Borobodur / Maumere

  • Onsdag 10 mars.

    • Rubio kommer med skjortan som sömmerskan i hans by sytt åt C-O. Tyvärr har hon sytt damknäppning,det känns lite bakvänt, annars verkar det OK. Hon fick väl stora skälvan när hon skulle sy åt en så märkvärdig person. Vi skulle egentligen ha lämnat tyget till en skräddare, men han var inte hemma.

    Så går resan till Borobodur, världens största buddhisttempel, byggt på ett berg, omsluter toppen helt. Begravt vid ett vulkanutbrott och åter framgrävt 1815 efter många hundra års bortglömdhet. Det blir vår första riktiga kontakt med envisa försäljare. Vi överlever, några hattar och leksaker rikare. Trapporna är många och branta, C-O är tveksam till klättrandet, men försöker. Rubio håller sig hela tiden bakom, sedan han fått klart för sig att allt inte är som det ska. Guiden är bra, berättar intressant och kunnigt, och det bidrar nog till att C-O hänger med ända upp till sjunde nivån, nirvananivån, där han också lyckas vidröra Buddhas pekfinger i önskestupan. Men glömmer att önska. Kan det betyda något tro? När man nått Nirvana har man ju befriat sig från alla önskningar.
     
     
    Relief 
    Runt hela templet, på varje nivå, totalt c:a 5 km sådana här reliefer.
    		 Buddhas fot 
    Rör vid buddhas häl om du är kvinna, hans finger om du är man
    På väg från Borobodur lunch på en restaurang vid vägen, med nya varianter av indonesisk matkultur, bl.a. hårdstekt fisk, storlek strömming. Risskörd pågår utanför, och vi ser en gammal kvinna gå och plocka glömda risvippor som en annan Rut.

      Är man fattig...
    Nästa uppehåll är ett kvarter med silverbutiker. Mycket filigranarbeten, smått och stort, men ointressant för oss.
    Senare, när vi är tillbaka på hotellet, tar vi på egen hand becak till Kantor Pos och växlar mera pengar, för säkerhets skull, och besöker internetbutiken igen. Becakförarna väntar. När vi är hemma igen och frågar vad det kostar blir svaret 'Up to you'. Sannolikt en korrekt bedömning av kunden, för de får en tia att dela på.

    Vi kan tyvärr inte åka tillsammans i samma becak, de är byggda för icke fullt så resliga individer, men det ger å andra sidan möjlighet att studera hur de fungerar. Vi kan konstatera att de har tre växlar: 1-an då föraren springer bredvid och skjuter på, 2-an då han trampar med båda fötterna, och trean då han trampar med en fot och vilar den andra. Cykeln saknar frihjul, och eftersom sadeln är hög för att föraren skall ha sikt framåt, måste han hoppa upp på trampan när den är på väg uppåt för att växla från 1-an till 2-an. Det är förklarligt att man ogärna stannar till vid trafikljusen utan sakta kryper framåt i korsningen så att korsande trafik, bilar och motorcyklar får väja undan.

    På kvällen restaurang med dans, dvs vi går på restaurang och ser sedan en föreställning av Ramayana. Fascinerande, särskilt när man läst storyn och vet något om handlingen. Förstår inte riktigt hur man klarar bågskyttet. Pilarna skjuts på riktigt tvärs över scenen och träffar the bad guy, som visserligen tar dem i handen, men måste vara verkligt skicklig. Rita gör oss sällskap även i kväll, och vi får träffa några av hennes bekanta, oklart varför.
     
     

  • Torsdag 11 mars

    • Flyg till Maumere via Denpasar, där vi lämnar överskottspackning hos en bekant till Börje. Säcken skickas med taxi, då flyget är försenat så Börje inte hinner åka själv.
    Anländer till Maumere på eftermiddagen och får träffa Arif och Cornelis, hotellvärden.
    Liten promenad för att titta på stan innan mörkret faller, hittar en internetshop bl. a. När vi kommer tillbaka är de andra redo att gå ut och äta och vi hänger med. Ett missförstånd gör att vi får gå längre än C-O.s fötter vill, men vi kommer till en restaurang med god mat. Vi lär oss att även titta i priskolumnen på menyn. Billig rätt betyder litet mat. På golvet i rummet intill sitter två flickor och rensar ris. Vi tar ett foto genom dörren, vilket väcker stor munterhet. Efter maten går vi ut i köket och fotograferar; C-O lyckas t.o.m. få de båda flickorna att agera i st f att posera.


     

  • Fredag 12 mars

    • Marknad i Watublapi. En mindre stad av butiksskjul och långa takförsedda plattformar fulla med varor och försäljare, plus en halv kilometer med försäljare längs vägkanten, en del med några bananer eller potatisar, andra med större lager.
     
     
    Tupp Fisk
    Vi hinner igenom frukt, grönsaks, fisk, och diverseavdelningarna, innan vi hamnar på ikatavdelningen. Till slut lyckas vi hitta en sarung som vi gillar åt K. Vi har problem med underhandlingarna, en del tycks inte förstå att vi vill veta priset. När vi till slut lyckats få ett pris och prutat det, och engagerat en sömmerska, upptäcker vi att klockan är elva, den tid vi kommit överens om. De andra får vänta en halvtimme på oss medan sarungen sys.

    Vidare till en by vid havet, där en båt väntar på oss för en bad- och snorklingstur. Dvs det blir vi som får vänta till att börja med, skepparen ber sin middagsbön. Nere vid stranden blir vi stor attraktion bland bybarnen när vi plaskar ut till båten och elefantar oss i den,  en blåmålad träsak från 1800-kallt, c:a 10 m lång och 2 m bred, med en 12 hästars dunkdunk i maskinrummet. Gasen är en nylontråd som går ut genom ett hål i väggen och lindas runt en konisk pinne, som i sin tur sitter instucken i ett hål på översta bordet. Ett rep knutet kring rorkulten och draget runt maskinrummet ger skepparen möjlighet att gasa och styra samtidigt.

    Vi tuffar ungefär en timme till en sandstrand, där vi äter medhavd lunch, och börjar testa snorkelgrejorna. Det är mycket svårt att få glasögonen täta, men korta stunder får vi grepp om det. Sedan vi tränat på grunt vatten kör vi ut till ett korallrev, men för C-O:s vidkommande är det ett misslyckande.Glasögonen är inte täta, och varje tömning ger upphov till problem med kroppshållningen. Fötterna vill inte ner under ytan. Så det blir inte särskilt mycket korallskådande. K ser för dåligt utan glasögon, så det blir ingen höjdare för henne heller. Men vi ska försöka igen.

    Ny cirkus vid stranden när vi kommer tillbaka. Några av de äldre ungarna är lite blyga för att bli fotograferade, så man kan få fri väg genom att hytta med kameran.
    På hemvägen en avstickare till en heldöd turistanläggning vid stranden. Snyggt gjord, med små bungalows på styltor och konstnärligt utformat vattentorn och dito gemensam mandi, förutom den privata mandin i varje rum. Börje föreslår att vi ska flytta dit, det går säkert att få ännu billigare, men vår bekvämlighet får oss att rösta nej. Kanske även myggrisken.
    Databutiken som vi hittade i går visar sig ha upphört med internetverksamheten sedan några veckor på grund av den dåliga tillgängligheten. Telelinjerna i Indonesien är opålitliga.

    På kvällen stans lyxrestaurang, en lada med sjöutsikt ovanpå ett annat hus. Vi ombeds välja vår lobster innan vi går upp, men som den är prissatt för amerikaner väljer vi något annat, som visar sig vara friterad bläckfisk. Eller cykelslang, det går inte att avgöra. Misslyckat. Sjöutsikten är så dags på kvällen begränsad till några ljuspunkter långt borta; fiskebåtar som lockar fisk med starka lampor. Övriga gäster ett högljutt gäng amerikaner.
    Varje restaurang med självaktning har tydligen en katt som livnär sig av det som faller ner på golvet, de är små och magra, med stubbad svans och tigger jamande, men är inte keliga.
     
     

  • Lördag 13 mars

    • Vilodag. Promenader, kortskrivning, dagbok. Äter soppa, bakso, i ett gatukök. En näve fördigkokta nudlar i en skål, en skopa frikadeller ner i buljonggrytan för värmning, så frikadeller och buljong över nudlarna. På bordet flaskor med med soja, ketchup och annan smaksättning, dvs chili. Kostnad 2000 rupiah, alltså 2 kr.
    När vi söker oss fram till postkontoret och ser lite tvekande ut, kommer en ung man på motorcykel och erbjuder hjälp. Han presenterar sig, visar sig kunna några ord  svenska, och vill uppenbarligen ha igång ett samtal. Ovana och rädsla för att på något mystiskt sätt bli utnyttjade, gör att vi inte nappar på detta tillfälle att göra en bekantskap. Fast vi egentligen vill. Människonaturen är som den är.
    Vi letar oss vidare fram till posten för att lägga korten på lådan, stoppas av ett hojtande från postkontoret. Två posttjänstemän vill bli fotograferade. Vi gör dem till viljes, blir hejdade igen, en snubbe till har kommit ut på trappan. Ett kort till, sedan kommer en av dem och vill uppenbarligen någonting. Till slut tror vi oss förstå att han vill ha ersättning. Han får en reklampenna men vill ha mer. Börje påstår sig aldrig ha råkat ut för sådant, så vi kan ju ha missuppfattat saken.

    På väg in mot stan igen går vi förbi vad vi först tror är en av alla getter som betar vid vägkanten, men det visar sig vara något som liknar ett rådjur. Det ser skrämt ut, och väntar förmodligen på att hamna i grytan.
    Hotellet ligger nåt hundratal meter från havsstranden,  mot norr, därifrån tsunamin kom vid jordbävningen -92 , och åstadkom de sprickor i väggarna på hotellet som bara är provisoriskt lagade ännu. En gyttjegrop snett över gatan är sopstation, dass, lekplats för barnen, och matplats för en sugga med kultingar + ytterligare ett svin. Öster om gropen rinner en vid det här laget nästan torrlagd å ut i havet. Höga murar är byggda efter åkanten. Ute på udden på andra sidan ån ligger den kommunala tvättinrättningen. Vatten hivas upp ur en brunn alldeles intill den smutsiga ån.

    Middagen äter vi på samma restaurang som första kvällen, C-O fisk, K Nasi Goreng Seafood, rejäla portioner den här gången. Men så kostar det också 3-4 kr.
    På kvällen sitter vi på verandan och löser livsgåtor med hjälp av whiskyn som vi reflexmässigt köpte på Schiphol. Flaskan är onödigt tung att släpa på, men vi lyckas förstås inte tömma den fast Cornelis, värden, också får en tuting. Arif är muslim och dricker inte. Kanhända vi kommer underfund om varandra lite bättre.