Lombok

     
  • Onsdag 31 mars

    • Resan från Sumbawa till Lombok är inte särskilt uppseendeväckande, skvalpigt och mycket stänk, så vi sitter med regnskynkena på. K fixerar blicken vid horisonten och C-O försöker gunga med. Hamnen i Labuhan Lombok erbjuder de första strapatserna. Den var så att säga fullsatt så vi hamnade som femte båt från kajen. Vi fick alltså ta oss över fyra olikstora båtar för att komma i land. De största låg ju innerst, så vi fick klättra både upp och ner. Som tur var tog de små människorna hand om bagaget åt oss.
    På kajen väntade en bemo som, via div. krokar och ett lunchuppehåll som Yusuf stod för eftersom han provianterat för dåligt på båten, anlände till Lendang Nangka och Hajji Radiahs Guest House. Radiah är en lärare, eller numera rektor, i grundskolan som engagerat sig i turism och byggt till sitt hus med uthyrningsrum för turister. Det är inga lyxrum, betonggolv och mörkt, men trädgården är desto bättre. Och det finns en damm med guldfiskar. Först ser vi bara en massa små, sedan en del 30 - 40 cm, färdiga för konsumtion. Senare får vi veta att staten delar ut fiskyngel för inplantering på risfälten, för att ta kål på mygglarverna, sedan när riset mognar och ska stå torrt flyttas fisken till dammar där den föds upp med risskal och ev. litet matrester.
     
     
  • Torsdag 1 april

    • Vid frukosten bestäms att Börje, som förköpt sig på sarunger och blivit tvungen att låna 1,5 miljoner av oss (lite märklig känsla att låna ut miljoner så lättvindigt), åker till Mataram för att tanka pengar, flickorna och Arif går på shopping till ett Handicraft Village i närheten och C-O och K åker till Selong för att försöka hitta en internetshop.
     
     
    Vi åker först en halvmil i hästdroska, Cidomo eller Dokar, som är en kärra på gummihjul med c:a 1 m2 stort flak med säten, tak över, skaklar som pekar högt uppåt över en liten liten häst iklädd seldon med all världens tingeltangel på. Sedan tar vi en bemo resten av vägen. Det är en minibuss med säten för tolv, som ibland rymmer många fler. Vi har fått vägbeskrivning och karta av Radiah, men det blir ändå problem när vi komer fram, p g a att vår destination missuppfattats. Tjänstvilliga som alltid ger sig inte föraren och inkastaren , utan kör runt och frågar sig fram tills de hittat fram till Dinas Pariwisata, turistbyrån.

    Väl där visar det sig att närmaste internetuppkoppling finns i Mataram, så vi bestämmer oss för att strunta i saken och åka tillbaka. Vi får en noggrann beskrivning av vägen, med priser, noggrant uppskrivet och undertecknat av en av det dussin tjänstemän som inte tycks ha något att göra på byrån. Han går också med ut på gatan, pekar och pratar, använder båda sina engelska ord och önskar lycka till. Eller nåt. OBS! inte skrivet för att förlöjliga, utan för att beskriva indonesens goda vilja.
    Första sträckan till busstationen går bra, sedan väljer vi eventuellt lite fel som nappar på första bemo som påstår sig gå till Masbagik, marknadsplatsen där vi ska ta en cidomo hem. Vi blir sittande en halvtimme medan den väntar på fler passagerare, ibland kör en runda för att ragga, väntar igen osv innan den till slut kommer iväg. C-O är ett tag betänkt på att forcera avfärden, men det här är ju indonesens vardag, som vi vill uppleva, så tanken kommer av sig och vi sitter lugnt och väntar.
    I Masbagik passar vi på att titta litet på marknaden och köpa en Durian, frukternas konung, som luktar hemskt men lär smaka gudomligt. Hästdroska hem och lite vila före lunch.

      Var det nån som sa :"Kvinnor kan"?
    Arif masserar K med samma noggrannhet som han visat C-O. Under tiden åker C-O motorcykel i sällskap med Börje och Ulla till Pringgasela, där de har köpt ikat som de inte haft pengar till. Indonesernas fatalism måtte smitta av sig, för hemma skulle man ju inte kunna drömma om att gå ut på gatan, säga till närmaste motorcyklist att man vill åka till ett ställe, sätta sig bakpå klädd i shorts och sandaler, åka iväg, och NJUTA AV DET!
    Det blir naturligtvis mera ikat, ett stort stycke som borde räcka till överkast, och så en sarung i dubbelvävd teknik.

    På em går vi ris-vandring med Radiah. Han är kunnig och vill gärna berätta om risodling. Vi får veta att man tar tre risskördar per år, i september- oktober odlar man sojabönor eller annan mellangröda. Riset sås tätt på en liten yta i ett större risfält. Efter c:a 20 dagar tas plantorna upp och binds i knippen som placeras ut på det fält som ska planteras. Fältet har plöjts, antingen med vattenbufflar eller med en jordfräsliknande maskin. Planteringen är ett kvinnogöra, och hela fältet måste planteras samtidigt. Man arbetar på fälten mellan 6 och 10, och mellan 14 och 18. Plantorna sätts 3 och 3 med ett avstånd på 30 - 40 cm beroende på sort. Första tiden 3 dar med och 3 dar utan vatten,  utökas sedan till en vecka av varje. C:a 20 dagar före skörd torrläggs fältet för att riset ska mogna och torka något. 'Den gröna revolutionen' för 10 - 15 år sedan då de nya rissorterna kom, har betytt mycket för risbönderna. Nu mognar riset på 100 dagar och ger 10 ggr mer, (tre plantor ger 30 ax, de gamla gav 10, större ax och fler skördar per år  ger skillnaden) Till tredje skörden kan man behöva gödsla, men inte de två första, mellangrödan gödslar. De fiskyngel som staten delar ut för att sätta ut på fälten för att äta mygglarver, samlas i en damm på eller invid fältet när vattentillförseln upphör.
     
     
    Risbönderna har klarat Indonesiens ekonomiska kris bra, priset på ris har stigit till det tredubbla. Nu har de flesta risbönder råd att bygga tegelhus i stället för de brandfarliga bambuhyddorna. Dessutom ökar antalet motorcyklar och teveapparater, den rikaste i byn har tom skaffat bil.
    Risskörden sker för hand med en slags skära, och tröskningen sker direkt på fältet. En bock med ett lutande plan av bräder ställs på en presenning, och knippen av riset, obundna, slås gång på gång mot kanten. Torkningen sker på en presenning utbredd någonstans där det är plan mark, vid vägkanten eller ibland direkt på asfalten.