Personer

matfgel.wmf (5080 bytes)

Gubben Gran
De flesta av oss som bodde kring Ponsbachsväg i början av 60-talet, och som då var i 8-12 årsåldern minns nog gubben Gran. Han var en gammal man som alltid bemödade sig att plocka upp minsta skräp med sina darriga händer. De något äldre och tuffare grabbarna utmanade alltid Gran genom att "tappa" papper i närheten av honom. Men, det gällde att se upp för Gran var mycket snabb på 10-15 meter. När de var utom räckhåll för honom kunde de alltid skräna sin visa: "Gubben Gran for till sta´n, köpte snus för en lus, kokte soppa på en loppa, det var gubbens bästa soppa."
Kanske var Gran lite egen. Jag minns särskilt en gång då han samlat ihop en massa trehjulingar på den plats där Åvestakyrkan ligger idag. Han skulle elda upp dem, men detta hindrades då några föräldrar fick höra vad som var på gång.

Gubbens Gran´s ständiga följeslagare var en liten ilsken terrier, som med åren blev så stel att polisen tvingades avliva den.

terrier.wmf (1832 bytes)

Fiol-Olsson

Eller Robert Olsson som han hette jobbade på SJ som de flesta i Luxvreten. En av hans fritidssysselsättningar var att tillverka fioler. Hans favoritplats var i skogen bakom Åvestakyrkan (som då inte fanns), Där på släntkrönet vid bäckravinen hade han sitt "paradis". Där satt han och filade och skavde till sina fioler. Ofta var hans hustru Anna med, och vi är säkert många som minns hur de ofta bjöd oss "cowboyar" och "indianer" på saft och kakor. Robert var duktig på snida och tälja, och det hände att han släppte fiolen för en stund för att göra pilar till våra armborstar och pilbågar. Naturligtvis gick dom pilarna bäst, men vi lyckades aldrig skjuta så bra som Robert sa att han kunde, nämligen att på 50 meters håll träffa en tändsticksask. (Han visade aldrig att han kunde !). Det känns lite konstigt i dag att sitta på den plats där Robert satt en gång i tiden. Hans "paradis" blev lite förstört när hyreshusen på Ravinvägen (1-5) byggdes. Vi ungar fick våra kojor rivna, trots att vi var på "andra sidan bäcken" i den dåvarande storskogen. I dag är husen rivna och Robert´s paradis är återställt.
Robert och Anna bodde på Ponsbachsväg 20C i ett rum med kök, inte så stort alltså. Men de hade alltid plats för oss ungar. När televisionen gjorde entré (intrång är rätta ordet) var vi många som fick följa med Håkan (Robert och Anna´s sonson) upp och titta på Sigges cirkus. Golvet var fullt med barn.

clown3.wmf (19690 bytes)