Lata dagar
  Efter frukost tar vi en promenad för att C-O ska få se backen upp mot kyrkorna som han slapp åka uppför på en bönpall. Framför ett av husen några hundra meter bort har man satt upp stänger med tygskynken i olika färger, på stången i mitten ett uppspänt paraply. Bord och bänkar framför huset, där sitter män med svarta mössor. Inne i huset flätade mattor på golvet och tygskynken på väggarna och från taket. Vi tar några kort, men på håll, det verkar inte inbjudande.

Ett stycke längre bort ligger ett övergivet hotell, där ena längan ut mot havet har brunnit. Det har varit en rätt stor anläggning med 25-30 rum med egen mandi. Allt löst är borta och det ligger trasigt kakel överallt. Det har väl inte lönat sig att bygga upp anläggningen igen sedan turisterna försvunnit.

Vi vandrar vidare i solgasset under livligt 'Hello'-ande så snart vi passerar ett hus eller en människa. Efter några km inser vi att vi missat vägen mot kyrkorna, och vänder. Vi stannar till vid en butik för att köpa vatten, och blir erbjudna även annat, bl a en slags hjälm, tillverkad av kokosbast. Den är tjock och kraftig, och mannen sätter den på huvudet och demonstrerar med händerna, bang, bang, att den tål stötar. Som lokalproducerad souvenir är den ju perfekt, men hur får man med den hem? Tyvärr blir den oköpt.


 
 
 

Vi hittar vägen till kyrkorna och följer den fram till backen. Det pågår husbygge vid vägen, och mittemot sitter en man och tillverkar betongsten. Han har en form för sex stenar som han fyllt med betong och sitter och packar med kloss och klubba. När vi går tillbaka till vägen tycks småskolan vara slut för dagen, och vi omsvärmas av barn som skriker"hello" och "pen" omväxlande. De har ännu inte lärt sig standardfraserna"Whatyouname", "Wheryougoing" och "Wheryoufrom" som alla lite större barn skriker så fort de får se oss. Även en del vuxna tycks tro att det är ett slags hälsningsfraser.
 
 
 
 

När vi passerar huset med vimplarna har en sak tillkommit, något som bara kan vara en kista, övertäckt med en stor duk. Det är tydligen begravning på gång. Känslan av 'inte inbjudande' var tydligen rätt.

Vid hemkomsten badar vi, tvättar lite kläder och dricker kaffe hos Kenneth och Gerhard. Bullpojken dyker upp igen, uppmuntad av gårdagens storaffär. Han pratar lite engelska, säger sig vara tretton år och gå i andra klass. Att han är liten som en åttaåring förklarar han med att 'indoneser är småväxta'. Vi har inte småpengar att köpa bullar för, men B köper en del.

Det har legat mörka moln över havet, men inne vid stranden är det soligt och det fläktar friskt, så tvätten torkar bra. Medan vi väntar på lunchen kommer hotellvärden hem, klädd i långbyxor, skjorta och broderad mössa, han har tydligen varit på begravningen. En stund senare är han ombytt till shorts och bar överkropp.Vi tror att det ska bli en stunds väntan på maten eftersom 'alltiallon' försvinner på motorcykeln och det brukar betyda 'hämta råvaror', men plötsligt kommer sonen i huset, ~ 12 år,med våra omeletter. Air putih får vi också.

Fram på em ser vi regnet dra in över viken så sakteliga, och framåt fyratiden börjar det duggregna, så det är slut med klädtorkandet. B har försökt engagera en båt för en tur på sjön, Gerhard vill gärna komma ut, och det tycks vara stort intresse. Sentosa, en 14-åring som vunnit B:s bevågenhet, säger sig kunna skaffa en lite större träbåt med motor som kan ta 10 pers. för 50 000 Rp för en timme. K kan tänka sig att följa med om det finns plats, men av någon anledning blir det inte av, om det beror på bristande intresse eller ändrat pris är oklart. När sen regnet kommer är det ju bäst så. Det blir svalare, men vi tar ändå ett bad innan kvällen, vilar och smuttar på en whisky innan det är dags för för Bihun Goreng Special, med glasnudlar i stället för ris, smakar bra det också. Så går vi till sängs för att en sista gång sövas av vågorna, fast det egentligen låter som om det var full storm utanför.
 
 

Vi sover länge, och när vi ska äta frukost är det en av familjens unga män som lägger fram ett block så vi kan skriva vår beställning. Vi beställer Bubur Hitam, svart gröt, eftersom vi hoppas att ris ska vara stoppande, och vi vill inte ha magproblem på båten i natt. När maten kommer är det rostat bröd som vanligt, och köksan/servitrisen frågar om vi inte ska ha ägg i dag. Pojkfan har alltså inte ens brytt sig om att se efter vad vi beställt. Han flinar litet och tittar i blocket och bekräftar att vi beställt Bubur Hitam. Flickan är rask i vändningarna och vi får snart vår bubur. Här betyder det bara gröt på svart ris med kokosmjölk på.

När vi ätit färdigt kommer B från stan och har ordnat biljetter och plats på båten. Platserna är besättningens hytter, övriga passagerare får ligga på britsar i allmänna utrymmen.B tycker det är dyrt att hyra hyttplatserna, så han tar bara tio av de tolv tillgängliga kojerna. Han själv och Arif ska sova i allmänna utrymmet. Resten av dagen ägnar vi åt avkoppling, packning,  någon liten promenad, och en sen lunch så vi ska klara båtresan utan mat. Vi gör upp räkningen för maten, och den stämmer, vi har själva bokfört vad vi ätit, lite misstänksamhet skadar inte.

När vi börjar bära fram packningen för avresan sitter Siv och dividerar med Mama om någonting. Det visar sig att hon lämnat in sina pengar i safetyboxen och nu saknas det 100 US dollar. Men hon har bara kvitto från Mama att hon lämnat in plånboken eller vad det var, inte vad den innehöll, så hon har ju inte någon chans. B får tillbaka hela sin reskassa fast han lämnat den på samma slarviga sätt.

Transporten kommer, packningen lastas på taket och vi på plankor tvärs över flaket, plankorna är smala, men så pass många att vi kan flytta ihop dem och sitta något så när bekvämt.Resan är ju inte så lång heller, en dryg mil. Framme vid båten lastar vi in vår packning i hytterna, som ligger på nedre däck, eller hur man ska beskriva det på en båt med halvtrappor upp och ner både här och där. Hytterna är c:a 2 x 2 x 2 m, avdelade mitt på på höjden så att det blir 2 + 2 kojer. Vi stannar i hytten och bevakar vårt bagage, och efter en stund kommer en snubbe: "Its my cabin, I want more money". Vi talar om för honom att han fått betalt, och  om inte så får han vända sig till sin boss som i så fall är den som fått pengarna. Det hjälper inte, han står kvar och tjatar, och vi slutar snart svara honom. Långt om länge går han, och ger sig i stället på B med sitt krav. Det blir en lång och låst diskussion, tills en utomstående(?) ger sig in i den och ger snubben en föreläsning om att hålla överenskommelser, föreslår sedan B att bjuda på en öl, ta varandra i hand och vara vänner. B bjuder på ölen, och si, det är lösningen på problemet. Orsaken visade sig vara att efter det att B bokat och betalt hyttplatserna har ett gäng japaner dykt upp och varit villiga att betala mer. Han kan inte begripa varför han ska nöja sig med 100 000 när han kan få 150 000, att han redan gjort en överenskommelse och fått betalt ser han inte som bindande. Men en öl räckte.

Britsarna är gjorda för indoneser, men med huvudet intryckt i ett hörn går det nästan att sträcka på kroppen. Sömnen blir sporadisk, först är det bitska flugor som stör, regnet hänger i luften, när vi kommit ut till havs och flugorna försvunnit, kommer kackerlackorna krypande över armar och ben. Men sover lite gör vi i alla fall, först med gluggen öppen för att få lite luft, senare stängd när stänket blir för kraftigt. Dörren till allmänna utrymmet är öppen hela tiden.