Källförteckning

Ursprungsbefolkningar lever idag på flera ställen i världen - mest kända är väl Nordamerikas prärieindianer, men de flesta känner även till Australiens Aboriginer, Nya Zeelands Maorier, Nordens Samer och Grönlands Inuiter. Hur dessa folkslags möten med Kolonisatörer tett sig varierar, men det har inte alltid, kanske till och med sällan, varit till fördel för det ursprungliga folket. Det är inte lätt att spekulera i vilka som drabbats hårdast genom historien, men folkrikast var Syd- och Mellanamerika med flera långt utvecklade samhällen, på många områden likvärdigt eller mer avancerade än den tidens européer. Tättboddhet gjorde sitt för en snabb spridning av sjukdomar och man hade inte mycket att sätta upp emot européernas överlägsna vapenteknik, med kanoner, hästar och erfarna krigare. Ändå finns flera bra exempel på folk i just Syd- och Mesoamerika som lyckats bevara sin kultur, sin identitet och sitt liv, förhållandevis bra. För att behandla frågorna om ursprungsfolken och deras identitet och kultur har jag valt att utgå ifrån Mayaindianerna på och kring Yucatánhalvön i Mesoamerika (nuvarande södra Mexiko, Guatemala samt delar av Belize och Honduras)

Flera ursprungssamhällen idag, bl.a. flera av de Mayanska samhällena, präglas ofta av stora sociala svårigheter i form av oroväckande höga självmordsfrekvenser, alkoholism och fattigdom. Hur kan då detta förklaras? Det är först och främst viktigt att poängtera att folk som utgör mindre samhällen inom en nations gränser, i regel upplevs som ett hot och en vagel i ögat, av landets regering. Folken flyttas runt, splittras och förnekas, tills allt som kan tänkas vara av vikt för deras sammanhållning och fortsatta leverne, tagits ifrån dem, ej sällan på diffusa och dåligt motiverade grunder. Hela folkgrupper tvångsförflyttas från bördig till död mark, där de bor tills en dag olja upptäcks, och området öppnas för fri exploatering. För indianerna innebär detta en ständig kamp mot utslagning och fattigdom, såväl ekonomisk som identitets- och känslomässig, vilket i sin tur leder vidare till just den i typen av sociala problem, som ovan nämnts: alkoholism, kriminalitet och höga självmordsfrekvenser. De flesta Amerikanska ursprungskulturerna har alltsedan Spanjorernas ankomst till Sydamerika 1492 försvagats avsevärt, och situationen ser inte ut att förbättras.

Med utgångspunkt från mayaindianernas öde historiskt sett fram till nu ska jag försöka få klarhet i saken och reda ut begreppen. Jag har koncentrerat mitt arbete kring följande frågeställningar:

• Hur ser situationen för de olika Mayafolken ut idag?

• Vilken är den rådande världsuppfattningen, och hur skiljer sig den från den västerländska?

• Av vilken betydelse är bevarandet av den Mayanska kulturen och identiteten?

Jag inleder arbetet med en kort sammanfattning av mayas historia fram till idag, med en betoning på hur olika kulturella drag uppstått och fortlevt.

Vi börjar med den prekolumbiska perioden dvs. från 1500 f.kr till 1520-talet e.Kr. Den förklassiska, eller den formativa periodens början definieras av den tid till vilken de första spåren av jordbruk är daterade, precis på samma sätt som hos andra avancerade samhällen som tidigare tagit form på andra sidan Atlanten. Man odlade squash, bönor, kakao och framförallt majs. Så småningom uppstod prästvälden och en mer strukturerad religion fick inflytande över folkets liv. (Andar och andra varelser och ting tillbads naturligtvis redan tidigare). Quiche-Mayas skapelseberättelse Popol Vuh berättar om människosläktets uppkomst, vilken ger ett bra exempel på vikten av majset och jordbruket för mayas. Den berättar nämligen hur gudarna i ett rådslag efter idel misslyckade försök kom fram till att människor bäst skapas av majskolvar. I övrigt påminner den till strukturen på många sätt om bibeln, med hjältesagor, himmel, helvete och alltings undergång. Den heliga boken är ett av de få litterära verk som bevarats åt eftervärlden och man kan anta att andra mayastammar hade ungefär samma berättelser om skapelsen. Under denna den formativa perioden sträcker sig mayariket från stillahavskusten till Guatemalas högländer.

Under den klassiska perioden med början omkring 250 år e.kr utvecklas hela samhället vad gäller såväl kultur som teknik och vetenskap. En speciellt framstående forskningsgren var astronomin, och med det också mätningar av tid. Kalendersystemet var sin tids mest exakta och idag har man visat att deras uppskattningar av årets längd för sin tid var förbluffande exakta. Man hade också ett vigesimalt räknesystem (med basen 20 istället för 10), med ett tecken för noll (vilket var ovanligt). Ännu mer storslagna var de städer som växte fram såsom Copán, Palenque, Tikal och Kaminaljujy, alla med storslagna pyramider, observatorier och bollplaner. Man började också få kontakt och handla med andra civilisationer, som Teotihuacan i norr.

Efterhand utvecklades ett hierarkiskt klassystem, med en prästkung med stab i varje stad, där de lägre klasserna utgjordes av hantverkare, krigare och handelsmän, och längst ned bönder. Slaveri förekom även i viss mån bland de övre klasserna med krigsfångar och tjuvar som slavar. Gemensamt för dessa städer är att de har en väldigt tydlig religiös prägel, rakt igenom. De kallas därför ofta cermonistäder. I regel bodde endast eliten och till viss del soldater och hantverkare i själva städerna medan underklassen fick bo i små lantbrukarbyar runtomkring (att jämföra med Europas medeltids borgare och bönder). Mellan dessa stora stadsstater pågick ibland krig, men under den klassiska perioden var dessa sällan av allvarligare slag utan kunde ofta lösas t.ex. med hjälp av ett mayanskt bollspel. Krigen var alltså mer styrkeprov än kamp om territorium.

Av idag okända skäl började Mayaindianer mot den klassiska periodens slut flytta norr ut mot Yucatanhalvön och många städer övergavs. Istället för ovan nämnda Copán och Tikal övertog nu Chichen Itza långt ut på halvön rollen som religiös huvudstad. Den efterklassiska perioden var långt mer krigisk och destruktiv än den klassiska och krigen handlade nu i större utsträckning om territorier. Aztekerna (eg. Aztekfolket Itzáerna) tog över styret av Yucatanhalvön. Man bör ändå nämna att det var ett med europeiska mått mätt ett fredligt folk spanjorerna mötte i början av 1500-talet, och krigen är egentligen bara en del av hela sanningen. Faktum är att mayakulturen vid denna tidpunkt återigen hade blommat upp, nu med inslag av nordliga indianstammars kulturella och religiösa drag.

Men så kom konquistadorerna, och med dem sjukdomar, erövringar, mord, skam och misär. Européerna var rent tekniskt långt framför indianerna i utvecklingen och man hade inte mycket att sätta upp mot spanjorernas kanoner och hästburna krigare. Bevarade skrifter talar om åren före1500-talets början som "den lyckliga tid då smittkoppor, värkande armar och ben, feber i bröstet och smärtor i buken inte existerade."

Den spanska regeringen satte nu indianerna i mindre bysamhällen som officiellt sett var självstyrda, men i själva verket begränsades av en hel del föreskrifter och paragrafer. De skulle egentligen inte få störas av vita, men behovet av billig arbetskraft tog ganska snart överhanden och indianer blev tvingade till arbete bl.a. i olika guld- och silvergruvor. I dessa bysamhällen, eller Communidades som de kallades, uppstod snart svåra problem. Den ständiga befolkningsminskningen under senare delen av 1500-talet ledde till att storbyarna, som var enhetligt beskattade efter bokfört invånarantal, så småningom fick betala enorma skatter, anpassade till den ursprungliga, större befolkningen. Brott mot indianer följdes nästan aldrig upp och de för tiden ganska hyggliga skyddslagarna av indianer blev ständigt övertrampade. Många indianer var tvungna att lämna byarna och ta anställning på storgods för att överleva. Samtidigt flyttade fler och fler vita och mestiser in i många av Bysamhällena.

Under 1600, 1700, 1800 och 1900-talet fortsatte dessa ständiga övergrepp och intrång, under senare hälften av 1900-talet har Guatemalas militärregim gjort livet svårt för de talrika mayabesläktade indianerna, som exempel kan massakern under "svarta juli" 1982, där nästan 300 indianer avrättades i den lilla byn San Francisco nämnas. Detta är ändå bara ett exempel bland många och även om människorättsorganisationer ständigt kämpar för deras rättigheter pågår än idag grymheter på flera håll över Yucatanhalvön och resterande Mellanamerika.

Men även utan de problem som uppstår inom de Mayanska samhällena skulle de få det oerhört svårt att bosätta sig bland vita på grund av en väl utvecklad rasism. I t.ex. Guatemala där mayas är som talrikast kan man tydligt se hur den vita minoriteten (ca 1/20) besitter samtliga höga regeringsposter, samt som ämbetsmän och som högre tjänstemän. Mestiser utgör större delen av medelklassen (som ändå i många fall har det svårt, det är viktigt att betona att en medelklass i länder som Guatemala och Hondras inte alls uppnår västeuropeisk medelklass vad gäller levnadsstandard) ,och till sist den 1/2 av befolkningen som indianerna – och till denna grupp räknas även de mestiser som betraktar sig själva som indianer – utgör, som ofta ägnar sig åt torgförsäljning och odling av små jordlotter. Alla dessa problem och orättvisor kombinerat med en allt svagare känsla för identitet som indian, kan vara en kraftigt bidragande orsak till de sociala missförhållanden som råder i flera byar och samhällen.

Guatemala har sedan 1960 lidit av svåra inbördeskrig mellan en militär högerregim (civil sedan 1991) och gerillan. Detta har drabbat indianerna hårt på flera sätt, bl.a. för att regeringen betraktat indianer och gerilla som samma sak, och fängslat och avrättat ett stort antal indianer på oklara grunder. Gerillan och regeringen skrev ett fredsavtal i december 1996 men många, bl.a. människorättsorganisationen Amnesty International, rapporterar om flera s.k. "försvinnanden" bland högt uppsatta indianer och övrig befolkning, som enligt Amnesty sannolikt är kopplade till Guatemalas regering på ett eller annat sätt. Många tvingades under kriget fly till Mexiko, och här har ytterligare två svåra problem uppstått. Dels är ingen riktigt klar över hur många som flydde, dels har många barn tillkommit i Mexiko och på grund av sin status som flyktingar har de mer eller mindre blivit nationalitetslösa - det tvistas än idag om deras nationella tillhörighet.

De flesta mayafolken lever idag ändå ganska fredligt, om än oftast väldigt fattigt. Idag är många utav de mindre mayafolken specialiserade på en enskild handelsvara som de sedan säljer eller byter i samband med marknader. Ofta har den specifika handelsvaran alltid varit en specialitet hos folket, men den har senare har fått ta över helt av direkta överlevnadsskäl. Det går helt enkelt inte att framställa alla nödvändiga livsmedel på de små jordlotter och åkrar (s.k. Milpas) som finns till förfogande.

Tidsuppfattningen hos Maya skiljer sig från den västerländska. Om vårt tidsbegrepp kan beskrivas som linjärt, med nyckelbegreppen då, nu och sen, kan Mayansk tidsuppfattning istället beskrivas som cirkulär, lite i stil med österländska religioner och filosofier. Astronomer och präster försökte med hjälp av detta förutsäga framtiden, genom att se på vad som hänt. Almanackan användes alltså primärt som ett verktyg för att förutspå skördar, krig och annat, och inte av folk som ville hålla tiden. Hur detta präglar livet i praktiken är svårt att säga, möjligtvis är det mest en fråga om olika religiösa synsätt, som därför bara har inverkan på just det religiösa tänkandet. Men kanske finns vissa samband mellan tidsuppfattning och mer grundläggande frågor kring värderingar och målsättningar, att den linjära tidsuppfattningen skulle bidra till en slags tävlingskänsla, där mesta möjliga ska pressas in under en bestämd tidsperiod. Typiska västfenomen är ju just konkurrens, tävlingsinstinkt, karriärhunger, individualism - och med det stress, magsår, sömnlöshet och depression.

Vare sig det har med tidsuppfattning att göra eller ej, är det just här man hittar de största (och mest uppenbara) skillnaderna, maya och västvärlden emellan; Harmoni och måttfullhet är, precis som tidigare nämnt, en bra sammanfattning av dagens Mayaindianers filosofi, satt mot västvärldens egocentriska, slit-och-slängmentalitet. Men dessa skillnader, ska nämnas, kan i princip sägas gälla alla stora industriländer, oberoende av statsreligion, kontra de flesta mindre s.k. natursamhällen.

Hos mayaindianerna är bilden mer nyanserad. Både förhållanden som de i Pine Ridge, och identitetsmässigt delvis bättre förhållanden, förekommer. För att exemplifiera beskriver jag kort ett mayanskt indianfolk som fått mycket uppmärksamhet.

Lacandon, som var ett av de sista folken att möta västerländsk civilisation (nåddes av kristendomen först under 1940-talet) ligger i Mexikos sydligaste provins Chiapas, och består idag av tre samhällen, Lacanja i söder samt Naja och Metzabok i norr. Lacanja har blivit tilldelade ett stycke regnskog, i vilket de har ensamrätt på jakt och skogsbruk enligt lag (efter hårt tryck från människo- och naturrättsorganisationer), detta har dock varit svårt att acceptera för många företag och rapporter om gränsöverskridande skövling har duggat tätt sen lagen infördes. Regnskogen tillhör de största utanför Brasilien och den anses vara extremt viktig att bevara även ur ett ekologiskt perspektiv. Metzabok är det minsta av de tre samhällena, med fiske som specialitet (vid sidan av odling). Naja är det mest traditionella samhället av de tre, kristendomen har haft ett relativt litet inflytande på seder och riter. Idag utgör de tre, kanske främst Naja, en länk till forna mayakulturer på många områden, bl.a. anses den religiösa variant som utövas här vara den som påminner mest om ursprunglig mayansk religion. Men Lacandon har periodvis lidit av svår svält, och därmed en kraftig befolkningsminskning. Folket utgörs idag av omkring 500 personer, och är därmed ett av de minsta, idag levande, mayafolken. Deras framtid är minst sagt osäker.

Hos Lacandon har man å ena sidan lyckats bevara kultur och traditioner, men samtidigt är det ett bräckligt folk som lever kvar idag. De står ständigt på randen till hungersnöd och befolkningen är oroväckande liten.

Men kan man verkligen säga att ett fattigt folk har det bättre än ett annat lika fattigt folk, bara för att de har fått behålla sin identitet?

Frågan är svår att besvara. Ta ett exempel: Som ung, svensk gymnasiestuderande har man mycket som är identitetsdefinierande; man är del av en klass i skolan, och har antagligen en samhällsklass att känna samhörighet med. Man håller på "sitt" lag i någon sport och kan därmed identifiera sig med alla andra av samma tycke. Som ung lyssnar man på en viss typ av musik, man klär sig på ett visst sätt och man håller till på vissa ställen. Men även mindre ytliga ting som värderingar, känslor och idéer gör en till den man är. Listan kan göras lång. Allt detta är del av det som vi kallar identitet, det som gör en person olik en annan, men lik en tredje. Genom att föreställa sig själv utan dessa personifierande faktorer kan man få en ganska bra bild av vad identitetslöshet innebär.

Samtidigt har små grupper ofta svårt att klara sig ekonomiskt endast genom att utgå från sina traditionella specialiteter och kunskaper. De Ursprungsgrupper som klarat sig bäst tycks ju ändå vara de som släppt in teknik och tänkande utifrån, t.ex. samerna som idag sköter boskap med hjälp av snöskotrar och skogsbruk med hjälp av motorsågar. Samerna har å andra sidan inte utsatts för någon direkt kolonisation av den typ amerikanska ursprungsfolk utsatts för. Även om de folk som idag utgör svenskar, finskar och norrmän ställde till vissa problem när de nådde Lappland, och även om de nordiska staterna och regeringarna orsakat dem förtret och motgång, så har samer och övriga nordbor i stora drag samexisterat förhållandevis friktionsfritt.

Det är tydligt att såväl bevarande av identitet som anpassning till omgivning är betydelsefullt. Frågan är bara i vilken mån de går att kombinera. Därför är det dumt att sitta och spekulera i hur mayaindianerna borde gjort för sitt eget bästa. Att de under hela den efterkolumbiska perioden, fram till idag ständigt motarbetats av regeringar är ett faktum. Och att släppa igenom en regim som har så lite gemensamt med gängse värderingar är inte lätt, eller ens önskvärt, så att påstå att de indianer som fortfarande förespråkar isolering saknar motiv är definitivt förkastligt.

Situationen för Mayaindianerna idag är nyanserad, men på många sätt kritisk. De bor nästan uteslutande i s.k. Communidades, storbyar, där de mestadels lever på odling och hantverk. Fattigdom och sociala problem präglar deras vardag. Inbördeskrig har drabbat dem under senare halvan av 1900-talet, men på den fronten ser situationen för närvarande i alla fall bättre ut än den gjort tidigare. Kortfattat skulle man kunna säga att majoriteten lever fredligt, men fattigt.

Världsuppfattningen och de rådande värderingarna baseras på, till skillnad från västvärlden, harmoni och måttfullhet. I stora drag råder ett kollektivt tänkande, kontra västvärldens individualistiska. Denna skillnad, som kan spåras mellan de flesta natur- och industrisamhällen, har försvårat, nästan omöjliggjort indianernas integration i samhället.

Bevarandet av Mayansk kultur och identitet är svår att kombinera med allt för stora influenser från omgivningen. Samtidigt är det osäkert om det överhuvudtaget är möjligt för Mayaindianerna att leva vidare utan dessa. Det är tydligt att båda faktorer är viktiga, bevarandet av kultur och värderingar för den sociala hälsan och insläppandet av omgivningen för den fysiska.

Avslutningsvis ska jag framföra mina egna åsikter och tankar om Mayaindianerna, deras situation, deras liv och deras hopp om fortlevnad, men också om natursamhällen generellt samt deras relation till omvärlden och omvärldens relation till dem.

Som jag ser det måste man, först och främst, försöka förbättra relationerna mellan Mayaindianer och övriga människor i området. Då det är någonting som i första hand är upp till de berörda parterna, måste det finnas en ömsesidig motivation, en vilja, att uppnå detta. Var denna motivation ska hämtas vet jag inte, men genom kommunikation bör man kunna hitta gemensamma mål och på så vis uppnå ett samarbete. Här kanske västvärlden, med sina ekonomiska resurser, kan komma in och försöka upprätta länkar genom att kalla till diskussioner och förhandlingar mellan parterna, och på så vis nå ökad förståelse.

Men även västvärlden måste ändra inställning. Att respektlöst förespråka någon slags samhällsanpassning, dvs. att indianerna skulle överge sina "föråldrade traditioner" och acceptera inslussning i respektive länder, är ohållbart, men tyvärr vanligt. Det finns redan alltför många tragiska exempel på vad det kan leda till. Istället borde man lära och låta läras – och på så vis bidra till att bygga upp en fungerande tillvaro, även för indianerna.

För övrigt tvivlar jag på att dagens uppdelning mellan "a - länder" och "b - länder" kan fortsätta hur länge som helst, snart måste man inse att vi delar alla på samma jord, och vi har alla samma rättigheter respektive skyldigheter gentemot den. En sådan sak kan baseras endast på ömsesidigt accepterande. Men då måste alla som bebor vår jord kunna leva ett bra liv, utan svält, krig och förnekande. En lösning på problemet med Mayaindianerna vore kanske en bra början.

Förändring fordras om indianerna och deras storslagna kulturella arv ska kunna överleva. Men det är inte indianerna som måste ändra inställning…

Alvarsson, Jan-Åke *, Amerikas indiankulturer (Uppsala 1997)

Highwater, Jamake, Native Land -Sagas of the Indian Americas (Boston 1986)

Hultgren, Gunilla **, Popol Vuh (Lund 1983)

Lévi-Strauss, Claude, Lodjurets historia (Plon 1991)

Lind, Kristin, Det är deras tystnad som gör ont (Stockholm 1974)

Lindholm, Stig, Indianerna som alltid förlorade (Karlskrona 1976)

Mörner, Magnus, Latinamerikas indianer - historia, nutidsproblem, en oviss framtid (Stockholm 1973)

Persson, Ola & Henrik, Vi har överlevt! Ursprungsfolken talar (Stockholm & Ödeshög 1998)

Internet

Mystery of the Maya, http://www.civilization.ca/membrs/civiliz/maya/mminteng.html

William Coupon Homepage, http://www.williamcoupon.com/17/laca.html

Hach Winik Homepage, http://www.geocities.com/RainForest/3134/

*Medförfattare (i alfabetisk ordning):

Oscar Agüero, Peter Bretschneider, Staffan Brunius, Juan Carlos Gumucio, Karl-Johan Gurt, Åke Hultkrantz, Sven-Eric Isacsson, Mick Johnsson, Mikael Kurkiala, Bodil Liljefors-Persson, Marie Perruchon, Kaj Århem,

**Endast presentation och översättning