Filmer I - L

I.D. (England-Tyskland 1995; 1h47'). London-polisen bestämmer sig för att ta krafttag mot de inhemska fotbollshuliganerna och satsar på infiltrering. Vi får följa poliserna John (Reece Dinsdale) och Trevor (Richard Graham) infiltrera Östlondonklubben Shadwells supporterklubb. Formellt har Trevor högst polisgrad, men på det här uppdraget är det John som tar initiativ, han är modigast och kan mest om fotboll, medan Trevor, som är lite smårund och har glasögon, är mer tillbakadragen. De presenterar sig som målare på supportrarnas stamställe The Rock och blir snabbt bundis med servitrisen Lynda (Saskia Reeves). Infiltrationen går långt. John och Trevor kan konstatera att även polisen gör sig skyldig till onödigt våld i samband med matcherna. För John går infiltrationen väl långt. Han utvecklas till klubbens bråkstake nummer ett, och hans äktenskap är på upphällningen. Han vill inte för allt i världen avbryta uppdraget och känner sig lika mycket vän som fiende till huliganerna. Mycket är bra i den här filmen: Historien är intressant och tankeväckande, skådespelarinsatserna fina och trovärdigheten på topp. Bra slut. I.D. har passerat oförtjänt tyst. Manus av Vincent O'Connell efter en historia av James Bannon. Foto: Thomas Mauch. Musik: Will Gregory. Med Perry Fenwick (Eddie), Philip Glenister (Charlie), Warren Clarke (Bob), Claire Skinner (Marie), Sean Pertwee (Martin), Charles De'Ath (Nik), Lee Ross (den efterblivne/handikappade Gumbo), Terry Cole (Puff), Steve Sweeney (Viny), Nicholas Bailey (Mickey), Nick Bartlett (David Daley), David Schaal (Paul Funnell), Alan Cooke (Mynton Mbula) m.fl. Regi: Philip Davis. ****

Idioterna (The Idiots/Idioterne) (Danmark 1998; 1h52'). Några till synes helt vanliga danskar, kanske i trettioårsåldern, har bildat ett kollektiv i den rika Köpenhamnsförorten Søllerød, där de spelar idioter, dvs. de spelar efterblivna och utvecklingsstörda, åtminstone när de är ute i samhället. De är Stoffer (Jens Albinus), ledargestalt, Jeppe (Nikolaj Lie Kaas) som, får vi reda på, var den som föreslog att idiotgruppen skulle bildas, Susanne (Anne Louise Hassing), som aldrig spelar idiot själv utan snarare agerar vårdare vid behov, Axel (Knud Romer Jorgensen), som egentligen arbetar på en reklamfirma, Katrine (Anne-Grethe Bjarup Riis), som tidigare varit ihop med Axel, och som ansluter sig till gruppen efter ett tag, till Axels förtret, Henrik (Troels Lyby), konstnär, Josephine (Luoise Mieritz), Nana (Katrine Michelsen), som går toppless så ofta som möjligt, Ped (Henrik Prip), läkare, och den tystlåtne Miguel (Luis Mesonero). De bor i ett stort hus som de lånar av Stoffers farbror i väntan på försäljning. Deras vardag består av diskussioner inom gruppen samt utflykter och studiebesök, där de får leva ut sin idioti. Precis i början av filmen, på en restaurang, får gruppen en ny medlem, Karen (Bodil Jørgensen), en tystlåten, svårgripbar kvinna, som genast accepteras i gruppen, trots att hon till en början inte spelar idiot någonting. Ingen av de andra frågar Karen varifrån hon kommer och varför hon vill vara med dem, men tids nog blir vi varse ett och annat. Syftet gruppen har med att spela idioter förblir oklart. Stoffer säger motstridiga saker om deras verksamhet. När Karen menar att de driver med de människor som verkligen är störda och ifrågasätter att deras agerande är försvarbart, håller Stoffer med henne, men vid ett annat tillfälle, när Karen protesterar mot att de övriga i gruppen smetar rysk kaviar på varandra medan det finns människor i världen som svälter, svarar Stoffer bara: "Ingen svälter!" När gruppen är på väg hem från ett företagsbesök, där alla fått varsin keps, och någon i gruppen tycker att de kanske driver för mycket med omgivningen, tar Stoffer sin mössa, slänger ut den genom fönstret och fnyser: "Det är ju för fan de som driver med oss", som om han skulle känna för de verkligt handikappade, men vid ett annat tillfälle, när gruppen träffar en samling verkligt utvecklingsstörda, är han inte det minsta intresserad av att lära känna dessa. Stoffer säger vid flera tillfällen att de andra i gruppen "inte har förstått någonting", men hans egen filosofi är minst sagt luddig. Som helhet är Idioterna som ett slag i magen. Den är på samma gång komisk och djupt tragisk (vilket dock inte alla i publiken förstod när jag tittade), oerhört provokativ, stundom äcklande på gränsen till det outhärdliga. Det är kort sagt en film för hela slanten. Filmens eventuella motiv är dunkelt, och kanske har inte von Trier velat säga något speciellt, även om det vore en besk sanning att svälja, eftersom filmen är så stark och väcker så många frågor. Förutom den uppenbara likheten med Breaking the Waves som ligger i att båda filmerna handlar om kvinnor som frivilligt utsätter sig för förnedring, väcker också båda filmerna samma stora lust att diskutera och analysera händelseförloppet, och att försöka förstå de olika karaktärernas agerande, inte bara utifrån de scener vi faktiskt får se, utan också utifrån scener som vi kan föreställa oss har utspelat sig innan kameran s.a.s. kom på plats. Så stark är dramatiken, att jag utan att tveka är beredd att försöka rekonstruera hur Karens liv tedde sig före den stora tragedin, och hur det kommer att te sig efter filmens slut, fastän det naturligtvis bara kan bli spekulationer. Över huvud taget är von Trier en mästare i att få åskådaren intresserad för de större sammanhangen: Varför tar Karens släkt emot henne så tyst och kyligt? Är det för att de alltid haft ett kyligt förhållande till Karen, eller är det för att de förbannat henne under de två veckor hon varit försvunnen sedan hon inte dykt upp på sonens begravning? Varför slår Karens man henne i ansiktet när hon spelar idiot? Har han alltid tyckt illa om henne, eller tror han att hon driver med dem, eller tror han kanske att hon faktiskt har blivit galen men orkar inte med henne? Den största frågan av alla är förstås: Varför åker över huvud taget Karen hem till sin släkt och spelar idiot? Är det bara ett infall att hon följer Stoffers uppmaning att ta med idiotin hem? Gör hon det enbart för att visa sin uppskattning över att ha fått vara med idiotgruppen, och i så fall, förstår hon vilket högt pris hon får betala - total uteslutning ur sin egen familj? Eller åker hon hem för att pröva om hennes släkt fortfarande brydde sig om henne? I så fall fick hon ett brutalt svar. Många frågor och många tänkbara svar gör Idioterna till en oerhört mångfasetterad och fascinernade film. Skådespeleriet är genialt. Fotot är ett kapitel för sig. Foto: Casper Holm, Jesper Jargil, Kristoffer Nyholm och Lars von Trier. Klippning: Molly Marlene Stensgård. Manus och regi: Lars von Trier. ****(*)

IndependenceDay (USA 1996; 2h24'). USA, nutid. I inledningsscenerna får vi se hur enorma, runda rymdskepp placerar sig strategiskt över några av världens största städer. Är rymdbesökarna fredliga eller fientliga? Människornas instrument fångar upp en signal, som kabelreparatören David (Jeff Goldblum) lyckas lista ut är en nedräkning: de tänker utplåna städerna! Och det gör de med besked. USA:s president (Bill Pullman) lyckas precis fly undan eldtungorna från den brandstuckna huvudstaden. Mänskligheten samlar sina sargade styrkor för en motattack, varvid den dödsföraktande svarte yrkesflygaren Steve Hiller (Will Smith) intar en framträdande roll. Det finns flera embryon till goda idéer i den här filmen. Grundidén, om fientliga rymdvarelser som bedriver rovdrift på levande planeter, är bra, liksom idén om att varelserna kommunicerar genom telepati. Dr Okuns rollfigur är rolig men kortlivad, och Area 51-idén är väl inte så dum. Men idéerna tas inte till vara! Hiller är som karaktär en frisk fläkt jämfört med andra roller, men är ändå en kliché (uppkäftig neger klarar skivan med en segercigarr mellan läpparna). Flera klichéer: Presidenten är gammal stridspilot; hela mänskligheten räddas i slutscenen av en avdankad, numera alkoholiserad pilot från Vietnam-kriget (Randy Quiad); en obetydlig kabelreparatör kommer på hur man ska komma igenom de fientliga skeppens köldskal etc. Hur är det förresten möjligt att plantera in ett virus hos fiendens moderskepp? Vad är det som säger att telepati är kompatibelt med ett mänskligt hemdatasystem? Hur kan Hiller lära sig flyga ett alien-skepp så snabbt? Hur klarade sig egentligen Hillers hustru undan elden som förstörde hela staden? Köldskalsidén är plagiat på Dödsstjärnans skyddssköld i Jedins återkomst. I filmmusiken av David Arnold märks ett "Deutschland über alles"-liknande tema. Regi: Roland Emmerich. **

Ingenjör Andrées luftfärd (Sverige 1982; 2h22') (Eng. titel: The Flight of the Eagle). Ingenjör August Andrée (Max von Sydow) framlägger förslaget att för Sveriges räkning leda en ballongexpedition till Nordpolen, och fastän företaget naturligtvis är riskabelt kan han knappast backa, sedan vetenskapselitens och aristokratins nationella känslor för en sådan bedrift väckts. Med på färden är också Nils Strindberg (Göran Stangertz), som har en älskad Anna (Lotta Larsson) som väntar på honom, och norrmannen Knut Fraenkel (Sverre Anker Ousdal). På sommaren 1897 lyfter ballongen Örnen från Spetsbergen. Expeditionen är otursförföljd. Redan vid starten går styrlinorna sönder, och ballongen tappar gas mycket snabbare än man räknat med. De tre männen tvingas så småningom ned på isen och får ta sig vidare till fots och med tunga slädar att släpa på. Vindarna är dock förrädiska, och när männen bestämmer sig för att gå österut upptäcker de så småningom att isen drivit ungefär lika snabbt västerut. De drabbas alla av diarré, trötthet och andra sjukdomar, och stryker med en efter en... Ingenjör Andrées luftfärd är en välgjord, snygg, mycket realistisk, engagerande men kanske lite för lång film (det hade inte behövt dröja en timme innan Örnen lyfter). Det riktigt isar sig i magen när man ser de köldbitna männens kamp mot naturkrafterna och tiden. Oscarsnominering för bästa utländska film. Med Eva von Hanno (Gurli Linder), Clément Harari (M. Lachambre), Jan-Olof Strandberg (Nils Ekholm), Cornelis Wreeswijk (journalisten Lundström), Mimi Pollak (Mina Andrée) m.fl. Manus av Georg Oddner, Jan Troell, Ian Rakoff och Klaus Rifbjerg efter roman av Per Olof Sundman. Musik: Carl-Axel Dominique och Hans-Erik Philip. Foto, klippning och regi: Jan Troell. ***(*)

Innan regnet faller (Pred dozhdot) (Makedonien-England-Frankrike 1994; 1h53') (Eng. titel: Before the Rain). Innan regnet faller är en tredelad film. I första delen, "Ord", bekantar vi oss med Kiril (Gregoire Colin), en ung rysk-ortodox munk i Makedonien som avgivit tystnadslöfte. Han upptäcker en kväll att en ung albansk flicka, Zamira (Labina Mitevska), gömmer sig i hans rum. En makedonier har våldfört sig på henne, och hon har dödat honom. Den dödes anhöriga är på jakt efter henne. Kiril lämnar sitt munkkall och ger sig, med kyrkofaderns goda minne, av med flickan. De stöter ihop med flickans anhöriga, hon får stryk och Kiril får ge sig iväg. I del 2, "Ansikten", sitter den unga engelskan Anne (Katrin Cartlidge) i en trendig fotofirmas lokal i London och väljer ut lämpliga krigsbilder från f.d. Jugoslavien. Hennes ögon faller bl.a. på den unge Kirils döda kropp. Bilderna från Jugoslavien är tagna av firmans Pulitzervinnare, makedoniern Alexander Kirkov (Rade Serbedzija). Anne slits mellan denne Alexander och sin man Nick. Alexander har just sagt upp sig, eftersom han anser att han genom att formulera sig dumt till en fångvaktare orsakat en fånges död på ett av hans jugoslaviska uppdrag. Han vill åka hem till Makedonien, men han får åka ensam, trots att hans konkurrent om Anne, Nick (Jay Villiers), blir brutalt nedskjuten vid ett vansinnesdåd på en restaurang. I filmens tredje del, "Bilder", kommer Alexander till sin hemby i Makedonien. Han tas emot med glädje av sina släktingar, men han befinner sig inte riktigt på samma våglängd som de. I sängen hos en av sina kusiner finner han flickan från filmens första del... Innan regnet faller är ett mästerverk på alla plan. Genialt vävs de tre delarna ihop (utan hänsyn till kronologisk ordning) till en mycket gripande enhet. Suggestiv musik av gruppen Anastasia. Vidunderligt vackert foto av Darius Khondji. Manus och regi: Milcho Manchevski. *****

I sanningens tjänst (Just Cause) (USA 1994; 1h42'). Sean Connery spelar Harvard-professorn Paul Armstrong, känd dödsstraffsmotståndare, som efter en föreläsning blir uppsökt av en äldre svart kvinna. Kvinnan hävdar att hennes son Earl Brown (Blair Underwood) sitter oskyldigt dömd i dödscell. "Jag har inte praktiserat på 25 år", värjer sig Armstrong, men givetvis tar han till slut sig an fallet, övertalad av sin fru. I Browns stad tas professorn emot med skepsis, och polisen är direkt fientlig, mest svarte Tanny Brown (Laurence Fishburn), som enligt Earl Brown torterat fram en bekännelse. Sakta men säkert kommer professorn allt närmare sanningen. Filmen är klichéfylld och förutsägbar i en timme och en kvart. Den sista halvtimmen kastas alla roller överraskande om, och det blir lite spännande, men på det hela taget räcker det inte för att lyfta filmen till någon högre nivå. Med Ed Harris, Kate Capshaw m.fl. Regi: Arne Glimcher. **

I Shot Andy Warhol (USA 1996; 1h37'). USA, 60-tal. I början av den här filmen får vi se en ung kvinna skjuta en blond, glasögonförsedd man. Kvinnan, Valerie Solanas (Lily Taylor), tas av polisen och erkänner att hon skjutit filmkonstnären Andy Warhol (Jared Harris), men motivet vill hon inte gå in på. Det är för komplicerat, säger hon. Den här filmen försöker reda ut motivet genom att berätta om Valeries liv. Hon klarar sina genetikstudier på universitetet med glans. Hon argumenterar för att mannen är ett misslyckat kön, en stympad kvinna, vars existens är helt onödig, och hon försöker få kontakt med uppmärksammade Andy Warhol för att han ska ge ut en pjäs hon skrivit. Den refuseras, men Valerie ger sig inte. Hon vill ha stöd i sin kamp mot männen och gärna ha sitt credo, SCUM-manifestet, tryckt. SCUM (Society for Cutting Up Men) är Valeries organisation med henne själv som enda medlem. Hon försörjer sig genom prostitution, i linje med hennes hållning som revolutionär feminist och manhaftig lesbisk. Valerie lyckas också komma i kontakt med en fransk snuskboksförläggare som hon skriver kontrakt med. Hon upptäcker för sent att kontraktet tvingar henne skriva två romaner innan hon kan få ut några pengar. Hon deltar i ett TV-program om kvinnlig homosexualitet, men det spårar snabbt ut sedan hon känt sig förolämpad av programledaren. Andy och hans folk tycker att hon mest är påträngande och vill inte veta av henne. Till slut tycker hon att hela världen är emot henne. Filmen känns mycket autentisk och är extremt välspelad. Historien är egentligen ganska rak och kanske inte så intressant i sig, men det är i gengäld den milt sagt ovanliga miljö den utspelar sig i. Här frodas utflippade homosexuella av båda könen, transvestiter, porr, prostituerade, allmänna snuskhumrar. Framträdande i kategorin konstiga människor är transvestiten och könsbytesaspiranten Candy Darling (Stephen Dorff). Ingen familjefilm precis. Med Martha Plimpton, Reg Rogers m.fl. Regi: Mary Harron. ****

I skottlinjen (Under Fire) (USA 1983; 2h15'). Året är 1979. Russell Price (Nick Nolte) är fotograf för amerikanska tidskriften Time. Han är het efter fina bilder från krig i Afrika. Nu sänds han till Nicaragua, där inbördeskrig råder. Skrivande reporter på uppdraget är Claire (Joanna Cassidy), som hänger ihop med Russells närmaste chef, Alex Grazier (Gene Hackman). I Managua är läget spänt. Gerillavänliga demonstranter som hyllar sin ledare Rafael slås brutalt ner av polis och militär, samtidigt som landets president, Anastasio Somoza (René Enríquez), försäkrar den utländska presskåren att allt är under kontroll. Efter några hektiska dagar, då Times utsända bl.a. har kontakt med en skrupelfri fransman, Marcel Jazy (Jean-Louis Trintignant), bestämmer de sig för att som första utländska massmedium försöka få en intervju med den mytomspunne Rafael. De lyckas etablera kontakt med gerillan och tas långt ut på landet, hela tiden med sina liv som insats. Vid en närstrid stöter de på en amerikansk moraliskt förfallen legosoldat (Ed Harris) (är inte alla legosoldater moraliskt förfallna?) som känns igen från Afrika. När Russell och Claire till slut får tag i Rafael ställs de inför ett etiskt dilemma, som det vore synd att avslöja för mycket om här. De får i alla fall sina bilder av Rafael, men har ett och annat att förklara för Alex när denne kommer ner för att med deras hjälp göra en TV-intervju med gerillaledaren. Titeln I skottlinjen tycks dölja vilken B-actionfilm som helst, men i själva verket är det här ett högklassigt politiskt drama, spännande, tätt, ytterst realistiskt. Med Alma Martínez (Isela), Holly Palance, Ella Laboriel, Richard Masur (Hub Kittle), Jorge Santoyo, Lucina Rojas m.fl. Manus: Clayton Frohman och Ron Shelton. Foto: John Alcott. Musik: Jerry Goldsmith. Produktionsdesign: Toby Carr Rafelson. Kostym: Cynthia Bales. Klippning: Mark Conte. Regi: Roger Spottiswoode. ****

Jackie Brown (USA 1997; 2h34'). Jackie Brown (Pam Grier), egentligen Jacqueline, är flygvärdinna på ett obskyrt amerikanskt flygbolag. Hon grips av poliserna Ray (Michael Keaton) och Mark (Michael Bowen) med 50 000 dollar i sitt handbagage och häktas, men löses ut av en Max Cherry (Robert Forster), som jobbar på uppdrag av illegala vapenhandlaren Ordell Robbi (Samuel L. Jackson). Det framkommer att Jackie Brown smugglar pengar åt Ordell till Mexiko. Ordell är inte övertygad om att Jackie hållit käft inför polisen (vilket hon dock har), och tänker därför döda henne. Men Jackie är beredd på det mesta och lyckas övertyga Ordell om att hon har en plan som låter henne smuggla ut en halv miljon åt honom trots att hon står under polisbevakning. Till polisen har hon naturligtvis en annan plan att berätta, och hon håller dessutom tät kontakt med Max Cherry. Vem ljuger för vem, och är det kanske så att Jackie försöker blåsa allihop? Jackie Brown är en uppvisning i hur man berättar en historia i två och en halv timme utan att publiken somnar. Greppet att långsamt låta ett händelseförlopp bli tydligt genom att berätta det ur olika personers synvinklar känner vi igen från Tarantinos egen De hänsynslösa, medan närbildsvåldet från Pulp Fiction skurits ner, åtminstone som skrattkälla, och nonsensdialogen helt lyser med sin frånvaro. Det är klart, på något sätt måste ju Tarantino utveckla sig, men berättarstilen har slätats ut så mycket att Jackie Brown snarast kan kallas "konventionell", fastän den är rätt spännande. Musikanvändningen ger i alla fall filmen en extra skjuts, och skådisarna är bra: Samuel L. Jackson brukar vara det, Robert Forster är utmärkt, och man frågar sig varför man aldrig hört talas om Pam Grier förr. Robert De Niros rollfigur som Ordells kompanjon Louis Gara är däremot lite väl tråkig för min smak. Sammantaget en rätt bra film, men det ska bli ännu mer spännande att se vilket spår Tarantino väljer i sin nästa film. Med Bridget Fonda (Ordells "surfer-girl" Melanie), Chris Tucker (Beaumont Livingston), Lisa Gay Hamilton (Sheronda), Tom "Tiny" Lister Jr (Winston), Hattie Winston (Simone), Sid Haig (domare) m.fl. Manus: Quentin Tarantino efter romanen "Rum Punch" av Elmore Leonard. Foto: Guillermo Navarro. Produktionsdesign: David Wasco. Kostym: Mary Claire Hannan. Klippning: Sally Menke. Regi: Quentin Tarantino. ***(*)

Jagad (The Fugitive) (USA 1993; 2h7'). Richard Kimble (Harrison Ford) är vaskulärkirurg på ett stort, ansett sjukhus i Chicago. En dag mördas hans fru brutalt i deras hem av en okänd man, och Richard, som just kommer hem, försöker hindra mannen från att fly. Han lyckas inte, men noterar att mannens ena arm är en protes. Det säger han till polisen, men hans trovärdighet bedöms som låg. Richard Kimble döms för mord på sin fru. Under en transport tillsammans med några medfångar lyckas en sticka ner en väktare och komma fri. I tumultet skjuts föraren och bussen går av vägen, för att strax därefter krossas av ett tåg. Kimble hinner precis ta sig ur bussen, och flyr från platsen. Polisen, med federal marshal Samuel Gerard (Tommy Lee Jones) i spetsen, sätter in alla resurser för att finna honom. Samtidigt som Kimble flyr för livet vill han ta reda på vem som verkligen mördade hans fru. Den här filmens styrka är att spänningen upprätthålls från början till slut. Endast ett fåtal gånger är den orealistisk. Riktigt bra i sin genre. Med Sela Ward, Julianne Moore, Joe Pantoliano, Jeroen Krabbe m.fl. Regi: Andrew Davis. ****

Jakten på Röd Oktober (The Hunt for Red October) (USA 1990; 2h15'). Ryssarna har lyckats tillverka en nästan helt tystgående ubåt, "Röd Oktober", som sjösätts under kaptenen Marko Ramius' (Sean Connery) befäl. Vad den sovjetiska militärledningen då inte känner till, men snabbt får reda på, eftersom Ramius skickat dem ett upplysande brev, är att han tänker försöka hoppa av med sina införstådda underlydande officerare. Hela sovjetiska flottan sätter av efter förrädaren, vilket naturligtvis orsakar oro hos amerikanerna, som befarar att en storoffensiv är på gång. Den sovjetiske ambassadören i Washington meddelar att den flyende ubåtskaptenen hotat att lägga sig utanför USA:s ostkust och fyra av kärnvapen, och försöker därmed få amerikanerna fientligt inställda till kapten Ramius' företag. Åtminstone en person på en position med några befogenheter, CIA-anställde Dr. Jack Ryan (Alec Baldwin), misstänker att det kan röra sig om ett avhopp, och han lyckas bli utfraktad till ubåten "USS Dallas" och övertala Capt. Bart Mancuso (Scott Glenn) om att ge den sovjetiske, men litauiskfödde, kaptenen en chans. Kanske lite lång film, men definitivt spännande, och utan uppenbara orimligheter (fast ubåtskunniga hittar ett och annat sakfel). Balanserar på gränsen till högre betyg. Manus av Larry Ferguson och Donald L. Stewart efter en roman av Tom Clancy. Foto: Jan De Bont. Musik: Basil Paledouris. Med Sam Neill (Capt. Borodin), James Earl Jones (Admiral Greer), Joss Ackland (Andrei Lysenko), Richard Jordan (Jeffrey Pelt (presidentens närmaste man), Peter Firth (sovjetiske politiske officeren Ivan Putin, som Ramius mördar med sina bara händer), Tim Curry (Doktor Petrov, den ende med befälsgrad som inte är införstådd med avhoppet), Stellan Skarsgård (en konstant svettig kapten Tupolev, vän till Ramius, men trogen Sovjetunionen), Jeffrey Jones (Skip Tyler), Anthony Peck (Lt. Comm. Thompson), Thomas Arana (Leginov). Regi: John McTiernan. ***(*)

Jedins återkomst (Return of the Jedi) (USA 1983; 2h13'). Föregångare: Rymdimperiet slår tillbaka. Förtexter: A long time ago in a galaxy far, far away.... STAR WARS EPISODE VI: RETURN OF THE JEDI. Luke Skywalker has returned to his home planet of Tatooine in an attempt to rescue his friend Han Solo from the clutches of the vile gangster Jabba the Hutt. Little does Luke know that the GALACTIC EMPIRE has secretly begun construction on a new armored space station even more powerful than the first dreaded Death Star. When completed, this ultimate weapon will spell certain doom for the small band of rebels struggling to restore freedom to the galaxy... Darth Vader (kropp: David Prowse, röst: James Earl Jones) besöker byggandet av den nya Dödsstjärnan och låter hälsa att kejsaren (Ian McDiarmid) inte är nöjd med arbetstakten. Robotarna C-3P0 (Anthony Daniels) och R2-D2 (Kenny Baker) är på Tatooine på jakt efter det stora, fula monstret Jabba Hutt som de ska framföra ett meddelande till. Meddelandet är från Luke Skywalker (Mark Hamill). Han vill köpslå om Han Solos (Harrison Ford) liv och skänker robotarna till Jabba som en vänlig gest. Men Jabba Hutt vill inte köpslå. Han sätter robotarna i arbete och fängslar wookien Chewbacca (Peter Mayhew), som en prisjägare säljer till honom. Prinsessan Leia (Carrie Fisher) och Lando Calrissian (Billy Dee Williams) tar sig förklädda in hos Jabba. På natten befriar Leia den nedfrusna Han, men de avslöjas. Han Solo kastas i samma cell som Chewbacca. Luke kommer till Jabba, men sätts också i en cell. Jabba bestämmer att Luke, Han och Chewbacca ska kastas till Sarlaccen i Sandhavet. R2-D2 kan ge Luke hans lyssvärd i sista stund. Jabba stryps av Leia, som flyr med Luke, Han, Chewbacca, Calrissian och robotarna. Luke sätter kurs mot Dagobah, Yodas hemplanet. Den döende Yoda berättar att Luke inte har något kvar att lära av honom men att han måste möta Vader för att kunna bli Jedi-riddare. Yoda bekräftar att Darth Vader är Lukes far, och innan han dör säger han hemlighetsfullt att det finns ytterligare en Skywalker. Obi-wan Kenobi (Alec Guinness) dyker upp och berättar att Luke har en tvillingsyster. Luke räknar ut att det är Leia. Rebellstyrkorna förbereder ett anfall på den halvfärdiga Dödsstjärnan. Riktlinjerna dras upp av amiral Ackbar (Tim Rose) och general Madine (Dermot Crowley). Anfallet ska ledas av nye generalen Calrissian. En mindre trupp med bl.a. Luke, Leia, Chewbacca och robotarna ska under ledning av Han Solo (numera också general) försöka slå ut den generator som skapar den skyddssköld som omger Dödsstjärnan. Generatorn står på Endor, den skogsplanet som Dödsstjärnan kretsar kring. På Endor överraskas Luke och Leia av Imperiesoldater men lyckas komma undan efter några hisnande jakter med flygande fordon bland träden. Rebellerna tas dock till fånga av ewoker, små björnliknande varelser, som håller C-3P0 för en gud och tänker grilla de andra. Luke räddar alla med sin Kraft. Luke berättar för Leia att de är syskon, men hon förvånas inte alls. Luke överlämnar sig till Imperiet för att få träffa Vader. Han förs till Vader och kejsaren, som uppmanar honom att ge sig för den mörka sidan. Luke vägrar och fäktas frenetiskt mot Darth Vader, som blir av med sin hand. När kejsaren fått nog av Lukes trots försöker han förgöra honom med sin onda Kraft. Då griper Vader in och slungar kejsaren i döden. Darth Vader uppmanar Luke att ta av hans mask. Luke gör så, och betraktar sin döende fars, Anakin Skywalkers (Sebastian Shaw), ansikte. Rebellerna spränger Dödsstjärnan sedan Han Solos män med ewokernas hjälp lyckats förstöra generatorn i sista stund. Seger firas hos ewokerna. Manus av Lawrence Kasdan och George Lucas efter Lucas' historia. Musik: John Williams. Inga Oscar till sista filmen i trilogin. Om man bara accepterar att Star Wars-filmerna är ren fantasi utan anknytning till vårt nutida jordeliv har de en viss charm. (Observera att de inte är framtidsfilmer, utan utspelar sig "a long time ago".) De har en inre struktur som är fungerande, de har fantasieggande figurer och miljöer, spänning, utmärkt musik och makalösa effekter för sin tid. De är dessutom ganska händelserika, även om det också finns intetsägande scener. Stjärnornas krig är sämst i trilogin, och vacklar mest mellan högklassiga effekter och rena B-filmsinslag. Den är inte lika rapp i berättandet som de andra, och det tar tid innan alla personer kommit på plats. I synnerhet första halvtimmen är mycket trög, med alldeles för långdragna scener med robotarna och jawa-folket. Mark Hamills brist på skådespelartalang är störande. Två konstiga repliker i filmen: Han Solo om Falken: "It's a ship that made the Kessell run in less than twelve parsecs." (Parsec är ett längdmått.) Leia säger i meddelandet till Kenobi att hennes far ber honom hjälpa till i kampen mot Imperiet. Senare får vi dock veta att Leias far är Darth Vader. I Rymdimperiet slår tillbaka kan berättandet skjuta fart omedelbart. Den är mest intressant både historiemässigt och miljömässigt. Alla personer får ordentligt med relief. Jedins återkomst har de mest imponerande effekterna, men på bekostnad av intressant personkemi. Personligen tycker jag att urladdningen är för liten i förhållande till den stora spänning och förväntan som byggts upp. Regi: Richard Marquand. ***

Jerry Maguire (USA 1996; 2h18'). Tom Cruise spelar Jerry Maguire, sportstjärneagent som en dag tröttnar på den extremt kommersiella och opersonliga branschen. Han skriver ned sina tankar - och får sparken. En sekreterare, Dorothy Boyd (Renee Zellweger), vågar lämna firman samtidigt. Jerry finner att han har svårt att övertyga sina stjärnor att hålla fast vid honom, och till slut står han som agent för en enda idrottsman, amerikanska fotbollsspelaren Rod Tidwell (Cuba Gooding Jr.), vars fru Marcee (Regina King) helst ser en annan agent. Samtidigt förälskar sig Jerry och Dorothy, de både gifter sig och hinner få problem i äktenskapet. På papperet verkar väl det här inte speciellt upphetsande, och kanske är filmen lite för lång, men för det mesta är den rapp, intressant och charmig. Den är både romantisk, dramatisk och humoristisk. Några viktiga ingredienser höjer den över amerikansk medelnivå: Dorothys syster Laurel (Bonnie Hunt) och hennes frånskilda väninnor, Dorothys son Ray (Jonathan Lipnicki - fynd), den manlige barnvakten och jazzälskaren Chad (Todd Louiso), Jerrys förra flickvän, den dominanta Avery Bishop (Kelly Preston), Jerrys gamle agentmentor Dicky Fox (Jared Jussim), som då och då entusiasmerar med goda råd, och inte minst Tom Cruise själv vars skådespelartalang får blomma ut. Överlag är skådespelarna utmärkta. Med Angela Goethals (Kathy Sanders), Jerry O'Connell (Frank Cushman), Jay Mohr (Bob Sugar), Mark Pellington (Bill Dooler), Glenn Frey (Dennis Wilburn) m.fl. Regi: Cameron Crowe. ****

Jesus från Montreal (Jésus de Montréal) (Kanada-Frankrike 1989; 2h) (Eng. titel: Jesus of Montreal). Daniel Coulombe (Lothaire Bluteau) är en ung lovande skådespelare som får i uppdrag av den teaterintresserade prästen Raymond Leclerc (Gilles Pelletier) att i en klosterträdgård modernisera ett traditionellt skådespel om Jesu liv. Daniel får tag på fyra andra skådespelare: Mireille (Catherine Wilkening), som förut bara gjort reklamfilm, Constance (Johanne-Marie Tremblay), Martin (Rémy Girard) och René (Robert Lepage). Klosterherrarna är dock inte förtjust i skådespelartruppens alltför nitiska sanningssökande kring Jesu liv, och de tänker stoppa pjäsen fastän den drar ner applådåskor. Under en föreställning blir det bråk, och Daniel, som spelar Jesus, får det tunga korset över sig. Filmen slutar sorgset, men mycket kul har hunnit hända också, bl.a. en störtlöjlig audition till en reklamfilm för det nya inneölet Apalache. Det här är en film som man nog skulle kunna älska, även om jag själv av oförklarlig anledning bara känner mig ganska engagerad. Inga svackor i alla fall. Sverige-kuriosa: Stockholm och Ingmar Bergman omnämns. Med Yves Jacques (advokaten Richard Cardinal) m.fl. Regi: Denys Arcand. ***(*)

JFK (USA 1991; 3h8'). I Oliver Stones långa, informationstäta filmatisering av Jim Garrisons bok läggs en teori om Kennedy-mordet fram som går ut på att CIA, med stöd från vissa strategiskt placerade personer i regeringen och i Pentagon, lät mörda presidenten. Jim Garrison (Kevin Costner) är allmän åklagare i New Orleans. På fritiden intresserar han sig för den omfångsrika Warren-kommissionens rapport, och ju mer han läser, desto mer upptäcker han som inte stämmer. Lee Harvey Oswald (Gary Oldman) greps ju och ansågs vara ensam skyldig, men åtskilliga vittnesmål har förfalskats, och vittnen som hört skott komma från andra ställen än bokförrådet har tystats ner. Jim Garrison får vissa motvilliga uppgifter från Kuba-invasionsglade David Ferrie (Joe Pesci), och dessa leder vidare till en Clay Shaw (Tommy Lee Jones), alias Clay Bertrand, respekterad affärsman i New Orleans. Shaw har många beskyddare, och Garrison famlar efter handfasta bevis. En f.d. hög CIA-anställd, som bara kallar sig X (Donald Sutherland), tar kontakt med Garrison och säger att han är på rätt spår. X berättar också om det ytterst bristfälliga säkerhetspådraget på morddagen, och att han kunde läsa i Nya Zealändska tidningar att Oswald var skyldig fyra timmar innan han gripits! X redogör för det eventuella motivet: Kennedy ville snarast stoppa Vietnam-kriget och inskränka CIA:s möjligheter att på eget bevåg genomföra hemliga operationer utomlands. För Garrisons ögon tonar en bild av Lee Harvey Oswald som förutbestämd syndabock fram. Oswald var inte alls kommunist utan jobbade hela tiden för CIA, även när han hoppade av till Sovjetunionen. Konstigheter hopar sig: Ett foto där Oswald poserar med vad som utpekas som mordvapnet är förfalskat; vapnet köptes f.ö. på postorder under Oswalds namn, när en normalintelligent mördare hade skaffat vapen under falskt namn i vilken vapenhandel som helst; den berömda Zapruder-filmen hemligstämplas av myndigheterna, men visar, när Garrison får tag på den, att skotten avlossades inom 5,6 sekunder, vilket är för kort tid för ett så bra träffresultat; tre skott uppges ha avlossats, men det stämmer inte med verkligheten; vittnen har som sagt hört skott från flera olika håll; mordplatsen var långt ifrån ideal för en ensam mördare, men idealisk för triangulär korseld; obduktionen av Kennedy var bristfällig etc. etc. Garrison ställer Clay inför rätta och håller ett 22 minuter långt slutanförande där han lägger fram sin syn på mordet. Clay frikänns i brist på bevis. JFK är ytterst spännande för den som orkar koncentrera sig, manipulatoriskt välgjord in i minsta detalj (därmed inte sagt att den är lögn, tvärtom - Garrisons teori är precis som svenska polisspåret i Palme-utredningen: den innehåller kanske inte lösningen, men den innehåller så många besvärande omständigheter att den är omöjlig att ignorera för den som försöker att sakligt bedöma alla uppgifter). Kuriosa: Det har uppdagats att X i verkligheten hette Fletcher Prouty. Med Sissy Spacek (Jims fru Liz), Brian Doyle-Murray (Jack Ruby), Michael Rooker (Jims medhjälpare Bill Broussard som hoppar av), Kevin Bacon (den prostituerade Willie O'Keefe), Jim Garrison(!) (Earl Warren) m.fl. Regi: Oliver Stone. *****

Judou - Förbjuden kärlek (Ju Dou) (Kina-Japan 1989; 1h35'). Kina på 1920-talet. Judou (Gong Li) är ung och vacker och har just köpts som hustru av Yang (Li Wei), en medelålders elak man som driver ett litet tygfärgeri. Han misshandlar henne svårt och ofta. Hon hatar förstås honom, och tyr sig till hans brorson Tianqing (Li Baotian), som är den enda anställda på färgeriet. Tianqing blir först förvirrad av hennes närmanden, men ger med sig, och de älskar många gånger i största hemlighet. Judou föder en son, Tianbai (Zhang Yi som ung, Zheng Ji-an som äldre), som Yang förstås tror är hans, men snart får reda på att det inte är. Yang råkar ut för en olycka och blir förlamad från midjan och nedåt. Nu är det Judou och Tianqing som har övertaget, men de låter honom leva trots att han är elakare än någonsin och bl.a. försöker dränka barnet och bränna dem alla inne. Tianbai är stum fram till tre års ålder, men när han första gången talar säger han "far" om Yang, som ser det som ett tecken på att det verkligen är hans son. Tianbai uppfostras som om Yang vore hans far (allt annat vore skandal, Judou är ju modern och Yang hennes man). En dag faller Yangs kärra i ett färgbad och han drunknar till lille Tianbais skratt. Judou är nu änka och får inte gifta om sig. Hon och Tianqing får fortsätta att älska i smyg, och skvallret går i byn. Tianbai växer upp till en tyst och gemen människa som vägrar att acceptera att Tianqing skulle vara hans far. När han upptäcker Tianqing och Judou sovande halvnakna bredvid varandra slår han ihjäl Tianqing och sticker färgeriet i brand. En ganska lågmäld och replikfattig historia, gripande, inga svackor. Når dock inte riktigt upp till Den röda lyktan. Manus: Liu Heng. Regi: Zhang Yimou. ****

Jurassic Park (USA 1993; 2h6'). En excentrisk knös (Richard Attenborough) har på eget bevåg i största hemlighet låtit vetenskapsmän klona fram sedan länge utdöda dinosaurier, som han håller på en ö under djurparksformer. Han bjuder nu in två experter (Laura Dern och Sam Neill) som ska garantera att anläggningen är säker för att öppna för allmänheten. Då bryter ovädret löst, och ödlorna tar sig ur sina inhängnader... Imponerande teknik, mindre imponerande historia. Bra är dock att filmen tar upp frågan om det etiskt försvarbara i genetisk forskning. Trefaldigt Oscarsbelönad. Med Jeff Goldblum, Samuel L. Jackson m.fl. Regi: Steven Spielberg. ***

Juryn (A Time to Kill) (USA 1996; 2h26'). Mississippi, nutid. En svart man, Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson), tar lagen i egna händer sedan hans tioåriga dotter våldtagits av två vita män. Han skjuter dem till döds och ställs inför rätta. En ung, vit advokat, Jake Brigane (Matthew McConaughey), tar sig an hans fall, på bekostnad av eget normalt familjeliv, ska det visa sig. Kan de få rättegången flyttad till en annan plats för att på så sätt få en fördelaktigare jurysammansättning? Kan de hitta någon trovärdig psykiatriker som kan hävda att Hailey var sinnessjuk vid tidpunkten för morden? Jake tackar till slut ja till hjälp inför rättegången från en påflugen juridikstuderande, Ellen Roark (Sandra Bullock). Deras liv svävar i fara sedan de skjutnas släkt och vänner initierat en lokal Ku Klux Klan-avdelning. Samtidigt kräver de svarta att Hailey frikänns, och svarta kamporganisationer vill få det till en symbolrättegång. Kanske finns en liten klichévarning fäst vid scenen då Jake accepterar Ellens erbjudande, men annars överraskar den här filmen genom att gång efter gång undvika den ena klichégropen efter den andra. Det är en påfallande intressant historia, eftersom Haileys oskuld på intet sätt är klar, även om det är ett frikännande åskådaren ska hoppas på. Åklagaren Backley (el. Buckley) (Kevin Spacey) utmålas inte som demon, fastän det hade varit lätt gjort, och även försvarssidan tar till fula metoder för att smutskasta fienden. Förhållandet mellan klient och advokat är inte det vanliga offer-räddare. T.o.m. Jakes slutplädering är riktigt bra. Juryn är den mest överraskande bra filmen på länge. Med Donald Sutherland (Lucien, Jakes gamle mentor), Sutherland fils (initiativtagare till lokal Klan-avdelning), Patrick McGoohan (domare), Anthony Heald? (åklagarens psykiatriska expert) m.fl. Regi: Joel Schumacher. ****

Jägarna (Sverige 1996; 1h45'). Erik (Rolf Lassgård) är polis som efter 20 år i Stockholm bestämmer sig för att flytta hem till den lilla norrbottniska födelseorten efter faderns död. Han flyttar in hos sin bror Leif (Lennart Jähkel), och mottas som hjälte i bygden, men ganska snart uppstår problem. En omfattande tjuvjakt försiggår i området. Den lokala polisen har tidigare sett genom fingrarna med det, men Erik ser till att det blir ändring på det. Omedelbart får han den råe Tomme (Jarmo Mäkinen) mot sig, och det visar sig att denne och hans kumpaner, däribland Leif, är beredda att få människoblod på händerna för att skydda sina självtagna privilegier. Välgjord, ganska spännande, ovanligt bra för att vara en svensk thriller. Helena Bergström dyker upp som intetsägande utredare från åklagarmyndigheten. Tomas Norström spelar Ove, efterbliven man som råkar se lite för mycket. Editha Domingo spelar byns "filippinska" som behandlas lite hur som helst av ortens vulgära jägare. Inspelad i Älvsbyn. Regi: Kjell Sundvall. ***(*)

Jönssonligan får guldfeber (Sverige 1984; 1h41'). Föregångare: Jönssonligan och Dynamit-Harry. Uppföljare: Jönssonligan dyker upp igen. Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson (Gösta Ekman) har (som vanligt) delat cell med Wall Enbergs (Per Grundén) advokat, och har därför lyckats luska ut att Enberg planerar en kupp mot försvaret genom att stjäla ett datachip med försvarets "generalplan" och sedan sälja den vidare för 55 miljoner till tyska intressenter. Nu gäller det för Jönssonligan att hinna före. Redan en halvtimme in i filmen har de lyckats, med en plan som är (kanske väl) lik den i Varning för Jönssonligan, nämligen genom att få stopp på den poliseskorterade försvarspansarbilen (där en upprörd Peter Harryson är chaufför) med hjälp av ett fejkat vägarbete och en rullstolsbunden Dynamit-Harry (Björn Gustafson), och låta Sickan ta sig in i bilen via en gatubrunn. Men Sickan låter sig sedan slås ned och bli bestulen på chipet när han ska göra affärer med Wall Enberg. Enbergs Göteborgs-biff (Weiron Holmberg) planerar att gasa ihjäl Sickan, men denne räddas av Vanheden (Ulf Brunnberg) och Dynamit-Harry i sista stund. Sickan har genast en ny plan. På Arlanda stjäl Jönssonligan väskan med de 55 miljonerna från tysken Fritz Müllweiser (Sten Ljunggren), men Sickan kan inte motstå frestelsen att ringa till Wall Enberg och tala om att denne är lurad. Wall Enberg hör dock att samtalet kommer från Arlanda och skickar genast sina män dit. Strax innan Jönssonligan med Dynamit-Harrys fru Doris (Birgitta Andersson) tänker checka in på ett lämpligt plan, snor Wall Enbergs kumpaner väskan tillbaka. Ytterligare några turer, bl.a. med hela Jönssonligan hängandes i Stockholms stadshus urtavla (som i verkligheten inte existerar), följer innan historien når sitt slut. Hyfsad film, en av de bättre i serien. Konstellationen Sickan, Vanheden, Harry och Doris skulle räcka i två filmer till, och det är klart, så länge Rocky (Nils Brandt) hålls utanför så slipper vi de pinsammaste bitarna. Med Carl Billquist (polisen Persson), Jan Waldekrantz (Gren) m.fl. Manus av Rolf Börjlind efter originalidé av Henning Bahs och Erik Balling. Foto: Lasse Björne. Musik: Ragnar Grippe. Regi: Mikael Ekman. **(*)

Jönssonligan och Dynamit-Harry (Sverige 1982; 1h46') (Eng. titel: The Jönsson Gang Meets Dynamite Harry). Föregångare: Varning för Jönssonligan. Uppföljare: Jönssonligan får guldfeber. Jönssonligan, bestående av Charles Ingvar "Sickan" Jönsson (Gösta Ekman), Ragnar Vanheden (Ulf Brunnberg) och Rocky (Nils Brandt), bryter sig in i ett Franz Jäger-kassaskåp på Berns, men larmet går sedan en berusad Dynamit-Harry (Björn Gustafson) klampat in och förstört allt. Traditionsenligt är det bara Sickan som åker fast. Efter tio månader på kåken väntar bara Dynamit-Harry utanför fängelsemurarna. Rocky och Vanheden har tagit sig hederliga jobb i herr Appelgrens (Sten Ardenstam) TV-butik, och vill inte veta av Sickans plan, trots att han påstår att den är "den mest geniala plan jag någonsin tänkt ut". Vanheden har till och med förlovat sig med Appelgrens dotter, Catrin (Mona Seilitz). Dynamit-Harry är däremot sugen på att göra stötar med Sickan, om inte annat så för att gottgöra sin klantighet tio månader tidigare. Sickans plan är att bryta sig in i Wall Enbergs (Per Grundén) i Värtahamnen placerade kassaskåp, som han i fängelset förvärvat koden till. Först behövs lite startkapital, och Dynamit-Harry tipsar om ett närbeläget Jäger-skåp, som Sickan lätt tar sig in i. Skåpet är emellertid tomt, och han blir tagen på bar gärning av två anställda: Vanheden och Rocky. Skåpet står i Appelbergs butik! Sickan försvinner fort, medan Vanheden och Rocky i sin tur blir tagna "på bar gärning" av hr Appelgren. Polisen för bort de misstänkta, men de fritas ganska snart av Sickan under en fångtransport. Nu tycks ingenting kunna hindra hela Jönssonligan från att genomföra Sickans plan. Ett mindre inbrott mot försäkringsbolaget Trofast (med Jarl Borssén som nattvakt) för att skaffa kontanter genomförs utan större missöden. På kvällen när den stora stöten ska ske överraskar oväntat hr Appelgren och Catrin de gamla syndarna Vanheden och Rocky med middag. Allt är glömt och förlåtet, de är återanställda. Sickan ser sin plan gå upp i rök, men beslutar sig för att genomföra den själv. Under försoningsmiddagen visar det sig att hr Appelgren mest är ute efter kontantinsatser av Vanheden och Rocky i TV-affären, och de drar sig snabbt ur. Nu försöker de hinna ikapp Sickan, som på egen hand lyckats få tag i pengarna men oturligt nog blivit inlåst i ett kylrum i Värtahamnen. Läget kompliceras av att en stor polisstyrka, under kriminalkommissarie Perssons (Carl Billquist) ledning har tänkt slå till mot Wall Enbergs skumraskaffärer ungefär samtidigt... Scenen där Sickan spelar tysk affärsman ("bitte, bitte, bitte") är ganska rolig, men i övrigt är det tunnsått med skämt och finess, och manuset (Sven Melander och William Aldridge) saknar tempo och innehåller en och annan logisk lapsus. Foto: Lasse Björne. Musik (tunt med synt): Ragnar Grippe. Med Dan Ekborg (kriminalassistent Gren), Weiron Holmberg (nattvakt hos Wall Enberg), Peder Ivarsson (Bill), Peter Harryson (kikarspanande polis) m.fl. Regi: Mikael Ekman. **

Jönssonligan på Mallorca (Sverige 1989; 1h41'). Föregångare: Jönssonligan dyker upp igen. Uppföljare: Jönssonligan & den svarta diamanten. Jönssonligan försöker komma över ett känt guldkors som förvaras i en katedral på Mallorca. Det försöker Wall Enberg (Per Grundén) också. När jag såg om den här filmen nyligen slog det mig att det faktiskt är den bästa i serien. Fastän historien i stort naturligtvis är ganska fånig så har Mallorca-filmen ovanligt många minnesvärda scener. Jag var förvånad över att alla dessa scener förekommer i samma film: Sickan (Gösta Ekman) och Dynamit-Harry (Björn Gustafson) utklädda till kvinnor på gardenparty hos antikhandlare German (Margaretha Krook); skurken "Ödlan" (Johann Neumann) släpps ner i gatubrunn utanför katedralen i Palma; Vanheden (Ulf Brunnberg) klättrar upp för en enorm klippa och tömmer Germans pool; Vanheden spelar fransk förförare och lockar German till "skönhetssalong"; Sickan befrias på flygplats. Med Birgitta Andersson (Doris), Dan Ekborg (polisman Gren), Kent Andersson (polisman Persson), Roland Jansson (skurken "Brorsan") m.fl. Manus: Rolf Börjlind och Gösta Ekman. Regi: Mikael Ekman. ***

Kalifornia (USA 1993; 1h57'). Brian Kessler (David Duchovny) är journalist med författarplaner. Han vill skriva en bok om berömda amerikanska massmord och massmördare. Till sin hjälp har han sin älskade, fotografen Carrie (Michelle Forbes). De har tänkt åka bil genom några delstater med slutdestination Kalifornien och göra efterforskningar för boken. För att spara pengar sätter de upp en lapp att de önskar samåka med ytterligare två personer. Early Grace (Brad Pitt) får syn på den. Han är arbetslös, bor i en husvagn i ett mer eller mindre slumartat område, och är villkorligt frigiven för mord, vilket betyder att han inte får lämna delstaten. Early dominerar fullständigt över den späda och efterblivna Adele (Juliette Lewis - lysande). Detta lågstatuspar var väl inte riktigt vad Brian och Carrie hade tänkt sig som sällskap, och i synnerhet Carrie är skeptisk, men Brian vill inte vara fördomsfull utan låter dem följa med. Resan utvecklas till rena mardrömmen allteftersom Early stjäl, misshandlar och mördar folk som kommer i hans väg. Spännande. Varför Kalifornien på engelska stavas Kalifornia i hela filmen förblir ett mysterium. Regi: Dominic Sena. ***(*)

Karaktären (Karakter) (Nederländerna 1997; 2h) (Eng. titel: Character). Den här filmen handlar om Jacob Katadreuffes (Fedja Van Huet) liv, eller åtminstone de första 25 åren. Han växer upp med sin närapå stumma mor, Joba (Betty Schuurman). Vid flera tillfällen får han som barn att göra med stadens ökänt principfaste indrivare, Dreverhaven (Jan Decleir). Vid lite högre ålder får Jacob veta att Dreverhaven är hans far. Jacob läser mycket redan som barn. Han växer upp, fattig men stolt, och lyckas tack vare sin amatörbeläsenhet få in en fot på en advokatbyrå. Hela tiden finns Dreverhaven i bakgrunden som ett störande moment. Tja, mycket mer än så är väl inte värt att berätta om man inte vill avslöja för mycket. Karaktären vann Oscar som bästa utländska film 1997 (dvs. den som delades ut i mars 1998), och det är inte svårt att finna paralleller till likaledes holländska Antonias värld, som fick samma pris för 1995. Båda filmerna sveper över åtskilliga decennier, behandlar ett flertal människoöden, ledsagas då och då av berättarröst. Båda filmerna har tyvärr också det gemensamma att inte vara speciellt märkvärdiga eller uppseendeväckande. Karaktären är en intressant film så länge den varar, men den sätter inga djupare spår. Tydligen appellerar den här sortens berättande till amerikanerna. Med Victor Löw (advokaten De Gankelaar), Tamar van den Dop (Lorna te George), Hans Kesting (kommunisten Jan Maan), Lou Landré (Rentenstein), Bernard Droog (Stroomkonig), Frans Vorstman (De Bree), Fred Goessens (Schuwagt) m.fl. Musik: Paleis van Boem. Foto: Rogier Stoffers. Kostym: Jany Temime. Produktionsdesign: Rikke Jelier Schief. Klippning: Jessica de Koning. Manus: Mike van Diem, Laurens Geels och Ruud van Megen efter en roman av Ferdinand Bordewijk. Regi (debut): Mike van Diem. ***

Kika (Spanien 1993; ca 1h50'). I början av Kika får vi se en ung man, Ramón (Alex Casanovas), vara på väg till sin mor och styvfar. Precis när han kommer fram hör han ett skott, och får reda på att modern är död. Styvfadern är en amerikansk men spansktalande författare, Nicholas Pierce (Peter Coyote). Vi hoppar fram några år. Filmens huvudperson, Kika (Verónica Forqué), bor med Ramón. Nicholas kommer till Madrid men har ingenstans att bo. Ramón låter honom bo i en lägenhet våningen ovanför deras. Nicholas försörjer sig bl.a. som skribent åt ett mord- och skandal-TV-program som Andrea "Ärransikte" Caracortada (Victoria Abril) leder. Andrea visar sig ha haft ihop det med Ramón en gång i tiden, och hon är därför snabbt på plats med filmkamera monterad på huvudet när Kika blir våldtagen av en förrymd brottsling, Paul Bazzo (Santiago Lajusticia), som dessutom visar sig vara den lesbiska hushållerskan Juanas (Rossy de Palma) bror. Men vem larmade egentligen polisen, och varför dör det så mycket människor i Nicholas omgivning? Almodóvar fortsätter att hålla jämn, hög klass i sina filmer om stressade stadsbor, med stora inslag av sex och massmedia. Kika är underhållande, snabb, smårolig mest hela tiden, riktigt rolig någon gång. Moralister må förfäras över könsord och nakna kroppar, logiker över en otrolig historia, men jag blir rätt glad av Kika, trots ett antal mord. Med Anabel Alonso (Amparo), Bibí Andersen (Susana), Jesús Bonilla och Karra Elejalde (poliser), Manuel Bandera (Chico Carretera), Charo López (Rafaela), Francisca Caballero (den äldre TV-intervjuaren Doña Paquita) m.fl. Foto: Alfredo F. Mayo. Musik: Enrique Granados. Produktionsdesign: Alain Bainee och Javier Fernández. Kostym: Jean-Paul Gaultier och Gianni Versace. Klippning: José Salcedo. Manus och regi: Pedro Almodóvar. ***(*)

Klienten (The Client) (USA 1994; 2h1'). Mark (Brad Renfro) och Rick Sway (David Speck) är store- respektive lillebröder. De bor mer eller mindre i en husvagn med sin fabriksarbetande mamma Dianne (Mary-Louise Parker). En dag är pojkarna ute i skogen och smygröker, och de får då syn på en tjock man i en bil som försöker ta livet av sig genom att leda in avgaserna i bilen. När Mark försöker förhindra självmordet genom att dra ur slangen ur avgasröret blir han tagen på bar gärning av mannen, som heter Jerome "Romey" Clifford (Walter Olkewicz) och är advokat. Romey berättar att han försvarat en viss Barry Muldano (Anthony LaPaglia) och att denne mördat en viss Boyd Boyette och gömt kroppen i ett båthus. Nu är Clifford hotad till livet för att han känner till detta, och han tänker därför ta livet av sig, och dessutom ta Mark med sig i döden. Men Mark lyckas fly, och Romey tar sitt liv med ett skott i munnen. Cliffords död ger stora rubriker, och när det framkommer att Mark bevittnat självmordet blir polisen förstås mycket intresserad. Den höge åklagaren Roy Foltrigg (Tommy Lee Jones) ligger på hårt för att få förhöra pojken, men Mark lyckas på egen hand skaffa sig en advokat som är beredd att jobba gratis, Reggie Love (Susan Sarandon). Även maffian, där Muldano ingår, har luskat ut att Mark möjligen kan veta för mycket, och det blir underhuggaren Paul Gronke (Kim Coates) som sänds ut för att skrämma pojken till tystnad. Till en början förnekar Mark att han talat med Clifford innan denne dog, men det finns många fingeravtryck bevarade i bilen, och det är ingen som tror honom. Så till slut berättar han för sin advokat, och han lyckas också övertyga henne om att de, olagligen, måste kontrollera om kroppen finns kvar. Samtidigt har Muldano fått order från sin chef Uncle Johnny (Ron Dean) att flytta kroppen... Välproducerad film, spänande historia, bra skådisar. Med Will Patton (elake polisen Hardy), J.T. Walsh (McThune), Anthony Edwards (Clint Von Hooser), Bradley Whitford (Thomas Fink), Anthony Heald (Trumann), Kimberley Scott (Doreen), William H. Macy (Dr Greenway) m.fl. Manus: Robert Getchell och Akiva Goldsman efter roman av John Grisham. Foto: Tony Pierce-Roberts. Musik: Howard Shore. Produktionsdesign: Bruno Rubeo. Kostym: Ingrid Ferrin. Klippning: Robert Brown. Regi: Joel Schumacher. ***(*)

Kniven är enda vittnet (Jagged Edge) (USA 1985; 1h48'). Jack Forrester (Jeff Bridges) är en tidningsredaktör som gått den långa vägen till nuvarande post. Han är rikt gift med Page Forrester (Maria Mayenzet), som en dag hittas brutalt mördad i sitt hem. Jack misstänks omedelbart, eftersom de stora tillgångarna stod skrivna på frun. Han ställs inför rätta, och lyckas få tag i en framgångsrik f.d. åklagare, Teddy Barnes (Glenn Close), som försvarsadvokat. Hon tar jobbet med förbehållet att hon måste vara övertygad om sin klients oskuld. Det är hon till en början, och hon förälskar sig i Jack, men med tiden blir hon alltmer osäker... För att uppnå önskade överraskningseffekt har manusförfattaren måst tumma en del på trovärdighet och logik. Hyfsad spänning och underhållning i alla fall. Med Peter Coyote (den osympatiske åklagaren Thomas Krasny), William Allen Young (Krasnys medhjälpare Greg Arnold, svart), Marshall Colt (otrevligt vittne som påstår sig ha sålt sex till den mördade Page) m.fl. Regi: Richard Marquand. ***

Kontakt (Contact) (USA 1997; 2h33'). Eleanor Arroway (Jodie Foster) har ända sedan barnsben varit fascinerad av astronomi och amatörradiotrafik, och när hon efter framgångsrika studier vid MIT ska börja forska söker hon sig till SETI-projektet (Search for Extra-Terrestial Intelligence). Att få loss pengar till forskningen blir allt svårare allteftersom tiden går utan att några spår av utomjordisk intelligens kan fångas upp. S. R. Hadden (John Hurt), en stenrik, excentrisk, Dalai Lama-lik affärsman, vågar dock satsa på Dr Arroway och hennes forskning, som därmed kan fortsätta ytterligare några år. En dag ger ansträngningarna resultat. Arroway och hennes kollegor fångar upp pulser från stjärnan Vegas omgivning. Pulserna representerar alla primtal från 2 till 101, ett vattentätt bevis för att de måste härröra från en intelligent civilisation. Man söker febrilt i frekvensområdet kring pulsernas frekvens, och kan så småningom detektera TV-liknande signaler. Veganerna sänder helt enkelt tillbaka kraftigt förstärkta TV-bilder från de första TV-utsändningarna på jorden, invigningen av Berlin-OS 1936. Men detta kan väl inte vara allt? Nej, inne i TV-signalerna finner Arroway och hennes medarbetare märkliga ritningar, ritningar som visar hur man ska bygga en farkost som kan ta en människa till Vega. Vid det här laget har naturligtvis upptäckten blivit storpolitik. Nu är frågan: Vem ska bekosta byggandet av farkosten, och vem ska få åka? En stark kandidat är David Drumlin (Tom Skeritt), Arroways gamla chef, som visserligen varit skeptisk till hennes forskning men som ändå är ett under av förståelse jämfört med militärer och statstjänstemän. Om Drumlin är Arroways yrkesmässiga motpol, så är presidentens andlige rådgivare Palmer Joss (Matthew McConaughey) hennes filosofiska. Han är prästvigd och kan naturligtvis inte acceptera vetenskapens hårda sanningskrav, att endast det som kan bevisas är sant. (För ordningens skull kan tilläggas att detta inte alls är något entydigt sanningskriterium hos alla vetenskapsmän; här finns många kunskapsteoretiska riktningar.) Arroway å sin sida kan inte acceptera blind tro. Behöver jag säga att de hinner leka i sänghalmen under filmens gång? Kontakt ger ett okoncentrerat intryck, genom att blanda högt och lågt. Ibland känns filmen och dess frågeställningar mycket angelägna och väl presenterade, men långa stunder förflyter också utan att något intressant händer eller sägs. Till filmens förtjänster bör dock nämnas, förutom ämnesvalet och de fantasieggande bilderna från rymdfärden, att den framhåller spänningarna mellan religion och vetenskap, mellan vetenskap och politik och mellan religion och politik. Det är också värt att påpeka att många filmkritiker och åskådare tycks leva i tron att Carl Sagan (som dog under filminspelningen) var något slags New Age-astronom, medan han i själva verket var en högt ansedd vetenskapsman som kan stå som garant för att ovanligt mycket i den här filmen är trovärdigt och står i samklang med vår nuvarande kunskap om universum. Likväl finns i denna filmatisering lite onödig underliggande mystik genom att Arroway, som ju inte tror på någon gud, till skillnad från majoriteten av mänskligheten, inte får några bevis för att hon verkligen varit i den främmande civilisationen, och därmed får svårt att hantera konflikten mellan sina intryck och denna tydliga brist i hennes observationer. Ockhams rakkniv, en förnuftsprincip så användbar inom så många vetenskapsdiscipliner, slår obönhörligt tillbaka mot henne själv, hon som aldrig avvikit från den västerländska vetenskapstraditionens krav på stringens och konsistens. I boken får nämligen Arroway ett slags bevis med sig från den andra civilisationen, kunskapen om att naturkonstanten pi:s decimalutveckling inte är operiodisk och att det därför finns ett kodat meddelande däri. Men detta hade naturligtvis blivit svårt att förklara för den dumma pöbeln, så jag har ändå förståelse för att man valt att skriva ett annat slut. Med Angela Bassett (Rachel Constantine), David Morse (Ted Arroway), Rob Lowe (Richard Rank), William Fichtner (Kent Clark), James Woods (Michael Kitz) m.fl. Manus av James V. Hart och Michael Goldenberg efter Carl Sagans roman. Foto: Don Burgess. Musik: Alan Silvestri. Produktionsdesign: Ed Verreaux. Kostym: Joanna Johnston. Klippning: Arthur Schmidt. Regi: Robert Zemeckis. ***

Krigarens själ (Once Were Warriors) (Nya Zeeland 1994; 1h39'). Beth (Rena Owen) och Jake (Temuera Morrison) lever ihop med ett antal barn i Aucklands slum. De attraheras fortfarande sexuellt av varandra, men deras förhållande påfrestas också av att Jakes huvudsakliga sysselsättning numera är att festa och dricka öl. Han kan bli våldsamt upprörd, och då slår han vilt omkring sig, även på Beth. Barnen händer det olika saker med: Nig (Julian "Sonny" Arahanga), äldste sonen, går med i ett maoriskt ungdomsgäng och målar sig i ansiktet; Boogie (Taungaroa Emile), en yngre son, stjäl bilar och hamnar på ungdomsanstalt; Grace (Mamaengaro Kerr-Bell) blir våldtagen av en av Jakes vänner... Det här är en av få filmer som skildrar våld på ett meningsfullt sätt. Den känns autentisk, är engagerande och välspelad, men uppenbarligen blev jag inte lika gripen som de mest lyriska recensenterna. Titeln syftar på att Beth härstammar från krigiska maorier, medan Jake har slavursprung, ett faktum som ger Beth ett visst psykologiskt övertag. Regi: Lee Tamahori. ****

Kulregn över Broadway (Bullets Over Broadway) (USA 1994; 1h39'). David Shayne (John Cusack) är en ung lovande dramatiker som försöker få en pjäs uppförd. Hans agent lyckas få ekonomiskt stöd av en maffioso, Nick Valenti, för ett uppförande, förutsatt att Valentis gunstling, den röstmässigt påträngande, usla skådespelerskan Olive Neat (Dianne Wiest) får en roll. Shayne vägrar, men får ge med sig när han inser att det är enda sättet att få pjäsen spelad. Repetitionerna börjar. Skådespelartruppen är en blandad skara, med den gamla stjärnan Helen Sinclair (Jennifer Tilly) och en ständigt ätande herr Purcell (Jim Broadbent) som de kanske mest framstående. I känd maffiastil har Olive med sig en livvakt, Cheech (Chazz Palminteri), till alla repetitioner. Cheech visar sig ha vissa synpunkter på pjäsens repliker... En sorglustig historia med intressantare intrig än i de flesta av Allens komedier. I gengäld är filmen inte alls lika rolig som Allens roligaste komedier (många av skämten kommer inte riktigt till sin rätt när de utsägs av så märkliga karaktärer). Utmärkta skådespelare. Med Mary-Louise Parker, Jack Warden, Joe Vizerelli, Rob Reiner m.fl. Manus: Woody Allen och Douglas McGrath. Regi: Woody Allen. ***(*)

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Mujeres al borde de un ataque de nervios) (Spanien 1988; 1h30') (Eng. titel: Women on the Verge of a Nervous Breakdown). Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott är en hejdlös film med Pepa Marcos (Carmen Maura), TV-serieskådis och filmdubbare, i centrum. Hon har just gjort slut med en Iván (Fernando Guillén Cuervo) och är mäkta irriterad filmen igenom över att inte få tag i honom. Alla möjliga problem sammanfaller: Pepe har tänkt sälja sin lägenhet i Madrid, och får därför två spekulanter på halsen, Marisa (Rossy de Palma) och Carlos (Antonio Banderas), just som hennes tillvaro är som mest kaotisk. Väninnan Candela (María Barranco) är efterhängsen eftersom hon är rädd för polisen sedan hon hängt ihop med några som påstod sig vara shiitiska terrorister. Iváns f.d. fru, vansinniga Lucía (Julieta Serrano), gör sitt bästa för att hindra Pepe från att träffa Iván. Hastiga taxiresor kors och tvärs genom Madrid företar personerna företrädelsevis med "Mambo Taxi", som körs av en blonderad chaufför (Guillermo Montesinos). Vansinnig film, underhållande mest hela tiden. Filmen är svår att beskriva närmare, så se den istället! Sömnmedelsbemängs gazpacho (tomatjos) spelar viss roll i händelseutvecklingen. Almodóvars bästa film hittills. Med Kiti Manver (Paulina), Chus Lampreave, Yayo Calvo, Loles León (sekreterare), Ángel de Andrés López, Juan Lombardero (Germán), José Antonio Navarro (polis), Ana Leza (Ana), Mary González, Agustín Almodóvar (fastighetsmäklare) m.fl. Foto: José Luis Alcaine. Musik: Bernardo Bonezzi. Kostym: Jose Maria De Cossio. Klippning: José Salcedo. Manus och regi: Pedro Almodóvar. ****

L.A. Konfidentiellt (L.A. Confidential) (USA 1997; 2h16'). Los Angeles, 50-tal. Edmund Exley (Russell Crowe) är ung polis med sikte på att bli kriminalare. Polischefen Dudley Smith (James Cromwell) är skeptisk till hans planer ("jag har aldrig sett en kriminalare med glasögon"). På julaftons kväll är Exley vakthavande, eftersom han är ensamstående. Ett par mexikaner grips och klås upp ordentligt av poliserna, trots Exleys protester. En nyhetsfotograf råkar vara närvarande, och bilden kommer på förstasidan i morgondagens tidning med rubriken "Bloody Christmas". Polischeferna inser att de måste agera för att återfå allmänhetens förtroende, men medan de flesta poliser är ovilliga att vittna ställer Exley gärna upp. Han anser att rättvisa måste skipas. Samtidigt blir han befordrad, och kriminalare. En polis med bara ett år till pensioneringen, Dick Stensland (Graham Beckel) utses till syndabock och får sparken. Många poliser tittar snett på tjallaren Exley. En kort tid därefter sker ett brutalt rånmassmord på stället "Nite Owl" i staden. Bland de döda återfinns Stensland och en ung kvinna han verkar ha haft sällskap med, Susan Lefferts (Amber Smith). Exley och kollegan Jack Vincennes (Kevin Spacey), som har täta och lönande kontakter med sensationstidningen Hysch-Hyschs redaktör Sid Hudgeons (Danny DeVito), tillhör dem som sätts att arbeta på fallet. Ganska snabbt kan några unga svarta killar gripas, sedan deras bil påtträffats med tre gevär i baksätet. De tas in för förhör under Exleys ledning, och är på vippen att erkänna. Vi förstår att stora partier heroin är med i spelet. Men de svarta killarna lyckas fly, men dödas allihop av Exley i en eldstrid i ett hus, där en annan polis stryker med. Exley får tapperhetsmedalj. Fallet verkar avslutat. Men Exley tycker inte att saker och ting går ihop. Och polisen Bud White (Guy Pearce), som stötte på en blodig Susan Lefferts strax innan hon dödades, har gjort efterforskningar på egen hand, vilket lett honom till den rika knösen Pierce Patchett (David Strathairn) och ett stall av plastikopererade prostituerade. En av dessa prostituerade, Lynn Bracken (Kim Basinger), Veronica Lake-look-alike, förälskar ha sig i, och hon tycker om honom. Vincennes ställer upp på att hjälpa Exley med hans misstankar om Exley hjälper honom med ett till synes okomplicerat homomord, som Vincennes vill titta närmare på. Alla dessa mord och brott visar sig vara intrikat sammanvävda... L.A. Konfidentiellt är en utmärkt film, mycket spännande, med en hel del överraskande vändningar, ypperligt skådespel och en härlig tidsstämning. Kanske 1997 års bästa film. Två Oscar 1997: Bästa kvinnliga biroll (Basinger) och bästa manus baserat på gammalt material. Med Ron Rifkin (D.A. Ellis Loew), Matt McCoy (Brett Chase), Paul Guilfoyle (Mickey Cohen), Paolo Seganti (Johnny Stompanato), Darrell Sandeen (f.d. polisen Buz Meeks), Gwenda Deacon (Mrs. Lefferts) m.fl. Manus av Brian Helgeland och Curtis Hanson efter en roman av James Ellroy. Foto: Dante Spinotti. Musik: Jerry Goldsmith. Produktionsdesign: Jeannine Claudia Oppewall. Kostym: Ruth Myers. Klippning: Peter Honess. Regi: Curtis Hanson. ****(*)

Lamerica (Italien 1994; 1h56'). Gino (Enrico Lo Verso) och Fiore (Michele Placido) är två italienska affärsmän som tänker starta ett blufföretag i Albanien för att kunna få stora bidragspengar från italienska staten. Reglerna säger att företagets VD måste vara alban, och de letar därför efter någon som är villig att sätta sin namnunderskrift på ett antal papper och som inte lurar dem och tar över bolaget själv. De finner en gammal man (Carmelo di Mazzarelli) på ett ålderdomshem/fängelse som verkar som klippt och skuren för VD-stolen: han säger inte ett ljud, har inga kända släktingar, är gammal krigshjälte, och kan skriva sitt namn, Spiro Tozai. Fiore åker till Italien, och Gino får ensam klara av de sista formaliteterna med gamlingen och de albanska myndigheterna. Gino betalar för att Tozai ska få bo på ett barnhem(!) så länge han behövs för namnunderskrifter. Redan nästa dag har gamlingen rymt. Gino får jaga ett tåg som en galning i bil, men när han äntligen hinner ifatt och hittar Tozai blir han bestulen på sina bildäck. Han får nu försöka ta sig med gamlingen till Tirana på albaners vis. Tozai har börjat tala mer och mer och han talar italienska! Han är italienare och har blivit kvar i Albanien efter 2:a världskriget. Han har suttit i fängelse de senaste femtio åren och har förvriden tidsuppfattning. Affärsbluffen avslöjas, det blir inga bidragspengar, får Gino veta på en knastrig linje från Italien. Till råga på allt blir han tagen av polisen och blir av med sitt pass. Han är nu inte längre ta sig fram med frasen "jag är italienare". Originell början med svartvit journalfilm som får en i rätt stämning, magnifik slutscen på en överfull färja på Adriatiska havet. En lysande, angelägen film. Titeln syftar antingen på att Italien är som Amerika för albanerna, eller på att Tozai i sin förvirring tror att de är i Neapel när de är i Tirana, och att de ska ta båten till Amerika. Regi: Gianni Amelio. ****(*)

Land och frihet (Land and Freedom) (England 1995; 1h49'). David (Ian Hart) är ung och arbetslös medlem i engelska kommunistpartiet och känner att plikten kallar när han får reda på att de spanska republikanerna behöver all hjälp de kan få mot Franco-fascisterna. David tar sig till Spanien och tar värvning som frivillig i en internationell POUM-styrka (POUM är en fackförening) med engelska som arbetsspråk. Han svetsas samman med kamraterna, däribland en kvinna, Blanca (Rosana Pastor), i den lilla styrkan, och de kämpar tappert mot de tekniskt överlägsna motståndarna. Svåra frågor plågar så småningom gruppen: Ska de kollektivisera den jord som de erövrat? Ska de fortsätta att ta order från den republikanska ledningen fastän den svikit POUM-styrkorna? En mycket angelägen, välspelad och gripande film om Europas moderna historia. Regi: Ken Loach. ****(*)

Larry Flynt - skandalernas man (The People vs. Larry Flynt) (USA 1996; 2h9'). Larry Flynt (Woody Harrelson) driver nakenklubb med sin bror Jimmy (Brett Harrelson) men upptäcker att det är i porrtidningsbranschen de stora pengarna finns. Han startar den rena porrtidningen Hustler och gifter sig med nakendansösen Althea Leasure (Courtney Love). Pengarna strömmar in, liksom problemen. Flynt dras inför rätta och döms till 25 års fängelse, men en appellationsdomstol upphäver domen efter några månader. Han har då lyckats knyta den unge, ambitiöse advokaten Alan Isaacman (Edward Norton - ganska lik Esa-Pekka Salonen) till sig, men inga advokater hjälper när Larry förolämpar domstol efter domstol. Gudfruktiga Ruth Carter Stapleton (Donna Hanover), presidentens syster, tar helt oväntat kontakt med honom och lyckas döpa honom och få honom troende. Larry ger alls inte upp sin affärsidé, men Hustlers bildkompositioner får ofta en religiös inramning. Alldeles utanför en domstol blir Larry och Isaacman skjutna av en okänd man (Jan Triska) som aldrig grips. Isaacman klarar sig, men Larry blir förlamad från midjan och nedåt och rullstolsbunden. Det hindrar honom inte från att uppträda så illa inför en domstol att han döms till 15 månaders rättspsykiatrisk vård. Promiskuösa och drogberoende Althea dör i aids. En lång rättstvist om en fejkad annons i Hustler där pastorn Jerry Falwell (Richard Paul) påstås ha predikat berusad samt ha haft samlag med sin mor i ett utedass går ända upp i högsta domstolen. Larry Flynt har en religiös maffia mot sig, men också en stor del av den intellektuella eliten bakom sig i yttrandefrihetstvisterna. Lysande skådespelarinsatser av Woody Harrelson och Courtney Love, ganska intressant historia, bäst under andra halvan. Musik: Thomas Newman. Bland musiken märks ett festligt tretaktsstycke med fanfartrumpeter av Smetana samt uvertyren till Tannhäuser av Wagner. Med James Cromwell (Charles Keeting), Crispin Glover (Arlo), James Carville (Simon Leis), Larry Flynt(!) (domare Morrisey) m.fl. Regi: Milos Forman. ***(*)

Livet från den ljusa sidan (As Good As It Gets) (USA 1997; 2h18'). Melvin Udall (Jack Nicholson) är skönlitterär författare, framgångsrik sådan, men en riktigt otrevlig typ. Han förolämpar sin homosexuelle granne, konstnären Simon Bishop (Greg Kinnear) så ofta som möjligt (ofta dock omedvetet, verkar det) och har särskilt retat upp sig på dennes hund. Melvin äter alltid lunch på samma restaurang, han är sjukligt renlig och har därför med sig egna plastbestick. Vidare kräver han att bli serverad av servitrisen Carol (Helen Hunt), som tycker att han är en vidrig typ, men som ställer upp för restaurangens skull. Som en extra gimmick vägrar Melvin att gå på skarvarna i trottoarens stenläggning, precis som barn. Han är uppenbarligen svårt känslomässigt hämmad i umgänget med andra, men skriver romaner på löpande band och får beröm för sina karaktärsteckningar. När grannen Simon blir rånad och misshandlad i sin lägenhet ombeds Melvin av Simons svarte kompis Frank Sachs (Cuba Gooding Jr) att ta hand om hunden. Motvilligt accepterar Melvin. Men när han tillfrågas att skjutsa Simon till en närbelägen stad och övernatta där tar han kontakt med Carol - han kan ju inte åka ensam med en bög! Långsamt löses Melvins hämningar upp, inte minst tack vare att Carol sätter hårt mot hårt. Livet från den ljusa sidan är en trevlig film, riktigt rolig några gånger, småkul för det mesta. Mest gläds man kanske inte åt berättelsen som sådan, utan åt skådespelarna: både Jack Nicholson och Helen Hunt fick Oscar för sina prestationer. En enda invändning kommer jag på: Bögarna är lite onödigt töntigt framställda, i synnerhet Cuba Gooding. Den svenska titeln syftar på sången "Always Look on the Bright Side of Life", som förekommer flera gånger, medan originaltiteln är en replik som Mr Udall fäller hos sin psykolog: "Is this as good as it gets?". Manus: Mark Andrus och James L. Brooks efter en historia av Mark Andrus. Med Skeet Ulrich (Vincent), Shirley Knight (Beverly), Yeardley Smith (Jackie), Lupe Ontiveros (Nora), Bibi Osterwald (grannkvinna), Ross Bleckner (Carl), Kristi Zea (mor); David A. Kipper (doktor) m.fl. Foto: John Bailey. Musik: Hans Zimmer. Produktionsdesign: Bill Brzeski. Kostym: Molly Maginnis. Klippning: Richard Marks. Regi: James L. Brooks. ***(*)

Lone Star (USA 1996; 2h15'). I en liten håla i New Mexico hittas ett skelett och en sheriffsstjärna i öknen. Sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) får ta sig an fallet, och det står snart klart att den döde är förre sheriffen Charley Wade (Kris Kristofferson), försvunnen sedan 40 år. Charley Wade tycks ha varit en mycket brutal man, och mycket tyder på att det var Sam Deeds egen far, Buddy Deeds (Matthew McConaughey), ny sheriff efter den försvunne Wade, som mördade honom. Sam Deeds tar också upp en ungdomsförälskelse, med Pilar Cruz (Elizabeth Peña). Samtidigt som den här filmen är en kriminalhistoria, om än inte speciellt snabb eller spännande, skildrar den också livet i en liten stad nära Mexikos gräns, med de vita reducerade till en allt mindre minoritet, och det finns flera parallella bihistorier och ett antal original till rollfigurer. Lone Star har hyllats mycket för sin engagerande historia och sin regi, men så märkvärdig är den inte. Intressant så länge den varar, om än lite för lång, men den biter sig inte fast efteråt. Foto: Stuart Dryburgh. Musik: Mason Daring. Med Joe Morton (Delmore Payne), Ron Canada (Otis Payne), Stephen Mendillo (Cliff), Oni Faida Lampley (Celie), Richard Coca (Enrique) m.fl. Manus och regi: John Sayles. ***(*)

Long Kiss Goodnight, The (USA 1996; 2h). Samantha ("Sam") Caine (Geena Davis) lever ett till synes harmoniskt, lyckligt liv med make och en liten dotter, Cartlin (Zima). Obegripligt nog kan hon inte minnas något av sitt liv före en dag för åtta år sedan. Varken hon eller maken låter sig störas av detta i det dagliga livet, men Sam har av nyfikenhet anlitat diverse detektiver för att reda ut sitt förflutna, hittills utan resultat. Den senaste detektiven, svarte Mitch Henessey (Samuel L. Jackson) har nu luskat fram ett oavsänt vykort skrivet av Sam från den okända tiden. Än så länge minns Sam bara ögonblicksbilder från sitt tidigare liv, men långsamt blottläggs sanningen - inte minst efter en bilolycka hon är med om: Sam är egentligen Charlene, yrkesmördare och spion för CIA. Hennes gamla fiender upptäcker snabbt att hon är vid liv. Hon måste fly, men vem kan hon lita på förutom Mitch? Gamla vänner har blivit fiender och tvärtom. Vill CIA ha henne tillbaka i tjänst eller är det en fälla? Gott om action (jag satt och väntade på att hela Niagara-fallen skulle fatta eld), i synnerhet i slutet av filmen. Effektfullt filmat, men ibland på bekostnad av förståelighet. Sams förvandling till Charlene är väl inte så trovärdig, men det är den kanske heller inte tänkt att vara. Vad som höjer den här filmen en liten smula ovanför genresnittet är att det faktiskt förekommer en och annan rolig replik och en och annan actionscen med märkbar självdistans från regissörens sida. Filmens Finlandsinslag är en välexponerad Finlandia-flaska. Med Brian Cox (Waldman?, som berättar för Sam vem hon varit och som står på hennes sida men mördas på ett tidigt stadium), Craig Bierko (Timothy, skurk) m.fl. Regi: Renny Harlin. ***

Lost Highway (USA 1996; 2h15'). Fred Madison (Bill Pullman) bor med sin fru Renee (Patricia Arquette) i ett stort hus. De får regelbundet videoband där det framgår att någon tagit sig in i deras hus, även när de själva legat där och sovit. Fred stöter på en mystisk, obehaglig, blek man (Robert Blake) på en firmafest. Strax därefter mördar Fred sin fru och kastas i fängelse. En vacker dag har han förvandlats till en annan person, Pete Dayton (Balthazar Getty) i sin cell. Han släpps fri och tar jobb på en bilverkstad. Där har han regelbunden kontakt med en rik kund, Mr Eddy (Robert Loggia). Mr Eddy är beskyddare åt en ung skönhet, Alice Wakefield (Patricia Arquette), som Pete förälskar sig i och som är ovanligt lik Renee... Mycket medveten bild- och ljudkomposition (bl.a. ligger brus som bakgrundsljud för att höja spänningen). David Lynch lyckas också skrämma oss ordentligt några gånger, men i efterhand måste man fråga sig vad meningen egentligen är. Historien är medvetet osammanhängande, men jag finner ingen linje, ingen tanke. Det verkar som om Lynch försökt pressa samman ett antal disparata idéer till en film. Musik: Angelo Badalamenti. Med Natasha Wagner (Sheila), Richard Pryor (Arnie), Cassandra Leigh (Marian), Michael Massee (Andy), Henry Rollins (vakten Henry), Gary Busey (Bill Dayton) m.fl. Regi: David Lynch. ***

Lust och fägring stor (Sverige 1995; 2h8') (Eng. titel: All Things Fair). Malmö 1943. Stig (Johan Widerberg) går tredje året i realskolan i en klass med hormonstinna pojkar. Han kommer från Stockholm, och det gör också den nya lärarinnan Viola (Marika Lagerkrantz). Stig inleder ett sexuellt förhållande med sin orealistiskt villiga lärarinna. Viola är gift med suputen, Mahler-älskaren, chauffören och den misslyckade handelresanden i underkläder, nylonhataren Kjell, kallad Frank (Tomas von Brömssen - bästa skådespelare i filmen), som hon således bedrar nästan framför hans ögon. Stigs och Violas relation varar förstås inte för evigt, och de ertappas i en skrubb på en biograf av en annan elev, Lisbet (Karin Huldt), som också älskar Stig. Viola visar sig vara en riktig satkäring när det väl spruckit. Några scener hänger i luften, t.ex. flygplanet som tappar bensin på skolgården, begravningen av Stigs bror (Björn Kjellman), och historien tyngs av alltför många övertydliga schabloner. Så har Widerberg lyckats få med både boxning och Ulvenolyckan (om Stigs bror), filmen Vårat gäng, radioprogrammet "Barnens brevlåda" etc. Det är lite för mycket av det goda, men man är ganska underhållen när man sitter i biostolen. Johan Widerberg håller inte riktigt måttet i alla scener. Som musikaliskt kärleksmotiv i filmen används Händel-arian "Lascia ch'io pianga" ur "Rinaldo". Manus, klippning och regi: Bo Widerberg. ***