Filmer M - P
Maffiabröder (GoodFellas) (USA 1990; 2h26'). Brooklyn 1955. Henry Hill (Christopher Serrone som ung, Ray Liotta som vuxen) är son i fattig familj med irländska rötter. Han beundrar maffiamännen som lever lyxliv utan att någon lägger sig i, och han tar anställning som springpojke åt den lokale maffiabossen, Paul ("Paulie") Cicero (Paul Sorvino). Henry får hjälpa till med handräckning vid maffians skumraskaffärer. Han tas om hand av James ("Jimmy") Conway (Robert De Niro) och sätts att samarbeta med jämnårige Tommy DeVito (Joseph D'Onofrio som ung, Joe Pesci som vuxen). När Henry tas av polisen första gången tjallar han inte på någon, och firas därför som hjälte när han släpps. Tiden går, Henry växer in i maffiarörelsen. På flygplatsen Idlewill 1963 stjäl maffian vad de kommer över. Efter ett tips kan Henry, Tommy och Jimmy stjäla över 400 000 dollar, amerikanska turistväxelpengar från Frankrike. Henry gifter sig med judinnan Karen (Lorraine Bracco), för vilken han till en början förtiger sina maffiakontakter och påstår att han jobbar i byggbranschen. Hon förstår så småningom hur det ligger till, men hon protesterar inte. Hopp till 1970. Billy Batts (Frank Vincent), en av maffians "invigda", dvs. riktiga medlemmar i den inre kretsen, förolämpar den aggressive Tommy. Det slutar med att Henry och Jimmy hjälper till att misshandla Batts. Själva mordet utförs av Tommy, men alla tre gräver gropen. Det början kärva sig i Henrys äktenskap. Han håller sig öppet med en älskarinna, Janice Rossi (Gina Mastrogiacomo). Paul och Jimmy övertalar Henry att gå tillbaka till sin fru. Han lovar att göra så, men först har han och Jimmy ett indrivningsjobb att utföra i Florida. Föremålet för indrivningen har kontakter i FBI. Henry och Jimmy får tio år var, men kan fortsätta skumraskaffärer från fängelset. Paul får ut dem i förtid. Paul uppmanar Henry att hålla sig ifrån Jimmy och Tommy, som han anser tar för stora risker. Henry går bakom ryggen på Paul, drar in Jimmy, Tommy och en mängd andra personer i ett storrån på Lufthansas terminal på JFK-flygplatsen. Rånet lyckas. Tipsaren, perukförsäljaren Morris Kessler (Chuck Low) är så ivrig att få ut sin andel att han mördas av Jimmy. Tommy säger att han ska invigas i maffian, men han är lurad och mördas istället. Hopp till 1980. Polisen är Henry i hälarna. Han vänder sig till Paul, men denne känner sig sviken och vänder ryggen till. Henry grips men väljer att rädda sig eget skinn genom att ange alla sina forna maffiabröder. Henry är berättare i hela filmen. Manus av Nicholas Pileggi och Martin Scorsese. Som musik används samtida slagdängor, bl.a. "Then He Kissed Me" med Crystals och "Leyla" med Eric Claptons grupp Derek and his Dominoes. Med Frank Sivero (Frankie Carbone), Frank Dileo (Tuddy Cicero), Catherine Scorsese (Tommys mor), Charles Scorsese (Vinnie), Debi Mazar (Sandy), Michael Imperioli (Spider, som skjuts till döds av Tommy), Samuel L. Jackson (chauffören Stacks Edwards) m.fl. Regi: Martin Scorsese. ****
Manhattan Murder Mystery (USA 1993; 1h48'). Bokförläggaren Larry Lipton (Woody Allen) bor i New York med frun Carol (Diane Keaton). En dag bjuds de in på en drink av sina grannar Paul (Jerry Adler) och Lillian House (Lynn Cohen). Bara någon dag senare dör Lillian i en hjärtattack. Carol tycker att Paul verkar mystiskt oberörd medan Larry anser att det inte finns någon anledning att misstänka något. Carol bedriver privatspaningar ivrigt påhejad av beundraren Ted (Alan Alda). Den unga författarinnan Marcia Fox (Anjelica Huston) dras också in sedan Larry gjort hennes bekantskap och försökt para ihop henne med Ted. Till slut är Larry, Carol, Ted och Marcia redo att försöka pressa Paul House på pengar sedan de övertygats om att Lillian egentligen är i livet. En tillbakagång till gamla neurotisk-humoristiska Woody Allen ger en mycket rolig och till och med lite spännande film, även om historien är ganska osannolik. Upplösning på en biograf där Citizen Kane visas i bakgrunden. Samspelet mellan Allen och Keaton är en fröjd. Med Melanie Norris (Helen Moss som Paul House har affär med), Marge Redmond (Mrs Dalton, Paul Houses kollega som är förälskad i honom) m.fl. Manus och regi: Woody Allen. ****
Mannen på balkongen (Der Mann auf dem Balkon) (Sverige-Tyskland 1993; 1h31') (TV-film) (Eng. titel: The Man on the Balcony). En liten flicka hittas sexmördad i Vanadislunden, och Martin Beck (Gösta Ekman) och hans mannar, Gunvald Larsson (Rolf Lassgård), Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) och Benny Skacke (Niklas Hjulström) m.fl., får ta itu med fallet. Den enda som kan ha sett något är en treåring, så där finns ingen hjälp att få. Men bara kanske någon halvtimme före mordet har en kiosktant, Hildur Magnusson (Monica Nielsen) misshandlats och mördats femtio meter från mordplatsen. Det verkar inte vara samma person som utfört båda dåden, men kanske har rånaren sett mördaren i parken? Det visar sig faktiskt vara så, även om rånaren, Miroslav Dragan (Udo Schenk), trilskas med sitt vittnesmål när han gripits beväpnad till tänderna i en lägenhet. Polisen hade fått ett tips om var han befann sig av en prostituerad. Mördaren själv, Olof Fransson (Michael Kausch), hittar man dock med hjälp av vanlig dörrknackning, kanske med viss hjälp från den tyska kriminologdoktorn Susanne Grassman (Magdalena Ritter), vars forskning åtminstone Beck sätter viss tilltro till, medan Kollberg och Larsson är synnerligen skeptiska. Lite småspännande här och där kanske, och inget fel på huvudskådespelarna, men en ganska långsam och likgiltig film i alla fall. Småtrist musik, med bara de enklaste spänningshöjande ingredienserna, av Stefan Nilsson. Foto: Peter Mokrosinski. Manus: Jonas Cornell och Daniel Alfredson. Med Jonas Falk (chefen Stig-Åke Malm), Tova Magnusson-Norling (Martin Becks dotter Putte), Ing-Marie Carlsson (Lennart Kollbergs fru Gun), Bernt Ström (Einar Rönn), Eva Dahlman (upprörd dagisfröken) m.fl. Regi: Daniel Alfredson. **(*)
Mannen på taket (Sverige 1976; 1h50') (Eng. titel: The Man on the Roof). En allmänt hatad poliskommissarie, Stefan Nyman (Harald Hamrell), mördas bestialiskt på Sabbatsbergs sjukhus. Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och hans mannar kommer till en början ingen vart alls. Många kan tänkas hata Nyman efter dennes långa och trogna misskötsel i tjänsten, men änkan (Birgitta Valberg) vet inget, och den dödes närmsta vän Hult (Carl-Axel Heiknert) vägrar att säga ett enda negativt ord om den döde. Einar Rönn (Håkan Serner) hittar dock ett antal JO-anmälningar mot Nyman av Åke Eriksson (Ingvar Hirdwall), en polisman som visat allt större psykisk obalans efter att hans diabetessjuka dotter dött i en fyllecell under Nymans befäl. Medan Beck och Rönn försöker få upplysningar av Erikssons föräldrar (Gus Dahlström och Bellan Roos) har Åke Eriksson själv förskansat sig på taket till fastigheten Dalagatan 34 med ett amerikanskt automatgevär. Några poliser stryker med innan området avspärras; Lennart Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald Larsson (Thomas Hellberg) klarar sig med blotta förskräckelsen. Nu är frågan hur mannen på taket ska oskadliggöras. Operationschefen Malm (Torgny Anderberg) förespråkar luftangrepp med helikopter, vilket slutar i katastrof. Nu återstår bara att någon frivillig klättrar upp på taket... Mannen på taket är en extremt realistisk film (mycket tack vare den realistiska förlagan) historiemässigt, replik- och skådespelarmässigt, som fångar polisernas vardag samtidigt som den handlar om ett ovanligt och spännande brott. Skildringen av polisens pressade arbetssituation har visst släktskap med amerikanska Bullitt (1968). Manus av Bo Widerberg efter romanen "Den vedervärdige mannen från Säffle" (1971) av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Spänningsskapande musik av Björn J:son Lindh. Regi: Bo Widerberg. ****(*)
Mask (USA 1985; 2h). Rocky Dennis (Eric Stoltz) är en 16-årig kille som har en ovanlig sjukdom som gör hans ansikte helt vanställt. Han bor hos sin mycket frisläppta, drogberoende nymfoman till mor, Rusty (Cher). Vem som är Rockys far förtäljer inte historien, men en i motorcykelgänget som Rusty umgås med är särskilt mån om honom, Gar (Sam Elliot). Rocky hänger med kompisar och går i skolan som alla andra killar i samma ålder, och han har ett drömprojekt med kompisen Ben (Lawrence Monoson), att åka motorcykel genom Europa. Rockys utseende orsakar förstås en hel del höjda ögonbryn och vissa problem när han ska byta skola, men eftersom han är smart och sympatisk reder det mesta ut sig efter ett tag. Då är det värre med kärleken. Men läraren Mr Simms (Ben Piazza) föreslår att Rocky kan ta jobb på ett sommarläger för blinda, och där träffar han söta Diana (Laura Dern)... Bogdanovich har förmågan att utan åthävor berätta historier som berör utan att tyckas följa något speciellt händelseschema, såsom snittade ur verkligheten. Just verklighetsförankringen tror jag är en nyckel till att Bogdanovich lyckas: han polariserar inte verkligheten så att den blir överdrivet lättbegriplig såsom är vanligt i många filmer. Hans karaktärer är dessutom lätta att känslomässigt identifiera sig med. Med Estelle Getty (Rockys mormor Evelyn), Richard A. Dysart (morfar Abe), Micole Mercurio (Babe), Harry Carey Jr (Red), Dennis Burkley (nästan stumme Dozer), L. Craig King (Eric), Alexandra Powers (Lisa) m.fl. Manus: Anna Hamilton Phelan. Foto: László Kovács. Musik: Dennis Ricotta. Produktionsdesign: Norman Newberry. Klippning: Barbara Ford och Eva Gardos. Regi: Peter Bogdanovich. ****
Mask, The (USA 1994; 1h41'). Stanley Ipkiss (Jim Carrey) är en blyg banktjänsteman som en dag hittar en ansiktsmask i trä. När han tar den på sig blir han helt förändrad. Förutom att hans ansikte antar en grön färg får han alla de egenskaper han skulle vilja ha: Hans blygsel försvinner, han känner sig attraktiv och han kan dansa som en gud. Dessutom kan han förflytta sig blixtsnabbt. Med maskens hjälp erövrar han en vacker flicka, Tina (Cameron Diaz), och rånar en bank framför ögonen på ett gangstergäng med samma intention. Stanley får både polisen och gangsterledaren Dorian (Peter Greene) efter sig, men allt reder givetvis upp sig till slut. Filmen lever på sina välgjorda specialeffekter, och den stör väl ingen, men ger heller inte något utöver effekterna. En oförarglig film. Med Peter Riegert, Amy Yasbeck, Richard Jeni m.fl. Regi: Charles Russell. **(*)
Medan vi faller (La haine) (Frankrike 1995; 1h35') (Eng. titel: Hate). Vincent ("Vinz") (Vincent Cassel) är jude, Hubert (Hubert Koundé) svart och Saïd (Saïd Taghmaoui) arab. De bor i den slitna och gängstyrda Paris-förorten Chanteloup-les-Vignes. Filmen handlar om ett dygn i deras liv, ett dygn där de hälsar på en "Asterix" som är skyldig dem pengar, polisen kör ned dem från ett hustak, de besöker en vernissage med bråk som resultat, Vinz, som är den mest urflippade och labile av de tre, hittar en pistol som en polis har tappat, de trakasseras och misshandlas av polisen, de får stryk av skinnskallar men hämnas osv. När ett dygn har gått är livet inte längre detsamma för de tre huvudpersonerna. Mycket slang och grovt språk, ofta roliga repliker ("ursäkta mig, ni lutar er mot en tavla" - "tavla kan du vara själv") och översättningar ("ditt jävla miffo"). Scenen där Vinz står framför spegeln och övar sig i att säga "vem fan tror du att du snackar med" är stulen från Taxi Driver. En märklig scen utspelar sig på en offentlig toalett där en mycket kort farbror berättar om hur hans vän Grünwalski frös ihjäl när de blev deporterade till Sibirien. Grünwalski hade varit lite blyg och gått alltför långt bort från Sibirien-tåget när han skulle skita vid ett tillfälle, och tåget hade därför kört ifrån honom. En tankeväckande, autentisk film som väckt stor uppmärksamhet i Frankrike. Svart-vit. Manus och regi: Mathieu Kassowitz. ****
Men in Black (USA 1997; 1h38'). Den snabbfotade polisen James Edwards (Will Smith) imponerar så mycket på den hemliga agenten K (Tommy Lee Jones), att han inbjuds att delta i mönstringen av aspiranter till superhemliga "Men in Black", som har till uppgift att övervaka de kanske några hundra utomjordingar som förklädda till människor vistas på jorden som interstellära flyktingar. Det blir naturligtvis James som får tjänsten, trots blandade testresultat, och från och med nu avsvär han sig all normal kontakt med människor för att bli agent J. Livet som Man in Black består av rutinkontroller av flyktingarna samt utryckningar när de jävlas eller försöker fly ur sina övervakningszoner. Särskilda problem får man med en viss Edgar (Vincent D'Onofrio). Men in Black:s historia, med en mängd förklädda utomjordingar i vanliga mänskliga yrkesroller, är förstås lite originell, men det hjälper inte så mycket, eftersom det här ändå inte är någon science fiction-film. Det som publiken ska tycka om är ju inte figurerna, utan den avslappnade, coola stämningen och de många skämten, men det är också precis där det brister. Stämningen kan man ha olika åsikter om. Jag tycker mest det var fånigt. "Det fåniga är coolt", kanske någon skulle hävda, men en sådan diskussion vore meningslös, för i så fall tycker jag att det fåniga är coolt är fånigt. Humorn är i vilket fall som helst den här filmens verkligt svaga punkt. Jag drog på munnen någon gång för en kvick replik, en rolig min eller en kul idé, men den stora majoriteten av skämt är alldeles för enkla, förutsägbara och finesslösa, sådana som man skulle kunna acceptera på en lokalrevy, men inte i en stort uppslagen komedi, om än från Hollywood. Men två scener tycker jag i alla fall om, den allra första, där vi följer en trollsländas färd mot döden i form av en vindruta, och allra sista scenen, en hisnande utzoomning från en gata på Manhattan ut i världsrymden. Vad som utspelas däremellan är umbärligt, även om filmen som helhet är långt ifrån usel. Godkänd är den likväl inte. Manus av Ed Solomon efter Lowell Cunninghams seriemagasin. Foto: Donald Peterman. Musik: Danny Elfman. Produktionsdesign: Bo Welch. Kostym: Mary E. Vogt. Med Linda Fiorentino (L). Regi: Barry Sonnenfield. **(*)
Michael Collins (USA-England 1996; 2h12'). Filmen startar 1916, då det s.k. påskupproret från irländska nationalister krossas av engelsmännen. Upprorsmakarna grips och ledarna hängs. Michael Collins (Liam Neeson) och Eamon De Valera ("Dev") (Alan Rickman) hör till dem som klarar sig. De kommer senare att ingå i en skuggregering som nationalisterna upprättat, De Valera som premiärminister och Collins som minister för allmän förödelse. Collins låter skriva brev till alla polismän och varna dem för att samarbeta med ockupationsmakten. När hoten inte åtlyds utbildar han ungdomar att mörda poliserna, en efter en. Michael Collins har kallats den moderna terrorismens grundare. Han får oväntad hjälp från motståndarsidan i form av upplysningar från Ned Broy (Stephan Rea), polis med tillträde till arkivet över kartläggningen av de irländska nationalisterna. När den irländska terrorn blir alltför påfrestande beslutar engelsmännen att ta i med hårdhandskarna. Irländarna lyckas dock pressa fram förhandlingar. Michael Collins skickas som den irländska representanten. Det slutar med att Irland blir en självständig republik men att den norra delen av landet behålls av Storbritannien. Det är ett resultat som De Valera och hans anhängare inte kan acceptera. En stor majoritet av irländarna säger ja till fördraget, men inbördeskriget går inte att undvika. Tämligen engagerande och spännande i välgjord, välspelad, balanserad film. Musik: Elliot Goldenthal. Med Julia Roberts (Collins kärlek Kitty Kiernan, vars accent tyvärr är mer amerikansk än irländsk), Aidan Quinn (Collins nära vän Harry Boland), Ian Hart (Joe O'Reilly) m.fl. Regi: Neil Jordan. ***(*)
Midnatt i ondskans och godhetens trädgård (Midnight in the Garden of Good and Evil) (USA 1997; 2h35'). John Kelso (John Cusack) är frilansjournalist och har fått ett mindre jobb för "Town and Country", att bevaka en julfest som varje år hålls i Savannah hos den förhållandevis nyrike James ("Jim") Williams (Kevin Spacey). Allt går som det ska, festen hålls och Kelso deltar. Williams visar gärna upp sina hopsamlade konstskatter för journalisten. När de, Williams och Kelso, under festen står ensamma i ett privat rum och beundrar en gammal revolver störtar plötsligt en ung, burdus hantverkare in och vill ha pengar av Williams. Denne nekar honom pengar, och han försvinner irriterad. Williams berättar för Kelso att den som just kom in var Billy Hanson (Jude Law). Kelso frågar inget mer om saken, men förstår att Williams och Hanson måste ha något slags förhållande. Dagen därpå ska Kelso åka hem, men han väcks av en folksamling på gatan. Jim Williams har skjutit Billy Hanson under natten. Williams arresteras, men hävdar att han skjutit i självförsvar. Kelso kommer överens med Williams och dennes advokat Sonny Seiler (Jack Thompson) att de ska vara helt öppna mot varandra: Kelso får Williams version för en framtida eventuell bok mot att Kelso utför diverse efterforskningsuppdrag åt Seiler. Till att börja med gäller det att ta reda på allt om Billy Hanson. Spåren leder till en känd transvestit, Lady Chablis (Lady Chablis). Samtidigt använder Williams voodootrolldom för att klara sig från fällande dom. Seiler ägnar sig mest åt att misstänkliggöra polisens arbete samt att plocka ut den rätta juryn. Det finns ju en stor risk att juryn dömer Williams bara pga. hans homosexualitet. Första halvan i den här filmen är bäst. Då byggs spänningen och stämningen upp, och vi får njuta mest av Spaceys spel. Andra halvan, med rättegången, är i och för sig inte dålig, men idén är inte precis ny, och det känns som om en del av det omsorgsfullt uppbyggda plötsligt överges. Filmen är en bra bit för lång, visst, men jag hade inte långtråkigt. Och voodootrollpackan Minervas (Irma P. Hall) närvaro kan man ju ha överseende med. Med Dorothy Loudon (Serena Dawes), Alison Eastwood (Mandy Nichols), Paul Hipp (Joe Odom), Geoffrey Lewis (Luther Driggers), Sonny Seiler (!) (domare White) m.fl. Manus av John Lee Hancock efter en bok av John Berendt. Foto: Jack N. Green. Musik: Lennie Niehaus. Produktionsdesign: Henry Bumstead. Klippning: Joel Cox. Regi: Clint Eastwood. ***
Mifune (Mifunes sidste sang / Dogme 3) (Danmark 1999; 1h41'). Kresten (Anders W. Bertelsen) har tagit sig upp från ingenstans och gifter sig med chefens dotter Claire (Sofie Gråbøl). Men lyckan blir kortvarig. Krestens far dör, och Kresten måste åka till sitt barndomshem på Lolland för att ombesörja begravning. Och inte bara begravning, visar det sig. Han har två bröder. Den ene, Gerner (Anders Hove), ser sliten ut och bor i ett skjul. Han och Kresten är inte precis såta vänner. Den andre, Rud (Jesper Asholt – utmärkt) är utvecklingshandikappad och har bott hos far hela livet. Vad ska ske med honom nu? Kresten ser sig tvungen att bosätta sig i faderns hus ett tag för att ordna upp saker och ting. Han anställer en hushållerska, Liva (Iben Hjejle), som tidigare försörjt sig som prostituerad men som av rädsla för anonyma sexsamtal gärna bor på avlägsna Lolland ett tag. Claire kommer förstås på oannonserat besök och tar genast ut skilsmässa efter att ha dragit egna slutsatser av Livas närvaro. Livas ohängde lillebror Bjarke (Emil Tarding), kanske 12 eller 13 år och ful i mun, har blivit relegerad från sin internatskola och får också bo på gården ett tag. Filmen skildrar några dagars samvaro. Sedd som Dogma-film nr 3 måste Mifune betraktas som frisk. Den är välspelad och jag tycker mycket om den speciella fotoestetiken. Sedd som vilken film som helst är Mifune mindre övertygande. Historien är bara delvis engagerande, och den är full av utslängda berättartrådar som inte tas tillvara. Jag ska ge ett exempel: När det uppdagas att det är Bjarke som ringt de skrämmande snusksamtalen till Liva, frågar hon honom varför han har gjort så sjuka saker. Han svarar att han kanske är sjuk och att hon kanske inte känner honom så väl som hon tror. Men Liva avfärdar detta med att han bara är omogen och vill ha uppmärksamhet. Det var en intressant scen, men någon utveckling av resonemanget får vi inte ta del av i resten av filmen. Vi får helt enkelt aldrig reda på vem Bjarke egentligen är, fastän det efter denna scen hade funnits ypperliga möjligheter till karaktärsutveckling. Och sådana missade möjligheter är symptomatiska för filmen. På det hela taget framstår Mifune som en film utan något budskap vare sig inom eller utom historien den berättar. Det är tack vare skådespeleri och foto som den undviker den nedre halvan av betygsskalan. Musik: Thor Backhausen, Karl Bille och Christian Sievert. Foto: Anthony Dod Mantle. Klippning: Valdis Oskarsdóttir. Manus: Anders Thomas Jensen och Søren Kragh-Jacobsen. Regi: Søren Kragh-Jacobsen. ***
Min hemlighets blomma (La flor de mi secreto) (Spanien 1995; 1h40') (Eng. titel: The Flower of My Secret). Leo (Marisa Paredes) är en medelålders Madrid-kvinna vars förhållande med militären Paco (Imanol Arias) håller på att falla sönder. Hon försörjer sig genom att skriva utslätade kärleksromaner "i kosmopolitisk miljö" under pseudonymen Amanda Gris, men nu har hon tröttnat. Hon lämnar in ett manus, "Kylrummet", med några smaskiga mord. Förlaget är inte förtjust och hotar att stämma henne. Leo söker ett jobb som litteraturskribent på El País och får det. Hennes närmaste chef, Angel (Juan Echanove), visar visst intresse för inte bara hennes alster, och det är Angel som blir räddaren i nöden när Paco gör slut på en kortpermission och dessutom visar sig ha ett förhållande med Leos bästa väninna. Bland personerna märks också Leos syster (Rossy de Palma) och modern (Chus Lampreave) som hela tiden tjatar om att flytta hem till sin by igen. Vi får också bevittna en skriktävling i TV samt en högljudd studentdemonstration. Originellt, roligt, underhållande. Med Carmen Elias, Joaquin Cortes, Manuela Vargas m.fl. Manus och regi: Pedro Almodóvar. ****
Min store tjocke far (Sverige 1992; 1h42') (Eng. titel: My Big Fat Father el. My Great Big Daddy). Det är i slutet av 50-talet. Osvald (Nils Börjlind) är elva år, ska snart fylla tolv. Han är på väg med sina föräldrar, fadern "Tjaffo" (Rolf Lassgård - guldbaggevinnande) och modern Viktoria (Ann Petrén), ut på landet till släktingar. Tjaffo är stor och tjock och kvinnokarl. Han flirtar med allt av kvinnokön och bedrar regelbundet Viktoria, fastän han tycker mycket om henne. Än mer tycker han dock om sin son. Stor kärlek råder mellan far och son, medan mor-son-förhållandet är frostigt. Viktoria tiger och lider av att Tjaffo super och raggar; hon är en ganska dyster natur. Tjaffo tar med sin son till stadshotellet och lär honom visdomar som: "Om du stämt träff med en pudding, se till att inte vänta med en Dry Martini". Men Tjaffo har fler intressen. Han samlar ihop en kör av traktens bönder och låter dem öva in Ramirez' Missa Criolla att framföra till sonens födelsedag. Bland filmens övriga personer märks en präst (Tomas Norström) och den äldre skådespelaren Sundén (Halvar Björk) som ständigt citerar ur "En handelsresandes död". Filmen är en vacker skildring av ett förhållande mellan far och son men innehåller också några riktiga komiska replikfullträffar. Möjligen kan man tycka att alla personer är för originella, att ingen är normal, men jag sväljer den här filmen för dess värme. Regi: Kjell-Åke Andersson. ****
Min vänstra fot (My Left Foot) (Irland-England 1989; 1h38'). Stark film om CP-skadade och förlamade irländske arbetarsonen Christy Brown (Hugh O'Conor som barn, Daniel Day-Lewis som vuxen). Han är förlamad i större delen av kroppen utom det vänstra benet, och han kan inte tala. Fadern (Ray McAnally) är murare men hänger mest på puben. Modern däremot (Brenda Fricker) ställer upp för Christy i alla väder, och hon sparar i smyg ett pund då och då för att skaffa Christy en rullstol. Eftersom Christy inte kan prata förutsätter alla att han är idiot, men när han äntligen kan visa för sina föräldrar att han har snappat upp ett och annat, närmare bestämt att skriva, kommer saken i ett annat läge. Christy erbjuds behandling av en ung kvinnlig läkare, Eileen Cole (Fiona Cole), som lär honom att tala hjälpligt. Christy kan nu kommunicera hjälpligt med sin omgivning, han har lärt sig att måla med foten och även att behärska skrivmaskin. Dessutom har han blivit förälskad i Eileen, som emellertid redan är förlovad, vilket leder till en del pinsamheter. Utmärkt skådespel, i synnerhet av Daniel Day-Lewis och Hugh O'Conor. Både Daniel Day-Lewis och Brenda Fricker fick Oscar. Manus: Shane Connaughton och Jim Sheridan efter roman av verklighetens Christy Brown. Med Declan Crigham (Tom), Cyril Cusack (Lord Castlewelland, som anordnar välgörenhetskonsert till förmån för handikappade), Adrian Dunbar (Peter), Eanna MacLiam (Benny), Ruth McCabe (Mary Carr), Alison Whelan (Sheila). Foto: Jack Conroy. Musik: Elmer Bernstein. Produktionsdesign: Austin Spriggs. Klippning: J. Patrick Duffner. Regi: Jim Sheridan. ****
Mission: Impossible (USA 1996; 1h50'). Den här filmen bygger på en gammal TV-serie och börjar på samma sätt: Jim Phelps (Jon Voight), chef för en av grupperna inom IMF-avdelningen inom CIA (IMF = Impossible Mission Force) får ett uppdrag genom ett inspelat band (här multimedialt uppdaterat) som efter att man spelat det förstör sig självt. Uppdraget denna gång är att skugga en hr Golitsyn som har kommit över en hemlig lista över CIA:s män i Östeuropa. Listan innehåller emellertid bara männens alias, och det är nu meningen att Phelps män ska fotografera Golitsyn när han snor de riktiga namnen på USA:s ambassad i Prag samt gripa honom när han överlämnar dem till sin chef. I Phelps team ingår Ethan Hunt (Tom Cruise), Phelps betydligt yngre fru Claire (Emmanuelle Béart) och några kvinnor och män till. Operationen går åt skogen. Golitsyn kommer undan men hittas mördad utan den stulna disketten på sig. Flera IMF-män går åt. Hunt får av sin överordnade Kittridge (Henry Czerny) reda på att listan bara var ett lockbete för att avslöja en intern förrädare, som nu Kittridge utpekar Hunt att vara. Hunt får sparken. Han vet att han är oskyldig och tänker försöka hämnas på IMF genom att ta sig in i CIA:s dator, stjäla agentlistan på riktigt och sälja den dyrt. Till sin hjälp tar han Claire, som överlevt ambassadaffären till skillnad från sin man, samt två specialister vid namn Luther Nickell (Ving Rhames) och Krieger (Jean Reno). Förutom ambassadincidenten finns två actionhöjdpunkter i denna film, dels inbrottet i datarummet på Langley, CIA:s högkvarter, dels en rafflande, fast inte så trovärdig, snabbtågs- och helikopterjakt i slutet av filmen. Välproducerad och riktigt nervkittlande ibland. Med Vanessa Redgrave (Max, som vill köpa listan), Ingeborga Dapkunajte (IMF-agent som stryker med på ett tidigt stadium) m.fl. Regi: Brian De Palma. ***(*)
Mississippi brinner (Mississippi Burning) (USA 1988; 2h8'). Året är 1964. Två vita medborgarrättsaktivister och en svart ung kille är försvunna i staten Mississippi. Alan Ward (Willem Dafoe) från FBI kopplas på fallet tillsammans med den mer lokalt förankrade f.d. sydstatssheriffen Rupert Anderson (Gene Hackman). Den lokala polisen i Jessup under sheriff Stuckley (Gailard Sartain) och vicesheriff Pell (Brad Dourif) är skeptisk till den federala polisens närvaro. Ganska snart utsätts Ward och Anderson från attentat från KKK, som är starka i området. Ward begär genast federal förstärkning, trots Andersons försäkran att det kommer att leda till rena inbördeskriget i förlängningen. Utredningen går trögt: Inga vita vill bidraga med upplysningar, och inga svarta vågar bidraga. När de mördades utbrända bil hittas sänkt i ett träsk kallar Ward in ytterligare förstärkning. KKK svarar med fler trakasserier och nedbrända kyrkor. Medan Ward försöker driva utredningen enligt regelboken, tar Anderson till mer okonventionella metoder, bl.a. genom att försöka bearbeta Pells fru (Frances McDormand). Det står nämligen ganska tidigt klart, att många poliser, däribland Pell, själva är insyltade i klanen. Men ingenting går att bevisa, och Ward tvingas till slut inse att man måste följa Andersons metoder för att nå några verkliga resultat. Man iscensätter en fejkad kidnappning för att få klanmedlemmen och polisen Lester Cowens (Pruitt Taylor Vince) att tjalla. Priset blir dock högt. Mississippi brinner är en stark film, trovärdig, välspelad och välregisserad, fastän temat - utböling försöker reda ut saker och ting på fel sätt - är välbekant. Med R. Lee Ermey (borgmästare Tilman), Stephen Tobolowsky (Clayton Townley, ledare för de lokala "vita riddarna" inom KKK), Michael Rooker (Frank Bailey), Badja Djola (Agent Monk), Kevin Dunn (Agent Bird), Tom Mason (domare), Marc Clement (Floyd Swilley), Stephen Wesley Bridgewater (Wesley Cooke) m.fl. Manus: Chris Gerolmo. Foto: Peter Biziou. Musik: Trevor Jones. Kostym: Ande Bronson-Howard. Produktionsdesign: Philip Harrison och Geoffrey Kirkland. Klippning: Gerry Hambling. Regi: Alan Parker. ****
Mitt liv som hund (Sverige 1985; 1h41') (Eng. titel: My Life As a Dog). Slutet av 50-talet. Ingemar (Anton Glanzelius) är en pojke på sådär tio år som bor med sin mor (Anki Lidén) och storebror. Modern är sjuk på något sätt och har svårt att kontrollera sina känslor. Släktingar ser till att Ingemar får åka till morbror Gunnar Sandberg (Thomas von Brömssen) och hans fru i Småland. Där trivs Ingemar. Han kan leka med barnen i trakten, spela fotboll, boxas, och han träffar Saga (Melinda Kinnaman), en pojkflicka som är en hejare på boxning. Väl hemma får Ingemar reda på att modern ligger på sjukhus. Några veckor senare dör hon. Ingemar får åka ned till Småland igen. Han får följa med Gunnar till hans arbete på glasbruket. Där flörtar Gunnar med blondinen Berit (Ing-Marie Carlsson), som Ingemar blir bekant med. Bl.a. får han följa med och kontrollera "att allt går konstnärligt till" när hon erbjuds ett nakenmodelljobb för en skulptur. Saga och en annan flicka slåss om Ingemar, och det blir konflikt även mellan Saga och Ingemar. En varm film fylld med original och minnesvärda scener. Med jämna mellanrum filosoferar Ingemar över livet. "Det kunde ha varit värre" är hans genomgående tes. Gunnar spelar ständigt Povel Ramels "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt" på grammofon. Fritt efter Reidar Jönssons roman. Oscarsnominering. Foto: Jörgen Persson. Musik: Björn Isfält. Med Manfred Serner m.fl. Regi: Lasse Hallström. ****
Monopol (Sverige 1996; ca 1h47'). Sune Finåker (Peter Rangmar) har i den fria TV-konkurrensen lagt under sig 12 kanaler i sitt TV-imperium Fin-TV, och satsar allt på att binda svenska folket i sofforna med lättsmälta underhållningsproduktioner. Den enda tittargrupp som är dåligt representerad är medelålders intellektuella kvinnor, och Finåker och hans närmaste man, Glenn Sivertsson (Anders Eriksson), ger därför fria händer åt den desillusionerade f.d. mellanstadieläraren Clary Blomstedt (Kerstin Granlund). Hacke Häger (Per Fritzell), programledare för omåttligt populära "Långa näsan" är förtvivlad över att en oansenlig målare, Egil Rosén (Knut Angered), vägrar ge sitt tillstånd att sända ett dolda kameran-inslag med honom. Häger sänder inslaget i alla fall. Egil går ihop med Clary för att sabotera en valspurtsgala dagen före det val som alla räknar med att Finåker ska vinna stort. Det finns några roliga inslag, t.ex. utdrag ur Fin-TV:s utbud med bl.a. "Bimbo-nytt" och ett otal fåniga lekprogram, men det är långt mellan skratten. Den mesta humorn är av slapstick- eller tönttyp, och sådan kan vara rolig, men i så fall måste den vara tätare. Det finns också några i sammanhanget helt obegripliga tänkta roligheter, som Jörgen Mörnbäcks politikerimitationer i valspurtgalan och Finåkers ficktjuvtrick. Musiken är väl inte något vidare minnesvärd, mer än möjligen en dansbandslåt helt byggd kring det bärande rimmet dansa/Trygg-Hansa. För mig personligen fick man gärna återinföra TV-monopolet, men det är lite väl mycket propaganda över den här filmen (den möttes med jubel i kulturkretsar). Träffande dock att de TV-förslavade människorna bara kan uppbåda empati för sällskapsdjurs lidande. Claes Eriksson dyker upp som bl.a. dansbandssångare och tobakshandlare. Musik, manus och regi: Claes Eriksson. **(*)
Moskitkusten (The Mosquito Coast) (USA 1986; 1h57'). Allie Fox (Harrison Ford) är en excentrisk uppfinnare som tröttnat på USA med dess våld, girighet och materialism. Han ger sig av med sin familj, dvs. frun (Helen Mirren), sönerna Charlie (River Phoenix) och Jerry (Jadrien Steele) samt två mindre tvillingdöttrar, till Moskitkusten någonstans i Mellanamerika för att leva sunt. Av en full tysk köper han borgmästarämbetet till en liten djungelstad, Jeronimo, som visar sig vara bara några primitiva hyddor, men efter några månaders hårt arbete har Allie och lokalbefolkningen byggt en helt ny, välfungerande stad. Allie har också förverkligat sitt projekt att bygga en jättelik kylanordning som drivs med ammoniak. Missionären Gurney Spellgood (André Gregory), som de träffade redan på båten från USA, har grundat en kyrka i djungeln, och vid ett tillfälle när Allie är ute på en resa passar Spellgood på att locka med sig lokalbefolkningen i Jeronimo genom att predika om helvetets eld. Allie hänger inte läpp utan räknar med att de ska komma tillbaka så småningom. En dag dyker tre soldater oanmälda upp. Allie vill bli av med dem och påstår lögnaktigt att alla hus måste rivas p.g.a. termiter. Soldaterna vill stanna över natten i alla fall, och Allie låter dem husera i hans kylanordning. På natten låser han dem inne och sätter igång anläggningen, men fångarna skjuter vilt och anläggningen springer i luften. Soldaterna dör, men hela staden förstörs och floden förgiftas. Familjen ger sig av. Alla vill åka till USA utom Allie, som lurar i barnen att USA har sprängts i luften av ett kärnvapenkrig. De slår sig ner på en ö just där floden mynnar ut i havet. Ön svämmas över i ett regnoväder, de lyckas fly på båt och klarar sig endast tack vare ett par tändstift som Mr Haddy (Conrad Roberts), den mest trogne av Jeronimo-infödingarna, givit Charlie utan Allies vetskap. På väg uppför floden igen går de i land vid Spellgoods kyrka. Allie sticker kyrkan i brand men blir skjuten av Spellgoods män. Familjen flyr med den döende familjefadern nedför floden. Moskitkusten är en alltigenom spännande film, buren inte minst av Harrison Fords övertygande porträtt av fadern. Filmad i Belize. Charlie agerar berättare i filmen. Regi: Peter Weir. ****
Mysteriet von Bülow (Reversal of Fortune) (USA 1990; 2h). Den stenrike och aristokratiske Claes von Bülow (Jeremy Irons) har dömts till 30 års fängelse för att ha injicerat insulin i sin fru (Glenn Close) så att hon hamnat i evig koma. Han anlitar en advokat (Ron Silver) som i sin tur kopplar in en mängd av sina studenter för att få honom frikänd i ett överklagande. Studenternas misstro mot klienten är stor, men allt eftersom de lär känna von Bülow framstår hans berättelse som ett trovärdigt alternativ. Tittaren får själv fälla domen. Välspelat och välberättat, men inte fullt så spännande som man kunde hoppas med tanke på den högintressanta historien. Bygger på verklig händelse. Regi: Barbet Schroeder. ***(*)
Mångalen (Moonstruck) (USA 1987; 1h42'). 35-åriga italienskättlingen Loretta Castorini (Cher) bor hos sin far "Cosmo" (Vincent Gardenia) och mor Rose (Olympia Dukakis) i ett stort hus som även hyser Roses bror Raymond Cappomaggio (Louis Guss) med frun Rita (Julie Bovasso). Loretta är änka efter en man som blev ihjälkörd och hon säger ja till frieri från bekante John ("Johnny") Cammareri (Danny Aiello). Före bröllopet måste emellertid Johnny ila till Sicilien för att vaka vid sin döende mor, och han ber därför Loretta att bjuda in hans bror Ronny (Nicolas Cage), som han inte talat med på fem år. Loretta söker upp ugnsskötaren Ronny, som håller brodern ansvarig för hans personliga olycka, och omedelbart hotar att ta livet av sig när Johnnys namn nämns. Men Loretta ger sig inte och, hoppsan, följande natt tillbringar de i samma säng, fast Loretta betraktar det som ett tillfälligt snedsteg, hon ska ju gifta sig med Johnny. Ronny bjuder Loretta på en föreställning av La Bohème på Met, där Loretta upptäcker att även fadern Cosmo vänsterprasslar. Loretta och Cosmo kommer överens om att hålla tyst om sina upptäckter. Rose har dock misstänkt ett och annat, och tillåter sig därför att dinera med en obekant man. Upplösning och försoning sker kring familjen Castorinis middagsbord. Visst innehåller den här filmen en intressant intrig med roliga vändningar och ett gäng fina skådespelare, men jag måste ha missat någon dimension, för Mångalen håvade in tre Oscar och är allmänt höjd till skyarna. Men visst är den charmig, påminner lite om Woody Allens filmer, fast i dem pratar folk dubbelt så mycket. Manus: John Patrick Shanley. Foto: David Watkin. Musik: Dick Hyman. Med Feodor Chaliapin (Cosmos far som håller sig med en mängd hundar) m.fl. Regi: Norman Jewison. ***(*)
Människor emellan (The Big Chill) (USA 1983; 1h43'). En man, Alex Marshall (vars ansikte blivit bortklippt men som sägs spelas av Kevin Costner), har begått självmord och hans vänner, alla i 30-årsåldern, samlas efter begravningen för att tala minnen. De håller till i Sam Webers (Tom Berenger) enorma villa. Sam är känd TV-actionseriehjälte. Harold Cooper (Kevin Kline) är den ende som är gift, med Sarah (Glenn Close). Michael (Jeff Goldblum) är stjärnjournalist men planerar att slå sig in i nattklubbsbranschen. Nick (William Hurt) är f.d. psykolog i radioprogram, skadad på det mest ömtåliga stället i Vietnam. Karen (Jobeth Williams) är gammal universitetskamrat till Alex, gift med den torre, något äldre Richard (Dan Galloway). Meg (Mary Kay Place) är ensamstående på jakt efter lämplig befruktare. Chloe (Meg Tilly), slutligen, är Alex ganska blåsta flickvän som inte visar alltför mycket sorg. Det är egentligen ingen som sörjer speciellt mycket. Sällskapet umgås och pratar under en helg (Richard åker iväg för ett affärsmöte på ett tidigt stadium); Michael försöker dra in Harold i klubbplanerna, Meg föreslår Sam att han ska befrukta henne men han tackar nej, Karen berättar för Sam att hennes liv känns tomt i äktenskapet, Michael stöter på Chloe, som dock visar mer intresse för "stympade" Nick. Michael får reda på att Meg söker en man och erbjuder sina tjänster; det slutar dock med att Sarah övertalar Harold att ställa upp. Man grälar om hur mycket man egentligen saknar den döde. Nick åker fast för fortkörning men klarar sig tack vare Sams kändisskap. Trevlig, smårolig film. Inspirationskälla till Peter's Friends. 60-talsmusik ledsagar: "I Heard It Through the Grapewine" med Marvin Gaye, "You Can't Always Get What You Want" med Rolling Stones, "A Whiter Shade of Pale" med Procol Harum, "In the Midnight Hour" med The Rascals, "A Natural Woman" med Aretha Franklin, "Wouldn't It Be Nice" med Beach Boys m.m. Med Ken Place (polisen Peter), Jacob Kasdan (ung autografjägare) m.fl. Manus: Lawrence Kasdan och Barbara Benedek. Regi: Lawrence Kasdan. ***(*)
Nixon (USA 1995; 3h12'). "Mannen som alla älskade att hata" är temat för Oliver Stones mastodontfilm om Watergate-skandalpresidenten Richard Nixon (Anthony Hopkins). Vi möter honom förtvivlat lyssnande på ett av alla band som hemligen spelades in under hans ämbetsperiod i ovala rummet i Vita huset. Han inser att slaget är förlorat. Från denna utgångspunkt kastas åskådaren tillbaka till utvalda perioder i Nixons liv: Barndomen, som son i fattig, konservativt kristen citrusodlarfamilj med hårt arbetande föräldrar; presidentvalet 1960 då Kennedy besegrade Nixon med en hårsmån, ett efterföljande guvernörsval som Nixon också förlorade; comebacken efter Kennedy-mordet; ämbetsperioden med statsbesök hos Mao i Kina, nedrustningsavtal med Sovjet, det eviga Vietnam-kriget som Nixon till slut lyckades stoppa. Nixon framställs som en socialt labil person som hela tiden känner sig hatad av alla, inte minst av Kennedy-familjen. Han är märkt av sin stränga uppfostran och av att inte ha studerat på de finaste universiteten. Han kan absolut inte förstå varför "ett tredje klassens inbrott" (Watergate) ska fälla honom med alla de utrikespolitiska framgångar han skördat. Intressant (och sant) med bilden av USA:s president som en synnerligen hårt hållen person politiskt: av de rika konservativa, av judarna, av marknaden. Säkerligen är sanningshalten högst varierande i filmen, men det gör inte så mycket, då Anthony Hopkins gör skådespelarmässiga stordåd och historien benhårt fångar ens spända uppmärksamhet i över tre timmar. Ännu en Stone-klassiker. Med Joan Allen (Richards fru Pat), James Woods (Bob Haldeman), Paul Sorvino (en synnerligen knarrig Henry Kissinger), Bob Hoskins (J Edgar Hoover), Powers Boothe (Alexander Haig), Larry Hagman (Jack Mitchell), Mary Steenburgen (Nixons mor Hannah), Tom Bower (Nixons far Frank), David Hyde Pierce och Fyvush Finkel (politiska medarbetare) m.fl. Regi: Oliver Stone. ****(*)
Några dagar i maj (Milou en mai) (Frankrike-Italien 1990; 1h48') (Eng. titel: May Fools). Franska landsbygden 1968. Mme Vieuzac (Paulette Dubost), ägare till stort hus och marker, dör, och släkten samlas för att arvet ska kunna delas upp. Sonen Émile ("Milou") (Michel Piccoli) är väl den ende som verkligen sörjer, de andra bryr sig mest om arvet. Bland de närvarande märks Émiles dotter Camille (Miou-Miou) med man och barn (dottern Françoise och två tvillingsöner), den dödas son Georges (Michel Duchaussoy), som är London-korrespondent för Le Monde, Adèle (Martine Gautier), Claire (Dominique Blanc), Lily (Harriet Walter), Pierre-Alain (Renaud Danner) m.fl. Studentupproret pågår i Paris, och spontana strejker blossar upp överallt, vilket medför att begravningen måste uppskjutas. Radionyheterna står på för jämnan. När strömmen går får de förlita sig på rykten som berättar att revolutionen är ett faktum. De flyr ut i skogen och sover under bar himmel en natt innan de återvänder till huset. Smårolig (t.ex. långdansen kring den döda), välspelad, men i behov av lite högre tempo. Regi: Louis Malle. ***(*)
När katten är borta (Chacun cherche son chat) (Frankrike 1996; 1h36'). Småcharmig film om kanske 20- eller 25-åriga sminkösen Chloé (Garance Clavel), som delar lägenhet i Paris med en ungefär jämnårig homosexuell kille, Michel (Olivier Py). Chloé har tänkt åka på semester och behöver därför någon som kan ta hand om hennes katt Gris-gris. Efter en rad negativa besked, bl.a. hos la concièrge, som själv har katter, finner hon till slut en äldre kattälskande dam, Madame Renée (Renée Le Calm), som kan tänka sig att ta hand om katten. När Chloé kommer tillbaka från semestern har dock Gris-gris rymt. Chloé drar igång en stor letningsoperation och sätter, med hjälp från Michel och den av Mme Renée rekommenderade, något trögtänkte och specielle Djamel (Zinedine Soualem), upp en massa efterlyst-lappar i grannskapet. En mängd äldre kattälskande tanter i området engageras också genom Mme Renées försorg, men letandet förblir resultatlöst. Chloé är deppig förstås, men upptäcker långsamt under kattens bortovaro att det hon saknar mest inte är kattens sällskap, utan en pojkvän. Hon klär därför upp sig, på arbetskamraternas uppmaning, i syfte att skaffa sig lite sällskap. Erfarenheten av det försöket blir ganska negativ, men slutet blir gott i alla fall: Gris-gris hittas och Chloé blir förälskad på riktigt, i en granne som just ska flytta (Joel Brisse). Charmigt, som sagt, och man får riktig lust att åka till Paris. Med Pascal Chardin, Romain Duris (trummis), Jacqueline Jehanneuf (Mme Henriette), Danielle Hoisnard (Mme Verligodin), Denis Falgoux (Denis), Suzanne Plasson (Odile), Marcelle Dupuy (Pipelette), Marthe Fouquet (Mme Vilchenu), Aline Chantal (Mme Doubrowsky), Gisele Laquit (Gisele), Olympe Brugeille (Mme Brugeille) m.fl. Foto: Benoît Delhomme. Produktionsdesign: François Emmanuelli. Kostym: Pierre-Yves Gairaud. Klippning: Francine Sandberg. Manus och regi: Cédric Klapisch. ***(*)
När lammen tystnar (The Silence of the Lambs) (USA 1991; 1h58'). Jodie Foster spelar FBI-agenten Clarice Starling, som av sin chef, Jack Crawford (Scott Glenn) får i uppdrag att luska ut uppgifter ur den fängslade seriemördaren och kannibalen Hannibal "the Cannibal" Lecter (Anthony Hopkins). Polisen tror att han vet namn och signalement på en nu härjande seriemördare vars egenhet är att han flår sina offer. Lecter berättar lite i taget, hela tiden i utbyte mot att Clarice berättar om sin barndom. Långsamt kommer Clarice och hennes kollegor den eftersökta allt närmare. När FBI beväpnat till tänderna tänker gå in hos mördaren, visar det sig att man tagit fel, och det är istället Clarice som, när hon ska undersöka ett sidospår, kliver in i galningens hem. Spännande ibland, men lite överspänt (och enkelt) med så sjuka karaktärer. Anthony Hopkins är idealisk som den briljante psykopaten. Med Ted Levine (seriemördaren Jame Cumb, i massmedia kallad Buffalo Bill), Anthony Heald (Dr Chilton, anstaltschef där Lecter sitter) m.fl. Regi: Jonathan Demme. ***
Odysseus blick (To vlemma tou Odyssea) (Grekland 1995; 2h57') (Eng. titel: The Gaze of Odysseus el. Ulysses' Gaze). Harvey Keitel spelar A, en amerikansk regissör av grekisk härkomst, som återvänt till moderlandet i jakt på tre försvunna filmrullar tagna av bröderna Manakis i början av seklet. Han hänvisas till Albanien och därifrån till Skopje. Från Skopje får han ta tåget till Bukarest, och sen vidare till Svarta havs-staden Constantza, där A i filmens bästa scen får uppleva en nyårsfest från sin barndom. Letandet för honom vidare uppför Donau. På en pråm lastad med en enorm Lenin-staty som ska till Tyskland åker A till Belgrad, varifrån han hänvisas till Sarajevo. Han tar sig dit via floderna och får, under brinnande inbördeskrig, äntligen tag på personen som har filmrullarna, Levi (Erland Josephson), stadens filmarkivarie. Vackert men absurt och svårbegripligt. Långsamma kamerasvepningar. Märkligt slut. Med Maïa Morgenstern (rumänskan som följer med A på tåget), Thanassis Vengos (taxichaufför), Giorgos Michalakopoulos (journalist och vän till A) m.fl. Regi: Theo Angelopoulos. ***
Ombytta roller (Trading Places) (USA 1983; ?h??'). Louis Winthorpe (Dan Aykroyd) är en tråkig, korrekt påläggskalv i de strävsamma äldre bröderna Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer Dukes (Don Ameche) bolag, som mest tycks syssla med spekulationer på matråvarumarknaden. Billy Ray Valentine (Eddie Murphy) är å andra sidan en svart, fattig med pratglad tiggare. Bröderna Duke ingår ett vad med varandra. Randolph tror att uppväxten och miljön formar en människa, och att nästan vem som helst skulle kunna driva ett framgångsrikt företag om han bara blir upplärd ordentligt. Mortimer tror för sin del att generna är det viktiga. "Det sitter i blodet", säger han. För att avgöra vadet sparkar och smutskastar de Louis Winthorpe och ger hans jobb till just Billy Ray. Winthorpe går verkligen ner sig, han anklagas för narkotikalangning, och hans fru tar ut skilsmässa. Men han har tur att bli trodd och få sympati av en prostituerad, Ophelia (Jamie Lee Curtis, som i vanlig stil får tillfälle att visa sina behag). Billy Ray råkar avlyssna ett hemligt samtal mellan bröderna Duke, och förstår att han är utsatt för ett stort experiment. Han tar därför kontakt med Winthorpe för att iscensätta en hämnd. Det är klart att Ombytta roller både på papperet och i verkligheten är en rätt fånig film. Men bara det fåniga är roligt så är det acceptabelt. Och Ombytta roller är ganska rolig, på ett medvetet billigt men vinnande sätt. Det gäller inte minst de osannolika tågscenerna i slutet. Musik: Elmer Bernstein. Foto: Robert Paynter. Klippning: Malcolm Campbell. Design: Gene Rudolf. Dekor: George DeTitta Jr. Kostym: Deborah Nadoolman. Manus: Timothy Harris och Herschel Weingrod. Regi: John Landis. ***
Oskuldens tid (The Age of Innocence) (USA 1993; 2h19'). New York, 1870-talet. Juristen Newland Archer (Daniel Day-Lewis) tillhör en av stadens finaste och rikaste släkter, och han har tänkt gifta sig med May Welland (Winona Ryder) från en annan stor fin släkt. Deras förening ses fram emot med tillförsikt av stadens överklassgrädda och allt verkar perfekt arrangerat. En rysk grevinna som tidigare bott i Europa, Ellen Olenska (Michelle Pfeiffer), har slagit sig ned i staden i hopp om att kunna lämna sitt tidigare liv. Hon är fortfarande gift, men maken är kvar i Europa, en skandal som heter duga i New York-kretsarna, fastän Mme Olenska själv inte förstår hur känsligt ämnet är. Hon hinner bryta mot ett antal etikettsregler på kort tid, men mottar också beredvilligt beskydd, inte minst från Newland Archer, som har hunnit bli förtjust i henne. Frågan är nu om denna förtjusning kommer att stå i vägen för hans planerade äktenskap, som May Welland vänligt låtit skjuta på så att han ska kunna veta att det känns rätt. Oskuldens tid är en överdådig film som bjuder på en fantastisk prakt av kläder, färger och överklassmiljöer. Den är inte direkt tråkig, men det är svårt att uppbåda något större engagemang för karaktärernas öden. Med Richard E. Grant (Larry Lefferts), Alec McCowen (Sillerton Jackson), Geraldine Chaplin (Mrs Welland), Mary Beth Hurt (Regina Beaufort), Stuart Wilson (Julius Beaufort), Miriam Margolyes (Mrs Mingott), Sian Phillips (Mrs Archer), Carolyn Farina (Janey Archer), Michael Gough (Henry Van Der Luyden), Alexis Smith (Louisa Van Der Luyden), Kevin Sanders (greven), W.B. Brydon (Mr Urban Dagonet), Tracey Ellis (Gertrude Lefferts), Norman Lloyd (Mr. Letterblair), Jonathan Pryce (Monsieur Riviere), Patricia Dunnock (Mary Archer), Robert Sean Leonard (Ted Archer) m.fl. Manus av Jay Cocks och Martin Scorsese efter en roman av Edith Wharton. Foto: Michael Ballhaus. Musik: Elmer Bernstein. Produktionsdesign: Dante Ferretti. Kostym: Gabriella Pescucci (som fick en Oscar). Klippning: Thelma Schoonmaker. Regi: Martin Scorsese. ***
Otäcka odjur (Fierce Creatures) (England-USA 1997; 1h33'). Den odrägliga och ouppfostrade amerikanske finansmagnaten Rod McCain (Kevin Kline) köper, slaktar och säljer företag på löpande band. Plötsligt är han ägare till en engelsk djurpark. Minst 20% i vinst lyder ordern till nytillsatte chefen Rollo Lee (John Cleese) som genast, med erfarenheter från TV-branschen, bestämmer sig för att satsa på våldsamma djur - allt annat ska bort. Han får givetvis djurskötarna emot sig, med pratkvarnen och insektsskötaren Adrian "Bugsy" Malone (Michael Palin) i spetsen. Men det finns värre hot: Bystiga Willa Weston (Jamie Lee Curtis) och självupptagne Vince, som till McCain (spelas också av Kevin Kline) anländer för att driva på lönsamheten. Rollo hamnar på djurskötarnas sida, och dit går också Willa över, sedan hon etablerat kontakt med en gorillahanne. Lönsamheten ökar inte precis, vilket föranleder Rod McCain himself att avlägga besök. Efter en trög och avskräckande trist första halvtimme får den här filmen styrfart och lyckas förmedla några roliga slapstickskämt och scener med situationskomik. Det är inte så finessrikt, men ändå OK. Med tanke på hur Rod McCain framställs är det inte underligt att filmen gått dåligt i USA. Vidare kan man fråga sig om tre manusförfattare och två regissörer är ett vidare vinnande koncept. Manus: John Cleese, Ian Johnstone och William Goldman (ej nämnd). Musik: Jerry Goldsmith. Foto: Adrian Biddle och Ian Baker. Regi: Robert Young och Fred Schepisi. ***
Passagerare 57 (Passenger 57) (USA 1992; 1h24'). Charles Rane (Bruce Payne) är en engelsk, aristokratisk terrorist som i början av den här filmen grips i USA. Han ska utlämnas till Kalifornien där dödsstraff eventuellt väntar. Rane sätts tillsammans med några FBI-män på ett reguljärt flyg mot LA. Rane har flera medhjälpare på planet, och de befriar Rane och kapar planet. Filmens hjälte, en svart f.d. flygsäkerhetschef, John Cutter (Wesley Snipes), råkar vara med på planet, och han förskansar sig i planets lastutrymme och tvingar ner det genom att slita av en bränsleslang. Så lätt ger sig dock inte Charles Rane; trots att han grips måste poliserna släppa honom ombord på det ännu kapade planet igen inför hotet om avrättning av passagerare. Cutter får ta sig ombord igen och lyckas ensam oskadliggöra alla skurkar. En hyfsat trovärdig och spännande grundstory förstörs totalt av några logiska brister och, framför allt, genomvärdelöst våld. Vi får bevittna slagsmål där inte en droppe blod syns ens efter femton sparkar mot ansiktet. John Cutter är passagerare nummer 57 vid en flygvärdinnas genomräkning. Regi: Kevin Hooks. **
Pensionat Oskar (Sverige 1995; 1h48') (Eng. titel: Like It Never Was Before). Ordentlige, alldaglige Rune Runeberg ("som poeten, nej vi är inte släkt") (Loa Falkman) har jobbat i tio år på ett företag men precis blivit förbisedd för en chefspost som istället gått till en yngre förmåga. Frun Gunnel (Stina Ekblad) har just fått jobb på institutet för samhällsforskning, och det tar hon, trots att Rune trodde att de kommit överens om motsatsen. Grälen får de emellertid vänta lite med; nu ska de ta med barnen Lotta (Maria Simonsson), Kalle (Linus Gardell) och Viktor (Kalle Eriksson) på långsemester på Pensionat Oskar. Semestern blir inte riktigt såsom de tänkt sig. Rune förtrollas av, och förälskar sig i den mystiske, tjugofem år yngre pensionatshjälpredan Petrus (Simon Norrthon), barnen bråkar friskt, Lotta blir kär i en jämnårig pojke som hon ihärdigt spelar minigolf med, en konstig man i morgonrock (Ingvar Hirdwall) fäller både rasistiska och snuskiga (fast roliga) kommentarer kring sig. Familjescenerna med de bråkande barnen, den förälskade äldsta dottern, de grälande föräldrarna, den bastusnickrande fadern, vin och räkor-middagarna osv. är synnerligen träffande och ibland riktigt roliga. Av skådespelarna imponerar framför allt Loa Falkman. Kärlekstemat med fadern och Petrus är mindre givande. Jag förstår så mycket som att Petrus förlöser Rune Runebergs innersta tankar, men jag finner ändå mig själv med en del frågetecken kring dessa scener i slutet av filmen. Manus: Jonas Gardell. Foto: Kjell Lagerroos. Musik: Johan Söderqvist. Med Philip Zandén (pensionatsföreståndaren), Sif Ruud och Ghita Nørby (de två äldre, smått lesbiska pensionatsgästerna Evelyn och Hjördis), Ulla Skoog och Per Sandberg (strandtennisspelande par), Jesper Salén (Lotta Runebergs semesterkärlek), Bengt Blomgren (Runes chef) m.fl. Regi: Susanne Bier. ***(*)
Peter's Friends (England 1992; 1h40'). Överklassungkarlen Peter (Stephen Fry) bor på ett stort gods och har beslutat sig för att bjuda in sina gamla varietékamrater från studenttiden till nyårsfest. Där kommer Roger (Hugh Laurie) och Mary (Imelda Staunton), som var tillsammans redan på den tiden. De har fått tvillingar, men den ena har dött. Mary är hysteriskt rädd för att något ska hända det återstående barnet, och hon ringer barnvakten en gång i timmen. Sarah (Alphonsia Emmanuel), något mörkhyad, har gjort sig känd för att byta män ofta. Nu kommer hon i sällskap med den vulgäre Brian (Tony Slattery). Andrew (Kenneth Branagh) kommer med sin kalorihysteriska fru, TV-stjärnan Carol (Rita Rudner). Maggie (Emma Thompson) kommer ensam, men på desperat jakt efter lämplig man. En mysig, charmig, smårolig film, komedi och kammardrama på samma gång. Filmen står på gränsen till ett högre betyg. Intrigen och personerna är lite för lika de i Människor emellan för att det bara ska vara slump (i båda filmerna finns t.ex. en TV-seriestjärna, en kvinna på jakt efter befruktare och en äta mat mitt i natten-scen). Med Phyllida Law (hushållerskan Vera), Alex Lowe (Paul) m.fl. Manus: Rita Rudner och Martin Bergman). Regi: Kenneth Branagh. ***(*)
Petulia (USA 1968; 1h45'). Huvudpersonen i denna film heter Petulia Danner (Julie Christie), en originell dam, som trots att hon är gift med David Danner (Richard Chemberlain) utan att märkbart vantrivas (eller kanske just därför) har bestämt sig för att vara otrogen med en just frånskild läkare, Archie Bollen (George C. Scott), som hon just mött på en fest. Archie låter henne uppvakta, besöka honom på de mest underliga tider och med konstiga attribut (bl.a. en amerikansk bastuba), men är egentligen inte intresserad. Så förflyter hela filmen med möten mellan Petulia och Archie, David och Petulia gör bilutflykt och får efterhängsen mexikansk pojke på halsen, Archie får besök av f.d. frun Polo (Shirley Knight), Archie umgår med sina söner en dag och sedan ytterligare en helg. Personerna i Petulia är onekligen originella, och därför verkar filmen lovande efter tio minuter. Men tyvärr kan intresset inte upprätthållas, för filmen tar inte vägen någonstans, och då räcker inte karaktärernas konstiga uppträden för att Petulia ska vara sevärd hela vägen ut. Ingen skugga faller dock på skådespelarinsatserna som sådana - det är manuset som stagnerar. Med Arthur Hill (Barney), Pippa Scott (May), Kathleen Widdoes (Wilma), Roger Bowen (Warren) m.fl. Manus av Barbara Turner och Lawrence B. Marcus efter roman av John Haase. Foto: Nicolas Roeg. Musik: John Barry. Produktionsdesign: Tony Walton. Kostym: Arlette Nastat och Tony Walton. Klippning: Antony Gibbs. Regi: Richard Lester. ***
Picassos äventyr (Sverige 1978; 1h55') (Eng. titel: The Adventures of Picasso). En absurd komedi med påhittad biografi över Pablo Picasso (fast det finns saker som är sanna också). Efter väl genomgången skolgång vid akademin i Madrid söker Pablo (Gösta Ekman) lyckan i Paris. Hans far Don José (Hans Alfredson) söker upp honom i hans kalla kyffe sedan modern Doña Maria (Margaretha Krook) dött. Don José lyckas få Gertrude Stein (Bernard Cribbins) och hennes följeslagerska Alice B. Toklas (Wilfred Brambell) intresserade av en Picasso-tavla, och vips så är Pablo i hetluften. Han målar tavlor och gör dekor till Djagilevs (Yngve Gamlin) ryska balett, som dansar till musik av Erik Satie (Lars-Åke von Vultée). Efter skandalpremiären flyr Picasso tillbaka till Paris, där han förförs av den finska sångerskan Sirkka (Lena Nyman), som dock bara kan en sång. Efter 1:a världskriget lämnar Pablo landet för att åka till USA, där det råder konstförbud. Polisen tar Pablo och sätter honom i elektriska stolen, som dock är trasig. Tillbaka i Paris. Tyskarna intar staden 1940 och Don José gör karriär i SS. Efter kriget flyttar Pablo till Rivieran. Don José finner honom där. Han har gift om sig med den odrägliga svensk-amerikanskan Ingrid Svensson-Guggenheim (Birgitta Andersson). Picassos konst blir storindustri. De korthuggna klichéfraserna ("caramba", "madre mia", "izvestija" etc.) är roliga ganska länge, men kanske inte hela filmen igenom. Den roligaste scenen tycker jag är när Pablo i början av filmen räddar den sköna mön Dolores (Lena Olin) från stråtrövare. Alla gatuscener spelas in på samma gata (i Tomelilla) oavsett vilken världsmetropol det ska föreställa. Första halvan av filmen är klart roligare än andra. Manus: Hans Alfredson och Tage Danielsson. Med Hatte Furuhagen (konstprofessor vid akademin), Toivo Pawlo (berättaren Elsa Beskow), Elisabeth Söderström (servitrisen Mimi, som blir kall om händerna av att servera champagne, vilket föranleder Pablo att brista ut i operasång), Gösta Winbergh (Picassos röst i Puccini-duetten), Magnus Härenstam (Hitler), Sune Mangs (Churchill), Per Oscarsson (Guillaume Apollinaire), Lennart Nyman (Henri Rousseau), Gunnar Svensson (pianist), Hjördis Petterson (Dolores som gammal) m.fl. Regi: Tage Danielsson. ***(*)
Plutonen (Platoon) (USA 1986; 2h). Chris Taylor (Charlie Sheen) tycker inte att bara de fattiga ska slåss för USA:s räkning. Han tar paus i sina collegestudier och tar värvning i armén för att skickas till Vietnam. Hans pluton hamnar nära den kambodjanska gränsen. Soldatlivet blir tuffare än Taylor räknat med, och han längtar snart hem. Ett år har han dock skrivit på att han ska stanna. I plutonen finns både hårdingar, som den ärrade Sgt Barnes (Tom Berenger), och förnuftiga, som Sgt Elias (Willem Dafoe). Plutonen leds av mjukisen Lt Wolfe (Mark Moses). Diverse otrevliga uppdrag utföres. En natt smyger sig fienden på dem men avslöjas av minor. Skottlossning utbryter och en amerikan dödas. Taylor beskylls för att ha somnat på sitt vaktpass fastän felet är svarte Juniors (Reggie Johnson). Plutonen finner ett bunkerkomplex där fienden precis varit. Minor dödar två. Några av soldaterna är på väg att löpa amok, däribland Bunny (Kevin Dillon), sedan de hittat en by där fienden gömmer vapen, men Elias hinner gripa in i tid. Taylor räddar en vietnamesiska från att bli våldtagen av soldaterna. Motsättningen mellan Barnes och Elias skärps efterhand, och Barnes skjuter Elias och påstår att han träffats av fienden. Taylor ser dock Elias kravla omkring från en helikopter och förstår vad som har hänt. Han försöker få med sig några på en hämnd, men Barnes hör dem och sätter stopp för alla sådana planer. I filmens magnifika slutscen hamnar de överlevande i plutonen i närstrid med dödsföraktande vietnameser. Få reser sig efter den maxade eldstriden där samtliga tycks löpa amok och amerikanerna fäller flygbomber över alla stridande, amerikaner och vietnameser. Mycket spännande och engagerande. Barbers berömda och vackra adagio är musikaliskt ledmotiv i filmen. Med Keith David (King, svart), Forest Whitaker (Big Harold, svart), John C. McGinley (Sgt O'Neill), Francesco Quinn (Rhah), Corey Glover (Francis), Johnny Depp (Lerner, som talar vietnamesiska), Chris Pedersen (Crawford), Dale Dye (Capt. Harris) m.fl. Regi: Oliver Stone. ****
Polismördaren (Sverige-Tyskland 1994; 1h38') (TV-film). Unge fotbollssupportern Kasper (Johan Widerberg) råkar bli frånåkt av sin buss vid ett rastställe. Han träffar på en tjej, Kia (Anica Dobra) (dubbad av Tova Magnusson-Norling), och de leker i natten på ett öde nöjesfält nära Moby, innan de stjäl en bil på området och far vidare. Samma natt stryps en kvinna, Sigbrit Mård (Anne-Li Norberg), på nöjesfältet. Hennes granne, Gunnar Danielsson (Helmut Zierl) (dubbad), misstänks, eftersom han strypt sin fru tio år tidigare. Danielsson vägrar att tala med den lokale polisen Herrgott Nöjd (Tomas Norström), utan propsar på att Martin Beck (Gösta Ekman) ska tillkallas från rikskriminalen. På så vis kommer Beck, Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) och Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) att kopplas till fallet. Kollberg undersöker vittnesmålet från en ung bilmekaniker som bedrev älskog i nöjesparken den aktuella natten, och upptäcker att ingen gjort något åt de två ynglingar som mekanikern påstår sig ha sett. Ynglingarna kan vara mördarna och måste efterlysas. Samtidigt får Larsson reda på av obducenten (Christer Söderlund) att strypningen inte föregåtts av sex och att kvinnan förmodligen frivilligt tagit av sig kläderna, fakta som tyder på en mördare som kvinnan kände. Brev som hon efterlämnat talar om en hemlig älskare, Kaj. Länspolismästare Stig-Åke Malm (Jonas Falk) är förstås mest förtjust i ynglingteorin, med ett par desperata mördare på fri fot. Kaspers och Kias stulna bil råkar fastna i en hastighetskontroll. Kia drar vapen. Hon dödas i skottväxlingen med polisen. Även en polisman stryker med. Kasper lyckas fly. Malm är eld och lågor över händelsen; den återstående polismördaren måste fångas till varje pris. Martin Beck tar reda på att polisen inte dödades av någon kula, utan genom att halka och slå nacken i en vass klippa. Men Malms hetsjakt går inte att stoppa. Upplösning på ett grustag. Precis som i alla andra filmer i denna svensk-tyska filmsvit, spelas några karaktärer av tyska skådespelare som dubbats till svenska. I den här filmen är dubbningen klart sämst och mest irriterande i serien. Vem som är mördaren står inte alls klart lika tidigt i Polismördaren som i många andra av filmerna, men vägen dit är ungefär lika upphetsande. Det vill säga inte så upphetsande. Manus av Rainer Berg och Beate Langmaack efter en roman av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Foto: Wolfgang Dickman. Klippning: Hélène Berlin. Musik: Stefan Nilsson. Med Heinz Hoenig (kapten Mård), Stig Engström (Carl-Ivar "Kaj" Sundström), Fredrik Hammar (hockeytränare), Matti Boustedt (Kaspers storebror Rick), Agneta Ekmanner (Greta Hjelm), Johan H:son Kjellgren (Mohlin), Pia Green (Cecilia Sundström) m.fl. Regi: Peter Keglevic. **
Polis polis potatismos (Sverige-Tyskland 1993; ca 1h30') (TV-film). Direktör Viktor Palmgren (Claes Sylwander), med företag bl.a. i läkemedelsbranschen, skjuts ihjäl på restaurant Savoy i Malmö. Per Månsson (Ingvar Andersson) kommer ingenstans med fallet, och får efter ett antal dagar hjälp av Rikskriminalen i form av kommissarie Martin Beck (Gösta Ekman). Mer eller mindre inkopplade på fallet är också Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) och Benny Skacke (Niklas Hjulström). Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) sitter i Stockholm vid behov. Man har i stort sett inget att gå på. Vittnesuppgifterna är skrala; den person som verkar ha sett förloppet bäst är en alkoholiserad korrekturläsare, Edvardsson (Pontus Gustafson). Palmgrens middagssällskap under den olyckliga kvällen, ett antal direktörer, affärskontakter, fruar och älskarinnor, är väl inte precis samarbetsvilliga, men kan inte misstänkas för något, och polisen kan ingenting göra när direktörerna Jürgen Hoffman (Arthur Brauss) och Hampus Broberg (Reine Brynolfsson) samt änkefrun Palmgren (Görel Crona) hastigt och lustigt försvinner utomlands. Kriminalteknikern Greta Hjelm (Agneta Ekmanner) analyserar mordkulan och kan berätta att mordvapnet är en Armimius-pistol, en sportpistol. Skacke samlar in alla Arminius-pistoler i privat ägo i Malmö-området. Alla utom en, för ägaren, en ung man vid namn Erik Svensson, ligger i koma efter att ha smittats av transfusionsblod. Fadern Bertil Svensson (Tommy Johnson), vakar vid hans sida. Det visar sig vara detta vapen som bär lösningen på mordgåtan. Lite tidigare har Karl Kristiansson (P. G. Hylén) och Kurt Kvant (Birger Österberg) vid Solna-polisen klantat bort en chans att gripa mördaren vid Bromma flygplats, eftersom de stannat för att skälla ut en far vars lille son ropat "polis, polis, potatismos" till dem. Ganska seg film. Foto: Tony Forsberg. Musik: Stefan Nilsson. Manus: Pelle Berglund och Jonas Cornell efter romanen "Polis, polis, potatismos" (1970) av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Regi: Pelle Berglund. **
Polisskolan (Police Academy) (USA 1984; 1h35'). Den nya borgmästarinnan bestämmer att alla intagningsprov och krav ska slopas för antagningen till polisskolan, som givetvis genast fylls med lycksökare och drömmare, de flesta utan någon som helst fallenhet för yrket. Där finns den långe, starke negern Hightower (Bubba Smith), f.d. blomsterhandlare, osmidige och blyge Leslie Barbara (Donovan Scott), tjejtjusaren och latinosen George Martin (Andrew Rubin), den svarta röstsvaga kvinnan Hooks (Marion Ramsey), svarte Jones (Michael Winslow), specialist på att imitera olika ljud, skjutgalne Tackleberry (David Graf), tuffingarna Copeland (Scott Thomson) och Blankes (Brant van Hoffman) m.fl. Mahoney (Steve Guttenberg) har hamnat på polisskolan enbart för att slippa fängelsestraff, men går snabbt in för att försöka bli relegerad. Kommissarie Harris (G. W. Bailey), som tillsammans med Callahan (Leslie Easterbrook) ska försöka utbilda rekryterna, är förtvivlad och söker hjälp hos Copeland och Blankes för att pressa de allra olämpligaste att hoppa av. Rektorn, kommendant Lassard (George Gaynes), lever mest i sin egna lilla värld. Efter en tids träning kommenderas så eleverna ut för att stävja ett upplopp. Polisskolan är en mycket dålig film med generellt sett urfånig historia och riktig bottenhumor. Det finns emellertid något enstaka roligt skämt, och det vilar ingen kalkonaura över filmen såsom det gör över uppföljarna. Det är en normalt dålig amerikansk actionkomedi, helt enkelt. Karaktäristiskt småfånig marschmusik av Robert Folk. Regi: Hugh Wilson. **
Polisskolan 2 - första uppdraget (Police Academy 2: Their First Assignment) (USA 1985; 1h27'). Peter Lassard (Howard Hesseman) är chef för stadens poliskårs 16:e vaktdistrikt, vars brottsstatistik ser dålig ut detta år. Lassard får en tidsfrist att förbättra siffrorna, och hans första drag blir att ringa sin bror Eric Lassard (George Gaynes), som är chef för stadens polisskola, för att stärka distriktets resurser med några rekryter. Dessa rekryter är naturligtvis desamma som i förra filmen: skämtaren Carey Mahoney (Steve Guttenberg), jätten Hightower (Bubba Smith), tuffing-wannabe Tackleberry (David Graf), ljudtönten Jones (Michael Winslow), falsettkvinnan Hooks (Marion Ramsey) m.fl. Bland poliserna märks bl.a. söta Kirkland (Colleen Camp), som Tackleberry blir kär i. Vad polisen måste ta itu med är det hemska ungdomsgäng som drar genom stadsdelen och förstör allt i sin väg. Om Peter Lassard misslyckas får han sparken, och Lieutenant Mauser (Art Metrano) kommer då att bli upphöjd till ny kommissarie. Mauser gör därför sitt bästa för att sabotera projektet, men med rekryternas (oftast ofrivilliga) hjälp går allt förstår vägen till slut. Som väntat är Polisskolan 2 en riktigt dålig film: Skådespelarna är medelmåttiga, manuset hafsigt och i det närmaste humorbefriat. Men gängledaren Zed (Bob Goldthwait) är faktiskt lite kul, och det är helt och hållet hans förtjänst att den här filmen inte får allra lägsta betyg. Med Bruce Mahler (Doug Fackler), Julie Brown (Chloe), Peter Van Norden (Vinnie Schtulman) m.fl. Manus (ju fler kockar desto sämre soppa): Barry W. Blaustein, Neal Israel, Pat Proft och David Sheffield. Foto: James Crabe. Musik: Robert Folk. Produktionsdesign: Trevor Williams. Kostym: Bernie Pollack. Klippning: Bob Wyman. Regi: Jerry Paris. *(*)
Polisskolan 7 - Uppdrag Moskva (Police Academy: Mission to Moscow) (USA 1994; 1h23'). Ryska polisen har problem med den inhemska maffian och slår därför en signal till polisskolan (hur dum får man bli?) för kvalificerad hjälp att gripa ledaren Konstantin Konali (Ron Perlman), som umgås med världsherraväldesplaner. Kommendant Lassard (George Gaynes) har knappt satt sin fot på europeisk mark förrän han av misstag hamnar i en traditionell rysk-ortodox begravning, vars efterspel han sedan dras med i resten av filmen; kadetten Kyle Connors (Charlie Schlaffer) är höjdrädd och ska egentligen sparkas från skolan, men knappar in sitt namn i listan över dem som ska åka till Moskva, och kan därför erbjudas tillfälle att utveckla sin fobi på rysk jord, bl.a. på en cirkusföreställning; Sgt Larvell Jones (Michael Winslow, svart) stör både sin omgivning och biopubliken med sina fåniga ljud. Någon som vill veta mer? Absolut ingenting är bra i den här filmen (med undantag för några sekunder ur Tjajkovskijs "Svansjön"). Historien är osammanhängande och totalt ointressant, skådespeleriet är på lokalrevynivå, musiken (Robert Folk) består mest av amerikanska klichémarschklanger, humorn - vad ska jag säga? Polisskolan 7 är kort sagt ett brott mot mänskligheten. Med David Graf (Sgt Tackleberry), Leslie Easterbrook (Capt Callahan), G. W. Bailey (övervakningschefen Capt Harris), Christopher Lee (ryske kommendant Rakov), Clair Forlani (tolken Katarina ("Katja") Sergejevna) m.fl. Regi: Alan Metter. *
Postiljonen (Il Postino) (Italien 1995; 1h45') (Eng. titel: The Postman). Mario Ruoppolo (Massimo Troisi) är en sluddrande fiskarson som lever ett enkelt och fattigt liv på en ö utanför Italiens kust. En dag flyttar poeten Pablo Neruda (Philippe Noiret) dit, eftersom han såsom kommunist inte är önskad i sitt hemland Chile. Mario får anställning på öns postkontor, eftersom poeten får massvis med post - mest från kvinnor, konstaterar Mario. Långsamt lär poet och brevbärare känna varandra, och tack vare Nerudas poesi lyckas Mario erövra öns vackraste flicka Beatrice (Maria Grazia Cucinotta), trots dennes moders misstro. Men säg den lycka som varar för evigt. En dag upphävs arresteringsordern på Neruda, och han återvänder hem. Mario får erfara att det kanske var mest han som uppskattade vänskapen med poeten, för denne låter inte höra av sig förrän många år senare, då Mario sedan länge skjutits till döds av polisen i en kommunistisk demonstration. Filmen har atmosfär och värme, men jag är ändå lite besviken. Historien är väl okomplicerad och förutsägbar och filmen stannar vid att bara vara ett på ytan vackert konstverk. Massimo Troisi avled strax efter inspelningen. Regi: Michael Radford. ***(*)
Priest (England 1994; 1h45'). Greg (Linus Roache) är ny, renlärig katolsk präst i en av Liverpools fattigaste församlingar. Han kommer i konflikt med den äldre, socialt engagerade prästen Matthew (Tom Wilkinson) om vilka krav kyrkan kan ställa på sina medlemmar. Huvudproblemet är dock att Greg är homosexuell, vilket förstås orsakar skandal när det kommer i dagen (detta efter att han först tre gånger förnekat sin älskade). Greg och Matthew får åka till en av katolska kyrkan ägd gård (med latintalande föreståndare) där Greg ska komma på bättre tankar, men Matthew övertalar honom att försöka komma tillbaka i församlingen. Som en parallellhistoria går att Greg genom bikt får veta att en genomrutten far i församlingen förgriper sig på sin dotter. Genomintressant, men något stereotypa, odynamiska karaktärer. Manus: Jimmy McGovern. Regi: Antonia Bird. ****
Pulp Fiction (USA 1994; 2h34'). I centrum i denna person- och händelserika film står yrkesmördarna Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L. Jackson). De åker runt, pratar om ditt och datt och utför uppdrag. De lyder under Marsellus Wallace (Ving Rhames), en stor, ful, flintskallig svart man, som skaffat sig en vit, betydligt mer attraktiv, kvinna, Mia Wallace (Uma Thurman). Marsellus Wallace betalar boxaren Butch Coolidge (Bruce Willis) för att han ska lägga sig i en match. Det gör han emellertid inte, och Butch får fly hals över huvud undan Marsellus' hämnd. Höjdarscener i urval: Vincent har fått äran att underhålla Mia en kväll och de går på restaurant och dansar. Kvällen håller på och sluta i katastrof, då Mia råkar sniffa heroin (?) och tuppar av. Vincent råkar skjuta en ung svart kille genom huvudet i baksätet på sin och Jules' bil och de tvingas ta kontakt med "fixaren" Winston Wolf (Harvey Keitel). Butch jagas av Marsellus och båda blir tillfångatagna av en sadistisk bög till butiksägare vid namn Maynard (Duane Whitaker). Historien som helhet är svårberättad, eftersom så många trådar löper genom den. Filmen är fylld med mycket sjuk och osmaklig humor som definitivt inte tilltalar alla. Filmens hela stil, humorn, nonsensdialogen, våldsbehandlingen, de kronologiska kasten - allt har bildat skola och har givit Pulp Fiction en välförtjänt plats i filmhistorien. Med Eric Stoltz (Lance, knarkförsäljare och innehavare av adrenalin), Maria de Medeiros (Fabienne, Butchs franska älskade) m.fl. Tarantino själv har en biroll i Jimmie, Marsellus' brorson. Manus och regi: Quentin Tarantino. ****(*)
Pusher (Danmark 1996; 1h45'). Denna fräscha, spännande film av debuterande Refn handlar om en vecka i langaren Franks (Kim Bodnia) liv. Han roar sig som ett riktigt fyllesvin med kompisen Tonny (Mads Mikkelsen), snackar skit, deponerar knark hos champagneflickan Vic (Laura Drasbæk) m.m. En svensk dyker upp och är villig att betala bra för 200 gram kokain till Malmö-marknaden. Frank går till den jugoslaviske knarkhandlaren Milo (Zlatko Buric) och köper 200 gram på krita, med planen att lägga beslag på den ganska rejäla mellanskillnaden. Då kommer han att kunna betala av en skuld på 50000 till Milo. Men polisen dyker upp under köpet, och Frank flyr hals över huvud men blir upphunnen i en damm där han spritt de 200 grammen. Efter ett dygn hos polisen släpps Frank, då med kunskapen att Tonny lämnat ett vittnesmål mot honom. Frank söker upp Tonny och misshandlar honom svårt. Men nu är Frank själv i stora problem. Skulden till Milo har vuxit med kostnaden för de 200 grammen, och Milo vill inte vänta alltför länge. Frank får bråttom att driva in egna skulder, till en början med hjälp från Milos underhuggare Radovan (NN), men efter ett tag istället under hot från honom. Slutet är abrupt men bra, tycker jag, för det sätter åskådarens fantasi i rörelse utan att man känner sig blåst på konfekten. Några scener när Frank åker bil och snackar skit med Tonny påminner mycket om Pulp Fiction. Regissören Refn har uppgivit Martin Scorsese som sin största inspirationskälla, men den film som Pusher är mest omedelbart lik är givetvis Trainspotting. Båda filmerna handlar på ett delvis komiskt sätt om langare och knarkare och ingen av dem är uppenbart moraliserande. Jag tycker att Pusher är den äckligare av de två, och om möjligt känns den ännu mer autentisk och upprörande än den ganska absurt roliga Trainspotting. Regi: Nicolas Winding Refn. ****
På drift mot Idaho (My Own Private Idaho) (USA 1991; 1h42'). Den trygge Scott (Keanu Reeves) och den narkoleptiske och instabile Mike (River Phoenix) försörjer sig som prostituerade i nordvästra USA, och träffar på många underliga människor. De håller till med ett gäng de har mycket kul med, lett av den åldrige Bob (William Richert), Scotts ställföreträdande far. Scott och Mike reser till Italien för att söka efter Mikes försvunna mor, som Mike ofta har drömsyner av. De finner henne inte, men Scott finner en italienska, som han tar till USA. Mike har varit förälskad i Scott, och de glider nu ifrån varandra. Huvudorsaken till detta är dock att Scott egentligen är borgmästarson och plötsligt med hjälp av ett arv kan ta många steg upp på samhällsstegen, dit där han hör hemma. Filmen genomsyras av en speciell stämning, visualiserad bl.a. med bilder av en vindpinad, tom slätt där molnen drar förbi i mångdubbel hastighet. Några repliker anspelar på Shakespeare. Regi: Gus Van Sant. ***(*)
Påtaglig fara (Clear and Present Danger) (USA 1994; 2h21'). Jack Ryan (Harrison Ford) utnämns till ny CIA-chef och upptäcker att presidenten i hemlighet givit CIA i uppdrag att oskadliggöra en knarkkartelledare i Colombia. XX. Riktigt spännande. Med Willem Dafoe, Anne Archer, James Earl Jones, Donald Muffat, Joaquim de Almeida m.fl. Regi: Phillip Noyce. ****
På tal om Afrodite (Mighty Aphrodite) (USA 1995; 1h33'). Lenny Weinrib (Woody Allen) är sportjournalist och gift med konstnären Amanda (Helena Bonham Carter). De har inga barn, men Amanda driver igenom att de ska adoptera ett. Det blir sonen Max (Jimmy McQuaid), vars intelligens får Lenny att börja fundera över vem som egentligen är sonens biologiska mor. Han finner henne till slut, en tämligen dum prostituerad (Mira Sorvino - Oscarsbelönad). Nu vill Lenny snabbt ordna en man åt henne och få henne att lämna sitt promiskuösa leverne utifall sonen en dag frågar vem som egentligen är hans mor... Parallellt skeende: Amanda låter sig förföras av branschkollega. Småtrevlig film, med några komiska fullträffar, men Woody Allen kan egentligen betydligt bättre. Jag skönjer en större andel publiktillvända skämt på bekostnad av de intellektuella jämfört med mästerverk som Annie Hall och Manhattan. En grekisk kör under ledning av en körledare (F. Murray Abraham) kommenterar med jämna mellanrum detta som det så småningom visar sig ganska grekiska drama, men så värst mycket roligare blir det inte för det. Manus och regi: Woody Allen. ***(*)
Pärmbäraren (Il portaborse/Le porteur de serviette) (Frankrike-Italien 1991; 1h35') (Eng. titel: The Yes Man). Luciano Sandulli (Silvio Orlando) är en gymnasielärare i italiensk och utländsk litteratur och bor i en fallfärdig herrgård. Han drygar ut sina inkomster med krönikor i dagstidningar och upptäcks av industriminister Cesare Boteros (Nanni Moretti) män som den perfekte talskrivaren. Han tar jobbet hos ministern, trots att hans elever snart ska upp i studentskrivningarna, och han får ett intensivt, men bättre avlönat jobb. Botero är lite i blåsväder för sitt förslag om utförsäljning av en rad statliga kemiföretag, och får svara på raka frågor från den fruktade TV-journalisten Francesco Sanna (Giulio Brogi). Ett nyval närmar sig, och i den bräckliga koalitionsregeringen är Botero och finansministern inte precis såta vänner. Luciano gör så gått han kan, men har sitt hjärta i poesin. Den politiska verkligheten, med mygel och fiffel, tjänster och gentjänster, tär på honom. Snackig, snabb, småintressant film med udden (om än inte speciellt vass) riktad mot korrupta politiker. Känns inte så angelägen för en svensk betraktare, men ganska underhållande i alla fall. Med Guido Alberti (Carlo Sperati), Lucio Allocca (Remo Gola), Dario Cantarelli (Carissimi), Renato Carpentieri (Sartorio), Silvia Cohen (Boteros fru), Angela Finocchiaro (Irene), Graziano Giusti (Sebastiano Tramonti), Antonio Petrocelli (Polline), Anne Roussel (Boteros söta anställda Juliette, fransyska), Gianna Paola Scaffidi (Adriana) m.fl. Manus: Daniele Luchetti, Sandro Petraglia och Stefano Rulli. Foto: Alessandro Pesci. Musik: Dario Lucantoni. Produktionsdesign: Giancarlo Basili och Leonardo Scarpa. Kostym: Maria Rita Barbera. Klippning: Mirco Garrone. Regi: Daniele Luchetti. ***