3/9 Bästa vänner! Det är underbart med hälsningar genom mailen, både korta, långa och många, men det är FÖRBJUDET ATT SÄNDA BILDER. Vårt mailsystem orkar inte med det och då fastnar bilden och vi kommer varken ut eller in! Den grekiska övärlden väntar Efter en härlig grekisk middag på en fin liten restaurang gick vi nu vidare. Det är nu som vanligt att vi har lite tidspress på oss, då Lotta och Milla som skulle komma till oss de två sista veckorna i september har sån längtan att de inte kan bärga sig utan anländer Atén redan den 8. Längtan är ömsesidig, så vi skyndar gärna till mötes. Vi gick till staden Levkas som ligger vid en sandbank med en grävd kanal med broöppning en gång i timmen (och vi fick vänta 55 minuter). Vi inhandlade en grekisk pilot med beskrivning över samtliga hamnar och en vacker bok över öarnas sevärdheter. När vi skulle gå vidare morgonen därpå satt vi fast med ankaret. Någon hade ankrat över vår ankarlina och i det strömmande vattnet fastnade då vår lina mellan roder och propeller och Bjöern fick dyka. Det var endast en halv meter sikt i vattnet där inne i hamnen, men som van gammal marindykare kunde Björn efter en stund få loss oss och vi gick vidare och Björn fick vara hjälte. Vi hade en härlig läns och gick till Petalas, en grund flad där det var 28 grader i vattnet och vi låg i och lögade oss en lång stund innan middag, som denna dag bestod av en rätt av gårdagens potatismos blandad med hackad lök, en halv burk majs och ett ägg, som formades till puckar och stektes gyllenbruna i stekpannan. Receptet hittade vi i en receptbok "för insnöade" som ICA-handlarna givit ut. Det är mycket skepparen får stå ut med, men han klarade även denna middag med galans. Det kan bero på att vi till denna rätt delade på den näst sista flaskan vin från Portugal. Dagen efter ökade vinden och vår spribom sprack mitt itu i en vindby. Det var tråkigt för det är svårt att hålla seglen i plattläns. Vi gick denna kväll till en liten fiskehamn som heter Trizona, en fin hamn med många kaj- platser och det också fanns möjlighet att lämna båten med tillsyn för en ringa kostnad. Vi nappade inte på erbjudandet utan fortsatte i den fina medvinden mot Korintkanalen dit vi kom på kvällskvisten och fick lov att ankra utanför mynningen och vänta i ca två timmar innan vi blev genomsläppta. Vi fick gå efter ett stort kryssningsfaryg som hette De Azur, där vi bjöds på härlig dansmusik från deras akterdäck genom det höga diket (76 meter på högsta punkten) i den svarta natten när vi formligen virvlade fram i baksuget. Det var en spännande tur. Den dansen fick vi betala med 40 000 dragmer (ca 1 000:- skr), men vi vann ca 3 dygn i tid i stället för att gå runt. Vi ankrade på redden i första bästa vik efter kanalen och tog en förfriskning i baren efter allt dansande. Vi är nu på väg mot ön Eagina, som ligger utanför Atén, fortfarande med en varm Miltemivind blåsande i ryggen. Det ska bli spännande att återse Eagina efter ca 20 år. 6/9 Det visade sig vara en stökig hamn med mycket trafik och oväsen och så mycket av gamla minnen kunde vi inte finna. Dagen efter gick vi runt ön till södra sidan och ankrade i en öppen vik. Vi badade och snorklade i det 27 gradiga vattnet. Marianne bakade en sockerkaka som avnjöts varm till kaffe och korsordslösande. Senare på eftermiddagen satte vi jollen i sjön och packade ner våra minicyklar och for i land för att bese templet Aphaia, som vi kunde skönja längst upp på bergstoppen. Det är ett gammalt tempel från 400 BC och bildar tillsammans med templen Poiseidon coh Cap Sunion en liksidig triangel. Vi besteg berget rakt uppför 3 km genom att Marianne ledde cykeln gångstigen och Björn cyklade bilvägen. Cykelvägen borde vara jobbigast, men Björn var först upp och båda var vi fullkomligt slut. Templet var inte så stort, men det var en fantastisk utsikt. På vägen ner fick vi svalka när vi rasade nerför backen och nere i byn stannade vi och köpte var sin immande iskall flaska färdigblandad gin med citrusjuice. Kastade oss i havet när vi kom hem. Åt middag ombord och efter en kvällsdrink i den mörka natten var en underbar dag till ända. På natten ökade vinden till över 20 m/sek i byarna och vi turades om att hålla ankarvakt. Flera båtar draggade, men denna gång låg vi kvar. Så kan ett dygn se ut emellanåt och vi passar på att insupa glädjen. Åter till den bistra verkligheten kom vi dagen därpå. Efterforskningar om var vi skulle kunna få hjälp med generatorn hade påbörjats redan för tre veckor sedan. Firman hemma i Sverige som hade agenturen hade gått i konkurs. Blev hänvisade till England, som hän- visade vidare till Italien. Vår Rickard fick ritningar faxade till sig hemma och för- sökte skicka dem vidare till vår dator, vilket tyvärr inte funkade då vi inte kan ta emot såna filer så nu får vi vänta tills Lotta kommer med originalen. I Italien hän- visade man till en firma i Glifada söder om Atén som vi nu var på väg till. Efter tele- fonkotakt visade det sig att den firman hade flyttat in till Pireus i Atén. Vi gick då mot Pireus marinor, men det var fullt överallt och ingen släppte in oss trots vårt problem. Vi gick då till marinan i Kalamaki söder om Atén och fick klartecken att reparatören skulle komma dagen efter. Kalamakis marina verkade helt ointresserade av att ta emot oss så vi så vi tog en ledig plats som tillhör en charterfirma. Där fick vi kontakt med en grek vid namn Fanis, som hjälpte oss med ström och vatten. Vi satte igång tvättmaskinen och på kvällen när vi skulle ta en kvällspromenad runt marinan fick vi båda en olustkänsla pga en mörk man med ryggsäck, som vandrade på bryggan. Vi gick då tillbaka och låste överallt och sade att vi hoppas att tvätten är kvar när vi kommer tillbaka. När vi kom hem efter ca 1/2 timme hade "någon" brutit sig in i en av de små takluckorna, som tydligen gick att bryta upp. Samtliga lådor var öppna och genomsökta. Passen, plånböckerna och Mariannes smycken var kvar! Borta var alla våra telefoner samt datakabeln som satt i den ena telefonen som låg bredvid den bärbara datorn (förmodligen för stor för ryggsäcken), en liten kamera samt vår handburna GPS. Ja värden för ca 20 tkr försvann och dessvärre vår möjlighet att hålla kontakt med omvärlden och även att kunna förmedla oss genom loggboken, som för oss känns så trevligt med sällskap med på vår härliga resa. Vi ringde hem till Lo med detsamma, som hjälpte oss med att spärra alla telfonerna. Det är inte lätt att göra från utlandet, då alla nummer till kundservice är sådana att de inte går att ringa med telefonkort härifrån. Hamnpolisen här är inte "villiga" att skriva rapport utan hänvisar till hamnpolisen i Pireus, så en sådan här karusell kan snurra hur länge som helst och vi vet inte om vi kan få något från försäkringen heller och vi försöker göra det bästa av situationen nu. Det finns ljusare och mörkare dagar. Det vet vi ju alla!!! Dagen därefter var en elektriker här för att titta på elverket och han trodde att han tillsammans med en mekaniker skulle kunna lösa vårt problem under de 2 veckor, som vi skall vara ute i övärlden med våra flickor. Björn har nu lyft ut generatorn på kajen och vi väntar på att servicekillarna kommer hit och hämtar den och vi kan förhoppnings- vis få följa med till Pireus och göra vår polisanmälan. Anmälan hos polisen i Pireus slutade med att vi måste återkomma dagen efter, då den skulle hanteras internt innan vi kunde få vår utskrift. Vi passade då på att provåka sträckan från polisstationen till mötesplatsen Omoniatorget och letade upp var de ankommande flygbussarna stannar. Då vi inte längre kan hålla telefonkontakt fick Lotta dirketiv att stanna och vänta där bussen stannade. För övrigt håller vi på att göra "klart skepp" inför våra annalkande gäster, som vi ska möta i Atén i morgon och vi får lägga på locket på bekymren och glädja oss åt vad vi nu ska få uppleva tillsammans med några av våra kära. 7-28/9 Vi tog tidig morgonbuss till Pireus och möttes av "inga papper klara"! De skrev snabbt ut rapporten, då vi sa att vi var på väg att möta våra barn från flygplatsen. Vi (Marianne) fick nu bråttom till busshållplatsen, som visade sig endast vara för inrikesflyget. "Panik i pallet" - tusentals människor, knarkarnästen och minst 6 avfarter vid Omoniatorget, där det för övrigt rådde stoppförbud. Vi fick nya bud om att charterbussarna stannade på Akademika busstorg ett par kvarter bort, dit Björn blev dirigerad medan Marianne gick varv efter varv runt torget och avfarterna och plötsligt stiger DE av en buss och Marianne som då var i upplösningstillstånd föll i storgråt med Lottas armar runt halsen. En riktig rysare fick ett lyckligt slut när vi alla var tillsammans. Den planerade kulturrundan fick uppskjutas, då de två trötta småbarnsmammorna bara ville komma till lugn och ro. Så fort hem till uppackning av beställda varor (inkl lite blandad skruv, som Arne plockat ihop hade blivit närmare 10 kg till Lottas förtret). Vi fick bl a en fin blommig pryd- nadskudde med guldfrans som Anna knopat ihop i skolan. Vi fick en ny telefon, som Tjärnhammar snabbeställt samt en ny datakabel, som dessväre visade sig vara fel. De som vet hur vi kämpade med den installationen inför resan förstår att det inte är lätt att få rätt artiklar i datadjungeln, men Tjänrhammars Teletjänst skall ha en stor eloge för sin fina service. Vi fick även ner nya kort till två av våra telefonabbonemang pga av snabb insats av Lo och Televerket samt Sjunne som vittjade vår postbox sista dagen innan Lottas avfärd - vilket flyt!!! Det blev tidig avgång dagen efter och kosan gick söderut mot Cykladerna i en frisk vind, som under dagen ökade till mycket hård. Vi gick in vid Cap Synion och avvaktade och passade på att luncha och bada. Tjejerna var utan cigaretter och efter en tur med gummi- båten i viken löstes problemet genom en donation från en italiensk besättning och vi kunde gå vidare. Till den nya "besättningens" (och Millans första seglingsupplevelse) ogillande ökade vinden upp till 20 m/s i medelvind och de påsatta armbanden mot sjö- sjuka visade sig inte vara tillräckliga. De låg ute på akterdäck i överbrytande sjö huttrade och frös genomblöta och svor på att om de någonsin kom iland skulle de aldrig segla en dag mer. Loutra hamn på östra Kithnos angjordes i mörkret bakom en skummande pir, där en svensk tog emot oss med orden "välkommen - i det här jävla hundvädret vill man inte vara ute för länge". Det kändes skönt och efter en god middag med kalamaris och souvlaki med tillhörande Rizina på en liten taverna var både knoppen och kroppen i balans igen och vi vaggades till sömns denna kväll. Dagen därpå fortsatte blåsandet och tjejerna hyrda var sin moped och utforskade ön. Kom tillbaka och tyckte att nu var livet både ljusare och varmare så de skulle inte ge upp. Vinden avtog och efter skeppsråd och inmundigande av skeppsapotekets sjösjuke- piller (rekommenderade och beprövade av Dora) bestämdes destinationen till Siros stad med många shoppingbutiker för nu ville man inte vara med om att leta efter de "små idyllerna". Vi hade en fin kortare segling och lade till vid hamnpromenaden, men just denna kväll var affärerna måndagsstängda och det gick endast att trösthandla ett och annat. Efterföljande dag seglade vi med revade segel i god vind, då Miltemin ställer Damen på högkant i den grova sjön, men sjösjukepillren visade sig vara av hög kvalitè och humöret var oppåt. Vi var på väg mot turistfällan Mykonos för att flickorna skulle få sitt lyst- mäte tillfredsställt. Man fick inte längre gå in i den gamla hamnen utan vi blev hän- visade till den nya strax norr om stan. En tråkig nypåbörjad hamn vid en sandplan, där man låg längsmed mitt emot de stora kryssningsfartygen. Vi tog bussen in till Mykonos stad och strosade i gränder och prång i denna kosmopolitiska miljö och tjejerna slank in ur butikerna och vi tror de var saliga på allt de såg tills hungern tog överhand och vi åt en god middag innan vi tog kvällsbussen hem. Det blev snabbfrukost nästa dag innan vi tog turbåten till Delos vör att se ruinstaden. Man får inte längre gå dit med egen båt. Vi vandrade runt bland marmor och mosaik i denna gamla stad från 300 BC och såg lejonfigurerna samt besöke alla möjliga gudars tempel. Hemresan med turbåten var en hissnande upplevelse i den höga motsjön. Efter att ha hälsat på hamnens pelikan fortsatte flickorna att inventera/investera de små butikerna medan de gamle promenerade hem för att fixa middag. Nu var våra gäster nöjda (panka?!) och godkände villigt lite mer pittoreska hamnar, så vi gick till Finika som är en ny liten fin hamn på Siros. Därefter gjorde vi en längre segling med även lite nattsegling och Lotta och Marianne fick tillsammans uppleva när månen i form av en glödande apelsin steg upp ur havet på deras pass. Vi kom in i Hydras hamn under discomusik just som nattlivet låg på topp. Hydra är nog en av de vackraste och mest populära turisthamnarna och vi var ute på badberget och hade dyk- tävling från en av klipporna. Vi följde sedan turiststråket till öarna Poros och Egina. Flickorna hyrde åny mopeder med därtillhörande punka på Egina. Den första natten väcktes vi av en sömnlös förtvivlad Lotta, som fattat medlidande av en instängd katt som satt och jamade i ett öpppet fönster på tredje våningen i en tom lägenhet. Inga räddnings- aktioner i form att att resa stegar eller fasadklättra gick att genomföra och avråddes å det bestämdaste. Det fick uppskjutas till morgondagen och fick ett lyckligt slut, då vi fick tag i en målare i lägenheten. På kvällen bjöd tjejerna på en fantastiskt god middag, men trötta efter föregående natts bravader avvek de tidgare från tavernan, där ett glatt gäng greker spelade och sjön. Vi tog nu revansch på föregående natts avbrutna sömn genom att ta med gänget hem och bjöd på nattlig båttur med sång och musik. Det blev en lång och livad natt. Åter i Kalamaki fick vi vår inlämnade hjälpkärra tillbaka och separationsångesten började att göra sig tillkänna. Vi åkte in till Atén och besökte Plakan, Akropolis och museet i en tryckande hetta och avslutade med en typisk grekisk middag. På kvällen packades alla pinaler i form av grekiska masker, krus och krusiduller ned för tidig hemfärd dagen efter. Vi tror att att tjejerna har många fina minnen med sig hem trots det stora misslyckande med att hitta några delfiner. Avskedet gjordes så odramatisk som möjligt och Marianne vinkade åt samtliga avående plan under ca en timme efter given avgångstid. Vardagslivet ombord går vidare. Björn installerade den nyrenoverade hjälpmotorn, som visade sig starta, men inte leverera en enda watt då den sent på kvällen satt på plats. Två reparatörer fick dagen efter fart på eländet efter att ha ändrat faradantalet dvs bytt en "burk". Marianne gjorde nu rent i varje vrå i pentryt efter att för två dagar sedan hittat den första KACKELACKAN i ett cornflakespaket, vilket hade förvarat som en hemlighet för att inte förstöra stämningen ombord för våra gäster. Hoppas innerligt att det var den enda, men man måste tyvärr vara beredd på sånt när man lever härnere. Dan före avfärd blev vi upptäckta av marinans personal och fick betala hamnavgift för två dygn med nästan 500:- och då ingår inte vatten och el, vilket vi blev varse en halvtimme innan vi gick och tankade vatten som fick betalas separat. Vi hade haft tur länge nog för sådana hamnhyror har man inte råd att betala. Då vi hade fått fel data- kabel och efter många samtal till Motorola i Sverige och England nu äntligen fått en rätt levererad genom Tjänrhammars försorg till en grek med namn Fanis som blivit vår vän kunde vi nu lämna stadslivet för att gå vidare. Efter tips av Fanis gick vi till en liten fin natthamn på SV Egina där vi ankrade utanför en hamn mot en stenpir och åt en sen middag och pustade ut. Vi gick vidare över till Epidhavros i Poloponesien och fick ett på mycket länge sedan regn över oss på natten. Morgonen därpå tog vi fram våra cyklar och gjorde en tur till en stor anfi- teater, som anses vara Greklands bäst bevarade stora teater från 300 BC. Där var en fantastisk akustik. Man kunde höra när någon släppte ett mynt nere på scenen till var och en på de 14 000 sittplatserna. Cykelturen dit var uppför i 17 km och vi stannade endast en gång för at rasta och dricka och hemresan blev en fröjd, då vi susade ner för vidderna och kunde känna alla dofter från de många apelsinlundarna och övrig grönska efter det uppfriskande regnet. Björn räknade med 35 tramptag på över 10 km och Marianne blev överväldigad då hon fick klart för sig hur mycket uppför vi klarat av tidiagare. På kvällen blev vi inbjudna på fruktsallad och vin till en svensk grannbåt och det visade sig att de tidigare fått hjälp av Björn i Nynäshamn och påstod att de fått en fin service en sen kväll och Björn fick beröm för sitt jobb. Ja tänk vad världen är liten många gånger. Följande morgon gick vi till Moni, en liten ö som tidigare varit en fritidsanläggning men numera är en nationalpark. Vi trodde vi var ensamma i viken när vi la till vid en gammal stenbrygga. Efter 10 minuter hade vi ett 20-tal påfåglar och ett 10-tal sten- bockar tiggandes vi båten och vi matade dem med överblivet bröd. Vi badade och snorklade i det ännu 25-gradiga vattnet, där det var ett stort antal småfiskar som vi tidigare inte sett. Vi gick in till en hamn på Egina, då himlen blev svart och vinden tilltog. Det var första natten på länge som vi behövde ta på oss duntäcket och det känns som ett hösttecken. Vi hade kommit lite för långt västerut från vår tänkta färdplan så det blev en tidig avgång för att hinna gå de ca 12 timmarna österut mot Cykladerna igen. Efter en stund möttes vi av Miltemin som slagit till igen och vi hade en fartig färd med upp mot 20 s/m igen. Vi nådde vårt mål Merikha på Kithnos västra sida på eftermiddagen, men det var fullt i den lilla hamnen, då ingen hade lämnat den pga hårt väder. Vi förtöjde prelimi- närt vid färjetilläggningsplatsen tills färjan skulle komma, men fick gå ut igen då vi hängde mot sidobåtens ankarkätting. Vi försökte att ligga på svaj i viken, men det blåste för mycket och vi draggade hela tiden. Vi försökte att komma in mellan två båtar, men de var inte intresserade av att släppa in oss, då de förmodligen tyckte det var jobbigt att ändra sina tampar i land. Vi blev invinkade att lägga oss bakom/mellan ett par fiske- båtar med linor i land, men ankarbotten var inte bättre där och vi fortsatte att dragga och Björn var ute med gummijollen och ankrade om flera gånger under natten. Trots allt arbete misslyckades vi med att skada relingslisten av trä på en av fiskebåtarna. Efter letande på stranden fann vi de två saknade bitarna till listen. På morgonen gick ett par båtar ut ur hamnen och vi kunde få en plats vid kajen. Marianne fick då ligga och köra i hamnbassängen medan Björn samlade ihop släppta ankare och tampar med gummijollen. Det var mycket om en tilläggning i stormstyrka, men allt är ändå inte sagt i denna skrivande stund, medan Björn jobbar med epoxilim och tvingar ombord på fiskebåten och det nu har gått snart ett dygn sedan vi hit kom är stämningen något tryckt ombord. Det var i alla fall ett tillfälle att få språka i logg-/dag-boken igen och det känns trevligt!!! Fick höra om den tragiska färjeolyckan utanför Poros, som ligger i vår färdriktning, där 80 människor drunknade i den hårda vinden i mörkret. På kvällen när färjan skulle lägga till i hamnen där vi låg blev vi ombedda att flytta oss längre in i hamnen. Vi hann inte då Björn var upptagen på toaletten. Alla passagerare fick utrymma färjan och vi fick senare reda på att det var ett bombhot. Björn kom upp på däck och jag fick stora chocken, då han rakat av sig skägget. Det var första gången på de tjugo år vi levt tillsammans och jag måste säga att kläderna gör inte mannen, men skägget kan göra mycket så nu håller mannen på att växa till sig igen. 29/9-8/10 När reparationen på fiskebåten var klar och ägaren nöjd gick vi vidare Serifos och en liten vacker hamn som heter Livathon Megalon. Där var vi ensam turistbåt och det var en lugn och fin kväll. Där fanns gamla järngruvor, som vi tittade på vid vår efter- middagspromenad. Färden gick vidare till ön Sifnos och Vathi. En natthamn som vi fått tips om och det visade sig också vara en trevlig liten hamn med tavernor. Vädret har nu blivit lite svalare och det är endast 23 grader i vattnet. När vi går på kryss är vi nödgade att ta på oss något numera. Dagen därefter låg vi en underbar naturhamn, där vi fick spänna upp oss med linor längst in i viken och var helt ensamma. Vi tog gummijollen till en sandstrand vi sett utifrån sjön. Den var nog en kilometer lång och mycket långgrund. Vi körde upp jollen på stranden i den mjuka fina sanden. Vi hade lite skaffning med oss och vi hade hela den härliga stranden för oss själva i den varma eftermiddagssolen. Det är för underbart. Vid hem- komsten fick vi besök av bergsgetter som var nyfikna. Vi fortsatte dagen efter till ön Schinosa som ör en låg och bördig ö. Vid inloppet till hamnen mötte vi tre delfiner och det var trevligt. Vi har inte sett några på den senaste månaden och har hört av lokalbefolningen att fiskarna har utrotat dem, då det förstör näten för dem - sorgligt då dessa djur är så vackra och glädjande med sitt sätt att kommunicera och röra sig. Vi förtöjde bakom en vit mur vid en nybyggd brygga och det var så varmt och skönt. Vi tog en promenad upp till "choran" och handlade lite i en liten bod. Schinosa är en liten ö med ca 150 invånare och det verkade som att man höll på att bygga till med nya pensionat. Vi gick nu vidare mot Amorgos, som är ön längst österut i Cykladerna. Det är en ganska stor ö och vi gick till hamnstaden Illias. Där kunde vi få vatten och vi passade på att låta tvättmaskinen gå för fullt. Det är så skönt att få allt rent. Det blir ganska salt- rikt ombord när man legat ute ett tag. Vi passade nu på att proviantera och fylla våra förråd igen, då vi nu ska ge oss iväg lite längre ut bland småöarna. Efter dagens arbete bjöd kapten på Taverna och det var festligt. Vanligtvis lagar vi mat ombord och detär inte så pjokigt det heller. Kinaros - en paradisö Vi har nu kommit fram till ett av våra delmål - Kinaros. Här var Björn tillsammans med Björn Hallberg i Olsson 22:an 1984 och hade glädjen att träffa på Gerogio och hans fru Agathi - ett gammalt herdepar som bodde ensamma på denna ö. De blev så varmt mottagna och hade några fantastiska dagar när de låg inblåsta i deras vik. När vi kom in här i viken rykte det från en falnad eldstad på stranden. Det låg en litet nybygd koja invid strandkanten. Det gamla båthuset hade störtat samman, men den lilla fina båten låg under spillrorna. Av odlingarna som tidigare fanns vid stranden var det endast torrt ris numera. Utanför kojan hängde det en torkad fisk i taket, lite lök i en påse och på verandagolvet stod det två getter och bökade bland lådor och skräp. Vi följde "stigen" uppför mot de tidigare boningshusen en promenad på ca en kvart. Där på höjden kunde vi se rök ur en skorsten och vi fick nu ytterligare hopp om att finna någon där. Vi knackade på dörren och ut steg en yngling. Vi presenterade oss och talade om att vi sökte efter Georgio och Agathi. Det visade sig att det var en dotterson, som var där tillfälligt och han talade en utmärkt engelska. Bakom husravinerna dök det upp en mamma och en moster, dvs två döttrar till det gamla paret. Georgie var död sedan tre år och Agathi, som nu är 84 år hade flyttat till en dotter på Amorgos. Vi talade om att vi hade en videofilm sedan 1984 och att de var välkomna att se den hos oss senare. Vi gick och lade oss och det kändes som vi funnit det vi sökte - ett varmt välkomnande hade vi fått från familjemedlemmarna vi träffat. Vi väcktes efter ett par timmar av att en fiskebåt kom in och la sig bredvid oss. De hade en jättstor tonfisk på ca 2 meter hängande i en krok och vi fick bevittna när de rensade den för att lägga ner i en islåda. Dagen efter såg vi det stora huvudet på bottnen när vi låg och snorklade. Det var mäktigt. På kvällen bjöd vi våra vänner på middag och kaffe med nybakt sockerkaka. Vi tittade på den gamla videofilmen och det blev starka upplevelser för döttrarna att få se sina gamla föräldrar uppklädda i sina finaste stasser på rörlig film med ljud. Man kan undraerr vad som för en yngre generation tillbaka till sina rötters härkomst, lämnar civiliserade städer och flyttar ut till en öde ö, som under ett antal år plundrats av tjuvar och pirater som taget det lilla av värde som fanns. Man arbetar nu på att reparera de raserade husen med att samla sand till "murbruk" så att råttorna håller sig ute. Man samlar regnvatten och det har inte regnat på månader. De äger en gammal åsna till hjälp och när den varit tvungen att arbeta en dag rymmer den över berget i minst 2 dagar, men den är vänlig och sällskapssjuk, så när vi är ute och går på ön följer den gärna med som oss (och om sanningen ska fram så fick den ett äpple av Björn vid första mötet). Hit kommer en båt två gånger i månaden med proviant och då har man också möjlig- het att åka iland. De säger att de inte behöver så mycket, då de har både kött och fisk samt värpande höns att tillgå. De hade lagat iordning en bläckfisk för vår skull, men vi hade ju redan dukat till middag när de kom till oss så det fick bli skepps- middag ombord. Dagen efter var vi ute och rekogniserade på ön och hade det lugnt och skönt. Vi såg att man hade slaktat en get som hängde i dörröppningen och när vi tog farväl dagen efter det fick vi inbjudan till att stanna på middag och man pekade på grytan som kokade på spisen. Vi avböjde och (Marianne) är tacksam att vi slapp undan kokt get. Det räckte med den trevliga upplevelsen att dricka det inhemska grumliga kaffet kokat på det flera månader gamla samlade regnvattnet. Vi kände oss mycket välkomna och har nya fina minnen med oss och resan går nu vidare mot ön Leros. 9-13/10 På Leros var det liv och rörelse och det var trevligt. Björn gjorde åter ett hjältedåd i hamnen när han hjälpte en tysk charterbåt att komma låss från en fiskebåt som de fastnat i, vilket resuterade i att vi ännu en gång erhöll ett par vinflaskor som tack för hjälpen. Även hamnkaptenen bjöd på fri öl på tavernan på kvällen tillsammans med en italienare som hjälpte Björn. Vi hade en trevlig kväll i sällskap med det italienska paret Carmen och Marco från Rom och blev dagen efter bjudna till dem på italienskt kaffe. Vi gjorde en cykeltur tvärs över ön för att besöka ett gammalt slott, som naturligtvis även det låg högst uppe på en bergstopp. När vi kom fram var det stängt, men en tyska som var och läste på skylten om öppettider sa att det öppnade kl 1500 igen dvs vi skulle vänta ca 1 1/2 timme, vilket vi nu gjorde efter strapatsen. När klockan var 1500 gick vi upp till grinden och läste att det var stängt just denna eftermiddag, så vi fick rulla hemmåt, men vi hade åtnjutit en fantastisk utsikt över havet och övärlden runtomkring. Vi stannade ett par dagar och lagade kycklingfillé och fläskkotletter med gräddsås och Marianne bakade brända bullar. Det här livet har nu resulterat i att vi gått upp ett par kilo från att tidigare ha gått ner några, så nu blir det skonkost ett tag igen. Vi gick vidare mot Kalymnos Vahti en mycket pittoresk hamn. Där träffade vi några fiskare som höll på att bereda bläckfisk. Vi fick lära oss att de tog först ur kroppen (huvudet) sedan slog de varje fisk i backen ca 70 slag för att den skulle dö, därefter skrubbades fiskarna i 45 minuter mot stenarna för att möras. Friterad bläckflisk med lite salt och citron är ju en riktig läckerhet.