Paper inlämnat av: Lars Eliasson
Pedagogik 11-20p
Hur lyckades han förföra ett helt folk? Vad är det som gör att en människa kan växa upp till att bli så känslokall och hatisk som Adolf Hitler tycks ha varit?
Syftet med denna uppsats är att visa på de faktorer i en människas barn- och ungdom som gör att hon/han som vuxen tycks sakna sådana egenskaper som t ex förmågan att känna empati.
När det var dags att välja vem jag skulle skriva om blev valet ganska enkelt. En fråga som jag ständigt ställer mig när man diskuterar Hitler med vänner och bekanta är: Hur kunde det tyska folket låta sig luras så? Denna uppsats visar ganska tydligt att det tyska folket helt enkelt ville bli förfört. De hade upplevt en uppväxt som var snarlik Hitlers egen.
Uppsatsen är upplagd på följande vis: För att ge en bakgrund så inleder jag med en genomgång av Hitlers uppväxt. Jag har begränsat mig till att följa hans liv till hans politiska bana inleds. Efter denna genomgång följer en koppling till litteratur som behandlar pedagogik/uppväxtförhållande. Avslutningsvis följer några reflektioner som bygger på litteraturkopplingen.
Historien om Adolf Hitler börjar egentligen med hans farfar. Ingen vet säkert vem han var men det har spekulerats en hel del i att han var den jude vid namn Frankenberger som Adolfs farmor, Maria Anna Schickelgruber, arbetade hos i sin ungdom. Adolfs halvbror, Alois, skickade, när Adolf kommit till makten, ett brev där han hotade att avslöja hans bakgrund. Adolf skickade då ut sina hejdukar för att tysta honom.
Adolfs far, Alois Schicklgruber, föddes den 7 juni 1837 i Strones. I församlingens födelsebok fyllde man ej i den rad som skulle ge upplysning om vem fadern var. Fem år senare gifte sig Maria Anna med mjölnargesällen Johann Georg Hiedler. Inte heller då avslöjades vem fadern var till hennes barn. Samma år som de gifte sig överlämnade hon barnet till makens bror, bonden Johann Nepomuk Hüttler i Spital – förmodligen för att hon fruktade att inte kunna försörja barnet. Familjen Hiedler var nämligen mycket fattiga ( Fest J C, Hitler, 1974). Både Johann Georg och hans bror Johann Nepomuk har pekats ut som Alois Schicklgrubers far.
Strax innan Johann Georg Hiedler dog erkände han i tre vittnens närvaro faderskapet och hans namn fördes in i församlingens födelsebok. Eftersom ingen av de tre vittnena var skrivkunnig så undertecknades deras vittnesmål endast med tre kryss.
Initiativet till denna "intrig" togs enligt Fest av Johann Nepomuk Hüttler, som uppfostrat Alois och uppenbarligen var stolt över honom. Alois hade just befordrats och gift sig; han hade nått högre på den sociala rangskalan än någon Hiedler eller Hüttler tidigare och det var förståeligt att Johann Nepomuk kände ett behov av att låta sitt namn föras vidare av fostersonen. Men också Alois hade intresse av namnändringen; energisk och pliktmedveten hade han gjort en anmärkningsvärd karriär och kände ett behov av att skaffa sig en trygg grund i ett "ärligt" namn.
Bara tretton år gammal hade han satts i skomakarlära i Wien men hade senare beslutat sig för att lämna hantverket för att ta anställning i österrikiska tull- och finansväsendet. Han avancerade raskt till den högsta ställning som tulltjänsteman som han med sin utbildning kunde nå. Han visade sig gärna vid officiella tillställningar och lade stor vikt vid att tilltalas med korrekt titel. Enligt Fest så betecknade kollegorna honom som "sträng, noggrann rent av pedantisk", och själv svarade han en släkting som bad om råd rörande sonens yrkesval , att tulltjänsten krävde absolut lydnad och pliktmedvetenhet. Då han, mest med anledning av någon befordran , lät fotografera sig visar han sig som en ståtlig man i uniform med glittrande knappar, inte utan värdighet och självsäkerhet.
Men självsäkerheten och strängheten dolde inte helt ett uppenbarligen ojämnt temperament med en påfallande tendens till impulsiva beslut. Inte minst de talrika flyttningarna ( Fest J C, Hitler, 1974) tyder på en orolighet, som inte helt kunde undertryckas genom arbetet; minst elva flyttningar på 25 år har kunnat påvisas, av vilka några få föranleddes av tjänsten. Tre gånger gifte han sig, och han väntade barn med sin andra fru medan den första ännu levde, och med sin tredje medan den andra ännu var i livet. Medan hans första fru, Anna Glassl, var fjorton år äldre än han, var den tredje, Klara Pölzl, tjugotre år yngre. Hon hade först arbetat som kökspiga hos honom och härstammade, liksom Hiedlers och Hüttlers, från Spital och var efter namnändringen åtminstone enligt lagens bokstav hans systerdotter, varför giftermålet kunde ske först efter kyrklig dispens.
Frågan om de båda verkligen var släkt på så nära håll har förblivit lika obesvarad som frågan om vem som var Alois’ far. Hon skötte sitt arbete, gick på mannens önskan regelbundet i kyrkan och tycks inte heller efter giftermålet ha kunnat lämna sin position som tjänsteflicka. Under många år hade hon svårt att betrakta sig som tulltjänstemannens hustru och tilltalade sin man med "onkel Alois". De bilder som finns bevarade av henne visar en enkel och allvarlig landsbygdsflicka.
Adolf Hitler, född i Braunau vid Inn, den 20 april 1889, var det fjärde barnet i Alois’ och Klaras äktenskap. Tre äldre syskon hade dött som barn, och av de två yngre syskonen överlevde bara systern Paula. Till familjen räknades därutöver barnen ur andra äktenskapet, Alois och Angela. För Adolfs utveckling blev den lilla gränsstaden emellertid betydelselös, eftersom familjen redan året efter hans födelse flyttade till Gross-Schönau i Nedre Österrike. Adolf var tre år gammal när familjen flyttade till Passau, och fem år då fadern förflyttades till Linz. I närheten av byn Lambach köpte fadern ett jordbruk år 1895. I byn fanns ett gammalt Benediktiner-kloster där Adolf uppträdde som korgosse och enligt egen utsago ofta fick tillfälle att "berusa sig av de ytterst glansfulla kyrkliga helgernas pompa och ståt" (Fest J C, Hitler, 1974). Fadern lämnade dock sitt jordbruk och köpte, efter två år, ett litet hus i Leonding, en by strax utanför Linz där han lät pensionera sig i förtid och slog sig till ro.
I skolan var Adolf en vaken, livlig och tydligen begåvad skolelev, vars inneboende anlag dock hämmades av en stark ovilja till regelbundet arbete. En påfallande böjelse för bekvämlighet och ett drag av envishet föranledde honom att ständigt syssla med det som han för tillfället hade lust till och att följa sitt entusiastiska behov av skönhet.
Visserligen framstår han i betygen från de skolor han besökte som en genomgående duktig elev men när föräldrarna skickade honom till realskolan i Linz misslyckades han överraskande nog helt. Betygen var så otillfredsställande att han till slut lämnade klassen. Hitler har i efterhand förklarat sitt misslyckande i skolan bl a med att fadern sökte styra hans liv och påverka hans yrkesval. Enligt Fest är det dock lite som tyder på att fadern bekymrat sig över sin sons yrkesval i så hög grad som Hitler påstått. Men att atmosfären mellan de båda var spänd tycks vara riktig. Delvis hängde detta förmodligen ihop med deras olika temperament, men delvis också med faderns beslut att förverkliga sin dröm att befria sig från arbetets förpliktelser genom att vid 58 års ålder pensionera sig.
För sonen innebar detta en plötslig inskränkning av rörelsefriheten. Plötsligt stötte han överallt på faderns mäktiga figur, som krävde respekt och disciplin och som omsatte sin stolthet över vad han åstadkommit i krav på obetingad lydnad. Uppenbarligen var det här snarare än i konkreta meningsskiljaktigheter om yrkesvalet, som konfliktens orsak låg. Fadern upplevde dock bara sonens första år i realskolan. Han dog i början av 1903 av ett slaganfall (Knopp G., Hillersheim H., TV-serien om Hitler).
När hans son lämnade skolan av olust och lynnig bortskämdhet hade Alois Hitler varit död i två och ett halvt år, och den sjukliga modern har säkert inte vidmakthållit det påstådda hotet om en tjänstemannakarriär för sonen. Fastän också hon under en tid tycks ha motsatt sig sonens önskan om att få lämna skolan kom hon snart ingenstans med den egensinnige och påstridige sonen. Sedan hon förlorat så många barn kom hennes omsorg om de båda återstående att ta sig uttryck i svaghet och eftergivenhet, vilket sonen snart lärde sig utnyttja. När han i september 1904 flyttades upp en klass på villkor att han flyttade över till en annan skola hade modern gjort ett sista försök och sänt honom till realskolan i Steyr. Men också där var hans prestationer otillräckliga. När betyget inte heller hösten 1905 visade någon förbättring gav modern slutligen efter och tillät honom att lämna skolan. Detta var inte ett frivilligt beslut. Enligt Hitlers senare utsago så kom "plötsligt en sjukdom till hjälp", något som det dock ej tycks finnas några bevis för. Den viktigaste anledningen tycks istället vara att han inte blivit uppflyttad.
Det var en av de katastrofala triumfer som Hitler senare skulle uppleva flera av: långt efter faderns död hade han genom en rad dåliga skolbetyg bevisat att den tjänstemannakarriär som fadern velat föra honom in på var stängd för honom. Samtidigt lämnade han skolan "med ett elementärt hat" (Fest J C, Hitler, 1974). Alla de försök han senare gjorde att dämpa oron över den egna otillräckligheten med en hänvisning till sin konstnärliga kallelse, kunde aldrig förtränga hans hatkänslor. Sedan han nu undkommit skolans krav beslöt han att "helt viga sitt liv åt konsten". Han ville bli målare. Han ställde sig helt avvisande till ett regelbundet arbete, ett "brödyrke" som han med förakt uttryckte det.
Modern hade efter faderns död sålt huset i Leonding och flyttat in i en våning i Linz. Här satt nu sextonåringen overksam, tack vare moderns ansenliga pension försatt i det läget att han kunde uppskjuta alla planer för framtiden och ge sig det sken av privilegierad sysslolöshet som han så hett eftertraktade. Dagligen gick han ut och flanerade på stadens promenadstråk, han besökte regelbundet Landschaftliches Theater, blev medlem i en musikförening och folkbildningföreningens bibliotek. Av döma av skildringar från olika håll så var han en gänglig, blek skygg och alltid mycket välklädd yngling.
Redan fadern hade drivits av en social äregirighet, men han hade bara nått vad sonen betraktade som en "bagatellkarriär". Dessa ord som han ägnat faderns karriär visar att han satt ett högre mål för sin egen: i den drömvärld han uppförde åt sig vid sidan av och över den verkliga världen odlade han geniets förväntningar och självmedvetande.
Han såg sig själv som en blivande stor arkitekt. Till långt in på nätterna satt han upphetsad med naiva stadsplaneringsprojekt för Linz, skisserade teaterbyggnader, praktvillor mm.
Han var fortfarande oduglig till allt systematiskt arbete och behövde hela tiden nya sysselsättningar och mål. På hans begäran köpte modern ett piano, och under en kort period tog han lektioner, men redan efter fyra månader hade han fått nog.
Det var här, i provinshuvudstaden, som stora delar av hans världsbild skapades. Linz var nämligen vid sekelskiftet ett centrum för nationalsocialistiska grupper och strävanden.
Med samma föresats som sin far en gång hade haft reste Hitler 1907 till Wien, nämligen att "inte återvända till den kära fädernebyn förrän han blivit något". Även om han under de följande åren avlägsnade sig från sina ursprungliga planer och förhoppningar så förblev hans önskan alltid levande att återvända framgångsrik till Linz.
Hitler sökte in på konstakademien i Wien men kom inte in. Han fortsatte därför sitt bohemiska liv i Wien hellre än att resa hem och utstå skammen av att ännu en gång ha misslyckats. Han försörjde sig som konstnär men lyckades ej skapa sig ett namn.
Vad gällde Hitlers världssyn så genomgick den en omsvängning från Linz-tidens vanliga antisemitism till ett maniskt och livslångt hat till judarna.
När han inte kom in på konstakademien i Wien begav han sig till München i Tyskland för att slippa bli inkallad till den österrikiska armén (Lagerström, Bertil & Staffan, Död åt tyrannen, 1993). Han registrerade sig som "statslös" men den 18 januari 1914 fick polisen tag i honom. Han fördes till det österrikiska konsulatet och därifrån till Salzburg för att göra militärtjänst.
När första världskriget bröt ut så anmälde Hitler sig frivillig till bayerska armén. Han kom till regementet "List" och upplevde efter bara tio veckors utbildning det första blodiga slaget vid Ypres. Han tilldelades järnkorset, första klass.
Efter kriget återvände han till München och arbetade som politisk agent åt armén. Det var här hans politiska bana började.
De flesta familjer, inklusive familjen Hitler, hade på 1800 talet en struktur som kan sägas vara prototypen för den totalitära strukturen (Miller, A, I begynnelsen var uppfostran,1986). Den oomstridde, ofta brutala, envåldshärskaren är fadern. Hustrun och barnen är helt underkastade hans vilja, hans sinnesstämning och nycker och måste ta emot förödmjukelser och oförrätter tacksamt och utan att fråga. Lydnad är deras främsta livsprincip.
Det uppstår en rangordning där oftast fadern slår hustrun som slår barnet som slår sitt yngre syskon. Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan före fyraårsåldern. Detta stämmer väl överens med den inställning till barnuppfostran som rådde på den tiden då man bl a varmt rekomenderades att aga spädbarn och man inte tidigt nog kunde börja med att "driva ut det onda" (Miller, A, I begynnelsen var uppfostran,1986).
Agan / den psykiska misshandeln och dess konsekvenser
Varför agades då den unge Adolf så mycket? Svaret står förmodligen att finna i Alois’ egen uppväxt som präglades av förödmjukelser. Dessa förödmjukelser kom sig säker av fattigdom, det faktum att han var ett oäkta barn och de rykten som florerade om att fadern var jude. Han kände säkert därför ett tvång att låta sitt barn få uppleva sin egen barndoms smärta och förnedring.
Men inte bara Alois’ barndom bär skulden för hans handlande i sin egen familj. Även det "hån" han mötte från sin omgivning på grund av hans ämbetsmannastolthet gjorde att han sökte hävda sig i sin familj i stället. Detta, tillsammans med det faktum att familjen flyttade ofta, gjorde att det positiva inflytande på föräldrarrollen som det sociala nätverket innebär i detta fall uteblev (Andersson B-E, Gunnarsson L, Svenska småbarnsfamiljer, 1990)
Den modell som visar familjen som en förmedlande länk mellan individen och samhället (Liljeström, R., Uppväxtvillkor, 1992) får i familjen Hitler följande utseende:
Adolf visade egentligen själv hur han måste ha upplevt sin far genom att omedvetet överta dennes beteende som den strame och uniformerade diktatorn. Att den psykiska struktur som Adolf hade var vanlig i Tyskland på den tiden visar sig genom den stora och entusiastiska anhängarskara han hade. Han lyckades faktiskt utifrån ett omedvetet upprepningstvång överföra sitt eget familjetrauma på hela det tyska folket. Detta gjorde han bl a genom införandet av raslagarna som innebar att varenda medborgare skulle legitimera sin egen härkomst bakåt intill tredje generationen (Knopp G., Hillersheim H., TV-serien om Hitler).
I Hitlers Tyskland var man, som jude, genom sin härkomst dömd till förnedring och senare även döden. Även här speglas Hitlers eget öde:
Barnet Adolf visste att misshandeln skulle fortsätta vad han än gjorde. För honom återstod bara att förneka smärtorna, alltså att förneka sig själv och istället identifiera sig med angriparen. Ingen kunde hjälpa honom, inte ens modern som ju själv utsattes för misshandel.
Upplevelsen av misshandel, den psykiska förödmjukelsen och grymheten som upprepas om och om igen, som man inte kan undkomma och där det inte finns någon räddande hand därför att ingen ser att dessa problem verkligen är problem, är ett ständigt pågående där det till sist inte får finnas något förlösande skrik och som bara kan glömmas genom bortträngning (Miller, A, I begynnelsen var uppfostran,1986). Detta bygger upp ett hat som måste få sitt utlopp på något sätt. Om man då betänker att många tyskar upplevde en liknande barndom på den tiden så blir det mer förståeligt att allt detta hat kom att kanaliseras mot judarna som redan hade låg status. Hitler sade själv en gång att "om inte judarna fanns så fick man uppfinna dem".
Under sina ungdomsår i Linz fattade han starkt tycke för en flicka som han dagligen såg på sina promenader. Han vägrade dock att ge sig till känna för flickan. Det finns en del som talar för att hans vägran inte endast kan återföras på en naturlig blyghet, utan att den också hade samband med hans önskan att försvara sin fantasivärld mot verkligheten, att inte låta den banala verkligheten tränga in i fantasins rike.
Även om kvinnor tycks ha dragits till Hitler så finns det inte mycket som tyder på att han hade några kärleksfulla relationer till dem. De relationer han hade till det motsatta könet i vuxen ålder tycks, om man skall tro levnadstecknarna, ha präglats av perversioner.
Fest citerar boken "Schwarze Pädagogik" som mycket tydligt visar att:
När han senare lät bränna böcker och fördömde konstnärer var det också en hämnd för att trots sin begåvning aldrig haft någon glädje av sin skolgång.
Hans misslyckande i skolan i Linz berodde troligen på ett komplex av orsaker och motiv. En del tyder på att hans egenskap av tjänstemannason spelade en viss roll: i det lantliga Leonding kunde han spela rollen som den obestridde ledaren bland lekkamraterna, men här i Linz förblev han en obemärkt outsider bland sönerna till akademiker, köpmän och ståndspersoner.
Staden skapade hos den unge Hitler ett medvetande om den sociala rangordningen.
Efter detta första misslyckande att uppfylla de uppställda kraven drog han sig nu synbarligen tillbaka till sin egen fantasivärld. Här höll han sig skadelös för den tidiga vanmaktsupplevelsen inför fadern och lärarna, här firade han sin ensamma triumf över den värld av fiender, och härifrån slungade han sina första förkastelsedomar över en ond omvärld.
Enligt Miller så är alla levnadstecknare överens om att Klara Hitler "högt älskade och skämde bort" sin son. Men Miller menar att om Adolf verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. I stället visar hela hans reserverade kalla relation till människor att han inte fått ta emot kärlek från något håll.
Med tanke på att modern under en period av 4-5 veckor fick uppleva en förlossning och tre barns död så är det ganska troligt att Adolf under den första symbiotiska tiden hos sin mor ej fick någon känsla av ro, tillfredsställelse och trygghet. Det är mer sannolikt att moderns oro för att också detta barn skulle dö har överförts direkt till spädbarnet. Vreden mot den självupptagne mannen som inte gav henne något stöd fick Klara heller leva ut. Desto mer fick förmodligen spädbarnet som hon inte behövde vara lika rädd för känna av den.
Vem vet om inte detta vakna, begåvade barn hade kunnat finna en annan, mer human väg att komma till rätta med det uppdämda hatet om hans vetgirighet och vitalitet hade kunnat finna bättre näring i skolorna.
Människor som t ex mycket tidigt måste lära sig att "bita ihop tänderna" identifierar sig med uppfostraren och betraktar varje form av medkänsla som visas ett barn som uttryck för känslosamhet eller sentimentalitet.
När man studerar fenomenet Hitler lite noggrannare så börjar man förstå det som för min egen del alltid har varit en gåta: Hur lyckades han dupera ett helt folk så till den milda grad? En del av svaret ligger i det faktum att Adolf Hitler ej var unik med tanke på det sätt han blev uppfostrad på. Att inte aga sitt barn tycks ha varit ett tecken på att man var en dålig förälder.
Fest J C, Hitler, Berghs Förlag AB, 1974
Knopp G., Hillersheim H., TV-serien om Hitler, samproduktion mellan ZDF och ARTE, 1995
Lagerström, Bertil & Staffan, Död åt tyrannen, Rabén & Sjögren, 1993
Miller, A, I begynnelsen var uppfostran, Wahlström & Widstrand, 1986
Andersson B-E, Gunnarsson L, Svenska småbarnsfamiljer, Studentlitteratur, 1990
Liljeström, R., Uppväxtvillkor, Publica, 1992
Jag har även hämtat intryck och impulser från diverse information på Internet.