Skanör 20 juni 2000

 

Hej Angela och Thomas!

Tack för flyttkortet. Vi har också just flyttat, så jag tänkte jag skulle passa på att berätta litet om hur Tim har det nu för tiden, samtidigt som jag skickar nya adressen.

Vår flytt var inte så lång. Vi är kvar i Skanör men har köpt ett hus med trädgård (bodde i lägenhet med mycket liten täppa förut). Huset är större än lägenheten och har ett garage vidbyggt med dörr till köket och ut i trädgården. Det är en höjdare, tycker Tim, för då kan man tassa runt, sniffa på allt kul i garaget, kissa i trädgården och komma in igen och bevaka hallen och köket och de andra domänerna inomhus. Han blev tydligt glad när vi flyttade. I lägenheten var det lite trångt för honom och trappen var hal. Dessutom brusade ventilerna ständigt. Jag tror det irriterade honom minst lika mycket som oss. i huset är det helt tyst och trappen har heltäckningsmatta så man kan springa i den! Flytten hade oväntade effekter. Tim blev busig igen och har slutat halta!! Under flera år har han haltat till och från och rört sig stelt. Vi har varit hos många olika veterinärer, röntgat hela hunden, provat akupunktur och massage, opererat bort ett "krossat" sesamoidben i en framtass... men hältan har funnits kvar. För ett halvår sedan hittade en veterinär pålagringar i det opererade området och var säker på att hon kunde lokalisera smärtan till den leden. Vid operationen hade det andra sesamoidbenet lämnats kvar, trots att det var kluvet. Den veterinären motiverade sitt beslut med att det kunde vara medfött, vilket tydligen inte var helt ovanligt. Andra veterinärer har bekräftat uppgiften med viss tvekan... Hur som helst. Nu tyckte denna veterinär att det enda alternativet som återstod var att amputera tån!!! Hemska tanke. Jag tyckte det lät väldigt otäckt, men samtidigt ville jag så gärna att Tim skulle kunna springa och busa igen utan att ha ont, så jag gick med på det. Så nu har han bara tre tår på höger fram. Operationssåret såg läskigt ut i början, men Tim verkade förvånansvärt obekymrad efter att själva sårsmärtan försvunnit efter ca en vecka. Men han haltade fortfarande!! Jag blev förtvivlad och vi åkte till veterinären på återbesök minst tre gånger. Det första besöket var 8 dagar efter operationen, alltså innan stygnen tagits. Och det var akut. Gissa varför. Jo, Tim som hoppat runt på tre ben med stort bandage och sett mycket ynklig ut, fick plötsligt upp spår på en löptik under en promenad. Christian hade honom lös. Tim hoppade ju bara omkring i en liten cirkel, så det verkade riskfritt. Men på en halv sekund förvandlades hunden till Batman och försvann som vinden över golfbanan, ut i mörkret, med bandage och allt. Borta. Vi letade förtvivlat i två timmar. När jag var nära att ge upp såg jag ett svagt fladdrande ljus borta på promenadstigen. Någon ropade "Hallå". Där kom en tjej med två hundar i släptåg. Den ena var prickig. Tim hade suttit och ylat i deras garage och deras Rhodesian Ridgeback tik hade rusat omkring hysteriskt inne. Hon höglöpte. Nu hade hon lyckats få med sig Tim genom att locka med den andra tiken, som precis löpt. Vår tretåiga nyopererade jycke hade rusat som en galning ca två kilometer i terräng och jag fick nu släpa honom hem. Första biten fick jag dra honom baklänges i gruset medan han satt och sjöng kärlekssånger med hes röst. Phu!! Han väger nästan 40 kg, så det var rätt jobbigt. Sedan kom han på att han var väldigt trött och hade ont. Nåja. För att korta ner historien, så läkte såret fint men hältan var kvar. Ända tills vi flyttade. Sedan första dagen i nya huset är hältan i princip borta och Tim rör sig mycket ledigare än tidigare. Och verkar gladare till sinnes. Nu undrar vi om vi låtit amputera tån i onödan. Tänk om hältan bara var en yttring av att han kände sig deppig?? Vi får aldrig veta, men jag tror det säger lite om Dalmatinerns komplicerade och känsliga psyke.

Tim har det annars väldigt bra. Han är hemma med mig hela dagarna eftersom jag har kontoret hemma. Eftersom jag styr min tid själv går vi långa promenader över strandängarna

och längs stranden mitt på dagen. Vi hälsar på korna och fåren och några hundkompisar. Ibland möter vi en ful, fet, gul labradorkille (enligt Tim) som vi försöker slå ihjäl (enligt Tim). Det finns också en väldigt löjlig (enligt Tim) cockerspanielkille i grannskapet. Den ska vi också slå ihjäl (enligt Tim). Morgonpromenaden med husse brukar gå genom stadsparken och runt hästhagarna. De brukar träffa grannen, som har en Dalmatinertik! Hon och Tim är ganska lika. Båda har mycket löst skinn i kragarna och gillar att bära omkring på Mycket Stora Föremål. Tim bär helst stenar. Ibland tjyvar han gatusten (den stora modellen) och kan bära en sådan en hel promenad. Han är stark som en björn och kan haka ur käklederna som en huggorm (ser det ut som) för att få grepp på de Mycket Stora Föremålen som han bär på. Trots att munnen är full går det tydligen ändå bra att sniffa. Det ser rätt kul ut. Ni kanske kan tänka er. På stranden samlar han tomflsakor och bär hem. Vi brukar panta dom och så får han köpa hundkex för pengarna. En gång hittade han en jättestor plastfender på stranden. En sådan som båtarna har längs relingen, på utsidan, för att inte skavas mot kajen. Den här var ca 1,5 m i diameter, droppformad och mycket tung. Tim tyckte det var den finaste leksak han någonsin sett och bar den hem (med samma teknik som lejon släpar en hjort) över en kilometer. Envishet är ett utmärkande drag hos honom.

Stenbärandet har orsakat vissa problem. Med tänderna. En hörntand gick av. Vi frågade tre veterinärer om vad vi skulle göra. De sa alla att "äsch, det ser OK ut. Det gör man inget åt, så länge den inte blir grön eller så. Då kan man dra ut den". Vi trodde dom. När jag efter ett år märkte att Tim hade ont när han fick kallt vatten på tanden tog jag honom till en ny veterinär. Den här veterinären tillkallade genast en tandläkare (människotandläkare som hon samarbetade med). Tandläkaren sa att det hela var mycket allvarligt och att sådana skador omedelbart ska åtgärdas. Det kan utvecklas en inflammation i tandroten som inte syns på ytan. Inflammationen kan gå ner i käkbenet och spridas i kroppen och till slut leda till döden!! Hon tog in Tim direkt. Lokaltidningen kom i full fart och gjorde ett stort reportage med bilder och allt. Tim sövdes och roten dödades, för att man sedan skulle kunna rotfylla tanden. Inflammationen hade börjat gå ner i tandbenet. Redan dagen efter rotfyllningen hade vi en betydligt gladare och piggare hund! Hans humör blev genomgående mycket bättre i ett slag. Stackarn, han hade gått och haft ont. Vår tandläkare berättade också att absolut inte gick att dra ut en hörntand på en hund, eftersom de fungerar som stabilatorer i käken. Med fog är jag nu mycket misstänksam mot veterinärer i allmänhet. Det blir inte bättre av att jag också hört att man på bl a Kolmården lagar sönderslagna tänder på rovdjuren, eftersom det anses som en mycket allvarlig skada, som kan orsaka svårt lidande och inflammationer som leder till döden.

Tim älskar att bada. Och att dyka. Han kan ligga i och simma ute på redden och spana ner i vattnet. Så dyker han ner till botten som en säl och hämtar upp stenar. I sommras låg han i över en timme och dök. Det var omöjligt att få upp honom. Han blev en riktig turistattraktion. Tyvärr fick han öroninflammation sedan. Det får han lätt. Det är synd, för han tycker det är omåttligt kul att bada. En annan gång blev han magsjuk efter ett långbad. Då hade han ätit för många maneter. Uppspydd manet är faktiskt svårt att få bort från mattan, kan jag tala om. Men det var nog koskiten som gav den litet gröna färgen, tror vi...

Ibland har det hänt att vi varit tvungna att lämna Tim på pensionat några dagar. Det är alltid en mycket sorglig historia, så vi undviker det helst. För det mesta får han följa med på resor. Han har då sin säng med sig och en egen drickaflaska med pip. En sådandär sportdrycksflaska. De är bra att tratta i honom vatten med, för han glömmer att han är törstig på resor.

Han har lagt sig till med vissa egenheter nu när han blivit "gammelhund". T ex kräver han "Frolic-regn" efter sin morgonpromenad. Det är en rätt fånig historia som innebär att han stormar in i huset utan att först torka fötterna (som han annars alltid gör), med koppel och allt. Han är annars mycket lugn i sitt sätt. Ja, han rusar i varje fall in, fram till trädgårdsdörren och börjar hojta och stå i så spottloskorna far i luften. Då ska man rusa till och öppna dörren, han ut som ett skott under forsatt spottloske-regn och skrik, och så ska man kasta ut bävar med Frolic i trädgården, som han snokar upp och sätter i sig. Det är Hur Kul Som Helst!! Han har också lärt sig att husse sparkas i sängen och att matte vid 2-tiden är närmast medvetslös och inte märker att man kryper upp i sängen. Han börjar med att ligga som en knut längst ut på ett hörn, för att sedan breda ut sin stora lekamen som en tallrik utfluten kräm. En morgon tyckte jag att min man blivit ovanligt hårig. När jag slog upp ögonen såg jag rätt ner i trynet på en snarkande Dalmatiner, fem centimeter från mitt ansikte, uppe på min kudde. Själv låg jag längst ut på sängkanten. Utan kudde. Men han är en mysig sängvärmare när man sover middag!

Med barn i huset har det blivit lite sig och så med dressyren, särskilt när det gäller mat vid bordet och sådant. Tim är ingen högljudd tiggare, han mer frågar i stillhet. Har vi gäster till middag kan han välja ut en person som han tycker verkar vara en vekling. Så sätter han sig tätt intill stolen och Iaktar personen med sorgsna ögon och fast blick. Och så fiser han ljudligt. Det kan bli hemskt pinsamt.

Vi är inte så bra på det där med dressyr, men Tim är en himla trevlig hund. Omtyckt av bl a alla veterinärer, eftersom han inte ens morrar åt dom och kan t o m ligga blickstilla på röntgenbordet bara man ber honom. Inget lugnande behövs. Måste vi lägga om ett sår (det har varit en del med tassarna) sitter han snällt och lider i tysthet. Han vänder bara bort ansiktet när det är jobbigt. Fantastiskt psyke, tycker vi och alla som träffar honom.

Han är också en mycket bra vakthund. En natt skrämde han faktiskt bort ett par biltjuvar som försökte ta sig in i grannens bil. Han fick rusa ut på gatan och skrika efter dom också. Det var jättespännande. Han hade ståpäls över hela kroppen. Av grannen fick han ett paket med grisöron i, som tack för hjälpen. ståpäls igen. Grisöronen grävde han ner i en rosbuske. Dom skulle sparas. Tim har också visat fina anlag för jakt. Rådjur och sånt är han inte så bra på, för han spårar baklänges. Men fågel! Han kan sätta sig på fasaner. Och häromdagen ställde han en humla. Den var förvisso död sedan en tid tillbaka, men ändå!

Däremot tycker han inte om barn. Han tål vår egen son, men andra barn får inte klappa honom. Då vänder han sig snabbt om och skriker dom rakt i ansiktet, så öronen fladdrar på dom. Han bits aldrig. Även fast vi varit mycket noga med att skydda honom från hårdhänt hantering av barn, så tycker han det är mycket obehagligt med barnens oberäkneliga sätt att röra sig och deras höga röster. När folk frågar brukar jag avråda dom från att skaffa Dalmatiner innan barnen är sådär en 7- 8 år.

Jaha. Det var litet om Tims liv och leverne. Solen skiner och vi ska ut på en löparrunda, han och jag.

Har ni vägarna förbi vore det jätteroligt om ni hade lust att titta in! Här finns fantastiska hund- och människobad t ex; milslånga vita stränder med helt klart långgrunt vatten (som brukar vara ganska varmt!). Jag skickar med några bilder av omgivningarna, så ni ser hur Tim har det på sina promenader, och så förstås några bilder av Tim. Tyvärr har han en förmåga att se ut som en påse nötter på bild, men jag försäkrar att han kan se stilig ut - t ex när han ser en trevlig tik!

Många prickiga hälsningar från Skåne!

Åsa, Christian, Marc och Tim