Harau Valley
  Dagen ägnas åt Harau Valley, en av de stora sevärdheterna i den här delen av Indonesien. Det är en karstformation, med lodräta bergväggar på båda sidor om en dal, på några ställen bred och rymmande många risfält, på andra håll mindre än 100 m mellan bergväggarna som är 30-100 m höga. På flera håll finns vattenfall längs dessa lodräta väggar, och vår bemo släpper av oss vid ett sådant, där det finns en kakelklädd bassäng för bad under fallet. Vi har badkläder med, men B som varit här för tio år sedan vet att det finns ett annat fall som är större, och efter en nasi goreng i en warung vandrar vi iväg för att hitta det. Snart klistrar sig en ung man på oss och vill guida, men B som informerat sig, vill inte prata med honom för att slippa betala guidning som han inte tror behövs. Till slut blir det ändå så att vi följer honom, eller vägen, det finns bara en. Den utlovade kilometern blir två, den blir tre, och till slut tror sig B uppfatta något om att eftersom vi inte vill betala kan vi gärna gå där, han har alltså lett oss vilse. Vi vänder förstås, och så erinrar sig B att vägen till det större fallet gick in strax efter infarten till reservatet. Vi har tur och får en bemo tillbaka till fallet där vi steg ur; där finns vår bemo som väntar på att köra oss tillbaka till stan. I stället får den köra oss till det andra fallet, och vi satsar på att bada. Här är ingen kakelbassäng utan bottnen i dammen är stenig och full av bråte, vattnet är inte djupt nog för att simma, och när man kommer nära fallet blir luftströmmen från det fallande vattnet så stark att det inte går att att hålla balansen. Så vi får nöja oss med att bli våta av stänket som yr i luften. K kommer närmast fallet och blir i alla fall våt i håret Hon blir dessutom antastad av en mansperson som helt sonika klivit in i vår buss och följt med. När han ser att det är bad på gång, får han kvickt på sig sina badbyxor och följer efter K ut i dammen. Han både ser ut som och behandlas av våra guider som byfåne.

Lilla fallet   Stora fallet
 
 
 

Vi samlar krafter inför resan till Nias. Köper presenter till barnbarnen, snidade bokstäver, eftersom vi inte hittat något tillräckligt speciellt. Ett par batikbyxor till K för 35 000 Rp blir det också. Äter bakso på marknaden. Ett gäng skolflickor blir fotograferade tillsammans med oss. Fyra vitklädda flickor med slöjor tittar på och är kanske ledsna för att de inte får vara med, eller så förfasar de sig över sina kamraters frigjordhet. Vi köper en papaya av en liten flicka som lämnats ensam med ansvaret, grannen mitt emot hjälper till med priset. När flickan fått pengarna dyker mamman upp och bekräftar att det är OK, och ser till att vi får en påse.
Vi har hört en näshornsfågel trumpeta från stadens Zoo i närheten av hotellet flera gånger, och nu bestämmer vi oss för att vi skall se den också. För att komma dit passerar vi över gångbron över huvudgatan. Vi träffar på elefanter, hjortar, bl. a. Malaysias nationalsymbol kancil, stor som en katt, björnar och världens sorgsnaste orangutang, men ingen näshornsfågel, däremot en hel del vanliga höns.
På kvällen har vi beställt gemensam middag på hotellet. Vi samlas i vårt rum före middagen för en bit papaya och en skvätt sherry.

  Oranggutang