Slutet av augusti 2000:
En kväll när jag stod i badrummet fanns den bara där - en ganska stor knöl
i högra bröstet. Jag tyckte att det var konstigt att jag inte kännt den förut. Jag blev dock inte
särskilt orolig. Jag visste ju att man kan få knölar i brösten ibland, beroende på var i
menscykeln man befinner sig.
|
31 augusti 2000:
Jag och min man Anders åker på en "långweekend" till Kreta (torsdag till söndag).
Vi ville fira att jag fått ett nytt jobb. Vi skulle komma hem natten mellan söndag och måndag (4 september).
|
4 september 2000:
Började mitt nya jobb - trött efter flygresan men full av förväntan.
|
9-10 september 2000:
Upptäcker att knölen i bröstet fortfarande finns kvar. Inser att jag nog borde ringa
vårdcentralen efter helgen.
|
12 september 2000:
Det känns lite pinsamt att behöva ringa vårdcentralen i detta ärende från nya jobbet.
Jag sitter i utbildning hela dagarna och hela arbetsplatsen är ett enda kontorslandskap. Jag får låna en mobiltelefon
och rymmer in i ett konferensrum.
|
13 september 2000:
Till vårdcentralen. Läkaren känner också knölen. Han tycker sig även känna
något i min armhåla. Han ringer S:t Görans sjukhus och de har tid för mig lite senare samma dag. På sjukhuset
blir det mammografi, ultraljudsundersökning och punktion. De upptäckte två knölar - en större (ca 2 cm) och en
mindre. Det finns även något i lymfkörtlarna i armhålan.
|
22 september 2000:
Jag försöker ringa vårdcentralen eftersom jag fortfarande inte fått något besked om vad
punktionen visade. Läkaren säger att svaret inte kommit ännu.
|
25 september 2000:
Läkaren på vårdcentralen ringer till mig på jobbet. Svaret har kommit
och det är tyvärr inte bra. Han vill att jag kommer till vårdcentralen. Jag åker dit omedelbart.
Han berättar att det är cancer. Han undrar om det finns någon hemma som kan ta hand om mig då jag
kommer hem. Jag hade tänkt åka tillbaka till jobbet... Han föreslår även att jag tar ledigt
från jobbet några dagar tills att jag känner att jag klarar av att jobba igen. Jag kan inte förstå
varför det ska behöva vara så märkvärdigt. Läkaren undrar nog varför jag verkar så
oberörd. När jag kommer ut från vårdcentralen sätter jag mig i bilen och börjar åka
hemåt. Jag ringer hem till mina föräldrar. Pappa svarar. Då först, när jag hör hans
röst börjar jag gråta. Jag berättar om beskedet. Väl hemma ringer jag min man Anders. Han lämnar
omedelbart jobbet och åker hem. Sen ringer jag min kusin Elisabeth. Hon är som en syster för mig. Hon ordnar
barnvakt, packar en väska och beger sig de 110 km till mig. Jag ringer jobbet och ber min arbetsledare berätta precis
som det är för de andra arbetskamraterna.
|
26 september 2000:
Elisabeth säger att hon stannar hos mig så länge jag vill. Inget annat är
viktigare just nu (familjen, jobbet, studierna etc). Jag tycker dock att jag känner mig så pass bra att hon kan
få åka hem till de sina.
|
28 september 2000:
Besöker S:t Görans sjukhus tillsammans med Anders. Vi får träffa en kirurg samt en
onkolog från Radiumhemmet. De berättar mer om cancern och om den behandling som jag ska gå igenom. De vill även göra
en ny punktion för att avgöra om min cancer är östrogenberoende eller inte.
|
4 oktober 2000:
Min kusin Elisabeth kommer och följer med mig till S:t Görans sjukhus. Jag ska få en
port a cat inopererad. Det är en liten metallbox (som en 5-krona i diameter) Från denna går en liten slang
direkt in i en ven i halsen. Portacaten opereras in strax ovanför mitt vänstra bröst (det friska). I stället
för att sticka mig i armarna kommer de att sticka i portacaten då jag får mina cellgifter. Cellgifterna
gör venerna irriterade och sköra och på detta sätt vill man undvika detta.
|
5 oktober 2000:
Gör mitt första besök på Radiumhemmet. Anders följer med mig. Vi får
mer information och jag blir heltidssjukskriven.
|
9 oktober 2000:
Det är dags för min första cellgiftsbehandling. Min mamma kommer (110 km) och följer
med mig till Radiumhemmet. Vi får vänta i flera timmar på cellgifterna - det är ont om personal på
apoteket och de har svårt att hinna med att blanda gifter åt alla. Själva behandlingen ges i form
av dropp och tar 4-5 timmar. Den typ jag ska ha kallas doseskalerad FEC. Det innebär att dosen kommer att
ökas från gång till gång. Mina blodvärden kommer att avgöra hur hög dos just
jag klarar av att få.
|
10-13 oktober 2000:
Det finns väldigt bra mediciner mot illamående nuförtiden. Det tackar vi för!
Jag kände mig ganska illamående och fick tvinga mig sjäv att äta och dricka. Jag hade en konstig
känsla i huvudet som inte går att beskriva. Det gick inte att göra något vettigt de första
dagarna efter behandlingen. Inte ens sova. Min mamma stannade hos mig och tog hand om våra barn, Maja (5,5) och Linnea (2,5),
samt allt hushållsarbete.
Den 11:e kände jag mig så bra att jag åkte till jobbet några timmar. Det visade sig att jag varit alltför
optimistisk. Dagen efter kom jag mig knappt ur sängen.
|
16 oktober 2000:
Kunde åka till jobbet igen - några timmar för att hålla kontakten. Väldigt
trött om kvällarna.
|
18 oktober 2000:
Till Karolinska Sjukhuset för en ultraljudsundersökning av magen samt röntgen av lungor
och hjärta. Det enda de hittade i buken var en liten (1 cm) gallsten! Inget att oroa sig för där i alla fall.
På eftermiddagen följde mamma med mig till perukmakaren. Jag hade inte börjat tappa håret ännu
men min läkare hade försäkrat mig om att jag snart skulle göra det. Vi tillbringade mer än en timme
med att prova olika peruker. Till slut hittade jag en som kändes bra.
|
19 oktober 2000:
Till Karolinska för scintigrafi. Jag fick ligga på en brits medan en kamera sakta
gick över min kropp. Pappa följde med mig.
|
23 oktober 2000:
Mitt hår börjar falla i stora tussar. Det gör ont!
|
25 oktober 2000:
Anders följde med mig till Radiumhemmet för att träffa min läkare. Jag
ville ha någon att hålla i handen då jag skulle få besked om de tidigare
röntgenundersökningarna. Jag behövde dock inte oroa mig. Inga fler spår av cancer hade hittats
i resten av min kropp. :o)
|
30 oktober 2000:
Min fantastiska kusin Elisabeth följer mig till min andra cytostatikabehandling. Jag
använder min peruk för första gången eftersom jag inte har många strån kvar på
knoppen.
|
30 oktober - 2 november 2000:
Mamma är hos mig. Jag tycker att jag känner mig lite bättre än förra
gången trots att dosen var starkare.
|
6 november 2000:
Kände att jag orkade åka till jobbet några timmar igen.
|
11 november 2000:
Åker med familjen för att hälsa på mina föräldrar
över helgen. Tyvärr börjar min mage krångla och jag är dålig hela helgen.
Fyra dagar tog det innan jag blev bra. Mina blodprover visade inget konstigt så det var kanske
bara en reaktion på någon av all de mediciner jag tar.
|
17 november 2000:
Träffade min läkare för att diskutera den tredje behandlingen. Jag visade
henne ett område ovanför högra bröstet som jag tycktes kändes konstigt. Jag fick göra
en punktion.
|
20 november 2000:
Dags för min tredje FEC-dos. Elisabeth kommer med tåget för att kunna vara
med mig. Återigen ökas dosen. Jag hinner inte mer än komma hem förrän jag började
må illa. För första gången kräks jag.
|
20 - 26 november 2000:
Jag mår pyton! Jag vet inte var jag ska ta vägen. Hur blir det nästa gång?
Om de ska öka dosen ytterligare! Omöjligt att sova. Hjärnan går på högvarv
dygnet runt. Jag vill inte mer nu!
|
27 november 2000:
Ringer min läkare då jag har ont i sidorna. Kanske är det njurarna? Min läkare vill att
jag åker in till akuten. Hon meddelar jourläkaren att jag kommer in. Lyckligtvis verkar det inte vara något fel.
|
28 november 2000:
Min läkare ringer och meddelar att jag även har cancer i det nya område som punkterades den 17:e. De
tidigare två kända tumörerna verkar inte minska av behandlingarna. Jag kommer att opereras inom kort.
|
29 november 2000:
Kände att jag orkade vara på jobbet några timmar igen. :o)
|
5 december 2000:
Dags att träffa kirurgen på S:t Görans Sjukhus inför operationen.
Han undersökte mig och meddelade att själva operationen skulle ske strax före jul -
närmare bestämt den 20:e.
|
17 december 2000:
Jag har just kommit hem efter ett nytt besök på S:t Görans Sjukhus.
Jag fick träffa sköterskan som skulle ta hand om mig på operationsdagen. Jag fick
även träffa narkosläkaren. Jag blev väldigt besviken då jag fick veta att
Anders inte skulle kunna få vara med före operationen. Han skulle i så fall få
sitta kvar i väntrummet. Han var välkommen efter operationen på kvällen under
ordinarie besökstid. Jag är rädd!!!
|
20 december 2000:
Det är dags! Anders följer med mig in till S:t Görans sjukhus och
väntar med mig i väntrummet tills det blir min tur. Jag har tur! Operationen före min
blir inställd och jag slipper vänta. Det blir till och med lite bråttom. De rullar in
mig till operationssalen. Jag blir sövd och opererad. Sen minns jag inget förrän jag
ligger bland en massa andra patienter i ett stort uppvakningsrum. Jag ligger där länge - somnar
och vaknar och känner mig helt borta. Till slut är jag så vaken att de kan rulla in mig
till ett rum. Jag mår bra, men när jag reser mig för att gå på toaletten
känner jag hur det vänder sig i magen. En sköterska ger mig snabbt något intravenöst
och illamåendet är borta! När Anders kommer på besök har han med sig en chokladask.
Jag har svårt att fästa blicken och hålla mig vaken. Han undrar om jag vill att han ska
gå så att jag kan vila. Nej!!! säger jag, men egentligen så är jag så
borta att det inte spelar någon roll.
|
21 december 2000:
När jag vaknat, ätit frukost och tvättat av mig är det dags att
träffa sjukgymnasten. Jag är förvånad över hur mycket jag trots allt kan röra
min högerarm. Jag får veta att jag måste vara försiktig i början. Inte göra
samma sak i mer än 10 minuter. Om 10 dagar ska jag börja med lite gymnastik för armen. Dags att
åka hem. Anders kommer och hämtar mig.
|
23 december 2000:
Elisabeth kommer och tar bort dränaget (en slang går från operationssåret
till ett litet uppsamlingskärl). Det känns läskigt. Det var en ganska lång slang... Jag borde kanske
tala om att Elisabeth är sjuksköterska. Jobbar på bröstmottagningen i Västerås!
Annars känner jag mig rätt hyfsad. Operationssåret ser inte så ruskigt ut som jag hade trott.
|
28 december 2000:
Träffar kirurgen som opererade mig. Jag får veta att det fanns fyra tumörer
och att tre (av 25) lymfkörtlar var angripna.
|
