Mattias Flink Uniformsklädd, och med händerna bojade på ryggen, fördes den 24-årige fänriken Mattias Flink, strax före klockan fyra på morgonen lördagen den 11 juni 1994, in på akutmottagningen på Falu lasarett. Han var skottskadad (en kula hade gått in genom höger höft och ut genom vänster) men vid fullt medvetande. Den läkare som undersökte Flink konstaterade att patienten inte visade några tecken på chock. Efter den första undersökningen bojades Flink fast vid en säng. Vid hans sida fanns nu, och de kommande timmarna, en kvinnlig läkare som han kände sedan gammalt. Hon är gift med en vän till hans far. Ibland gråtande, ibland helt kallt och lugnt och militäriskt, berättade Mattias Flink för henne, rapsodiskt och hoppande, om vad som hänt under kvällen. - Hur ska det bli? Hur kunde det bli så här? - Vad tänkte du på när du gjorde så här? frågade den kvinnliga läkarvännen. Hon fick tre svar: Jag ville göra slut på allt...Jag ville göra slut på Eva och mig.. Jag vet inte. Som barn var Mattias Flink snäll och lättskött. Det var aldrig några problem med honom. Hans mamma var hemmafru. Hans pappa var, liksom också Mattias farfar, vapensmed med egen verkstad och anställning på Dalregementet i Falun. Vapen och friluftsliv var familjens stora intressen. Mattias var aktiv i scouterna från 7 års ålder. När Mattias var nio år gammal skilde sig hans föräldrar. Det var en lugn skilsmässa och den kom som en stor överraskning för honom. Inga gräl hade förekommit i familjen. Mattias valde att bo hos sin pappa i familjens hus. Hans mamma flyttade till en ny bostad några hundra meter bort. Hon och mattias fortsatte att umgås regelbundet. Efter treårigt gymnasium, elmekanisk linje, gjorde mattias flink värnplikten på dalregementet och fortsatte sedan som professionell militär. Våren 1993 blev han anställd på regementet i hemstaden som fänrik. Han hade sin framtid utstakad. "Han beskriver sig själv och beskrivs av andra som lugn, sansad, målmedveten, ordningsam, formell, rationell och inte impuls- eller känslostyrd", heter det i socialutredningen. Våren 1994 hade Mattias Flink träffat den jämnåriga blivande sjuksköterskan Eva, och blivit våldsamt förälskad. Han för i sin almanacka (som han dessutom använde som dagbok på ett sätt man normalt inte förväntar sig av korrekta, rationella, regelstyrda och formella vuxna män i uniform.)en fragmentarisk journal över förhållandet till Eva. Han reagerar och skriver som en känsloberusad tonårstjej: "bjöd Eva på middag....gick hem och hade djupt samtal om kärlekens bekymmer", "var på Gazolin, blev tokig, bråkade, nära ögat, jag ÄLSKAR henne! Jävligt osäker på om jag kan bli lycklig med Eva, Eva kom och sov över… det verkar bra","ingen hemma hos Eva","förbi Eva… ingen hemma, helt knäckt, bara gråter". En svensk fänrik gråter inte. Veckorna och timmarna före katastrofen grät Mattias Flink flera gånger. Under den hemska katastrofnatten skjuter Mattias Flink ihjäl 7 människor. Rättegången inleds den 12 september 1994. Det ligger en förväntan i luften. Äntligen skuller de få se honom. Monstret. Massmördaren. Mordmaskinen. Under rättegången frågade Mattias Flinks advokat, Gunnar Lundgren, honom om varför han den avgörande natten utrustade sig som han gjorde, varför han gick åt ett visst håll? - "Jag hade inga känslor om vart jag skulle, vad jag tänkte, vad jag kände. Inga sådana känslor". Mattias Flink har undersökts av och/eller analyserats av dussinet psykiatriker och psykologer. Han har laddats med testbatterier, intervjuats, Rorschachrats, hjärnkartografcerats. Hans psyke har blivit en utställningsattraktion. Ändå förblir han en gåta. Eller? Kan det inte vara så att han tvärtom i viss mening är alldeles för lätt att begripa sig på, alldeles för normal, och att vi därför vägrar se det vi fruktar att vi ser? Vi vill se en galning, ett Swedish Psycho. Vi vill dessutom se honom i fängelse på livstid. till buren med besten. Rätten valde att inte rätta sig efter socialstyrelsens rekommendation, utan slog fast att "Flink inte kan anses ha lidit av en svårartad personlighetsstörning, men väl av en personlighetsstörning av lägre grad". Det blev alltså fängelse i tingsrätten. Men inte livstid, utan "bara" 14 år. Detta på grund av Mattias Flinks "relativa ungdom", samt med "viss hänsyn tagen till hans sinnesbeskaffenhet vid brottstillfällena". Domen, som både Flink och åklagaren överklagade till hovrätten, offentliggjordes på förmiddagen tisdagen den 27 september 1994. Mattias Flink hade betett sig underligt flera veckor före skottlossningen. Brusat upp, brukat våld, blivit sentimental när han druckit. Mattias hade sitt första psykologsamtal fem dagar före katastrofen. Han hade två psykologtider bokade veckan därpå. Mycket hade kunna vara annorlunda.