Keli Mutu

     
  • Söndag 14 mars

  • Avresa från Maumere i hyrd buss. Vi har fått veta att vägen till Moni är krokig och backig, att den kommunala bussen är fullsatt när den lämnar Maumere och sen fylls på ytterligare under resans gång, det blir varmt, och folk kräks. Så vi accepterar prishöjningen. LoR.s åtagande gäller kommunala transporter.
    Vår första anhalt blir ett litet etnografiskt museum fullproppat med föremål i en salig blandning: fossil, karta över Flores med ikatmönster från olika regioner, karta med olika språkområden, böcker på holländska, modell av ikatvävstol m.m, m.m. Vi lovas guidning på tyska av den gamle mannen som förestår museet, men till slut blir det lite på engelska.

    Då är vägen en större upplevelse. Speciellt med tanke på att det är Flores Highway 1, dvs den enda vägen som sträcker sig längs hela ön, och nästan den enda som finns utsatt på kartan. Den är krokig i alla riktningar på en gång, smal och sönderspolad av regnen. Den är utgrävd ur branta bergssidor så ras är vanliga, vi får kryssa mellan högar av jord och sten. Värre är det när nederkanten har spolats bort. I en hårnålskurva kan man se hur jorden under asfalten rasat på en sträcka av dryga metern, en halvmeter in under asfalten. När vi kommer runt hårnålen är vägen så smal att våra vänsterhjul går max en halvmeter från asfaltkanten, alltså precis på raskanten. Festligt värre, men tydligen inget som väcker någon uppmärksamhet. C-O som pga sin tjocklek sitter bredvid föraren är nog ensam om att reagera. Vägen har mittmarkering, men pga den ringa trafiken kör man mitt i vägen utom vid möten, vilket har medfört att vegetationen tagit över så att den synliga vägbanan är c:a två meter bred. Sen får man hoppas det är en väg under vegetationen vid möte. Vägens sträckning ger ju upphov till scenerier som är fantastiska., vi fotar och fotar. Det har vi i och för sig gjort hela resan. Som tur är hittade vi en fotobutik i Maumere och köpte tio rullar till.
     

    Keli Mutu WartelVi kommer fram till byn Moni och hotellet Kelimutu Wartel, som består av ett antal bungalows med två rum i varje. Stomme och golv av plank, väggar av flätad bambu, även mellan rummen, så lyhört är ju inte ens förnamnet. Mandi med toalett och dusch som givetvis inte fungerar. Men vatten finns, det räcker. Äter på restaurangen intill, som bl. a. har vaktel på menyn. För 15  000 Rp. Tyvärr slut men vi beställer för morgondagen. Ett sådant tillfälle får ju bara inte försittas. Det blir indonesiskt förstås, och vi lär oss en ny grönsaksrätt, Cap Cay, lättkokta grönsaker i smakrik sås. Tidigt till kojs, för att kunna vakna halv fyra.
     
     

  • Måndag 15 mars

  • Väckning före fyra för färd till Keli Mutu. Vi har hyrt bil med guide för hela dagen. Vi packar ryggsäcken med vatten och frukt. Det är behagligt svalt, 24-25   grader, stjärnklart och nymåne. Vi är osäkra på om det är ny, eftersom den ligger på rygg, men det är ju morgon.
    Med lite god vilja kommer vi alla in i bilen, Arif och guiden får sitta med fötterna på reservhjulet. Färden går uppåt, ibland blir det en stunds stopp för att chauffören skall lyckas lägga in ettans växel. Resan upp tar närmare en timme med ett kort stopp vid en postering för att betala avgiften. Så börjar fotvandringen, de första 2-300 meterna längs en brant ,slipprig stig, som tar hårt på krafterna, och får C-O att inse sin begränsning. Han återvänder till bilen och stannar där. K fortsätter med de andra längs en bredare, mer långsluttande väg. Det är fortfarande mörkt, men börjar ljusna litet i öster. Ficklamporna lyser i mörkret. Vägen är stenig, så man får gå försiktigt för att inte vricka fötterna. De sista 4-500 meterna utgörs av en trappa, som blir allt brantare. Det är med bultande hjärta, skakiga knän och med svetten lackande vi når toppen.

    Nu är det nästan ljust, men det har blivit molnigt. En frisk vind gör att det då och då blir luckor i molntäcket, och vi kan se alla tre kratersjöarna, den ena lysande turkos, de två andra ser svarta ut i dunklet. Klockan är 6. Vi ser inte soluppgången, låga molnslöjor skymmer. En kort stund syns den röda solskivan, men försvinner snart igen. Vi är ett tjugotal personer däruppe, några unga pojkar har kaffe eller te att sälja, alla får dricka ur samma glas. Teförsäljaren har bladen i en tesil, som han häller varmt vatten genom ner i glaset. När vi kommer nedanför trappan på återvägen känns det som om benen inte vill lyda längre. Efter att ha ätit en banan känns det bättre. Det blev väl en alltför ansträngande morgonpromenad på fastande mage, dessutom med några kilos packning på ryggen och kamera. Vi gör en avstickare upp på kraterkanten till den mörka sjön som ligger intill den gröna.

    Den mörka sjön har växlat färg flera gånger genom åren, svart, grönt, blått, rött, grönt och nu mörk igen. På närmare håll ser vattnet brunt ut. Det är här de onda andarna håller till. Arif  kastar ut stenar, vi följer dem med ögonen, men de försvinner strax ovanför vattenytan, det hörs inget plask, och ytan är oförändrad. I den gröna sjön bor de goda andarna. Den tredje sjön, som ligger för sig själv, var vit från början. Vattnet i sjöarna verkar inte vara klart, utan innehålla partiklar. Över det gröna vattnet ser man svavelgula stråk.
    På nedfärden stannar vi vid posteringen för att skriva in oss i gästboken.
     
     
    Efter frukost åker vi till fruktmarknaden, och sedan till en varm källa för bad, o så härligt att få tvätta håret i varmt vatten. Det finns två 'pooler', den övre avsedd för män, den nedströms för kvinnor. Vi sätter oss i fallet mellan poolerna och låter oss duschas av det heta vattnet. Luften kändes sval när man kom upp ur vattnet, men snart blev man varm igen. Nedanför går en bäck med kallvatten och på andra sidan terasser med risfält. Ovanför ligger en by som vi går igenom på väg upp och ner.

    Vi äter lunch och åker sedan på besök till ett par byar, som bevarat den gamla, animistiska traditionen. I den första träffar vi en gammal man, (110 år enl. vår guide) som är byns 'ceremonimästare'. Hans sondotter visar oss det 600-åriga hus där riterna utförs, och berättar om riterna vid sådd och skörd, och hur nyfödda får sitt namn. Uppdraget som 'ceremonimästare' går i arv från far till äldste son. När vi kommer ut börjar kommersen. Hon visar sarunger som hon har till salu. C-O köper en smal ikat-väv med frans som används som huvudbonad. I de olika husen i byn kan vi se de olika stegen i ikat-tillverkningen, knytning, färgning, och vävning bl. a. Tyget rundvävs, och varpen spänns med kroppen. Varpen är färgad i det mönster som sarungen får, inslaget svart. Vävstolen består av en ram, solvkäppar med solv, trätt i tuskaft, skälspröt, men saknar sked. En kraftig blankslipad käpp, spetsad i ändarna, används för att hålla skälet och för att slå. Väverskan, som sitter på marken, har en bom bakom ryggen, när hon lutar sig bakåt och tar spjärn med benen spänns väven, när hon lutar sig framåt släpper hon efter och kan växla skäl. Vi köper också en sarung i rött och indigo av sondottern för 200 000 Rp.

    Resan fortsätter till nästa by där alla tycks vara förvarnade om vår ankomst och kommer bärande på sina vävalster, som hängs upp på ställningar av bambu. Kvinnorna, alla beteltuggande, är mycket ivriga att få sälja. Vi fastnar först för en sjal som vi lyckas pruta från 50 till 25 000. Sedan en sarung med traditionellt mönster. Begärt pris 500 000 Rp. Vi försöker pruta. Guiden, Peter, förmedlar vårt bud. Kvinnan står fast vid sitt bud efter en stunds funderande. Nu är det vår tur att fundera, men vi vill ha sarungen och betalar det hon begär. Guiden försäkrar att den är av god kvalitet och värd priset, men när Arif får höra priset blir han alldeles mållös. För honom är det naturligtvis en svindlande summa, 12 månaders hyra eller mat för flera månader. Vi hoppas att pengarna kommer väverskan till nytta. Senare demonstrerar Arif hur huvudsjalen ska bäras.
     
     

  • Tisdag  16 mars

  •  Vi har bestämt att resa från Moni kl 12. Vi tar det lugnt på f.m., skriver dagbok på verandan. Flickorna tillsammans med Arif tar en promenad till ett vattenfall för bad. Berättar vid återkomsten hur ortsbefolkningen tar sig över fallet balanserande på en bambustam. Med bördor. Även skolbarnen tar den vägen.

    Efter lunch åker vi i chartrad minibuss till Ende. I planen ingick besök i två byar längs vägen, men chauffören har inte blivit delaktig av den informationen, så när vi är framme i Ende och han får läget klart för sig fortsätter han ett stycke till, till en by där vi får se en ikatväverska, men även hur man flätar väggpaneler av bambu. Stammen klyvs i 2 cm breda remsor, som sedan späntas upp i 4-5 tunna band. De yttersta, gröna, banden läggs för sig för att användas som dekorativa inslag i flätningen. Ikatvävningen och bambuflätningen tycks vara kvinnojobb, medan klyvningen utförs av en ung pojke med parang, och spjälkningen av en äldre gentleman, också med parang. Sannolikt har bambun också huggits med parang, som tycks vara det vanligaste verktyget överallt på landsbygden. Fotograferingen uppskattas som vanligt av alla berörda.

    Så åker vi in till Ende igen och får en sightseeingsväng förbi marknaden osv, innan vi börjar leta hotell. De två första, billiga, förslagen är fulla, så det blir Endes lyxhotell med kakelgolv och fungerande luftkonditionering. Det är så kallt att vi måste ställa upp termostaten. Bara 22-23 grader. Brr.
    Innan vi kommer in på hotellet fastnar Börje för en 'medicinförsäljerska' som står utanför. Hon har en massa flaskor med olika dekokter som hon blandar i ett glas efter önskemål eller behov. K prövar också på, men C-O är som vanligt för feg. Den dominerande smaken är curry. Som avslutning får man en skvätt ur en av flaskorna att skölja ner med. Det har en lite svag fruktsmak med socker. Hur som helst orsakar inte drycken några problem.

    Hotellet är i alla fall en svalkande oas i resan när kroppen väl återanpassat sig till temperaturen. Vi går ut och äter middag på en restaurang där man också säljer ikat. Färger och mönster skiljer ju för varje nytt uppehåll vi gör, här är det stora figurer och ljusare färger än vi sett hittills. Ulla faller, men vi är ståndaktiga. Ett försök att hitta till marknaden avbryts ganska snart, tropikmörkret är mörkt, och gatubelysning bestås bara i enstaka större gatukorsningar. Vilket ju gällde även i Yogyakarta. Där fanns ju becakförare, det har vi inte sett sedan, så vi vågar inte förirra oss utan går hem till hotellet innan vi kommer bort.