Förflyttning
  Dagen börjar med att våra närmaste grannar, Lisbeth och Ruth, är inlåsta i sitt rum, de kan omöjligen låsa upp inifrån. Som tur är kan de ta sig ut via altandörren och vår gemensamma altan till matsalen.

Vi gör upp räkningen med hotellet, tvätt och frukostägg går på 208 000 Rp, näst intill hutlöst.
Vid tolvtiden lastas Arif in i en taxi tillsammans med vårt bagage, medan vi andra åker bemo till Aur Kuning, en bussterminal. När vi återsamlats där bussarna till Padang avgår, saknas Arif och bagaget, han har av någon anledning inte kommit fram till terminalen utan sitter på gatan något kvarter därifrån. Vi äntrar en buss som ovanligt nog är långt ifrån fullsatt, plockar upp Arif och bagaget, och kommer så småningom iväg.

Längs vägen ser vi resterna av en järnväg, övervuxen med gräs, ibland försvinner den under ett hus, men det verkar som om räls och kuggskena ligger kvar. På ett ställe har man satt lök mellan skenorna. Efter första större stad är järnvägen i drift, vilket inte hindrar att banvallen används för torkning av tvätt och ris. När bussen stannar kommer försäljare av frukt, ägg, vatten mm ombord och följer med ett stycke. Två musikanter följer också med var sitt stycke. Den ene, en ung pojke, har den enklaste gitarr man kan tänka sig, ett leksaksinstrument, men han sjunger riktigt bra. Vi fotograferar och ger honom en slant när han kommer med sin påse.
Vi är framme i Padang vid tretiden. Förhandling om transport till hamnen, som ligger utanför stan, tar sin tid. Under tiden hinner vi uppsöka en bankomat (ATM), och bättra på reskassan. Gerhard gör oss sällskap och testar sitt bankkort också.

Så småningom kommer det fram två skraltiga minibussar med trasiga säten, men de håller för resan till hamnen. Bagaget + fyra pers i den ena, resten i den andra. Kl 17 går vi ombord på Lambelu, en Pelnibåt storlek nästan Finlandsfärja, åtminstone åtta däck. Vi går genom ekonomiklass med sovsalar för hundratals personer, upp till andra klass där vi ligger åtta i varje hytt. Båten är relativt ny och ännu rätt fräsch. Hytten är förvånansvärt rymlig och AC fungerar, lite för bra bara, för man har plockat bort ventilen för inblåset, det står helt öppet.. Låsbara skåp för bagaget ( nycklar till hytt och skåp får hämtas mot deposition), livvästar i en låda, en snedställd stege för varje överbädd, underlakan och kudde. Toalett och dusch, indonesisk variant, finns i korridoren, varmvatten i duschen. Matsalen är öppen, och maten står framdukad, ris, stekt fisk, köttgryta med potatis, grönsaker, allt redan kallt, det enda varma var dricksvattnet. Kl 18, mitt under måltiden, hörs böneutroparen ur högtalarna, vi som trodde att vi lämnat dem i Bukittinggi.

Båten skall avgå kl. 19, och då ges en signal med sirenen, men det dröjer till kl 20 innan vi börjar kasta loss. Vi har gått upp till däck 8 för att se på utsikten i väntan på avgång, men när det dröjer går vi runt litet och försöker orientera oss. Utrymmet upptas nästan helt av sovsalarna och hytterna, förutom moské-rummet (inte för oss), ett läsrum (stängt) och en 'klinik' (stängd) finns inga gemensamhetsutrymmen. Det som på kartan markeras som 'shops' är en liten kiosk med vatten och diverse snacks. Det finns ett litet fik också på däck 8. I matsalen ska något underhållande ske enligt skyltning, så vi går dit, men där dukas för musik av det högljudda slaget, så vi går igen. Återstår att sova, och det går över förväntan trots svalkan från det ohejdade utblåset. Kl 4 hörs en föredömligt försiktig böneutropare.
 
 

På morgonen är vi först i matsalen och får varm mat (maten dukas fram innan dörrarna öppnas). Det kalla riset från i går har blivit nasi goreng, och äggen är nystekta. De som kommer senare får återigen kall mat, även teet.

Vi kommer till Gunung Sitoli på Nias, letar oss ut ur båten och genom folkhopen till en warung där vi sitter med var sin dricka i ett par timmar, medan B försöker fixa hotell och transport dit. Han fastnar för Yusuf, en av guiderna som omsvärmade oss. De åker stan runt innan det lyckas, och vi får en transport till hotel Olayama, lite i utkanten. Varmt och kvavt trots öppna fönster, men C-O som känt sig svimfärdig under väntetiden på warungen, kvicknar till något, med hjälp av salttillskott ur  Monicas reseapotek och lite vattenblaskande. Större delen av dagen tillbringas sedan på en beach tillhörande ett hotell som tyvärr är stängt för renovering, eljest skulle vi ha flyttat dit. Mat får vi i alla fall nedburen till beachanläggningen, och vi får använda hotellets mandi för att skölja bort saltet. Mot en avgift.

På kvällen skjutsas vi ner till centrum för middag, första anhalt blir en minimal Rumah Makan (med ett enda bord) som samtidigt är bostad för ägarna. Halva gruppen accepterar stället och äter Cap Cay, vi andra skjutsas till ett större ställe lite längre bort, och äter Padang food. Vi är nöjda,C-O så pass att han får namnet på en av rätterna uppskrivet för framtida bruk.

Tillbaka på hotellet svalkar vi oss på verandan medan vi väntar på besked om morgondagen. På något sätt har en ung man, Ricki, involverats och lovat billigare transport än Yusuf. Ricki bor tydligen i Teluk Dalam, dit vi ska, och befinner sig i Gunung Sitoli för att ragga gäster till hotellen i TD. Det hela är ganska förvirrat, men vi får intryck av att Yusuf är något av maffiaboss som sätter priset för transporten, i varje fall är Ricki rädd för att Yusuf ska få reda på hans bud. Det är också problem med transporten, han försöker få tag på en tillräckligt stor buss som rymmer både oss och vårt bagage. Han kommer strax efter tio men har inte fått fatt på bussägaren. Han får respit till kl 9 nästa morgon. Sänggående och hyfsad sömn trots värmen.
 
 

Vi väcks denna gång av tupparna, och lite senare hörs vacker körsång från kyrkan intill. Vi går ut i samlad trupp för frukost (utom Arif, som hittat en ny vän och kom hem kl 6). Vi hittar ett litet ställe där halva gruppen får sitta i familjens vardagsrum. Det blir kaffe, te, varmt vatten och söta 'kakor' till frukost. Priserna är relativt höga här, även på detta enkla ställe vill de ha 15 000 Rp. Transporterna är rent hutlösa, och B har förstått att det har något med Yusuf att göra. Han har begärt 600 000 för resan till Teluk Dalam, medan Ricki nöjer sig med 300 000. Det är säkert också Yusuf som ligger bakom att vi inte får den stora minibuss som vi skulle få, utan måste tränga ihop oss i en medelstor.


Först placeras det stora bagaget på en presenning på taket (utan takräcke) och binds fast i dörrstolparna. Sedan visar det sig att vi omöjligt får rum, så även de mindre kollina åker upp för att ge mera plats.Det tar en bra stund innan vi kommer iväg. Efter några kilometers hyfsad väg börjar groparna. Det är bitvis så mycket gropar att det ytmässigt är mer gropar än väg, och de flesta är djupa och naturligtvis vattenfyllda av nattens regn. Men vi har en skicklig förare, som hela tiden vet var han har alla fyra hjulen, och en fantastisk blick för var han ska placera dem i varje ögonblick. Hela tiden uppstår situationer när C-O är övertygad om att 'nu går det inte att undvika', men det gör det, i åtminstone hälften av fallen. C-O i framsätet tillsammans med Arif har det som vanligt bäst, medan de övriga genomlider en sju timmars skak-och stötbehandling, avbruten av en måltid efter två timmar på ett muslimskt matställe med det passande? namnet "Nirvana".

Groparna blir värre mot slutet av resan, och till slut blir vi hängande på underredet mellan två gropar och kör fast i leran. Sedan vi lättat vikten med några personer går det emellertid bra. Det hör ju till bilden att bilen är nerlastad långt över stötdämparnas kapacitet. Att vi tvingats ta denna väg i stället för den relativt nybyggda större vägen, lär bero på att där har broarna rasat, antagligen pga fuskbygge, och man har inte brytt sig om att bygga upp dem igen.

Nå, vi kommer fram till Teluk Dalam. Ricki har haffat en polare på motorcykel där vi körde fast, och har åkt med honom. Från TD tar han ensam mc:n och kör före och visar var problemen är på vägen. Hur han ser är svårt att förstå, det har ju blivit mörkt, och han tänder bara ljuset när han får möte. Men han stannar och markerar när det krävs extra försiktighet. Broarna är genomgående usla. Brobanan består av tvärliggande plankor och ovanpå dessa längsgående plankor, tre stycken för varje hjulpar. På samtliga broar var en tredjedel av de tvärgående plankorna trasiga eller borta