Jag är alltså en byracka född på landet och uppvuxen i stan. I Varberg på västkusten. När jag blev adopterad var jag bara sju och en halv vecka gammal. Nu har jag nästan hunnit bli sju år men beter mej fortfarande som en valp ibland. Min matte köpte mej för att jag är en blandning av hennes favoritraser och för att jag var den som fanns kvar.  Från början hette jag Rasmus med det ändrade hon kvickt på.  Jag skulle inte heta så för det passade mej inte. Felix är latin och betyder den lycklige. Jag lever verkligen upp till mitt namn. Svansen går oavbrutet. Humöret och upptäckarlustan är alltid på topp. Det finns inget som undgår min kraftfulla nos eller min skarpa blick. Speciellt intresserad är jag av fåglar fast det är ju inte så konstigt eftersom båda mina anfäder var fågelhundar.

Ja så här stillsam ska ni inte tro att jag alltid varit. När jag var valp gav jag mej i kast med att försöka möblera om mattes lägenhet. Jag har till exempel gjort konstfulla hål i hallväggen, ätit upp stoppningen i två soffor, förtärt ett otal pennor och böcker (man är ju litterär, döpt efter Felix Krull i Tomas Manns roman "Bergtagen") samt en gång även en kvicksilvertermometer, allt utom metallremsan. Jo, jag glömde ju alla skorna som jag också tuggat i mej, minst fyra par. Fast nu för tiden ägnar jag mej inte åt sådant. Nu är jag en distingerad herre i mina bästa år.