Paper på boken "Inlärning och utveckling"

skrivet av Lars Eliasson, pedagogik A, 11-20p

handledare: Bengt Tjellander

Högskolan i Halmstad, Institutionen för Samhälls- och beteendevetenskap

Boken behandlar det sätt på vilka barn lär sig med en inriktning på barn i förskole- och skolåldern.

Det inledande kapitlet innehåller en historisk tillbakablick på skolan och lärandet. Efter detta tar man upp olika synsätt på inlärning. Bl a menar man att föreställningar om vad det innebär att lära sig något har varierat från tid till annan. H Ebbinghaus och J Piaget motsvarar två vitt skilda uppfattningar om inlärning. Ebbinghaus såg inlärning ur ett naturvetenskapligt perspektiv, där behållningen av inlärningen var mätbar. Människans intellekt sågs som en bandspelare som passivt avbildade verkligheten. Piaget såg inlärning från ett konstruktivistiskt perspektiv vilket innebär att det är barnet själv som skapar och konstruerar förståelse, dvs bildar kunskap. Kunskapsbildning sett ur Piagets perspektiv blir alltså en fråga om en förändring i barns tänkande.

Dessa två olika perspektiv på kunskap och inlärning har som följd fått olika pedagogiska konsekvenser. Ebbinghaus syn innebär att det finns ett direkt samband mellan övning och färdighet, dvs ju fler gånger man upprepar något, desto större chans är det att man lär sig detta. Ur detta perspektiv blir kunskap en fråga om att överföra eller förmedla något. Sådan kunskap glöms dock snabbt bort. Trots att detta är allmänt känns så är det just denna typ av kunskapsförmedling som används mest i skolorna. Piagets sy på inlärning innebär att barnet kan få information eller aktivt agera och experimentera med verkligheten. Ur detta perspektiv blir pedagogiken mer en fråga om vilka erfarenheter barnet skall få bli delaktig i.

Dessa båda synsätt vad gäller inlärning nog inte bara barn. Även som vuxen gäller att det är enklare att lära sig något genom att faktiskt arbeta med det istället för att bli matad från en kateder. Jag märker detta själv här på högskolan. De projekt man arbetar med ger mycket mer än de föreläsningar man utsätter sig för.

Det krävs alltså en förändring av lärares inställning till sitt arbete. Varje lärare måste ställa sig frågorna: "Hur ser just jag på kunskap och inlärning? Vilka teorier är det som styr min metodik? Leder mitt agerande till det jag tror och vill att det skall leda?"

I kapitlet "Kunskaper och färdigheter" tar man upp skillnader och likheter mellan förskolans och skolans verksamhet vad gäller mål och riktlinjer. Om man tittar på skollagen så kan man konstatera att på en övergripande nivå har målen samma innebörd, alltså att barnen skall med förskolans och skolans stöd utveckla sina färdigheter och tankemässiga tillgångar för att kunna utvecklas till demokratiska samhällsmedlemmar. Både förskolan och skolan präglas av en inlärningssyn som innebär att barn måste vara aktiva både i handling och tanke. Även om innehållet i själva undervisningen är ganska lika så finns det ändå vissa skillnader. I skolan är oftast olika ämnen fortfarande dominerande, medan man i förskolan försöker utgå från olika fenomen eller företeelser.

Barn behöver utveckla kompetenser inom olika områden, t ex inom det motoriska, emotionella sociala och intellektuella området.

Men vilka kompetenser bör vi kräva av lärarna? Boken anger fyra typer av kompetenser en lärare bör besitta:

Allmän kompetens Läraren bör ha en förmåga att kommunicera med barn, vara positiv och generös.

Allmän pedagogisk kompetens Som lärare bör man ha god kännedom om hur barn lär sig olika saker i den aktuella åldern.

Ämneskompetens Läraren måste veta en hel del om det innehåll som hon vill att barn skall lära sig något om.

Metodisk kompetens Läraren bör ha god kännedom om hur barn tänker i allmänhet såväl som att intressera sig för och ta reda på hur barn tänker om just det innehåll som skall behandlas, för att sedan veta hur man skall gå till väga när man skall närma sig ett innehåll tillsammans med barnen.

Ett av de intressantare kapitlen i boken är det som behandlar problemet med "helhet och delar". Barn har svårt att se delarna i ett sammanhang eftersom de tittar efter helheten. Yngre barn kan t ex uppfatta att det finns ett djur på en bild men ha svårt att peka ut det eftersom de ofta uppfattar bilden som en helhet. När det gäller undervisning så är det så att vuxna, av någon anledning, ser helheten som något abstrakt som konkretiseras genom att men bryter ner den i delar. Problemet är bara att de små delarna, när man sedan sätter in dom i ett sammanhang, ej bildar helheten. I boken tar man upp exemplet med vatten: Dess beståndsdelar, syre och väte, släcker inte elden, något som ju helheten(vattnet) gör. Det är alltså viktigt, när man undervisar yngre barn, att man utgår från helheten i undervisningen.