En eftermiddag när jag, dvs Thomas, satt på bussen på väg hem från det usla jobbet, så där lagom mör i kroppen och halvapatiskt nedsjunken i SL-bussens hårda stoppning - ännu en resa hem, så som alla de andra man gjort under ett års tid.
Så helt plötsligt vid ett rödljus vaknade jag upp ur min ideslummer, någon höll just på att ta med sig halva Pongouppställningen över gatan. Prickar och åter prickar dansade rumba på näthinnan, så genom att handlingskraftigt göra en nedräkning från tummen ned till långfingret, kunde jag snabbt konstatera att ur massan av prickar lösgjorde sig tre stycken Dalmatiner och i släptåg med dem - en yngre tjej väl insvept i varma kläder. Undrade för mig själv om det var nödvändigt med denna påbyllsning, då det verkade svettigt värre i mina lekmannaögon att hålla reda på tre hundar, tre koppel och hundratals varierande prickar.
På snygg parad marscherade de över vägen och mången var blickarna från bussens passagerare då det stora sällskapet försvann bort på andra sidan vägen.
Var dag i ett halvårs tid höll jag korpgluggarna öppna på vid gavel, för att kanske få se en skymt av det prickiga sällskapet på vägen hem från jobbet. Det närmsta prickar jag stötte på var väl någon unge med röda hund.
Nu så här efteråt skulle jag vilja sticka fram hakan och säga att jag normalt sett skulle ha haft större chans att vinna 17 miljoner på Måltipset än att under ett halvårs tid missa denna tjej och hennes tre Dalmatiner. Det var här i trakterna av Johannesfred de bodde och tog sina entimmas vandringar i områdena runt omkring.
Så sommaren -95
och SM i friidrott på Sollentunavallen dök hon bara upp, tjejen
jag senast såg för nästan 10 år sedan, då vi
bestämde oss för att gå skilda vägar. Behöver
jag säga att det var hon och hennes Dalmatiner jag sett vid övergångsstället!
Ja, det fanns två
vägar att gå - säga hej och hej då eller hälsa
på och ta en fika...
