Albert
  Halv sovmorgon tills vi träffas hos Johan halv tio efter frukost. Där möter Albert, en ganska välmående indier och den som Johan engagerat som guide. Idén med en buss har inte gått att ordna, så det blir tre bilar; Alberts taxi, en annan taxi, och en privatbil, en av Johans vänner. Första anhalten blir längs vägen, i en gummiträds-"skog". Albert berättar livfullt gummits historia och hur man arbetar nuförtiden. Naturgummit har enligt honom fått en renässans på grund av HIV / AIDS och efterfrågan på kondomer.

Arbetarna börjar tappa gummisaften tidigt på morgonen, när nattregnet har torkat upp och innan det blir så varmt att saven torkar. Man skär en millimetertunn flisa ur nederdelen av skåran som går i spiral runt halva stammen, och låter saven samlas i en kopp längst ner.  Snittet får inte komma för nära tillväxtzonen i innerbarken, då bildas knutor som gör att produktionen minskar nästa gång man kommer till den punkten på trädet.

Snitt   Uppsamlingskopp.

Saven samlas i större kärl och körs till uppsamlingsställen där den behandlas. Det mesta gummit produceras på stora plantager, men vi såg också en uppköpare som köpte från små"bönder". Det kom en man på moped med ett kärl innehållande ett tiotal liter sav. Mottagaren tog ut ett mått, c:a 50 ml, och blandade med syra för att få latexen att koagulera. Koagelet tvättades och valsades till en tunn skiva gummi, som fick torka till nästa dag för kvalitetsbestämning genom vägning. Ju tyngre skiva desto mindre vatten i den ursprungliga saven. Satsen silades, vägdes, och tömdes i ett samlingskar.Där tillsattes ammoniak för att förhindra koagulering i förtid, och som konserveringsmedel. Det intorkade efterdroppet i kopparna från föregående dag samlades också i en hög som sekunda kvalitet. Flugorna gillade det.

Albert visade också hur man gör en propeller av gummiträdsblad. Det var en syn att se honom springande med en propeller i varje hand.
Vi fortsatte till oljepalmerna, och där hade han också arrangerat en demonstration fast det var söndag och man egentligen inte arbetade. Man använder en lång kniv, böjd ungefär som en grensåg men utan tänder. Den sätter man på en stång som kan skarvas ihop upp till 8-10 m längd, beroende på hur hög palmen är. Så skär man först ner bladen som sitter under klasen, sedan klasen.

Det såg ut att vara ett hårt jobb. Kenneth, som gärna vill pröva nya saker, gav upp efter några snitt, det var tydligen svårt att få styrning på kniven så högt upp. Sikten var inte heller så god, och det blir ju en ordentlig klump som kommer farande när bladet lossnar. Klasarna väger säkert också 15 - 20  kg, och är ganska taggiga, så man vill nog inte ha dem heller över sig. Den bästa oljan, som används för matlagning, kommer från kärnorna, oljan ur fruktköttet har lägre kvalitet.

 
 
Efter demonstration av diverse växter, och provsmakning av frukter och kokosvatten, kom dagens plump. Vi besökte "The Jungle People". En smutsig nerdekad by med ett par apor fastkedjade i några träd, och 'urinvånare' strategiskt utplacerade för fotografering (som aporna). En promenad längre in i skogen huvudsakligen längs en asfalterad stig, gav en ännu primitivare boplats, (där säkert ingen bott de senaste 50 åren) med den äldsta käringen i trakten som man lyckats övertala att sitta bredvid elden och låta sig fotograferas. Alberts propellrar var hans gåva till herrarna i sällskapet, nu skulle damerna få sitt, och det blev lite gummisav i handflatan. Den skulle torka och användas som kondom. Två unga män från byn tillhandahöll blåsrör och pilar som skulle provas av oss, innan vi ombads lämna ett bidrag i en korg. Bidraget gick med all sannolikhet till öl åt de unga männen, att döma av högen med tomflaskor. Annars var Albert bra.

  

På kvällen hemlagad indisk måltid hemma hos Johan, väl anpassad för västerländsk smak. Det hade inte framgått av inbjudan om vi skulle betala för oss eller om vi skulle ge en gengåva, men till slut gav en direkt fråga att det kostade 7,50 ringgit per person.
All's well that ends well.