Bajawa / Ruteng

Vi gör ett besök på marknaden, som är en rätt stor fast marknad med butiker och stånd under tak plus planen framför fylld av markbundna små stånd, dvs folk sitter på marken med sina små högar av chili, kaffebönor, ris, torkad fisk, eller vad de nu säljer. Vi hittar ett matställe och äter var sin tallrik soppa, bakso, för 1 500 Rp. Vi tittar lite på det mesta, blir lockade av nya mönster och färger på  sarunger, men köper inte.(än) Däremot köper vi en mindre bag att ha inköp i. Dessutom en Sabit, den indonesiska skäran för risskörd.Och frukt förstås, däribland en för oss ny sort. På vägen tillbaka väljer vi lite fel i korsningen där mosken och den protestantiska kyrkan står mitt emot varandra, men vi hittar snart rätt. Efter någon timmes vila och återsamling med de övriga, blir det kinesrestaurang för middag. Med indoneskäk. Grönsaker med fläskkött visar sig innehålla mikroskopiska kvantiteter kött, så Börje grumsar en del. Hemväg i ett mörker som inte upphör att fascinera oss. Så här på kvällen ser vi också att mosken leder på poäng över den protestantiska kyrkan. Båda har slingor med kulörta lampor på fasaden, men mosken har många fler, och dom blinkar. Vi försöker  planera morgondagen, Börje vill gå i kyrkan, men han visar sig vara ensam om den önskan. Efter en del diskussion chartrar vi en bemo för utfärd på söndag till tre traditionella byar på fm och varma källor på em. 40 000 Rp / pers. utan lunch.
 
 

	Så här många bufflar har vi offrat!

Resan fortsatte till två andra byar, Luba och Bena, med samma förfäderssymboler mitt i byn. Där tittade vi också på boningshusen. Man hängde upp buffelhorn och underkäkar av de offrade djuren på 'verandan', för att visa hur mycket familjen haft råd att offra. Här fanns också ikatvävar, så det blev några smala band med hästmönster till slipsar eller skärp, och i den sista byn dessutom en parang, visserligen gjord för försäljning, men handgjord i byn och likadan som de själva använder.

I Bena rådde ett slags matriarkat, hus och fast egendom ärvdes på kvinnosidan. Yngsta dottern bodde kvar i moderns hus och hade ansvar för föräldrarnas ålderdom. Brudpriset var här lägre än i de andra samhällena beroende på att mannen inte köpte en brud, utan köpte in sig i kvinnans familj. Men det var fortfarande männen som styrde, 'visa kvinnor' fanns inte. Enligt guiden, som kanske inte visste allt.
Åter till hotellet i begynnande regn, lunch, och försenad avresa pga att de som ätit på hotellet fått vänta en timme på maten. Resan går i måttligt regn till den varma källan, som rinner upp  i en bassäng med jord och stenbotten. Stenarna är bra att hålla sig i så att man inte flyter iväg i strömmen. Flyter gör man nämligen lätt, det är tydligen mycket lösta salter i vattnet, inte NaCl för det smakar inget särskilt. Vattnet är säkert över 40 grader varmt, så efter en stunds hetbad och  tvättning är det skönt att lägga sig i den 'kalla' (30 grader?)  bäcken intill. 'Omklädningsrummet', en öppen dansbaneliknande historia är fylld av ett sällskap på väl trettio pers som först badar och sedan kalasar på helstekt spädgris och annat. Vi blir bjudna på kokt kassava och känner oss inte i vägen fast det är trångt. Det stora skrattet bryter ut när C-O får av sig t-shirt och sarung, antagligen har man aldrig sett en röd elefant i grönrandiga badbyxor förr. Men det bjuder vi på. Själva badar de ju i gångkläderna, många av dem.

Det finns ett litet omklädningsrum för damer dit vi visas in av vänliga människor. Vad vi inte förstår är att kläderna inte får hänga kvar där, så Arif, som lämnats kvar för att bevaka våra ägodelar, har fått hämta ut dem, och allt ligger i en hög när vi kommer upp från badet. Vi säger åt Arif att nu måste han gå ner och bada, han som älskar att löga sig i varmt vatten, men han tvekar. Det tar en stund att övertala honom, och vänliga människor puffar och pekar på omklädningsrummet, det duger ju inte att stå halvnaken mitt i deras picknick.

Efter c.a en timmes resa i regn och mörker är vi tillbaka på hotellet. Vi vill inte ge oss ut i regnet för att äta, så det får bli hotellets cuisine trots lunchens dåliga erfarenhet. Ulla beställer mat åt oss allihop. Det ska vara klart om 30 min. Ulla råkar komma sist och blir utan. När hon äntligen får något är det ynkligt litet. När vi ska betala blir det stor palaver, 'hotellvärden' har svårt både med matten och språket, vill inte prata Bahasa Indonesia.
 
 

Det blir ingen växling, kursen är för dålig. På  bankdisken låg en enorm trave med pengar, nog för att fylla en sopsäck, helt öppet. Här är man inte rädd för bankrån minsann.
Vi går på en liten runda utan andra inköp än lite frukt, och äter en bakso på ett lite renare tjänstemannaställe, innan vi återvänder till hotellet för avresa kl 12 till Ruteng.

Vi lämnade tvätt när vi kom på lördagen, nu när vi frågar efter den på morgonen får vi undvikande svar. Till slut återfinns den, halvtorr, i ett rum, liggande i en hög. Även efter strykning är den så fuktig att vi inte vill packa ner den, men får till slut ta den i en plastsäck och hänga på rummet på nästa ställe. Tvättmästaren räknade först till elva plagg, sedan tretton, och tog till slut 15 000 Rp beräknat efter 1 000 Rp per plagg. Matematikkunskaperna lika dåliga som förmågan att ta en beställning.

Bemoresan till Ruteng börjar kännas hemtam, upp och ner, hårnålar åt båda hållen, samtidigt ibland, åtminstone verkar det så, gropar och lerpölar, omväxlande med några km fin asfaltväg. På ett ställe har regnet spolat bort så mycket jord att vägbanan har en abrupt nivåskillnad på en halv meter, och det tycks inte vara första gången, för asfalten från förra lagningen ligger kvar, sönderbruten. Här får vi stiga ur och gå en bit, medan föraren och codrivern bygger ramp med asfaltblock och får upp bilen. Lisbet blir åksjuk och får överta framsätet sedan hon lättat sina bördor. Arif ligger mest och sover, utmattad av kyla och brist på sömn. Han kvicknar inte ens till när vi gör matpaus i en by som heter Borong. Några bilder från restaurangköket blir det, under glädje och tacksamhet från de fotograferade. Från dem som kan lite engelska är ett 'Thank You' den vanligaste responsen när man fotograferar. Det är inte många som är avvisande.

Färden går genom molnen, så bitvis ser vi inte mycket, men fram kommer vi till Ruteng och Hotell Rima, som är till utseendet mycket trevligt, med utbyggnader och balkonger. Här ska t.o.m. finnas varmvatten. Det visar sig bestå av en halv hink halvvarmt vatten när man beställer, men det är ju vackert så. Ett stort välkommen på trottoaren av värden och värdinnan plus en välkomstdrink bestående av kaffe eller te bjuds vi på. Rummen är rätt små, men rena och helt OK.
Vi äter varsin omelett och vilar resten av dagen.
 
   

Från marknaden i Ruteng. Sådant "kött" kräver säkert starka kryddor.

Rafaels hem, eller rättare sagt hans inkvartering, eftersom han är från en by utanför stan, visar sig vara ett hybble mest likt en portgång med ett par avbalkade spiltor på ena sidan. En av spiltorna är hans rum där han bor med sina syskon, som f ö omger oss ganska snart, alla yngre än han. När han visat upp sitt rum och sitt skrivbord  med läroböckerna, och presenterat några av bröderna, blir vi sittande i portgången  på några rangliga stolar vid ett grovt bord och diskuterar politik. Han vill veta vår uppfattning om situationen i Indonesien. Själv är han mycket pro-Megawati, vilket inte är så konstigt i den miljön, man hoppas på något bättre, och Megawati står ju för både den gamla goda tiden och för framteg. Under tiden väcker våra fotoalbum stor uppmärksamhet hos den övriga familjen och grannarna. Han vill bjuda på kaffe eller te, och blir lite ledsen när vi tackar nej. När han följer oss till hotellet upprepar han sitt förslag att vi skulle åka till hans by och se traditionella danser och ikatvävar, bl.a. hans syster väver. Han får prata med Börje och kommer med ett förslag, för 100 000Rp ordnar han transport. Vi lovar att ge besked senare, men när han kommer och det visar sig att resan tar tre timmar, och alltså hela trippen c.a 10 timmar, backar vi ur.Han får 20 kr som plåster och blir så tacksam att det är synd och skam. Vi går ned till centrum för att äta, och han följer med som guide och passopp och tolk på mathaket och i butikerna, ser till så vi inte betalar för mycket, får rätt växel tillbaka, osv. Vi går in i saluhallen igen och fotograferar honom tillsammans med hans farbror. Vi går till katedralen och tittar på den mest kala och osmyckade katolska kyrka vi sett, allt draperat i blått och violett inför påsken. En ung man spelar orgel och vi tar några kort, bl.a. K och Rafael framför altaret.

När han ledsagar oss hem till hotellet igen har han kommit så långt att han börjar prata om att vi ska adoptera honom. Den stackaren tror förstås att han har hittat sitt livs miljonärer, så som vi strör pengar omkring oss. Det är svårt att svara, om han är genuin, vilket förefaller troligt, så kan vi ju inte väcka förhoppningar som inte kan infrias. Han får löfte om kort och brev och ev böcker, han har bett om en engelsk grammatik som han inte har råd att köpa. För övrigt får ju en ev brevväxling visa vad han går för. Vi skämtar något om att han ska bli biskop, som Belo, fredspristagaren på Tim-Tim (Östra Timor), men han vill inte bli präst. Han säger att han hellre vill gifta sig och bli lärare. Han lovar att komma och säga adjö kl 7 innan vi åker vidare.

När vi sitter och smälter dagen kommer Ulla i eld och lågor och har hittat ett kooperativ där man säljer fantastiska hantverk i en liten butik. Vi följer med och gör dagens andra kap, ett sarungtyg av verkligt hög kvalite, åtta månaders arbete för 500 000 Rp. Pga vad som troligen är ett missförstånd får vi det för 225 000.
En innehållsrik dag.
 
 

Bussen kommer till hotellet först, vi installerar oss och åker till bussterminalen, därifrån ett varv på stan för att ragga passagerare, nytt besök på terminalen, ny sväng på stan, och slutligen avfärd till Labuhan Bajo. Vägen är i något bättre skick än vi tidigare sett, så för att kompensera gör föraren en avstickare till en marknadsplats långt inne i skogen, tur och retur längs några km väg som trotsar all beskrivning. Inte ens fotografering skulle ha gett rättvisa åt upplevelsen, och att försöka få fram kameran är helt ogörligt i skumpandet. Där vägen var som bäst bestod den av stenskärv i storleksintervallet 20-40 cm. Däremellan större stenar och gropar, plus tre ställen där vägbanan spolats bort och bussen fick köra ner i en bäck och försöka ta sig upp på andra sidan. Ständiga möten med lastbilar, av dumpertyp så de var ju bättre anpassade till vägen, kompletterar den beskrivbara delen, liksom en ström av fotgängare. Vi tror att denna fantastiska avstickare beror på att bussen ska leverera något vid marknadsplatsen, men det är tydligen bara för att ragga passagerare.
Resan är f.ö. obehaglig. När vi beställer  platserna kvällen innan får C-O löfte om de två sätena bredvid chauffören. När vi åker kommer en snubbe och tränger sig in på (det breda) yttersätet så att C-O får sitta på motorhuven. Så börjar han hosta, harkla, spotta, snora, i alla tänkbara varianter, kontinuerligt den första timmen, sedan med en minuts mellanrum. Det är märkligt att han inte krymper, så mycket som han häver ur sig. Genom fönstret och ner på byxorna. Vid matpausen halvvägs står C-O inte ut längre utan flyttar till ett vanligt säte, med värkande ben och knän som följd.

Efter 6 ½ timme är vi framme i Labuhan Bajo och värmen, efter svalkan i Bajawa och Ruteng. På Gardena Bungalows där vi planerat att bo var det fullt.Det låg annars vackert ett stycke upp i en sluttning med utsikt över havet. I stället blir det Mutiara, med havet skvalpande mot restaurangens grundmur och sannolikt ibland över golvet.Det är högvatten och vågorna slår mot kanten. Vi bjuds på te eller kaffe. Två småpojkar i kanot har uppvisning, kanske för att bli fotograferade. Till slut tippar de ur kanoten. Det är inte djupare än att de bottnar, åtminstone den större av dem, men vågorna går höga. Till slut har de tömt kanoten på vatten och kan klättra upp igen.

Vi går en promenad längs huvudgatan innan vi gör oss i ordning för att gå ut och äta. Under tiden har Börje varit ute och rekat. Han har sökt upp Yusuf, kaptenen på båten från föregående års resa. Desutom har han hört sig för om Waecicu, 'Paradisön', som vi sett reklamlappar om lite här och där sedan Riung. Eftersom det stundar en stor muslimsk högtid, Hari Raya enligt de upplysningar vi får, Idul Adha enligt en muslimsk kalender,  kan avresan ske tidigast söndag 28/3  om vi skall chartra Yusuf. Förslaget är att vi tillbringar tiden på 'Paradisön'. Vi äter på hotellet och innan vi är klara dyker Yusuf upp för förhandlingar. Börje är nöjd med allt utom priset, och vill inte utan vidare gå med på det. Han ska  besiktiga båten följande dag. Men Yusuf inger förtroende, och säger att han ska följa med själv, fast han nu lämnat kaptenskapet och är organisatör. Vi har hört en del skräckhistorier från andra vi mött. Branschen har tydligen drabbats av lycksökare och bondfångare.
C-O har inbjudit övriga sällskapet till middag följande dag, födelsedagen, med förbehållet att alla ska bära sarung. K ska ha 'vansinnesköpet' men det behövs en lämplig blus.
Yusuf får i uppdrag att ordna en festmåltid.