|
Börja med att prata med de gamla släktingarna.
Det är ett råd som ges i alla skrifter om släktforskning eller genealogi.
Böckerna i arkiven finns alltid kvar, men gamla människor dör och deras minnen
försvinner för alltid. Tänk på att också många i mellangenerationen kan ha mycket
att ge. Det finns nästan i varje släkt människor som har gott minne för namn och
årtal och som kanske talat mycket med de gamla. Ta med en bandspelare eller ett fylligt
anteckningsblock och ge runt i släkten. Ge dig tid! Minnen kommer fram när man får god
tid att samtala. Tala med så många som möjligt, det ger automatiskt en kontroll av vad
som är fakta respektive missförstånd. Fråga efter bilder och dokument, gamla
släktalbum (ägna god tid åt att identifiera alla personer som fortfarande är kända),
tidningsklipp (t ex dödsrunor eller vigselnotiser), gamla brev, dagböcker, lagfarter,
boupptäckningar osv. Det finns för det mesta en hel del i lådorna som kan hjälpa till
att utreda släkten under de senaste generationerna.
Att hålla ordning. En viss systematik är en förutsättning för all släktforskning. I början känns det kanske inte så angeläget, men efter kort tid hopar sig materialet och anteckningarna och då gäller det att ordna uppgifterna. Det bästa är att samla alla uppgifter om varje ny person man hittar på ett eget papper eller kort, en ansedel (kallas också personakt). Det finns idag väl fungerande program för att registrera släktuppgifter på dator. För att få uppgifter om sådana kan du vända dig Sveriges släktforskarförbund eller till Föreningen datorhjälp i släktforskning i Linköping (DIS). Rötter eller grenar Vad är egentligen en släkt? Vilka släktingar letar du efter? Förr eller senare måste du bestämma dig för vad som är målet med din forskning, innan du drunknar i mångfalden av namn. Det vanligaste är att först försöka göra en antavla åt sig själv eller åt någon annan. Man utgår från en person i nutiden, probanden, och kartlägger dennes förfäder generation för generation bakåt i tiden. Om man lyckas följa alla led tillbaka i åtta generationer (man är då nere i tidigt 1700-tal), kan man maximalt ha 265 namn i den äldsta generationen och 510 namn i hela antavlan. Den nionde generationen ger ytterligare 512 förfäder. I praktiken blir det aldrig så många namn. Dels visar sig vissa förfäder vara omöjliga att finna Gamla böcker kan vara uppbrunna eller försvunna, en fader kan vara okänd osv. Dels råkar man nästan alltid ut för s k anförluster: släktingar har gift sig med varandra. Samma namn dyker därför upp olika håll i antavlan. Medan man i en antavla kartlägger en persons rötter (anor), redovisar man i en stamtavla (benämningarna släktträd eller stamträd används endast då stamtavlan utformas som ett träd) en släkts olika grenar (ättlingar). Utgångspunkten för stamtavlan är någon person som levt för länge sedan och som man av någon anledning uppmärksammat. Man vill ha en utgångspunkt som känns naturlig: det kan vara den äldsta kända fadern, den första av ens förfäder som bosatte sig på en viss gård, eller den första som bar på ett visst släktnamn. Med stamtavlan kartlägger man denna persons alla ättlingar fram till nutiden. Stamtavlan kan bli åtskilligt större än antavlan. Det mest spännande med antavlan är att man kan hitta mängder av "nya" levande släktingar, okända tre- och fyrmänningar (sysslingar och bryllingar). Slutprodukten av forskningen kan bli en släktkrönika eller rent av en släktbok. Ett sätt att reducera stamtavlan är att bara ta med personer på mans- eller kvinnolinjen eller alla som burit ett visst släktnamn. Den mindre omfattningen på materialet gör det möjligt att göra en mer utförlig presentation av varje enskild person. En annan variant är att göra en geografisk avgränsning och t ex bara följa de människor som bott på en släktgård och samtidigt göra en ingående gårdshistoria. Många som börjar med släktforskning letar sig så småningom över till andra forskningsområden. Efter en tid känns kanske koncentrationen på enbart personhistoria alltför begränsad och man börjar intressera sig för hela bygdens historia som hembygdsforskare eller man börjar samla material om någon speciell företeelse. Visst är det spännande att kartlägga släkten. Men ännu mer spännande är det att lära känna den tid och det samhälle som släktingarna levde i. |