Hejsan!
I två år har de tjatat på mig, dratt i kopplet, lockat med godis och skrikit
FOT. Jag börjar fatta lite i alla fall. Att de kan vara så dåliga på att
förklara! Fot, runt till vänster sida och gå där. När man röttnar på att gå
(ju längre, och närmare man går desto mer godis får man)börjar man bli okoncentrerad
men innan de hinner bli sura tittar man dem i ögonen, så dröjer det inte länge innan
de stannar. Då ska man sätta sig ner, så får man belöningen. BLÄ! Tacka vet
jag sitt! Den senaste veckan har alla (utom husse) varit hemma,och en dag började de packa.
Man kan ju aldrig veta om man får följa med eller inte,, så jag blev lite nervös.
Men de packade ner koppel, GODIS, och kammar, och tog med mig. Vi åkte till stället
vi är på under sommrarna. Jag blev faktiskt så glad när jag var med att jag
sprang efter pinnar fast de hamnade i vattnet. Fråga mig inte varför, men jag tog
tillochmed en liten plasktur ut till en stor tångruska utan anledning.
Och när de slängde i en påse leverpastej gick jag så långt ut att jag inte bottnade.
Men då fick det räcka, jag slängde mig efter påsen och sprang i land. Sedan började
det smälla över allt. Mysko det där. Dagen efter small de ännu mer, och på kvällen
blev det värre. Tillslut tog de med mig bort till en stor brasa, det var därifrån ljuden
kom. Eller, från små saker människorna kastade omkring sig. Men de stod runt elden.
Matte sa att det var väl inte så farligt, men vadå? Det gör ont i öronen
och inte gick det att sova heller.
Glad Påsk,(lite sent) från en snart döv, portis