Staden
  Johan har lovat att transportera oss till båten, och kör några vändor med sin minibuss till hamnen. Där samlar han ihop passen och går och fixar biljetter. Det är en snabb båt som ska ta två timmar till Dumai i Indonesien. Den ska gå kl 10, så gaten ska öppna 9.30. Då står vi där med våra packningar i värmen och trängseln. Och står. Och står. Skjutdörrarna av plåt öppnas nu och då, men bara för personal av olika slag, inte för passagerare. Till slut får vi veta att det är datafel. Snacka om internationellt modeord. Nå, vi kommer iväg till slut, rejält försenade, men tull- och passkontroller sköts smidigt, och huvudsakligen ombord på båten under resan.  F ö får vi ägna oss åt en inplastad lunch sittande på våra platser.
Väl framme i Dumai börjar indonesienkänslan naggas i kanten. Vi omsvärmas av taxiförare och andra som vill tjäna pengar på oss, och B börjar förhandla om resan till Bukittinggi. Det är svårt att få ett bud av dem, den mest framfusige av dem envisas med att vi ska följa med till 'the office'. Äntligen kommer ett bud på 600 000 Rp och B bjuder 400. Till slut utkristalliseras på något sätt summan 500 000, men vi ska fortfarande följa med till 'the office' innan det kan bestämmas. Efter en viss tvekan, (Åker vi allihop har vi ju gett dem ett övertag) så följer vi med. Ytterligare en lång palaver där de försöker stressa oss med att prata i munnen på varandra, med högt tonläge hela tiden. T o m B, som tränat mycket på att behålla lugnet och ett lågt tonläge, ryter i åt den framfusige: "Jag vill inte prata med dig!", naturligtvis utan någon som helst effekt. När överenskommelsen till slut nås, 11 pers till Bukittinggi för 500 000 Rp, är det inte slut för det. Av någon anledning vill de inte låta oss sitta var vi vill i bussen. I vår buss är vi fem, och det finns åtta platser. Det går till handgripligheter innan vi får ge oss och sitter som de vill.

Det visar sig att de naturligtvis vill fylla bussen, bl. a. med två teveapparater och två passagerare, varav en är mor med två små barn. Om de hade lyckats kläcka ur sig orsaken, skulle det aldrig ha blivit bråk, men vi frågade många gånger varför vi skulle flytta oss, utan att få något svar. Indoneser kanske är så vana att göra som de blir tillsagda, att de som säger till inte förstår att man kan förklara saker och ange orsaker till något.
Vi kommer äntligen iväg, lyckligtvis utan den mest hetlevrade föraren, vi får en kartong med en mugg vatten och något muffinsliknande som fika, stannar några gånger för lunch, fika, och middag, innan vi är framme i Bukittinggi strax före midnatt.
 
 

Hotel Benteng. Högt uppe på Bukittingis kullar, intill Fort De Kock. (Benteng betyder befästning.) Arif har valt rum åt oss, och vi får ett rum åt den lugnare sidan, bara en moské med högtalare, men vi hör förstås även böneutroparna från andra sidan. Där är de fler, och med modernare ljudanläggningar. De andra byter rum till andra sidan. Vårt rum har balkong, och fönsterväggen fortsätter över nästa balkong, som inte har något rum innanför, utan där är trappan mellan våningarna. Vi har alltså ett fönster gemensamt med trappan, även gardinen går rakt igenom väggen. Vi blir litet återhållsammare i våra kommentarer när vi upptäcker det. Balkongen bredvid har ingen som helst ingång, ändå har man ställt dit stora krukor med blommande buskar. Dvs de har blommat, det är kanske inte så konstigt att de torkat ihjäl.
Matsalen finns i källarplanet, och öppnas tydligen bara när gäster så önskar, vilket i vårt fall bara betyder till frukost. Te eller kaffe, rostat bröd med klibbigt margarin och sylt är deras uppfattning om frukost. Ägg går att beställa,men kostar extra.
 
 

"I like cocacola"

Frukosten används för planering av dagen, och vi kommer överens om att det är enskilda övningar som gäller. Det betyder för vår del ett försiktigt utforskande av omgivningarna, växling av pengar, och vila. Under promenaden hakar ett par skolpojkar på och vill träna engelska. Dvs det är mest den ene som för ordet, han ser också ut att ha det sämst ställt. Fransig nederkant på skjortan och slitna byxor. Men det är skoluniform. Han försöker verkligen lära sig uttala orden som vi, Lägger fingret på näsan och ljudar "noos"upprepade gånger. Vi blir törstiga i värmen och köper varsin Sprite i ett stånd. När vi frågar vad de vill ha svarar de "I like Cocacola", så vi köper varsin burk åt dem också. De står alldeles handfallna, och det visar sig att de inte vet hur man öppnar en cocacolaburk! Så vår predikan om hur skadligt cocacola är för tänderna, är nog lite onödig.
 
 
 
 
 

Modern minaret med många megafoner


 
 
 

På eftermiddagen masserar Arif K på sedvanligt grundligt sätt, och till sedvanligt pris, 30 000 Rp. Det är ju först nu han har anslutit sig till sällskapet, han hade till uppgift att ordna rumsfrågan åt oss här, men kunde länge bara rapportera att alla hotell var fulla pga något skollov eller vad det var. Att man skulle kunna boka för några dagar framåt, man visste ju hur länge lovet varade, hade tydligen inte fallit dem in. B var riktigt orolig de sista dagarna i Melaka, fick ingen telefonkontakt med Arif, utan fick skicka detaljerade instruktioner till honom med e-mail och hoppas att han läste dem.

Siv har låtit sig raggas upp av en guide, Adrian, som hon inbjudit till kvällsträffen på hotellet, och vi får först intrycket att B har 'godkänt' honom, men inser snart att han är Sivs protegé. Han engageras för morgondagen, och eskorterar oss senare till 'sin' restaurang. Vi avviker och prövar en annan. Gott käk, men även det är en turistrestaurang.
 
 

Vid frukosten tar Rut upp sättet Adrian blev introducerad på. Varför ännu en guide, vi har ju Arif? Bra initiativ, det syntes på Arif att han kände sig åsidosatt. Siv skyller ifrån sig på B, och han får tillfälle att visa att han duger som ledare, han tacklar situationen bra, utan att trampa på några tår.

De flesta följer som uppgjort Adrian under dagen, vi går ut med Arif, strosar på marknaden, insuper atmosfär, (vi visste inte att ål innehåller så mycket blod), äter Bubur Hitam, B och Arif provar 'hälsodryck', och vi avslutar med en tur i hästdroska, bendi, som det heter här.
 
 

Bubur Hitam     
  Arif

En uppgjord massagesession av C-O torkar in. B har gett sig ut i ett ärende med Arif, och det blir för sent när de kommer tillbaka. K går ut för att posta kort. Postagenturen har slut på frimärken, men påstår att portot är 3 500 Rp för vykort?? Förra gången betalade vi 6 000, samma som för brev. Postkontoret är stängt, så korten får vänta. Det blir internet med dålig anslutning, en timme för 15 000 Rp. Schabbig kinesrestaurang, Mona Lisa, med hyfsat käk för 13 000 Rp/pers.