Inlämnat av: Lars Eliasson

Inför första seminariet i pedagogik 1-10p

JEAN JACQUES ROUSSEAU

Skrev Uppfostringsromanen Émile (1762).

Émiles informatör anknyter ständigt till gossens erfarenheter och låter resultatet av dem vara motorn för fortsatt prövande. Ständigt anknyter han till Émiles naturliga behov och intressen med anpassning till det förhandenvarande utvecklingsstadiet. Émile lockas att lära sig läsa genom att få motta små intressanta lappar med lockande inbjudningar, som han till en början missar på grund av bristande läsfärdighet.

JEAN HEINRICH PESTALOZZI (1746-1827)

Den goda skolan karakteriseras enligt Pestalozzi av sin samstämmighet med det goda hemmet, och det goda hemmet genomsyras av ömsesidig omtanke, självklar pliktuppfyllelse och gemensamt hänsynstagande. Samma anda borde, anser han, prägla inte bara skolan utan också samhället i stort.

Barn, sa Pestalozzi, lär sig genom imitation av vuxna och genom egen aktivitet, som initierats av egna naturliga behov. Tillsammans med sina kamrater i gruppen skall barnet tränas i koncentration och förmåga till ansträngning och uthållighet, eftersom dessa dygder är nödvändiga för sann inlärning och för den karaktärsdaning som är uppfostrans mål.

Alla studier måste börja i det konkreta - med studium av ett föremål, en miljö eller något liknande - alltefter ämnets art. Om det inte går på annat sätt kan ett föremål ersättas av en bild eller bilder, men aldrig av enbart ord.

Målet för all undervisning var enligt Herbart helt och hållet etiskt, varför fostran och undervisning inte utgjorde något motsatspar.Språket förklarades vara blott medlet till studier och kunskapsförvärv, och om en formell grammatikträning var det inte tal.

Herbarts lärare hade fem steg att gå i sin undervisningsprocess:

1. Förberedelsensom innebär att gammalt kunskapsstoff aktualiseras, till vilket det nya kan relateras.
2. Presentationdå läraren introducerar det nya, (genom konkretion i någon form, något som demonstreras, ett experiment e d)
3. Asocciationendär eleverna får hjälp av läraren att jämföra, analysera och kontrastera det nya med det gamla.
4. Systematiseringensom inleddes med repetition och ytterligare genomgång och följdes av av övningar i att dra slutsatser beträffande användningen av det inlärda.
5. Tillämpningendvs övning av den nya förmågan i andra nya sammanhang.

Kritik mot Herbart: Ett övermått av disciplin.

Lekmetodikens fader. Ett nyckelbegrepp i Fröbels teori var "kreativt självförverkligande".

"Learning by doing"

Mot 1800-talets slut och under 1900-talets början började utbildning uppfattas som ett instrument för att kvalificera arbetskraft, och som något som gav ett värde på arbetsmarknaden.

Progressivismen inom undervisningen kom framför allt att kretsa kring fyra olika punkter:

• En breddning av skolans funktioner och program till att innefatta ansvaret för hälsa, yrke, familje- och samhällsliv.
• Tillämpandet i klassrummet av pedagogiska principer som härrörde från den nya vetenskapliga forskningen inom psykologin och socialvetenskaperna.
• En starkare anpassning av undervisningen efter de olika elever och klasser av elever som kom till skolan.
• Kulturen kunde demokratiseras utan att vulgariseras, att varje människa inte bara kunde dela de materiella fördelarna utan utveckla konsterna lika väl.

Om utbildningen enligt de traditionella synsättet hade till uppgift att återskapa - reproducera - en förlorad värld, så skulle det progressiva synsättet syfta till att skapa - producera - en framtid.

Barnens normala fysiska utveckling, deras framsteg i läsning, skrivning och räkning, deras växande kunskaper i geografi och historia, deras förkovran i uppförande, handlingskraft, ordning och flit - det är med sådana måttstockar vi bedömer skolans arbete. Och det med rätta.

Den instrumentalism som Dewey utvecklade innebar i sin tillämpning att undervisningen skulle byggas upp genom att eleven skulle använda ting och begrepp. Därav uttrycket "learning by doing".

Fram till åttonde klass används så gott som inga läroböcker i undervisningen. Klassläraren berättar i stället för eleverna som lyssnar och antecknar och så småningom sammanställer sina intryck i ett "periodhäfte".

Den stora vikt man i en waldorfskola lägger vid det muntliga förmedlandet, vid den personliga kontakten mellan lärare och elev, gör att man så gott som aldrig använder några audio-visuella hjälpmedel i undervisningen. Audio-visuella hjälpmedel ger yttre bilder i stället för inre och passiviserar åskådaren-åhöraren i stället för att aktivera.

Waldorfskolans schema är byggt på periodundervisning. Varje morgon mellan klockan åtta och tio har man huvudperiod, vilket innebär att man fördjupar sig i ett speciellt ämne under en treveckorsperiod.

Kontakterna mellan elevernas hem och klassläraren är talrika. Hembesök görs ofta, och en gång i månaden har man föräldrarmöte i klassrummet.

Under barnens första sju år, i förskoleåldern, är det framför allt viljan som utvecklas. Under denna tid lär sig barnet nästan uteslutande genom efterhärmning. Den vuxnes uppgift under denna period blir då att bete och uttrycka sig så, att barnet har en god förebild att ta efter. Barnet lär sig förstå den fysiska världen genom leken. Leksakernas kvalitet blir därför viktig. Leksakerna bör vara av naturmaterial, så att barnet får uppleva struktur, doft, tyngd, färg och form på ett så nyanserat sätt som möjligt.

Åren mellan skolmognaden och puberteten arbetar klassläraren i en waldorfskola genom det konstnärliga hellre än genom det teoretiska. Läraren står under åren mellan sju och fjorton som en "auktoritet" inför eleverna. Ordet auktoritet används här som ett uttryck för en inre egenskap. Läraren skall vara någon som eleverna kan se upp till, en positiv förebild, någon att respektera. Att man som ung människa får möta en vuxen som man kan lita på och känna trygghet inför, blir en hjälp i det egna strävandet att utveckla en inre säkerhet.

Lärarens roll under skoltidens sista sjuårsperiod är fackmannens. Nu är det tankens fria utveckling som är det viktiga. Läraren på detta stadium i en waldorfskola har oftast akademisk utbildning i de ämnen han undervisar i, och eleverna tränas i att ifrågasätta, undersöka och tänka självständigt.

En waldorfskola har ingen rektor. Beslut fattas genom att alla talar sig samman om problemen, inte genom omröstningar.

Organisation och planering är en absolut nödvändighet i arbetets pedagogik. Freinet menade: En god organisation och en god utrustning är förutsättningen för att eleverna skall få utlopp för sina aktiviteter och för att skolan skall fungera. Om alla barn vet vad de skall göra och framför allt varför, och om de får klart för sig att det är genom allas insatser vi kan skapa fina utställningar, klasstidningar, kartotek och diktsamlingar, så vill barnen gärna arbeta och bidra till detta.

Freinet tog med sig barnen till bagaren, smeden och vävaren. När barnen kom tillbaka till skolan, fick de själva berätta vad de varit med om. Inga läroböcker - inga läxor - inga betyg.

Freinet och Maria Montessori stod varandra pedagogiskt nära under en period. Men i ett väsentligt avseende skilde de sig åt. Inom montessoripedagogiken menar man att om ett barn vill använda sig av ett visst spel, pussel eller annat material, visar läraren hur det skall gå till. Sedan tränar barnet på att göra samma sak. Freinet betonar istället "det trevande försöket". Genom att pröva, misslyckas, pröva igen och dra sina egna slutsatser, lär sig barnet och får självförtroende av att själv ha kommit på lösningen på ett problem. Tvärt emot montessoripedagogiken, där arbetet ofta försiggår inom klassrummets väggar, söker sig barnen i klasser som tillämpar arbetets pedagogik ut i samhället.

Lugn och ro råder i klassrummet. Man känner ingen hets. Ljudnivån är mycket låg trots att det hela tiden finns rörelse i rummet. Behöver barnen hjälp att komma igång, finns det äldre kamrater som gärna visar hur arbetet går till. Bakom allt arbete som eleverna gör finns alltid en muntlig presentation av läraren. Förutom att besitta stora ämneskunskaper skall läraren också se till att varje presentation inspirerar eleverna att söka mera kunskap. Allt i rummet är anpassat för barn. Det här är barnens skola. Ingenting är låst. Inga bänkar, ingen svart tavla. Barnen sitter vid arbetsbord eller på golvet när de arbetar. De arbetar enskilt, två och två eller i större grupp.

I en montessorigrupp råder stor frihet. Det är en frihet under ansvar. De regler som gäller är att vi alltid arbetar och att det inte är tillåtet att störa någon. Vi tar bäst tillvara barnets spontana lust till att arbeta genom att låta deras eget intresse vara motiv nog för att söka kunskap. Ingen skall behöva misslyckas, utan alla har rätt till en undervisning anpassad till just deras person och förmåga.

Ett av målen för oss lärare och vuxna vid sidan av barnen måste vara att barnen känner att de arbetar för sin egen skull, inte för vår. Ett annat mål är att vi hela tiden försöker undvika att uppmuntra till konkurrens och tävlingsmentalitet.

Man kan beskriva montessoripedagogiken genom att framhålla frihetsbegreppet, självverksamhetsprincipen, arbetsmiljön och det speciella undervisningsmaterialet, men det räcker inte. Det som ger vår pedagogik en särställning är den djupare syn på individen som ligger vid sidan av de pedagogiska principerna och binder samman dem.

Låt os ta tillvara denna kraft och låt den bli en av de inre krafter som hela tiden driver barnet framåt i sin utveckling

Maria Montessori var pacifist och kallade sig själv världsmedborgare. I vårt arbete med barnen måste vi grundlägga en vilja att söka fredliga lösningar på konflikter.

Maria Montessori trodde på en lagbundenhet som följer människans utveckling. I sitt konkreta arbete identifierade hon olika stadier eller perioder i barnens liv då de bäst och utan stor ansträngning klarade av att lära sig vissa grundläggande färdigheter (sensitiva perioder). Vårt arbete måste därför inriktas på att tillvarata alla dessa perioder, så att individen kan utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar.

På Maria Montessoris tid var det stora flertalet av de barn som hon arbetade klart understimulerade. I dag är förhållandet ofta det motsatta. Vi måste värna om familjen i vår tid. Den är oerhört viktig för barnets självkänsla och trygghet. Maria Montessori menade att det är viktigt att barnet ges tillfälle att utveckla sin egen personlighet, sitt eget jag, innan det börjar sitt arbete i en montessorigrupp.

Eleverna i skolan består oftast av elever från tre årskurser, men det finns också ett antal montessoriklasser med elever från sex årskurser i samma elevgrupp. Varje elev får slutföra sin arbetsuppgift oberoende av om kamraterna är färdiga eller inte. Varje elev ges möjlighet att behärska ett moment, innan han/hon går vidare. Man ställer inga krav på eleverna utifrån biologisk ålder utan man ser till elevens mognadsnivå och individuella utveckling.

I diskussioner om undervisningssituationen förs vanligen läraren och eleven fram som de två avgörande faktorerna. Maria Montessori betonade även miljöns betydelse. Hon kallade den för den nya tredje faktorn.

Allt material har sin bestämda plats. Det finns bara ett exemplar av varje material. Detta tränar den sociala sidan hos barnen, genom att de får lära sig att ta hänsyn till varandra. Antingen väntar man på sin tur eller samarbetar man med någon annan.

Materialet är konstruerat med tanke på självinlärning. I vårt arbete försöker vi engagera så många av dess sinnen som möjligt vid inlärningssituationen. Enligt Maria Montessori kan ingen lära någon annan något. Alla behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste man klara av på egen hand.

I en montessoriklass är lärarens uppgift inte i första hand att förmedla kunskap utan att observera barnet. Med hjälp av kunskaper som läraren har inhämtat genom sina observationer kan hon sedan stimulera barnet på rätt sätt och på just den nivå som det enskilda barnets mognad ligger. Varje elev får en individuell ämnesplanering och utvecklingsplan som eleven arbetar utifrån.

Skolan får inte vara en avskild liten värld utan vi skall försöka spegla samhället i alla dess beståndsdelar. För att kunna göra det krävs det många studiebesök på intressanta platser.