Bali

  • Fredag 2 April

    • Avresa 8,30 från Lendang Nangka. Friterade bananer och färsk ananas till frukost. Ananas odlas också på fälten, varje planta ger en frukt efter 12 - 14 månader.
    Efter 1 ½ timmes resa är vi framme vid färjeläget. Fullt med försäljare, framför allt barn som säljer vatten. Efter lite väntan installerar vi oss på färjan och blir utsatta för en annan grupp av försäljare som tydligen har tillgång till båten. C-O köper en 'Jakarta Post' där det tryckta priset är struket och '7 000 Rp' skrivet för hand. Upptäcker sedan att Börje också köpt en 'Jakarta Post' , men hans rubriker är annorlunda.Det visar sig att han fått dagens nr, vi har fått onsdagens. Dessutom har han bara gett 2 000 eftersom han vet att ordinarie pris är 1 400.  Nå, nyheterna är nya för oss i alla fall, eftersom vi inte sett några tidningar på hela resan hittills. Och de nyheter som gavs kunde vi ha besparat oss.

    Överfarten till Bali tar några timmar, liksom fortsatt bemoresa till Ubud och Sadru House, ett rent och propert ställe med två dubbelrum i varje bungalow. Kakel på verandan, i rummet och i mandin, som har toalettstol, fungerande handdusch och tvättställ. Efter en välbehövlig uppfräschning och vila går vi ut och hittar ett internetställe där vi läser och skickar e-mail. Vi får äntligen veta att Vanten kommit, tydligen utan större komplikationer. En viss lättnad, med tanke på Mitas kondition sist vi hörde något.
     
     

  • Lördag 3 April

    • Dagen ägnas åt tempelbesök. I denna turistifierade miljö finns det massor av firmor som erbjuder rundturer, men vi föredrar att hyra en bemo för att själva bestämma rutten. Vid det första templet, Elefantgrottan, är de långa trapporna ner i dalen avskräckande för C-O som föredrar att stanna utanför, och i stället blir plågad av försäljare, tills han börjar prata med en av dem, får lugn och ro och blir erbjuden en stol tills de andra kommer.

    Nästa tempel är byggt runt en helig källa, en stor fyrkantig bassäng där vattnet strömmar upp och ger rörelse åt svart lavasand i ena änden, medan resten av dammen är fylld med grönslick och andra alger. F ö består templet mest av kringbyggda gårdar, murar och portaler med trappor hit och dit. Allt ser uråldrigt och nedslitet ut, mossa överallt, ett murparti är helt inklätt med rötterna från ett jätteträd. Men templet används. Offergåvorna kommer upp på altaren hela tiden och prästerna är beredda. Muslimen Arif ger en slant i  bössan för templets underhåll, och vi kunde ju inte vara sämre.

    På väg tillbaka till bemon får vi klart för oss var IKEA har hämtat sina ideer om varuhusplanering. Vi följde väluppfostrat pilarna mot utgången, och fick gå dubbelt så långt som när vi gick in, genom en labyrint av butiksstånd arrangerade så att inga genvägar var möjliga.

    Så var det dags för huvudattraktionen, templet Besakih, Balis största tempel, på sluttningen av Gunung Agung, Höga Berget. På väg till Besakih börjar vi diskutera lunch, så när vi kommer fram kör föraren vidare till en restaurang han tycker passar oss. För dyrt tycker stämman, så vi far vidare en stor krok till ett annat ställe han föreslår. Där syns prisläget redan på utanskriften, så vi stannar inte ens utan åker tillbaka till parkeringen vid templet. Där får föraren nöja sig med en enkel bakso eller något annat lika billigt som vi tar. Han blir irriterad, vilket märks på hemresan, då han kör slarvigt och utan större hänsyn.

    Så sveper vi in oss i de obligatoriska sarungerna och bältena och startar de tre kilometerna uppförsbacke till templet, hela tiden omgivna av motorcykelåkare som erbjuder skjuts för allt från 10 US dollars till 3 000 Rp. Ju envisare och högljuddare de blir, desto mer beslutna att gå blir vi. Det är en av de största hinduiska högtiderna, någon säger årets största, någon annan den största på femton år, eller femtio år, tom hundra år nämns.
     

    Hur många hundra tusen besökare templet har varje dag den här veckan är inte gott att veta, vi har i alla fall kört om en jämn ström av lastbilar, bemos och motorcyklar fulla med folk, och mött lika många på vägen hit. Och nu går de här, ena väghalvan fylld med folk som går uppåt, andra halvan på väg nedåt. Alla i sina bästa kläder. Så många sidensarunger, sidenblusar, gräddvita jackor och bländvita mössor kan inte finnas någon annanstans. Ett hav i gult rör sig uppåt och neråt.Alla åldrar finns representerade, spädbarn på höften, fyraåriga gentlemän i gul sarung och vit mössa, ungdomar och gamla.

    Vi kämpar på och finner efter en stund att vi är ensamma på väg upp, den gula massan har dragit ifrån. Oron för att ceremonierna skall vara över när vi kommer upp ger sig när vi efter en paus är nästan uppe och blir upphunna av nästa grupp gulklädda. Ceremonierna pågår hela tiden, besökarna släpps tydligen iväg i grupper.

    Man bär sina offergåvor, de små korgarna i konstfullt flätad bambu, fyllda med blommor, ris och annat upp till templet, placerar korgarna på altaren och slår sig ned för att delta i ceremonierna som utförs av prästerna.


    Ska det månne brännas för att bli ett andeskepp?

     Vi ickehinduer får inte komma in på tempelgårdarna, bara titta på från trappor och dörröppningar. En lätt irriterad vakt stänger en grind och låser den med hänglås framför våra fötter. En äldre dam med offerkorg i handen blir avvisad, gården är tydligen full. En präst stänker vatten ur en skål med en riskvast över menigheten, det är väl den mest synliga aktiviteten medan vi står där.
     

    När vi börjar dra oss nedför trapporna mot planen framför templet börjar det regna så smått. Vi tar på oss våra regnskynken och känner oss fåniga en liten stund, tills det börjar REGNA. De som varit i templet försöker ta skydd där de kan, de som är på väg till templet fortsätter som om inget hänt. Vi följer först strömmen in under ett skyddstak, men med ökad trängsel går C-O ut i regnet igen, cykelcapen är ju tät. Efter en stund sätter han sig i en trappa med vattnet forsande omkring sig, med capen noggrant vikt under ändan. Han har alltid tyckt om varma sommarregn, och behöver man inte ens bli våt så... Tyvärr hänger sarungen ner utanför och suger upp vatten som når de ädlare delarna.  Nog av, det blir en stunds betraktelse och funderande över hinduismens natur. Människorna fortsätter att strömma till templet trots skyfallet, med de vackra och dyrbara kläderna smetade mot kroppen, utan att visa missnöje, bara glada miner för deltagande i denna stora högtid. De som gjort sitt bryr sig inte så mycket heller, efter en stund i skydd går många ut i regnet igen. Marken är full av överblivna flätade korgar, en del verkliga konstverk som man skulle vilja plocka upp och undersöka, de har tydligen spelat ut sin roll i och med att de placerats på ett altare.Alla månglarna kring templet har det besvärligt, de försöker skydda sina varor med paraplyer och plastskynken. De som säljer grillspett har det besvärligast, deras grillglöd släcks ju direkt. Andra försöker tjäna på att hyra ut paraplyer.

    När regnet verkar göra ett uppehåll börjar vi dra oss neråt. Vi träffar på flickorna som inte har varken paraply eller regnkläder med sig, men de försvinner igen på vägen ner. Regnet tar i igen, och snart vandrar vi i strömmande vatten så häftigt att grus och stenar upp till 5 cm rullar förbi fortare än vi går.
    Vi kommer fram till parkeringen och samlas så småningom vid bilen, men de dyblöta flickorna får problem. De sitter halvnakna och fryser, för bilen är gudbevars utrustad med 'Full AC' , vilket innebär att reglaget har c:a en mm spelrum mellan varm luft som ger imma på rutan åt föraren, och iskall luft där vattet kondenserar i luftströmmen.
    Vi avstår från det planerade besöket på en marknadsplats och far direkt hem under glam och stoj. Eller var det något annat som hördes? (obs, ironi)

    På kvällen blir det dansföreställning i palatset i Ubud. Efter det inledande musiknumret har regnet hunnit ifatt oss, och vi får gå tvärs över gatan för att komma under tak på en annan spelplats. Dansen kommer igång och blir en stor besvikelse. Efter Ramayanadansarna i Yogya och div beskrivningar väntade vi oss mjuka graciösa rörelser av unga flickor. I stället visades ryckiga, knyckiga rörelser i markerad takt med musiken, när man sett nog av de glittrande dräkterna var det roliga slut. Rörelseschemat var begränsat och likartat för kvinnliga och manliga dansare. Höfter, axlar, huvud kastades omväxlande till höger och till vänster, ögonen kastades, det finns inget bättre ord, i tur och ordning höger - nedåt - vänster - uppåt, händerna rördes ryckvis, fingrarna flyttades stelt en  i taget i takt med musiken. Säkert svårt att utföra, men vackert? Inte om man inte är uppfödd med det.
    C-O gick när det slutade regna.
     
     
     

  • Söndag 4 April

    • K, som inte mått så bra de senaste dagarna får nu också feber, tydligen en latent influensa som blommar upp pga regnet i går. Börje har varit sängliggande sedan båtresan och väntat på döden, men piggnar till så pass att han gör C-O sällskap till en bokhandel. Lärobok i indonesiska för C-O och engelsk grammatik för Rafael i Ruteng står på inköpslistan, men någon grammatik finns inte. Ubuds största bokhandel (det finns två) har ett sortiment på totalt c:a 20 hyllmeter, varav en tredjedel är begagnat. Börje skall till banken för att ta ut pengar, men blir så trött att han blir sittande med en Sprite halvvägs. Som tur är har han fått besök av två flickor från Sulawesi som han känner från förr, och som är med på promenaden, och de hjälper honom att hämta ut pengar.

    Flickorna är inte nöjda med Bali, de blir dåligt behandlade. Trots nedgången i turismen har de nätt och jämnt lyckats få ett rum, och senare får vi höra att de inte fått hyra motorcykel förrän Börje visat sig. Inrikesturister är inte välkomna på Bali. Trots att vi inte kan visa oss på gatan  förrän det surrar av 'Transport Sir?', så får inte Arif tag på en taxi när han ska hämta vårt bagage som vi lämnade kvar när vi passerade Bali på utresan. Han får gå både dit och hem och bära packningen, fem bagar i en säck.Han är inte balines. Ändå har han bott där i fyra år nu och hoppas kunna leva på turismen. Chansen är inte stor.

    Till lunch är K så pass pigg att vi gör en liten runda på marknaden, äter en sate´ där och spanar in en lämplig restaurang för kvällens avskedsmiddag. Lite souvenirpresenter blir det också
    Eftermiddagsregnet, som flickorna naturligtvis har varit ute i har upphört när det är dags, men de gnölar ändå över att behöva gå ett helt kvarter till restaurangen. Vi står på oss och det är tur, för Ubuds special, rökt anka tillagad i speciell ugn är verkligen gott. Lite snålt bara. Vi bjuder förstås Börje och Arif, men några tal blir det inte med C-O som värd, och vi går tidigt hem med sjuklingarna.
     
     

  • Måndag 5 April

    • K:s feber kvarstår, så dagens första uppgift blir en sjukanmälan via e-mail till Hydro. Först ett samtal till SOS-International i Köpenhamn för att höra om de kan ordna en bekvämare hemresa för K, men det visar sig att deras enda variant är att via kontakt mellan deras läkare och läkare på orten uppskjuta hemresan. Vi tror att hon blir fortare frisk hemma, så vi satsar på att följa resplanen.

    Kl 11 utcheckning från Sadru House, och först ett besök hos Antonio Blanco, en världsberömd konstnär med mycket stort ego. Fantastisk bostad-galleri-museum. Vi träffar honom själv i ateljen ( som troligen inte använts på länge, fast han säger att målningen som ligger på arbetsbordet är den enda i original) Kopiorna säljs för 80 - 100 000 dollar. Själva köper vi ett kort för 10 000 Rp, han vill att köparen ska signera också så att kortet blir unikt. Vi åker tillbaka för att äta lunch och lämna av Börje, som stannar i Ubud några dagar och sedan följer sina flickor till Jakarta innan han åker hem, ev via Aceh.
    Så blir det Denpasar och flygplatsen där K och C-O stannar medan resten åker för att uppleva Kuta Beach, det stora turisthelvetet på Bali. De ska komma tillbaka vid fem, men kommer strax efter fyra, fullt nöjda.Vi säger adjö till Arif med en sedel och en kram.

    Vi får in bagaget, checkar in  och startar hemresan med en försenad avgång till Singapore.Vi byter kläder, byter plan i Singapore och lider oss igenom en tolv timmars resa till Frankfurt. Där inträffar det enda lustiga på resan, när C-O kommer på varför detektorn väsnades när han gick igenom. Det berodde ju på souvenirerna som han hade i fickan, besticken med Garudamärke på.

    Amsterdam nästa och en svindyr macka ger en försmak av vår hemmatillvaro, gråbrunt landskap när vi går ner vid Arlanda ger mer.Det är trängsel av muslimer i passkontrollen, tydligen direkt från Mekka att döma av de vita mössorna, så vi ser inte röken av flickorna mer. En svensk medköande säger något om 'kapsylernas' förmåga att välja rätt kö. Vi är definitivt nära nu.  K ringer Thea och beställer hämtning i Västerås. Flygbussen Arlanda - Västerås kostar ungefär lika mycket som vi har betalat för alla transporter totalt under hela månaden .

    Vi är hemma.