Båtresa

  • Söndag 28 mars

    • Upp tidigt för att packa, äta frukost och göra upp räkningen. Festen visar sig gå på hela 45 kr, det är priset för barracudan, allt det andra bjuder man tydligen på. Ska man ruinera sig får man göra det på annat än mat.
    Vi avseglar från Labuhan Bajo i rätt tid efter att ha hämtat tvätten på Mutiara. Vår kvarlämnade packning åker bemo med Arif ner till båten. Packningen skall ner under däck, så vi får göra en ompackning innan vi skickar ner den. Det börjar regna innan vi lagt ut, vi får en extra presenning över taket och sidorna fälls ner, men i fören slår regnet in och hela däcket blir blött. Vi börjar förstå att det är säkrast att ha packningen under däck, och det är inte så besvärligt att klättra ner som vi först trodde. Regnet upphör snart och däcket torkar snabbt. Vi har kurs på Rinca och varanerna.

    Från Rincas brygga är det c:a en km promenad till 'Front Office' där vi registrear oss. Vi får med oss en parkvakt med ett spö med klyka, som går före, och en vakt utan spö, som går efter. Intill ett av husen ser vi två 1-1,5 m varaner som slöar i skuggan. Ett par hjortar betar intill. Vi blir också visade på en giftig orm, som är väl kamouflerad. Vi promenerar på en anlagd väg in i snårskogen, där varanerna kan ligga gömda var som helst, men vi ser inga. Efter ett par km får vi klart för oss att promenaden är c:a 8 km och delvis ansträngande, därtill hettan, så efter lite diskussion delar gruppen på sig och C-O, K, Börje och Margareta återvänder med vakten utan spö, och de andra fortsätter. När vi kommer tillbaka till startpunkten råkar vi på en liten varan som traskar bort mot skogen. K efter med kameran i högsta hugg.

    Vi svalkar oss i kafeterian och hinner också skölja av oss i en prydlig och välskött mandi. Det drar ihop sig till åskväder, så C-O och K startar återtåget till båten. 8 km-promenaden gav inget mer uppseendeväckande än ett par vattenbufflar, så vi behöver inte gräma oss. När alla är ombord startar regnet på allvar, och resan till Komodo går i hällande regn. Det är mörkt när vi kommer fram och ankrar, och himlen lyses upp av blixtar. Vi är genomblöta på ryggen och i stjärten, utom C-O som suttit längst fram och är dyblöt hel och hållen in på kalsongerna. Skjortan torkar märkligt nog under kvällen, men shortsen är blöta vid sängdags. Vilket inträffar snart nog efter kvällsmaten. Regnet håller i sig och vi måste få en presenning spänd förut för att hindra vattnet att driva in. Madrasserna, 5 cm tjocka galonklädda saker, hämtas upp och breds ut på däck, fyra i bredd och två på tvären. C-O väljer den längst förut och blir omedelbart nerblött av regnet som hittat en glipa i täckningen. Glipan tätas, regnet avtar och snart räcker det med en regnrock över sarungen.

    Båten är försedd med en primuslampa och en vanlig stallykta, som får ersätta primusen när vi kojat. F ö finns inga ljus eller lanternor av något slag. Det har tydligen funnits el ombord i båtens yngre dar, för lamphållare finns, även en antennmast för radiotelefoni, men ingen ström.Eller radio. Navigationsutrustningen är en ratt och ett schackspel. Gaspådraget syns inte, men finns väl, troligen samma snöre och koniska träplugg som på de andra båtarna vi överlevt. Den stora finessen med den här båten är att den har backslag. På förfrågan visar kaptenen upp en gammal handkompass, torrnål, som ligger undanstuvad, under försäkran att den behövs minsann inte.
     
     

  • Måndag 29 mars

    • Vi vaknar tidigt efter en förvånansvärt god nattsömn. Vi har inte frusit och kläderna är relativt torra. Morgontoaletten blir mycket lätt, delvis beroende på att mandin inte är särskilt inbjudande. Den medhavda middagsmaten gal uppe på taket. Efter frukosten lägger båten till vid bryggan så att vi kan hoppa i land. Ett stycke från bryggan har pärl- och varanförsäljarna slagit upp sina bord. Vi passerar dem och fortsätter till kontoret där vi får en parkvakt med spö med oss på den kortaste rundan på  några kilometer till den plats där man tidigare utfodrat varanerna. Efter c:a 1 km ser vi en ganska stor ligga och slöa. Den ser rätt mätt ut så vi vågar gå ganska nära. Framme vid vändpunkten ser vi ytterligare en ganska stor som är lite vaknare, rör på svansen och lyfter huvudet. På återvägen ser Arif en liten som springer över vägen, och ett par vildsvin, dessutom en del fåglar, men mest hör vi fåglarna. Vi beskådar också en del bastanta palmer och annan växtlighet. Tillbaka vid startpunkten ser vi ytterligare tre 'tama' varaner som håller hov vid guesthousen.
     
     
    Efter lite fotvård i mandin, sandiga badskor är ett elände, och en coke, blir det nya vansinnesköp hos pärlförsäljarna. Börje har för sig att det är billigt, det har en av hans tidigare resenärer sagt, och pärlorna odlas ju inom området, så varför inte. Att det inte är första eller ens andra sortering kan ju även vi se, men priserna är ju därefter. Det blir både presenter och egna souvenirer.
    Ombord igen och start för den längsta sträckan på båtresan. Ett litet uppehåll för snorkling blir det, men det går inte bättre än sist. Hinner knappt få ned ansiktet i vattnet så är näsan full med vatten. Så det blir lite vanligt bad.

    Börje har rekommenderat Arif som massör och själv föregått med gott exempel. Ulla och Lisbet har också anlitat honom, och nu är det C-O:s tur. Dryga två timmars hårdbehandling av ben, fötter, armar, händer, rygg, axlar och huvud kostar 30 000. Ungefär vad en massör hemma skulle debitera för oljan om han använde samma väldoftande olja som Arif. Han är fruktansvärt noggrann, klämmer sig igenom varenda liten muskel och hittar alla punkter som behöver behandlas. Det är en kinesisk massage som han hållit på med i tiotalet år.  Han får  40 000, vill först inte ta emot, men när han kommer på att C-O  ibland faktiskt behövt två säten på bussarna accepterar han.

    Vi får en lektion i skillnaden mellan europeiskt och indonesiskt tänkande när Börje försöker få reda på vilken fart vi har. Styrmannen förstår inte ens frågan. Fart är ju beroende av tid och avstånd, och de båda parametrarna kanske han skulle kunna veta något om, men att ur dem beräkna en momentan hastighet ingår inte i hans föreställningsvärld. Det väsentliga för resan är ju att det finns tillräckligt med diesel ombord. Arif försöker urskulda honom med att han är kaptenens yngre bror, kaptenen själv skulle kanske kunna gissa hastigheten.

    Arif har en slags mellanställning, han har lärt sig en del västerländskt tänkande. Som han inte kan förklara för sina egna bröder, för de förstår inte meningen med att lära sig saker. Arif däremot tror på kunskap, och helst västerländsk sådan, han ser ju hur bra vi har det. Att deras kultur och tänkande kanske skulle kunna ha fördelar framför vår, förstår han inte, utan tror att han missuppfattat. Tyvärr talar han för dålig engelska för att vi ska kunna fördjupa oss i ämnet.

    När det är dags för sänggående får vi en ½ meters presenning uppsatt i fören som vindskydd. Eftersom det är lugnt lämnas sidopresenningarna uppe. Efter några timmars gång har vi kommit ut på öppnare vatten med frisk vind och kraftigare sjögång, så efter att stänket väckt några av oss fälls babords sidopresenning ned, men det stänker ändå in lite emellanåt. Förseglet hissas också, och efter ett tag blir det lugnare. Kvart i två är det åter lugnt.
     
     

  • Tisdag 30 mars

    • Vi har gått för fullt hela natten, rakt emot månen som lyst från en klar himmel, men vid 4-5-tiden saktar vi in och kastar ankar i en vik. Besättningen, som har varit i farten åtminstone delar av natten, och hade något sorts samkväm med skratt och sång vid tvåtiden,, kryper ihop lite varstans på golvet. Det är alldeles klart och stjärnorna lyser starkt.

    Vid morgonbesöket på mandin kommer kocken med en liten portion ris som väcker frågan vem som kan behöva så lite. Svaret ges strax efteråt av ett våldsamt hackande i taket ovanför. Tydligen ska inte hönsen bli uppätna i dag heller.

    Trodde vi. Efter frukost några timmar senare förkunnar ljudligt kackel att åtminstone några höns ska utsättas för den indonesiska styckningskonsten: hack hack hack med stora förskäraren till lagom munsbitar. Köket skulle egentligen kräva ett eget kapitel. 1,5 m längst akterut är uppdelat i tre delar, med köket till vänster, delande skjutdörr med en smatt i mitten som är förrum till mandin till höger. Samtliga utrymmen 70-80 cm breda eftersom båten är smal i aktern. Så i köket ryms bara gasflaska och brännare, kocken får stå utanför dörren. Beredning och disk sker på golvet i utrymmet utanför. Där finns också rorkulten och repen som går fram till styrhytten och som är lätta att snubbla på när man går till mandin. En plasttunna för färskvatten, några diskbaljor och ett ställ med kryddburkar och påsar med färdiga kryddblandningar fullbordar beskrivningen. Mandin är ett hål i golvet, en avskuren plastdunk fastspikad på väggen för spol- och tvättvatten med en avskuren vattenflaska som skopa.

    Solbrännan börjar sätta sig, C-O har flagat upprepade gånger, K har klarat sig bättre. De svullna fötterna som vi begåvades med första dagen i Indonesien och som hängde med de två första veckorna, har inte kommit tillbaka efter svalkan i Bajawa och Ruteng. Hälsomässigt har vi inte haft några problem, all medicin utom den dagliga ligger orörd i packningen.

      Vulkanö
    Efter frukostens bananpannkaka och en stunds snorkling för den som så önskar fortsätter resan över ett soligt hav. Våra västerländskt sifferförgiftade hjärnor har vid det här laget uppskattat vår fart till c:a 7 knop, vilket bör betyda 2-3 timmar till nästa stopp. Vi har fått rutten inritad på kartan av Yusuf.
     Det stämmer ganska bra, strax före tolv ankrar vi utanför Moyo. Efter lunch får vi flodhästa oss i den sampan som legat på fördäck under resan, ett ålderstiget maskätet vrak, lagat med fastspikade plastbitar och kitt. Den tar i alla fall fem pers, och vi kommer in till stranden med bara lite skvalp över kanten. Anledningen till resan är en bäck som rinner ut här och en liten damm alldeles innanför stranden, så vi kan tvätta oss i färskvatten.Visserligen får vi sätta oss i saltvatten i botten på sampanen när vi återvänder till båten, men det går ju att skölja bort. Besättningen fraktar ombord några dunkar med färskvatten från bäcken, Om det ska användas till konsumtion får man hoppas att det kokas ordentligt, för det är bra grumligt.
     
     
    Vid halvtvåtiden drar vi vidare mot nästa stopp ung. 5 tim bort på Sumbawas nordostspets. Resan blir inte riktigt den soliga, delfinspanande tripp vi förväntar oss. Efter ett par timmar ser vi rejäla regnväder över land, och även om det är klart föröver kommer vi tillräckligt nära regnet för att få med av vinden. Den ökar och sjön blir ganska grov, c:a 1,5 m vågor, så det rullar en del. Så plötsligt sackar motorn, och efter några minuter stannar den. Bränsleproblem. Om det är något filter eller en pump får vi inte veta, det påstås senare ha varit vatten i bränslet. Hur som helst blir det en obehaglig stund. Börje är lite okänslig först för flickornas rädsla, det är först när Margareta frågar om vi ska ta på livvästarna som han förstår och blir allvarlig. Båten ligger med sidan mot sjön så det rullar ordentligt, och K, som mått illa hela dagen,  möjligen av medicinering, Lariam och annat, får offra till Ran (eller hennes motsvarighet i Kinesiska Sjön). Efter en halvtimme utan lägesrapporter är tydligen ledningarna rensade och motorn startar igen, lite hostande först, men sedan jämnare. Lisbet frågar hur länge vi legat där, och gissar själv på två timmar, vilket det kanske var. För henne. Farten verkar dock ha gått ner, antingen för att man inte vågar dra på för fullt, eller för att motvinden är så kraftig. Vi går över ett avsnitt som är ganska öppet, så det blir mycket stänk.
    Vi kommer inte fram till avsedd hamn förrän vid sju, och då är det mörkt. Det tar en halvtimmes krypande på tomgång för att hitta en ankarplats.
    Efter middagen blir det litet underhållning med tändsticksproblem och annat, men när schackspelet kommer fram och vi blir trötta blir C-O otålig och börjar langa upp madrasser från lastrummet. Stor uppståndelse hos besättningen som skyndar sig att göra i ordning för natten. Antagligen har de blivit förolämpade av att en passagerare gör deras jobb.