut olika vittnen (men på olika vis) kan man få individer som de facto sett samma olycka att vid ett senare vittnesförhör "minnas" ursprungshändelsen på olika sätt.

Berättaren omgestaltar minnesbilder utifrån kulturella och andra förväntningar om hur verkligheten brukar vara ("en krock mellan snabba fordon ger upphov till glas-splitter"). Minnet påverkas dessutom av individens självbild: hur man mer eller mindre medvetet önskar se sig själv och hur man vill bli betraktad av omgivningen. I försökssituationen har man t ex visat hur mödrars rekonstruktioner av sina barns uppväxt kontrasterar mot bevarade barnpsykiatriska journaler. Mödrars utsagor var dock i allmänhet mer korrekta än fäders.

Inte bara kungar och politiker skönskriver sitt förflutna, utan vi är alla i viss mån beroende av att kunna försona oss med vårt tidigare liv, för att vara i stånd att bättre kunna blicka framåt. Seendet är aldrig fotografiskt "rent", utan det är påverkat av förväntningar och önskningar, vilket också innebär att minnesbilder på samma sätt kommer att innebära omstruktureringar av det en gång sedda.

Minnesbilder av den ursprungliga händelsen transformeras utifrån vad som sägs vid tidigare utfrågningar.

Är det överhuvudtaget möjligt att erinra sig och nedteckna verkligheten som den en gång var? Genom att förena historiskt källkritiskt tänkande med psykologisk kunskap om minnets natur, liksom med beteendevetenskaplig utsgeanalys och intervjumetodik kan man få betydelsefulla förlopp i individens och i samhällets liv att framträda på ett nytt och klarare sätt.