Filmer Q - T

Quiz Show (USA 1994; 2h13'). USA ca 1960. I det omåttligt populära TV-frågeprogrammet "Twenty-One" ("Tjugoett") under programledaren Jack Barry (Christopher McDonald) går stormästaren Herbie Stempel (John Turturro) från klarhet till klarhet och vinner omåttligt mycket pengar med den tidens mått mätt. Tittarsiffrorna är höga, men de har slutat stiga, och de programansvariga, med huvudsponsorn i ryggen, anser att Stempel måste bort. Visserligen förkroppsligar han nästan den amerikanska drömmen, att vem som helst kan nå hur långt som helst. Men han är inte speciellt TV-mässig: ful, med en saknad framtand och stora svarta glasögon. Dessutom är han jude. En ung, blond litteraturlektor, Charles Van Doren (Ralph Fiennes), son till en berömd professor Van Doren (Paul Scofield), anmäler intresse för att delta i ett annat av NBC:s lekprogram, men övertalas att ställa upp som Stempels utmanare. Han skulle vara perfekt som ny stormästare: Snygg, leende, blixtrande intelligent, med kända föräldrar. Först försöker programansvarige Dan Enright (David Paymer) locka Van Doren till en säker seger genom att erbjuda honom svaren i förväg, men när Van Doren inte vill gå med på detta utlovas han en rättvis kamp mot Stempel. I programmet får Van Doren ändå frågor som han redan visat för Enright att han kan besvara, samtidigt som Stempel övertalats att svara fel på en fråga han egentligen kunde. Van Doren blir ny stormästare, och eftersom pengarna lockar honom låter han fusket fortsätta: Inför varje program får han reda på svaren till de frågor som ska komma. Men Stempel är inte nöjd. Visserligen fick han också svaren i förväg inför varje program, men nu går han ut med den uppgiften offentligt. Misstänkliggöranden av stempel och dementier av uppgiften haglar från NBC, och en utredning om frågan läggs ned snabbt. Lite väl snabbt, tycker lagtillsynstjänstemannen Richard "Dick" Goodwin (Rob Morrow), som börjar gräva i fallet. Till slut blir det rättegång, men filmen slutar i pessimism: Ingen hög chef fälls trots att de egentligen kände till vad som försiggick; de som får bära hundhuvudet förklarar sig med att de "bara ger vad folk vill ha". Quiz Show är en viktig film för alla som är det minsta intresserade av mediernas makt. Dessutom är den spännande och välspelad. Med Hank Azaria (Albert Freeman), Johann Carlo (Toby Stempel), Elizabeth Wilson (Dorothy Van Doren), Allan Rich (NBC-chefen Robert Kintner), Mira Sorvino (Sandra Goodwin), Barry Levinson (Dave Barroway), Martin Scorsese (sponsor), Ethan Hawke (pytteroll) m.fl. Manus: Paul Attanasio efter boken "Remembering America: A Voice From The Sixties" av verklighetens Richard N. Goodwin. Musik: Mark Isham. Foto: Michael Ballhaus. Klippning: Stu Linder. Produktionsdesign: Jon Hutman. Art Direction: Tim Galvin. Dekor: Samara Schaffer. Kostym: Kathy O'Rear. Regi: Robert Redford. ****

Radio Days (USA 1987; 1h25'). En episodfilm om Woody Allen som ung (NN) och med Woody Allen själv som sammanhållande berättare. Den röda tråden är att alla ständigt lyssnar på radio. Härlig 40-talsmusik. Episodformen gör dock filmen ostrukturerad. Skämten är inte så många och inte så kul som Allens bästa. Man är ganska road när man tittar, men efteråt minns man inte mycket. Filmad i färg och svart-vitt. Med Mia Farrow, Seth Green, Julie Kavner, Josh Moster, Dianne Wiest, Diane Keaton, Danny Aiello m.fl. Manus och regi: Woody Allen. ***(*)

Ragtime (USA 1981; 2h35'). En film som till en början drar i många historietrådar (bl.a. om en fattig immigrant som säljer skuggbilder), men som efter ett tag tar en olycklig vändning genom att enbart inrikta sig på att berätta om en svart man som med sina kamrater ockuperar ett dyrbart bibliotek för att kräva rättvis behandling efter att han (den svarte) blivit illa behandlad av några vita brandmän som skitade ner hans bil. Historien utspelar sig för sisådär 60 år sedan. Intressant? Ja, sådär, men något överspänt. Med James Cagney, Elizabeth McGovern, Howard E. Rollins Jr., Pat O'Brien, Norman Mailer, Samuel L. Jackson m.fl. Regi: Milos Forman. ***

Rain Man (USA 1988; 2h13'). Charlie Babbitt (Tom Cruise) är bilförsäljare, vars affärer för tillfället går rätt dåligt. Förhållandet till f.d. flickvännen Susanna (Valeria Golino) är inte det allra bästa. Till råga på allt får han reda på att hans far just har dött. Det framgår att Charlies förhållande till fadern varit sämsta tänkbara, men han räknar ändå att få ärva; han är ju enda barnet. Men när testamentet läses upp visar det sig att hela förmögenheten tillfaller en fond till förmån för en för Charlie okänd man på en psykinstitution. Mannen visar sig vara Charlies bror, Raymond (Dustin Hoffman). Raymond har ett exceptionellt läs- och sifferminne, men är autistisk - han kan inte förstå sina egna och andras känslor, och han behöver följa strikta vanor för att inte bli förvirrad. Charlie känner sig snuvad på pengar och blir arg. Han kidnappar Raymond från institutionen och meddelar Raymonds läkare, Dr Bruner (Gerald "Jerry" Molen), att autisten kan återfås mot halva arvet, 1,5 miljoner dollar. Bruner vägrar förstås. Charlie har bråttom tillbaka till Los Angeles. Dels håller en bilaffär på att gå i stöpet, dels har han ett lån som precis löper ut och som han inte kan betala. Men Raymond vägrar att flyga, och de får ta bilen istället. Det dröjer flera dagar innan de äntligen är framme, och under tiden har Charlie ändrat sin syn på Raymond... Rain Man är en rätt trevlig film. Ganska intressant, ganska underhållande. Tom Cruise spelar över en hel del (förmodligen så instruerad av regissören), men det uppvägs av Dustin Hoffmans strålande insats, som är helt avgörande för att filmen ska höja sig över genomsnittet. Titeln syftar på ljudlikheten Rain Man/Raymond (vilket framgår tydligt i filmen). Med Jack Murdock (John Mooney), Michael D. Roberts (Raymonds favoritskötare Vern), Ralph Seymour (Lenny), Lucinda Jenney (Iris), Bonnie Hunt (Sally Dibbs), Kim Robillard (småstadsdoktor), Beth Grant (mångbarnsmamma på landsbygden), Ray Baker (casinots säkerhetsansvarige Mr Kelso) m.fl. Musik: Hans Zimmer. Foto: John Seale. Kostym: Bernie Pollack. Produktionsdesign: Ida Random. Klippning: Stu Linder. Manus: Ronald Bass och Barry Morrow. Regi: Barry Levinson. ***(*)

Ransom (USA 1996; 2h1'). Tom Mullen (Mel Gibson) har blivit rik genom att från grunden bygga upp ett flygbolag. Hans son Sean (Nick Noltes son) kidnappas och en lösensumma om två miljoner dollar begärs. Polisen får inte blandas in, men Tom och frun Kate (Rene Russo) kontaktar ändå FBI. Tom får reda på av kidnapparna att han ska få en adress i utbyte mot pengarna, men när dessa överlämnas på en enslig väg får han ingen adress och han försöker följa efter kidnapparnas utsända. FBI-folk griper in och är tvungna att skjuta kidnapparen. De återstående kidnapparna, med polisen Jimmy Shaker (Gary Sinise) som drivande kraft, utarbetar en ny plan för inhämtande av lösen. Den här gången lyckas de bli av med både FBI och deras gömda spaningsutrustning i pengaväskorna. Men innan Tom Mullen hunnit fram till dem ändrar han sig. Han tar kontakt med ett TV-bolag och berättar i direktsändning att han aldrig tänker betala utan istället utfäster den begärda summan som belöning till den som tar fast kidnapparna. FBI sliter sitt hår, men Tom ger sig inte. Istället dubblar han belöningen. Kidnapparna blir mer och mer desperata, och bråkar allt mer inbördes. Inte så mycket action, här är det istället tänkt att historien ska fånga oss. Och det gör den väl också. En och annan finurlig manusknorr får vi bevittna i slutet av filmen. Och glöm inte, att en amerikansk film är aldrig slut förrän de goda fått tillbaka det de bestulits på och skurkarna har fått sina straff. Med Lily Taylor (en av kidnapparna) m.fl. Regi: Ron Howard. ***(*)

Revanschen (The Color of Money) (USA 1986; 1h57'). Vincent Lauria (Tom Cruise) är en ung, ovanligt begåvad biljardspelare, vars talang upptäcks av den gamle storspelaren Eddie Felson (Paul Newman), som ser att pengar finns att tjäna. Denne övertalar Vincent att ställa upp i turneringar. Vincent, som uppträder synnerligen omoget, är till en början inte intresserad, men övertygas av sin flicka Carmen (Mary Elizabeth Mastrantonio), som har en realistisk syn på världen, att delta under Eddies beskydd. Så följer en och en halv timme av biljardspel, varvat med splittringar och försoningar mellan de tre huvudpersonerna. Framför allt har Eddie och Carmen fullt skå med att förklara för Vincent att det ibland kan löna sig att lägga sig i en match. Revanschen, som är en senkommen uppföljare till The Hustler (1961), och som på svenska också är känd som The Color of Money - revanschen, har berömts bl.a. för sitt foto, men det kan tyvärr inte hjälpa upp denna i längden ganska tröttande historia. Biljard är inte spännande nog. Skådespelarna är dock utmärkta - Paul Newman fick en Oscar. Med Helen Shaver (Janelle), John Turturro (Julian), Bill Cobbs (Orvis) m.fl. Manus: Richard Price efter en roman av Walter Tevis. Foto: Michael Ballhaus. Musik: Robbie Robertson. Produktionsdesign: Boris Leven. Kostym: Richard Bruno. Klippning: Thelma Schoonmaker. Regi: Martin Scorsese. **(*)

Riket (Riget) (Danmark 1994; ca 4h30') (Eng. titel: The Kingdom). En tvålopera i fyra avsnitt (har även visats i ett svep som film) utöver det vanliga. Svensken Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) är en med rätta illa omtyckt överläkare på Rigshospitalet i Köpenhamn. Det går inte att redogöra för vad som händer, bara nämna de viktigaste personerna: Chefen Einar Moesgaard (Holger Juul Hansen), avdelningens mystomte, Helmers värsta fiende läkaren Krogshøj (NN) och dennes älskade Judith (Birgitte Råbjerg), Moesgaards misslyckade och kärlekskranke son "Mogge" (Peter Mygind), Helmers älskade Rigmor (Ghita Nørby), den sarkomjagande professor Bondo (Owe Bård?). Ständigt inlagd som patient är fru Drusse (Kirsten Rolfes) som tvingar sin son Bulder (Jens Okking), som jobbar på vaktmästeriet, att jaga spöken med henne, i synnerhet en flicka, Mary Jensen (NN) som för många år sedan ska ha mördats av sin far Åge Krüger (Udo Kier). Jag är inte odelat förtjust i de Twin Peaks-inspirerade övernaturliga inslagen, fastän jag mycket väl vet att regissören har distans till vad han gör. Historien i övrigt är däremot riktigt intelligent gjord. Kan nå kultstatus. Med Søren Pilmark (Høk?) m.fl. Manus och regi: Lars von Trier. ****

Rivierans guldgossar (Dirty Rotten Scoundrels) (USA 1988; 1h50'). Lawrence Jamieson (Michael Caine) lever lyxliv i Beaumont-sur-Mer på franska rivieran genom att sol-och-våra rika amerikanska damer. Hans favoritknep att få dem att tro att han är en exotisk prins i behov av pengar för "frihetskampen". Till sin hjälp har han en infödd polisinspektör, André (Anton Rodgers), som kan hålla övriga poliser borta, och en betjänt Arthur (Ian McDiarmid), som båda får procent på vinsten. Under en tågresa får Lawrence bevittna hur en yngre amerikansk pratkvarn, Freddy Benson (Steve Martin), lurar av en kvinna en middag under förevändningen att han sparar till sin mormors operation. Freddy hamnar i samma kupé som Lawrence, och erkänner att han bara far runt och bluffar folk. Lawrence råder honom att åka till italienska rivieran - Beaumont-sur-Mer påstår han är stendött. Men några dagar senare har Freddy ändå dykt upp i staden. André ser till att han åker fast och sätts på ett plan bort från rivieran. Men Freddy hamnar bredvid en av Lawrences gamla offer, Fanny Eubanks från Omaha (Barbara Harris), och han börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Freddy söker upp Lawrence och kräver att få bli hans elev, annars ska han sätta dit honom. Lawrence ser sig tvungen att lyda, under förutsättning att Freddy lyder honom blint under utbildningen. Lawrences nya favoritbluff blir nu att lura av kvinnor pengar och locka med giftermål, men precis innan de ska gå till prästen låta kvinnan få träffa "min bror Ruprecht, som jag inte far någonstans utan", dvs. Freddy spelandes utvecklingsstörd. Kvinnorna flyr, men pengarna tar Lawrence hand om. Freddy tröttnar dock snart på undervisningen, och drar. Lawrence är nöjd, i tron att han åter är ensam bluffkung i Beaumont-sur-Mer. Men Freddy stannar i staden. Lawrence anser att det inte finns plats för dem båda, och de ingår därför ett vad: Den förste som lyckas lura av 50 000 $ av en mer eller mindre slumpmässigt utvald kvinna, Miss Janet Colgate (Glenne Headly) har vunnit, och förloraren får lämna staden. Lawrence försöker sig genast på ett rouletteknep, men har oturen att vinna och misslyckas därför. Freddy däremot klär ut sig till rullstolsbunden amerikansk krigshjälte och försöker lura i Janet att endast 50 000 $ skulle kunna hjälpa honom genom en behandling hos Dr Schaffhausen i Liechtenstein. Lawrence å sin sida utger sig då för att vara Dr Schaffhausen, och tycks därmed ha Freddy i sitt våld... Historien bär inte alltid trovärdighetens prägel, men den är mycket rolig och underhållande, med några extra knorrar på slutet. Nyversion av Bedtime Story (1964). Foto: Michael Ballhaus. Musik: Miles Goodman. Kostym: Marit Allen. Klippning: Stephen A. Rotter och William Scharf. Produktionsdesign: Roy Walker. Manus: Dale Launer, Stanley Shapiro och Paul Henning. Med Aina Wallé (Krista Knudsen), Dana Ivey (Mrs Reed) m.fl. Regi: Frank Oz. ****

Romeo & Julia (William Shakespeare's Romeo & Juliet) (USA 1996; 2h). I Verona ligger släkterna Montague och Capulet i ständig strid. Familjefäderna är "Ted" Montague (Brian Dennehy) och Fulgencio Capulet (Paul Sorvino) med sina respektive fruar Mrs Montague (Christina Pickles) och Gloria Capulet (Diane Venora). Gamle Capulet anordnar en fest, som Montague-sonen Romeo (Leonardo DiCaprio) och hans vänner Benvolio (Dash Mihok, vit) och Mercutio (Harold Perrineau Jr., svart) lyckas smita in på. Romeo får syn på dottern Capulet (som han då inte förstår att det är), Julia (Claire Danes), och blir omedelbart förälskad. Senare en kväll smyger Romeo utanför Julias fönster då hon kommer ut och förklarar honom sin kärlek för natten. Romeo avslöjar sin närvaro, och de kommer överens om att försöka gifta sig så fort som möjligt. Redan nästa dag vigs de i hemlighet, tack vare Julias ammas (Miriam Margolyes) bud, av fader Laurence ("Lawrence") (Pete Postlethwaite). Tybalt (John Leguzamo), Julias kusin, har sett Romeo på festen och är ute efter hämnd. Han börjar bråka, stödd av vänner, med Benvolio och Mercutio. Romeo dyker upp. Tybalt dödar Mercutio, Romeo dödar Tybalt. Prinsen av Verona dömer Romeo till förvisning från staden, och han får ge sig av mot Mantua. Greve Paris (Paul Rudd) ber om Julias hand, och får ja av fadern Capulet. Julia är förtvivlad, men finner hjälp hos fader Laurence. Denne ger Julia ett gift som ska få henne att verka död ett visst antal timmar, varefter Romeo ska komma och rädda henne. Men Romeo nås inte av Laurences upplysningar om planen. När han finner Julia tror han därför att hon är död, och han tar sitt eget liv. När Julia vaknar och upptäcker katastrofen, tar hon även sitt. I denna utmärkta filmatisering är handlingen förlagd i nutid. Allt är uppdaterat utom Shakespeares vackra språk. Släktuppgörelserna mellan ungtupparna sker med skjutvapen på Verona Beach, prinsen av Verona har blivit polischefen Capt. Prince (Vondie Curtis-Hall), de inledande och avslutande sedelärande replikerna sägs av en nyhetsuppläsare i TV (Edwina Moore), släkterna Montagues och Capulets makt åskådliggörs av två skyskrapor mitt i Verona. Det är snabbt, fräckt och uppfriskande utan att några av pjäsens ursprungskvalitéer går förlorade. Purister får ursäkta, men det här är en perfekt "Romeo och Julia" för 90-talet. Bland musiken märks Prince-låten "When Doves Cry" och inte mindre än tre svenska bidrag: Cardigans "Lovefool", Stina Nordenstams "Little Star" och Wannadies "You and Me Song". Julia, däremot, tar sitt liv till sluttonerna av eteriskt vackra "Liebestod" ur "Tristan och Isolde" (Wagner), och Gloria Capulet går omgivningen på nerverna till Mozarts 25:e symfoni, första satsen (bekant från Amadeus). Manus av Baz Luhrmann och Craig Pearce. Inspelad i Mexiko. Regi: Baz Luhrmann. ****

Romper Stomper (Australien 1992; 1h32'). Melbourne, nutid. En ung, söt flicka, Gabe (egentligen Gabrielle) (Jacqueline McKenzie), bor hos en knarkare som tas av polisen. En äldre man, Martin (Alex Scott), bryr sig om henne, åtminstone sexuellt, men hon vill inte veta av honom. Istället hamnar hon i ett skinnskallegäng, där hon främst håller ihop med ledaren, den övertygade Mein Kampf-läsaren Hando (Russell Crowe), och dennes nära kompis, den betydligt mer sympatiske Davey (Daniel Pollack). Skinnskallarna lever rövare så mycket de kan, misshandlar folk, begår inbrott, super som svin osv. Bland de övriga i gänget kan nämnas Sonny Jim (Leigh Russell), Cackles (Daniel Wyllie), glasögonförsedde Magoo (John Brumpton), Champ (Eric Mueck), Brett (Frank Magree), Luke (Christopher McLean), tjejen Jacqui (Janei Anderson), minstingen Bubs (James McKenna) och den tjocke flottisten Flea (Stephen Hall). Några vietnameser köper skinnskallarnas stamställe, Railway Hotel, i avsikt att göra om det till restaurant. Gänget går genast till attack mot några köpare, med resultatet att vietnameserna mobiliserar och ger skinnskallarna rejält med stryk. Dessa laddar upp för hämnd men skulle behöva lite kontanter. Gabe tipsar om ett säkert inbrottsställe, nämligen hos nämnde Martin, som visar sig vara hennes far och som alltså verkar ha haft ett incestuöst förhållande till sin dotter. Efter förrättad länsning av Martins hus, som dock blir mer dramatisk än planerat, eftersom Martin lyckas ta sig loss från sitt fängsel och få tag på en pistol, får tjuvarna kritik av Gabe, och hon ombeds dra åt helvete av Hando. Hon går omedelbart och ringer till polisen och tjallar om deras tillhåll. Därefter tar hon sig till Davey, som slits mellan henne och gänget. Polisen hittar gömstället, skjuter genast Bubs som är dum nog att stå med höjt vapen, och griper alla andra. Endast Hando undslipper, och söker upp Davey och Gabe. De rånar en affär, där Hando stryper kassören, och flyr sedan i bil. Filmens slutscener är ganska surrealistiska, där de tre återstående personerna, Hando, Davey och Gabe, gör upp på en strand, betittade av fotograferande japanska turister. Romper Stomper är realistisk, välspelad och otäck, men den saknar något extra för att höja sig till nivån där Trainspotting, Pusher eller Clockwork Orange, tre andra filmer om urflippade ungdomar, befinner sig. Det är ändå en klart sevärd film, mer provocerande ju mindre aning man har om skinnskallars värderingar och vardag. Men ärligt talat visste vi väl att skinnskallar är precis så här jävliga? Musik (mest extatisk hårdrock): John Clifford White. Foto: Ron Hagen. Produktionsdesign: Steven Jones-Evans. Klippning: Bill Murphy. Manus och regi: Geoffrey Wright. ***(*)

Roseanna (Sverige-Tyskland 1993; 1h35') (TV-film). En ung kvinna hittas mördad i en slussbassäng vid Borenshult. Motala-polisens man, skåningen Per Månsson (Ingvar Andersson), och hans medhjälpare Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) kommer ingen vart, varför Martin Beck (Gösta Ekman) och Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) kallas ner från Stockholm. Via Interpol kan kvinnan identifieras som den amerikanska läraren Roseanna McGraw (Anna Helena Bergendahl). Hon har åkt på kanalbåten "Diana". Beck och hans kollegor utgår ifrån att ingen av båtens passagerare kan vara mördaren, eftersom de är så påpassade av varandra. Men de får snart reda på att det också finns dagpassagerare, sådana som bara åker med båten en kortare sträcka, någon eller några dagar. Den enda person som skulle kunna vara intressant är en sådan passagerare, Folke Bengtsson (Jacob Nordenson), bosatt i Stockholm, en genomtorr människa, badrumsförsäljare, ensamstående och med mycket fasta rutiner visar det sig vid skuggning. Han erkänner naturligtvis ingenting vid förhör och man måste släppa honom. Dock är han det enda spåret, och Martin Beck bestämmer sig för att försöka gillra en fälla, där polisen Åsa Thorell (Lena Nilsson) ska vara lockbetet. Hon ska försöka förföra Folke Bengtsson på Roseanna-vis, dvs. frisläppt, öppet och naturligt, för att se hur han reagerar. Fällan håller på att sluta i katastrof, sedan Benny Skacke (Niklas Hjulström) förväxlat Folke Bengtsson med en annan under skuggning. En enkel, lite småtrist film. Foto: Dan Myhrman. Musik: Stefan Nilsson. Manus: Jonas Cornell. Med Jonas Falk (Stig-Åke Malm), Tova Magnusson-Norling (Martins dotter Putte), Anita Ekström (Martins fru Inga), Bernt Ström (Einar Rönn), Karin Sjöberg (den inte så talföre Karin Larsson, som tidigare haft kontakt med Folke Bengtsson), Donald Högberg (barnsexdömde sjöbussen Karl Åke Eriksson), Torgny Anderberg (Evald Hammar) (Torgny Anderberg spelade Malm i Mannen på taket från 1976!), Agneta Ekmanner (kriminalteknikern Greta Hjelm) m.fl. Regi: Daniel Alfredson. **

Rumble Fish (USA 1983; 1h34'). Svartvit film om 20-25-årige Rusty James (Matt Dillon), som bor i en liten amerikansk stad och mest driver runt, spelar biljard, snackar med kompisar, hamnar i bråk osv. Han har några nära kompisar, Steve (Vincent Spano), Smokey (Nicolas Cage) m.fl. som alltid ställer upp på hans sida. Han har ihop det med en skolflicka, Patty (Diane Lane). Rusty James har främst respekt med sig genom att vara lillebror till stadens verklige tuffing, Motorcycle Boy (Mickey Rourke), vars rykte bland de yngre har närmast mytiska proportioner. Nu kommer det sig att Motorcycle Boy just har återvänt till sin forna stad efter en resa i Kalifornien, vilket förstås sätter press på Rusty James att agera såsom det behagar brodern och försöka suga upp den visdom som gett brodern hans höga status. Det här är mycket en stämningsfilm, med hela tiden mörka, svartvita bilder och speciell musik av Stewart Copeland. Den kan vara lite otäck att se för allt det mörka, dystra, men som visuell upplevelse närmar den sig mästerverket. En film jag gärna skulle se om. Manus av S. E. Hinton och Francis Ford Coppola efter roman av S. E. Hinton. Foto: Stephen H. Burum. Produktionsdesign: Dean Tavoularis. Med Diana Scarwid (Cassandra), Dennis Hopper (Rusty James och Motorcycle Boys alkoholiserade fader), Christopher Penn (B. J. Jackson), Larry Fishburne (Midget), Tom Waits (Benny, som driver biljardstället), William Smith (polisen Patterson), Michael Higgins (Mr Harrigan på socialen), Glenn Withrow (Rusty James fiende Biff Wilcox), Domino (Pattys syster) m.fl. Regi: Francis Ford Coppola. ****

Running Man,The (USA 1987; 1h40'). Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) är polis i ett diktatoriskt USA år 2017. När han vägrar lyda en order att skjuta mot hungriga demonstranter skickas han till arbetsläger. Därifrån kan han efter 18 månader fly med sina kamrater Laughlin (Yaphet Kotto) och Weiss (Marvin J. McIntyre) i ett fånguppror. Han kommer till Los Angeles men grips ganska snart, avslöjad av en kvinna, Amber Mendez (Maria Conchita Alonso), efter att ha utmålats som skyldig till demonstrationsmassakern. Richards tvingas ställa upp i det omåttligt populära TV-programmet "The Running Man", där "brottslingar och statsfiender får precis vad de förtjänar. Produceras i samarbete med justitiedepartementet." Den obehaglige programledaren Damon Killian (Richard Dawson) skickar ut Richards, Laughlin, Weiss och senare också den effektivt smutskastade Amber i jordbävningsdrabbad, folktom stadsbebyggelse ("efter den stora jordbävningen 1997") där de obeväpnade får försöka klara sig mot beväpnade, specialtränade jägare. Richards lyckas döda flera jägare, men även Laughlin och Weiss stryker med. Gissa vem som får sista ordet. Det finns en och annan osmidigt författad manusingrediens, t.ex. den för fångarna lätt uppsnappade dödszonkoden till arbetslägret samt den alltför osäkert förvarade originalfilmen från massakern. Historien växlar mellan allvar och parodi, den är ömsom "normal" (men knappast spännande eller engagerande), ömsom bara fånig. Jag tvivlar dock på att regissör och manusförfattare har tänkt sig båda dessa synsätt överensstämmer med deras intentioner. Killians försvarstal inför den obarmhärtige Richards i slutet av filmen är förvisso samhälls- och mediamaktskritiskt (rentav Amerika-kritiskt), men det duger inte som konstnärligt eller moraliskt samvete för en i övrigt riktigt dålig film. Vare sig man är ute efter historia, effekter, stämning eller (minst troligt) skådespeleri, ska man hoppa över den här filmen. Musiken av Harold Faltermeyer inkluderar bl.a. en slätstruken syntversion av "Valkyrieritten". Produktionsdesign: Jack T. Collis. Foto: Thomas del Ruth. Med Jim Brown (jägaren Fireball), Jesse Ventura (jägaren Captain Freedom), Erland van Lidth (jägaren Dynamo), Gus Rethwisch (jägaren Buzzsaw), Toru Tanaha (jägaren Subzero), Mich Fleetwood (Mic), Sven Thorsen (Killians vakt Sven) m.fl. Regi: Paul Michael Glaser. **

Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back) (USA 1980; 2h4'). Föregångare: Stjärnornas krig. Uppföljare: Jedins återkomst. Förtexter: A long time ago in a galaxy far, far away.... STAR WARS EPISODE V: THE EMPIRE STRIKES BACK. It is a dark time for the Rebellion. Although the Death Star has been destroyed, Imperial troops have driven the Rebel forces from their hidden base and pursued them across the galaxy. Evading the dreaded Imperial Starfleet, a group of freedom fighters led by Luke Skywalker has established a new secret base on the remote ice world of Hoth. The evil Lord Darth Vader, obsessed with finding young Skywalker, has dispatched thousands of remote probes into the far reaches of space... Luke Skywalker (Mark Hamill) slås ner av ett odjur på Hoth men lyckas ta sig ur fångenskapen tack vare sin Kraft. Innan han kollapsar av kyla och utmattning får han en syn av Ben (eller Obi-wan) Kenobi (Alec Guinness), som uppmanar honom att ge sig av till planeten Dagobah och söka upp Yoda, en jedimästare. Han Solo (Harrison Ford) hade tänkt åka till Jabba Hutt för att betala en skuld, men rycker ut för att rädda den försvunne Luke. En imperiesond landar på Hoth. Rebellerna är upptäckta och måste genast evakuera. Imperiet anfaller så fort de kan, och trots några heroiska insatser av rebellernas flygare, bl.a. av Luke, måste de ge sig. Han Solo, prinsessan Leia (Carrie Fisher), översättarroboten C-3P0 (Anthony Daniels) och wookien Chewie (Peter Mayhew) flyr i Årtusende Falken och är tvungna att gå in i en asteroidsvärm för att skaka av sig förföljarna, eftersom överljusväxeln är trasig. Luke Skywalker tar R2-D2 (Kenny Baker) med sig på resan till Dagobah, som är en trollskogsliknande träskplanet. Han träffar nästan omedelbart Yoda (Frank Oz), en liten figur med egenheten att sätta objektet först i meningarna så ofta som möjligt. Yoda försöker lära Luke behärska Kraften och följa dess goda sida, inte den onda som Imperiets befälhavare Darth Vader (kropp: David Prowse, röst: James Earl Jones) gör. Samtidigt finner Imperiets styrkor Falken. Solo misslyckas åter med att gå in i överljusfart men kan med en överraskande manöver gömma skeppet i fiendens avfallsutrymme. Falken lyckas fly, och Solo föreslår att de ska söka upp hans gamla kompis gruvdirektören Lando Calrissian (Billy Dee Williams). Samtidigt på Dagobah bestämmer sig Luke för att ge sig av för att befria sina vänner trots att han är långt ifrån fullärd och trots att Yoda och Ben Kenobi avråder. Calrissians planet är tagen av Imperiet, och Falken-resenärerna tas till fånga. Solo fryses ner för att överlämnas till prisjägare som ska ta honom till Jabba Hutt. Leia, Chewie och C-3P0 befrias av Calrissians män och kan till slut fly gruvstaden. Samtidigt utkämpar Luke den ena striden efter den andra med den onde Darth Vader, som avslöjar att han är Lukes far. Luke låter sig dock inte lockas över till Imperiet, och kan ta sig levande, men en hand fattigare, från planeten. Under filmens gång har Han Solos småvulgära och Leias avsnoppande kommentarer till varandra ersatts av uppblossande kärlek. För en åsikt om Star Wars-filmernas förtjänster och nackdelar, se Jedins återkomst. Oscar för bästa ljud. Musik: John Williams. Manus av Lawrence Kasdan och Leigh Brackett efter George Lucas' fria fantasier. Regi: Irvin Kershner. ****

Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan) (USA 1998; 2h50'). Året är 1944. Tre bröder Ryan har dött i strid på olika platser, och som en vänlig gest - och som propaganda förstås - beslutar arméns generalstab att låta den fjärde brodern, James Ryan (Matt Damon), som man antar fortfarande lever, få åka hem. Uppdraget att hitta menige Ryan tilldelas kapten John Miller (Tom Hanks), som tar med sig sju man på uppdraget: Sergeant Horvath (Tom Sizemore), Reiben (Edward Burns), som är mest skeptisk till uppdraget, Jackson (Barry Pepper), bibelciterande prickskytt, Mellish (Adam Goldberg), skämtande New York-jude, Caparzo (Vin Diesel), italienare, sjukvårdaren Wade (Giovanni Ribisi), och tolken korpral Upham (Jeremy Davies). Alla utom Upham har arbetat ihop tidigare. Upham har å sin sida knappt hållit i ett vapen, utan har bara översatt och ritat kartor. Kapten Miller och hans mannar har alla överlevt landstigningen i Frankrike på dagen D, medan den eftersökte Ryan släppts ner som fallskärmssoldat bakom fiendens linjer och kan befinna sig var som helst. Miller och hans grupp får flera gånger anledning att ifrågasätta det riktiga i att riskera deras liv för att rädda den för dem helt okände Ryan. När de till slut finner Ryan vill han minst av allt lämna sin soldatgrupp. Miller och de överlevande ur hans grupp beslutar sig för att stanna och hjälpa till, tyska trupper rycker allt närmare den bro som de vaktar i en liten ruinlagd franska stad. Vad Rädda menige Ryan har är krigsscener. Många, långa krigsscener. Mycket gripande krigsscener. Faktiskt de mest engagerande krigsscener jag har sett på film, kusligt realistiska, skildrade ur den vanliga soldatens perspektiv. Så när som på en kort ramhandlingsscen börjar filmen med en närmare halvtimme lång scen från landstigningen i Normandie på D-dagen, en scen som (vilket många redan påpekat) kommer att bli klassisk. Vad filmen har utöver krigsscenerna är tyvärr inte så mycket. Vi lär aldrig riktigt känna Miller och hans mannar så pass bra att vi utvecklar några starkare känslomässiga förhållanden till dem. Men jag håller heller inte med den recensent som ansåg att icke-krigsscenerna, där soldaterna pratade med varandra, var fåniga. Inte heller anser jag att det amerikanska flaggviftandet är alltför påfrestande, som vissa ansett. Och John Williams ofta starkt sentimentala musik har inte någon negativ inverkan som helhet, men heller ingen större positiv (musiken är faktiskt rätt anonym i hela filmen). Sammantaget alltså en film med flera mästerliga scener, men inget mästerverk som helhet. Med Ted Danson (Kapten Hamill), Paul Giamatti (Serg. Hill), Dennis Farina (överstelöjtnant Anderson), Joerg Stadler (Steamboat Willie), Max Martini (korpral Henderson) m.fl. Manus: Robert Rodat, Frank Darabont (utan omnämnande) och Scott Frank (utan omnämnande). Musik: John Williams. Foto: Janusz Kaminski. Kostym: Joanna Johnston. Produktionsdesign: Thomas E. Sanders. Klippning: Michael Kahn. Regi: Steven Spielberg. ****

Rött hav (Crimson Tide) (USA 1995; 1h56'). Galna nationalister har tagit över rodret i Ryssland, så det är bara för USA att rycka in som den fria världens beskyddare. Den kärnvapenbestyckade atomubåten "Alabama" är USA:s trumfkort i Stilla havet. Befälhavare är den hårdföre kapten Ramsey (Gene Hackman) med 25 års erfarenhet av att föra befäl över ubåtar. Sekond är den nyexaminerade svarte örlogskaptenen Hunter (Denzel Washington). Plötsligt hettar det till. En order från högre ort går inte att tyda p.g.a. för stort djup, och samtidigt måste ubåten dyka för att undkomma ryssen. Vad göra? Ramsey vill trycka på avfyrningsknappen, Hunter vill avvakta. Hunter gör myteri och spärrar in Ramsey i hans hytt, men Ramsey lyckas få över några män till sin sida och planerar att återta befälet. Till råga på allt tar båten in vatten, och vips så slutar motorn att fungera... Visst blir det lite spännande, men inte på något påtagligt elegant sätt. Alla spänningsknep har vi sett tidigare i olika skepnader. Med Viggo Mortensen (Webs, som kan en kod och därför är oundgänglig för avfyrning) m.fl. Regi: Tony Scott. **(*)

Schindler'sList (USA 1993; 3h5'). Oskar Schindler (Liam Neeson) är tysk, kommer ursprungligen från Zwittau-Brinnlitz (Tjeckoslovakien), men söker lycka (och rikedom inte minst) i det tyskockuperade Krakow mitt under brinnande världskrig. Han har gott sinne för att knyta kontakter och skaffa fram de rätta mutorna, och han får den tyska ockupationsmaktens tillåtelse att starta en emaljvarufabrik ("Deutsche Emailwarenfabrik") för tillverkning åt armén. Arbetskraften skaffar han ur det stora judiska gettot. Anledningen att anställa judar är rent affärsmässigt - enligt de tyska normerna ska judarna ha lägre lön än polackerna. Schindler är visserligen medlem i nazistpartiet men framför allt affärsman, och han ser det inte som något problem att låta en jude, Itzhak Stern (Ben Kingsley), ta hand om den dagliga fabriksadministrationen, medan han själv odlar sina kontakter uppåt, inte minst med den lokale tyske makthavaren Amon Göth (eller Goeth) (Ralph Fiennes), som är betydligt mer insyltad i den nazistiska våldsideologin än Schindler. Oskar Schindler skaffar sig ett namn i staden, hans fabrik går bra och har hundratals anställda. Han förstår att judarna, som alla andra människor, arbetar bättre om de blir väl behandlade, och han blir, så smått, mer och mer känslomässigt involverad i deras väl och ve. Säg den lycka som varar. Stadens getto ska rivas och alla judar deporteras, men Schindler lyckas starta sin fabrik igen på ny plats och genomdriver att få behålla just sin arbetskraft. Ett av tågen med Schindler-judar råkar dock sändas till Auschwitz... Schindler's List hör tvivelsutan till en av vår tids största filmer, ja en av de starkaste filmerna överhuvudtaget. I ett så angeläget ämne är det förstås extra glädjande att Steven Spielberg, som ju mest gjort sig känd som regissör av lättsammare filmer, lyckats skapa ett så gripande drama, inramat av absolut trovärdighet (filmen bygger på verkliga händelser). Ingenting som är värt att nämna förtar glansen från detta känslodjupa mästerverk, som har en säker plats i historien (och inte bara i filmhistorien). Skådespeleriet från i synnerhet Liam Neeson och Ralph Fiennes är strålande. Det svartvita fotot likaså. John Williams lyckas med sin musik ge bilderna ytterligare en dimension (och det är inte i varje film han lyckas). Att inte översätta filmtiteln till svenska var ett märkligt men lyckat beslut, tycker jag. Personligen tänker jag inte alls på Schindlers lista när jag hör titeln, utan på hans list, en minst lika motiverad association, och jag tror inte att jag är ensam. Erkänn att "Schindlers list" låter mycket ståtligare än "Schindlers lista". Filmen tilldelades rättvist sju Oscar, för bästa film, regi, manus, foto, musik, produktionsdesign och klippning, men ytterligare en till Ralph Fiennes hade inte varit fel (han var nominerad för bästa manliga biroll). Med Caroline Goodall (Emilie Schindler), Jonathan Sagalle (Poldek Pfefferberg), Embeth Davidtz (Amon Göths husa Helen Hirsch), Malgoscha Gebel (Victoria Klonowska), Shmulik Levy (Wilek Chilowicz), Mark Ivanir (Marcel Goldberg), Béatrice Macola (Ingrid), Michael Schneider (Juda Dresner), Ezra Dagan (Rabbi Menasha Levartov), Wojciech Klata (Lisiek), Oliwia Dabrowska (flicka i rött) m.fl. Manus: Steven Zaillian efter en roman av Thomas Keneally. Foto: Janusz Kaminski. Musik: John Williams. Huvudtemat spelas av Itzhak Perlman (violin). Produktionsdesign: Allan Starski. Kostym: Anna B. Sheppard. Klippning: Michael Kahn. Regi: Steven Spielberg. *****

Scream (USA 1996; 1h55'). Scream börjar på klassiskt skräckfilmsmanér med att en ung kvinna, Casey Becker (Drew Barrymore), som av en händelse råkar vara ensam i ett ensligt beläget hus en mörk kväll, blir uppringd gång på gång av en alltmer hotfull man, som fullbordar kvällen med att iförd en billig spökmask mörda flickan strax innan hennes chockade föräldrar dyker upp. Förutom den mystiske spökmannen är huvudpersonerna i den här filmen ett antal ungdomar som går i samma skola som den mördade Casey. De är alla förtjusta i skräckfilmer, och det är med skräckblandad förtjusning de diskuterar den lösgående mördaren. Inte minst långe Stuart ("Stu") (Matthew Lillard), Billy Loomis (Skeet Ulrich) och Randy (Jamie Kennedy) frossar i skräck, fastän de samtidigt kastar misstänksamma blickar på varandra. Rektorn för skolan, Mr Himbry (Henry Winkler), är inte förtjust över att folk skojar om ett brutalt mord, men han behöver inte bekymra sig så länge, för han faller snart själv offer för spöket. Även Sidney Prescott (Neve Campbell), en annan elev, kan hålla sig för skratt när pojkvännen Billy Loomis skojar; hennes mor mördades nämligen på ett liknande brutalt sätt för nästan ett år sedan, och hon fruktar för sitt liv. Dessutom sätter den här mördaren griller i huvudet på henne, eftersom hennes vittnesmål var avgörande för att fälla en annan man för mordet på modern. Kan hon ha haft fel? En ihärdig TV-nyhetsreporter, Gale Weathers (Courtney Cox), gör sitt bästa för att komma nära ungdomarna, och hon lyckas förföra sheriffsbiträdet Dewey Riley (David Arquette) och på så sätt lirka sig med i de mest osannolika situationer. Vid närmare eftertanke är naturligtvis mycket i Scream onaturligt och otroligt, även bortsett från skräckfilmsgenrens obligatoriska blodbad och brist på förklaringar. Karaktärerna reagerar märkligt, säger osannolika repliker (varav många anspelar på kända skräckfilmer) osv. Men allt detta är medvetet och ironiskt menat. En nyckelreplik härvidlag är "livet är en film", vilket utsagt just i den här filmen betyder "den här filmen är en film". Alltså måste man ha överseende. Kanhända är det en väl enkel metod att komma undan, men resultatet är i mitt tycke en underhållande, skrämmande och humoristisk metafilm. Foto: Mark Irwin. Musik: Marco Beltrami. Produktionsdesign: Bruce Alan Miller. Klippning: Patrick Lassier. Med Rose McGowan (Sidneys vän Tatum Riley), Wes Craven (vaktmästaren Fred), Kevin Patrick Walls (Steve Orith), Lawrence Hecht (Sidneys far Neal Prescott), W. Earl Brown (Kenny) m.fl. Regi: Wes Craven. ****

Scream 2 (USA 1997; 1h55'). För att förstå Scream 2 måste man ha sett ettan. Skjutjärnsreportern Gale Weathers (Courtney Cox) har skrivit en bok om händelserna i första filmen, och den har nu filmatiserats under namnet "Stab". Under premiären är den i stort sett maskförsedda publiken så högljudd och upphetsad att den inte förstår att det är allvar när en ung svart kvinna ställer sig upp blodig framför filmduken. Hon dör, mördad av en maskförsedd person som dessförinnan mördat också hennes pojkvän på herrtoaletten. Det verkar som om någon försöker upprepa eller rentav överträffa den gamla mordserien. Gale Weathers är förstås fort på plats. Polisen Dwight "Dewey" Riley (David Arquette) är inte glad åt de nedsättande omdömen han fått i Weathers bok, men hon fortsätter att försöka ställa sig in hos honom, och lyckas till slut. Dewey skadade sig i armen i ettan och verkar därför enbart civilt i denna film för att beskydda den som antas vara mördarens slutmål även denna gång, Sidney Prescott (Neve Campbell). Några riktigt smaskiga mord hinner ske, alla uppträder förstås mer eller mindre misstänkt (möjligen med undantag för Dewey), pojkvänner, f.d. pojkvänner, vänner och bekanta. Mördarens identitet blir förstås ändå en överraskning, inte minst eftersom motivet (tyvärr) inte kan räknas ut av åskådaren. Williamsons manus är lika finurligt och lika spännande som i första filmen. Han har anspelat mycket på den speciella problematiken hos uppföljarfilmer, och han har gjort det precis så mycket som är maximalt acceptabelt. Samma fingertoppskänsla i manusbygget som i ettan, alltså. Med Jamie Kennedy (Randy Meeks), Laurie Metcalf (Debbie Salt), Elise Neal (Hallie), Jerry O'Connell (Derek), Sarah Michelle Gellar (Casey "Cici" Cooper), Timothy Olyphant (Mickey), Jada Pinkett (Maureen Evans), Liev Schreiber (Cotton Weary), Lewis Arquette (Louis Hartley), Duane Martin (kameramannen Joel), Rebecca Gayheart (Lois), Heather Graham (Casey Becker i "Stab"), Tori Spelling (Sidney Prescott i "Stab"), Luke Wilson (Billy Loomis i "Stab"). Manus: Kevin Williamson. Foto: Peter Deming. Musik: Marco Beltrami samt Danny Elfman ("Cassandra"-aria) och Hans Zimmer (från Broken Arrow). Produktionsdesign: Bob Ziembicki. Kostym: Kathleen Detoro. Klippning: Patrick Lussier. Regi: Wes Craven. ****

Sea of Love (USA 1989; 1h52'). Frank Keller (Al Pacino) är polis i New York och genomgår just en medelålderskris. Han får ett mordfall på sin lott, och kollegan i ett annat distrikt, Sherman Touhey (John Goodman), får ett liknande fall. Det rör sig om två medelålders män som blivit skjutna liggande nakna på mage. Båda två har satt in rimmade kontaktannonser i en tidning. Keller och Touhey sätter in en annons själva, och får sedan sitta igenom träffar med ett antal kvinnor för att kunna ta hand om deras fingeravtrycksbemängda vinglas. En kvinna som Keller stämmer träff med, Helen Cruger (Ellen Barkin), säger att han är helt fel typ, och hon vägrar att ens smaka på vinet. De stöter emellertid ihop ett par dagar senare, och då är hon plötsligt intresserad. De älskar och förälskar sig i varandra, men Keller finner flera tecken som tyder på att hon inte kan avskrivas från listan över misstänkta. Riktigt spännande ibland. Titeln syftar på att en fyrtiofemvarvare med låten "Sea of Love" hittades snurrande vid de två första offren. Med Michael Rooker (Helens exman, kabelreparatören Terry), Samuel L. Jackson m.fl. Regi: Harold Becker. ***(*)

Seven (USA 1995; 2h5'). Den unge kriminalaren Mills (Brad Pitt) har begärt att få bli förflyttad till storstaden, något som hans snart pensionerade kollega William Somerset (Morgan Freeman) inte kan förstå. De får ta hand om varsitt bestialiskt mord, ett på en enormt fet man, ett på en aktad advokat. Det visar sig vara samma mördare, eftersom denne skrivit "frosseri" respektive "girighet" bredvid sina offer. Det är nu bara att invänta den Dante- och Chaucer-läsande mördaren ska skörda sitt nästa offer som gör sig skyldig till någon av de sju dödssynderna. Det blir mycket riktigt fler offer, bl.a. en sinnessjuk man som hållits bunden i ett år och ett fnask som knivskärs till döds, men inför de två sista dödssyndmorden överlämnar sig mördaren Jonathan ("John") Doe (Kevin Spacey) till polisen för att kunna fullborda sin predikan... Psykopatmördargenren lider ofta av trovärdighetsproblem, och den här filmen balanserar farligt nära den tygellösa fantasins avgrund. Jag anser dock att den klarar sig. Den är stundtals ordentligt spännande, och flera gånger riktigt äcklig. Flitig användning av vinglig handkamera ger en närvaromättad action. Men varför fungerar inga lampor någonstans, och måste det regna hela tiden? Med Gwyneth Paltrow (Mills olyckliga fru) m.fl. Foto: Darius Khondji. Regi: David Fincher. ****

Shakespeare in Love (USA 1998; 2h2'). William ("Will") Shakespeare (Joseph Fiennes) försörjer sig på att skriva pjäser till de två teatrarna i London. Just nu har han skrivkramp under arbetet på "Romeo and Ethel, the Sea Pirate's Daughter". På en fest får Shakespeare syn på Viola de Lesseps (Gwyneth Paltrow) och blir omedelbart förälskad. Hon visar sig beundra hans pjäser men är redan bortlovad till Lord Essex (Colin Firth), som givetvis har ett plantage i Virginia dit han tänker flytta med sin nyblivna hustru för obestämd framtid. På en audition för rollen som Romeo blir Shakespeare imponerad av pojken Thomas Kent, som visar sig tillhöra samma släkt som Viola de Lesseps. Ja, Thomas Kent visar sig faktiskt vara samma person som Viola de Lesseps. Hon har helt enkelt klätt ut sig för att få spela teater. Ömsesidig kärlek uppstår. Skrivkrampen släpper, och "Romeo and Ethel" transformeras till "Romeo and Juliet", såsom vi idag känner den. Stora delar av pjäsen kommer så att bygga på Shakespeares egna upplevelser av det hemliga förhållandet med Viola de Lesseps. Shakespeare in Love är inte någon speciellt bra film. Den har snygga kostymer och goda skådespelare, men nästan ingenting annat. Historien engagerar mig inte alls, eftersom den är tunn och förutsägbar. Somliga recensenter har uttryckt förtjusning över inblandningen av Shakespeare-citat, men vad annat hade de väntat sig? Ett manus om Shakespeare utan Shakespeare-citat? Nej, med ett lite fantasifullare manus kunde den här filmen bli en klassiker, men i nuvarande skick förblir den en ordinär matinékärleksfilm. Sju Oscar? Ett hån mot all god kvalitetsfilm. Det är värt att understryka att manuset är en fri fantasi utan någon anknytning till den historiska verkligheten. Med Judi Dench (drottning Elizabeth), Ben Affleck (Ned Alleyn), Simon Callow (Tilney), Geoffrey Rush (Philip Henslowe) m.fl. Musik: Stephen Warbeck. Foto: Richard Greatrex. Klippning: David Gamble. Design: Martin Childs. Dekor: Jill Quertier. Kostym: Sandy Powell. Manus: Marc Norman och Tom Stoppard. Regi: John Madden. **(*)

She's Got a Have It (USA 1986; 1h24'). Svartvit film om den unga, svarta, frisläppta nymfomanen Nola Darling (Tracy Camilla Johns), som öppet låter tre svarta män tävla om hennes gunst utan att någon av dem tappar intresset. De tre är snobben Greer Childs (John Canada Terrell), den korte, glasögonförsedde skämtaren Mars Blackmon (Spike Lee), och den mest normale och vänlige av de tre, Jamie Overstreet (Tommy Hicks). Dessutom uppvaktas Nola av lesbiska Opal Gilstrap (Raye Dowell). Ramhandling är att alla inblandade berättar rakt in kameran hur de upplevde tiden med Nola, men den mesta tiden upptas av återberättande av vad som faktiskt hände. Nolas oförmåga att bestämma sig för en av de tre medför att hon bjuder alla på en middag som blir ganska pinsam för alla inblandade. Jamie är den som kommer närmast seger. Skådespelarinsatserna kan diskuteras, och ljudet är dåligt (jag tolkade dock först bruset som ett medvetet knep för att få filmen att verka dokumentär och autentisk). Det här är ändå en underhållande, originell, ganska rolig film. Musik av Bill Lee, Spikes far. Med Joie Lee (Clorinda Bradford, som tidigare bott tillsammans med Nola), Bill Lee (Nolas far Sonny), Epatha Merherson (Dr Jamison) m.fl. Regi (debut): Spike Lee. ***(*)

Shining, The (USA 1980; 1h59'; orig.: 2h22'). Jack Torrance (Jack Nicholson) tar jobb på enorma Hotell Overlook i Klippiga Bergen som fastighetsskötare över vintern. Han flyttar dit med sin fru Wendy (Shelley Duvall) och kanske 6-åriga son Danny ("Doc") (Danny Lloyd). Hotellet är så gott som tomt, vilket passar Jack perfekt, eftersom han har tänkt skriva en bok. Wendy och Danny får försöka sysselsätta sig så gott de kan. Danny leker mest i hotellets korridorer och kan med hjälp av sina telepatiska och synska gåvor se att allt inte står rätt till i byggnaden. Han ser de mest skrämmande syner, och får bekräftat av kökschefen Dick Hallorann (Scatman Crothers) att hemska saker har hänt. Hallorann är också synsk och kallar deras förmåga för "shining". Jack drömmer en mardröm som svarar väl mot Dannys syner, och börjar även han få syner, av f.d. anställda, en bartender, Lloyd (Joe Turkel) och förre fastighetsskötaren Delbert Grady (Philip Stone). Jack börjar alltmer förlora förståndet... En stor häcklabyrint spelar stor roll i filmens sista scener. Jack Nicholson är strålande som bärsärkpsykopat; inte minst kan han producera det perfeka djävulska ansiktsuttrycket. Också Shelley Duvall har ett speciellt utseende, med sina stora, globlika ögon och halvt hängande ögonlock. Vad som gör The Shining så speciell är dess intensitet. Efter en stund har man totalt absorberats av filmen: Av det effektiva, närgångna fotot (John Alcott), som mycket utnyttjar speglar. Av den dissonanta, påträngande, spänningshöjande musiken (Béla Bartok, György Ligeti, Krzysztof Penderecki m.fl.) och av andra ljud (det är nästan aldrig tyst). Av hela stämningen. Handlingen är som synes delvis naturlig, delvis onaturlig, vilket somliga kan finna irriterande, men den är hela tiden, tack vare ljud- och bildbehandling och de utmärkta skådespelarna, lödigt engagerande. Och den som vill bli skrämd behöver inte vara orolig; Kubricks specialitet tycks vara att skrämmas inför öppen ridå, utan att släcka lyset. Manus av Stanley Kubrick och Diane Johnson efter en roman av Stephen King. Med Barry Nelson (chefen Stuart Ullman, som anställer Jack), Alison Coleridge (sekreterare), Lisa och Louise Burns (Gradys tvillingdöttrar), David Baxt (1:e skogsvaktaren), Manning Redwood (2:e skogsvaktaren) m.fl. Regi: Stanley Kubrick. *****

Short Cuts (USA 1993; 3h9'). Short Cuts är ett collage av karaktärer och intriger. Någon huvudhistoria finns inte, utan en mängd handlingar löper parallellt, och griper ibland tag i varandra. Den gemensamma nämnaren är att allt utspelar sig i olika delar av Los Angeles. Det är fascinerande och stundom absurt och dråpligt, men tyvärr ser jag inte riktigt det där geniala som alla recensenter talar om. Filmen tar minst en timme att få grepp om. Efter noveller av Raymond Carver. Med Andie MacDowell, Bruce Davison, Jack Lemmon, Julianne Moore, Matthew Modine, Tim Robbins, Tom Waits m.fl. Regi: Robert Altman. ****

Signora Ananas (Romanzo di un giovane povero) (Italien 1996; 2h5'). Vincenzo Persico (Rolando Ravello) är utbildad lärare men bor arbetslös (så när som på lite privatlektioner) hos sin pensionerade mor (Sara Franchetti) i en oansenlig Rom-stadsdel. De bor fattigt, men modern vill under inga omständigheter att omgivningen ska få reda på det. Vincenzos granne, Signor Bartolini (Alberto Sordi) anförtror honom sin olycka: hans liv förpestas av hans elaka, krävande fru Karline (Caldonanzo). I sin ungdom var hon en vacker dansös med artistnamnet Ananas, men numera är hon fet, ful, alkoholiserad och p.g.a. handikapp ständigt sittande. Bartolini erbjuder Vincenzo 30 miljoner lire om han tar livet av Karline. Vincenzo accepterar. Karline faller ut genom fönstret, Vincenzo får sina pengar, men allt stämmer inte. Är verkligen Vincenzo mördaren? En ganska originell, sympatisk film, lite spännande på slutet, men långt ifrån så rolig och varm som Scolas bästa filmer. Vincenzo påminner inte så lite om Mersault i Camus' "Främlingen" i sin likgiltiga slutenhet. Den svenska titelöversättningen är kanske inte så lyckad; i sin ungdom hette Karline Ananas, men som signora heter hon Bartolini. Med Isabella Ferrari (Vincenzos älskade Andreina), André Dussolier m.fl. Musik: Armando Travaioli. Regi: Ettore Scola. ***

Sista kontraktet (Sverige 1998; 1h47') (Eng. titel: The Last Contract). Polisen Roger Nyman (Mikael Persbrandt) kommer av en slump en möjlig hotbild mot Olof Palme på spåren. Det är en känd yrkesmördare, Ray Lambert (Michael Kitchen), som är i Stockholm och intresserar sig lite för mycket för Palmes förehavanden, samtidigt som han odlar kontakter i Palme-hatarkretsar. Nyman rapporterar sina iakttagelser, men Palmes säkerhetsansvarige vill inte lyssna på det örat. Istället blir Nyman fråntagen fallet (förstås) och får på egen hand försöka hindra katastrofen. I filmens ramhandling sitter Nyman och berättar hela sin historia för kollegan och vännen Bosse Ekman (Reine Brynolfsson). Det är ganska oklart på vems uppdrag mordet egentligen sker, och förmodligen är det oklart även i boken. Tvärtemot vad många kritiker påstått är den här historien i sina stora drag inte alls otrolig som lösning på mordgåtan. Men lösningen är den nog likväl inte. Ännu större trovärdighet hade naturligtvis uppnåtts om inte den rena slumpen fört Nymans sanningssökande framåt vid två tillfällen, då han får syn på Lambert i TV och då han får syn på honom i en bil på stan. Hyfsat spännande film, i alla fall för att vara svensk. Som Nymans tämligen anonyma hustru Nina ser vi Pernilla August. Med Bjørn Floberg (norrmannen Tom Nielsen), Jacqueline Ramel m.fl. Manus: Mats Aréhn, Johan Bogeus och Börje Hansson efter en roman av (pseudonymen) John W. Grow. Foto: Kjell Lagerroos. Musik: Geir Bøhren och Bent Åserud. Produktionsdesign: Birgitta Brensén. Kostym: Karin Sundvall. Klippning: Darek Hodor. Regi: Kjell Sundvall. ***

Skuggor och dimma (Shadows and Fog) (USA 1992; 1h26'). En strypare (Michael Kirby) går fri i en icke namngiven, förmodligen östeuropeisk stad för ett antal decennier sedan. Han mördar helst under dimmiga nätter. Ett antal medborgare har bildat ett garde för att ta fast mördaren, och där ingår filmens huvudperson Kleinman (Woody Allen). Genom hela filmen svävar han dock i ovisshet om vilken uppgift han egentligen har i gardets mördarfångstplan. En cirkus har slagit sig ned i närheten, och vi får följa svärdslukerskan Irmy (Mia Farrow), vars trolovade, en clown (John Malkovich), inte vill skaffa något barn som Irmy vill, och som är otrogen med cirkusens bombnedslag, Marie (Madonna). Irmy är upprörd och ger sig av från cirkusen i natten. Hon har ingenstans att ta vägen, men möter en prostituerad och erbjuds att övernatta i horhuset. Där möter hon en student, Jack (John Cusack) som övertalar henne att för 700 $(!) gå i säng med honom. Senare på kvällen stöter clownen, som letar efter sin försvunna fru, på en sylta ihop med Jack, som berättar om den fantastiska svärdslukerskan. Ungefär samtidigt möter Kleinman Irmy, och han engagerar henne i mördarjakten. De olika medborgargrupperingarna - de har nämligen splittrats upp i flera stycken - börjar nu misstänka att det är Kleinman som är mördaren, stödda bl.a. på stjärnskådaren Spiros (Charles Cragin) utsagor. Kleinman flyr. Nu måste han rädda sitt eget skinn och undkomma den verklige mördaren. Skuggor och dimma är en mindre Allen-skapelse med en mot slutet förnimbar charm, men en på det hela taget ganska ointressant och inte speciellt rolig film. Miljön är inte alls vad vi vant oss vid: Istället för New Yorks storstadspuls agerar skådespelarna i denna film i en människofattig, nästan överdrivet teateraktig dekor, insvepta i ständig dimma och filmade i svartvitt. Inget fel med filmad teater, men en stående behållning hos Woody Allens filmer tycker jag är just stadslivsskildringarna, och Allen kan skriva betydligt bättre manus än så här. Allens neurotiska spelstil känns för övrigt ganska malplacerad i denna 40-talsdoftande film. Med David Ogden Stiers (Hacker), James Rebhorn, Victor Argo, Daniel von Bargen (medborgargardister), Tim Loomis (dvärg), Dennis Vestunis (cirkusatlet), Donald Pleasence (doktor), Lily Tomlin, Jodie Foster, Kathy Bates, Anne Lange (prostituerade), Greg Stebner (polischef), Eszter Balint (kvinna med barn), Rebecca Gibson (barnet), Julie Kavner (Alma), Kenneth Mars (trollkarlen Almstead) m.fl. Foto: Carlo Di Palma. Musik: Kurt Weill. Produktionsdesign: Joseph P. Lucky. Kostym: Jeffrey Kurland. Klippning: Susan E. Morse. Manus och regi: Woody Allen. **(*)

Sleepers (USA 1996; 2h28'). Mitten av 60-talet. Fyra pojkar i stadsdelen Hell's Kitchen på Manhattan hittar på ett pojkstreck som slutar med att de döms att avtjäna mellan sex och tolv månader på pojkfängelset Wilkinson. Där misshandlas och våldtas de av vakterna. Två av pojkarna blir i vuxen ålder grova brottslingar, John (Ron Eldard) och Thomas ("Tommy") (Billy Crudup). En tredje blir åklagare, Michael (Brad Pitt) och den fjärde Lorenzo (Jason Patric), berättaren i filmen, journalist. Sedan John och Thomas mördat den värsta plågoanden, Sean Nokes (Kevin Bacon), som de stött på av en slump, ställs de inför rätta. Michael ser till att få fallet på sin lott. Han har en plan för att få barndomskamraterna fria. Den förutsätter att de lyckas övertala en avdankad, manipulerbar advokat, Danny Snyder (Dustin Hoffman - bäst), att försvara John och Thomas, och att en prästen Bobby (Robert De Niro), som varit pojkarnas vän i alla år, kan fås att vittna falskt. Historien är intressant i sig, men filmen engagerar bara måttligt, svårt att säga exakt varför. Den är väl lite för lång, lite för förutsägbar och uppenbart melodramatisk på sina ställen. Kanske har det betydelse att en berättarröst ledsagar oss; man får inte skapa sig egna förhållanden till vad som händer. Hur kunde förresten Michael säga att han skulle få Wilkinson-fängelset att framstå som skyldigt när denna förhoppning tycktes bygga helt på att en av vakterna, som kallats som karaktärsvittne, skulle bryta samman (vilket han också gjorde)? Bygger på verkligt fall, efter bok av Lorenzo Carcaterra. Med Vittorio Gassman (King Benny) m.fl. Regi: Barry Levinson. ***

Smoke (USA 1995; 1h52'). Auggie Wren (Harvey Keitel) äger en tobakshandel i Brooklyn, och den affären är sammanhållande kitt i denna episodfilm. Paul Benjamin (William Hurt) är storrökande författare som letar efter den försvunna skrivförmågan sedan hustru och barn dött i en trafikolycka. Thomas Jefferson "Rashid" Cole (Harold Perrineau) är en ung svart kille som räddar Paul från att bli påkörd av en bil och som tack erbjuds att bo hos författaren några nätter. Det främjar inte direkt skrivförmågan, visar det sig, men Paul ordnar i alla fall så att Rashid får jobb hos Auggie i affären. Rashid försöker finna sina försvunna föräldrar, och hittar den krokarmförsedda mackägaren Cyrus Cole (Forest Whitaker) som inte riktigt vill veta av honom. Auggie själv söks upp av sin gamla flamma Ruby (Stockard Channing) med lapp för ena ögat. Hon påstår att de har en gemensam 18-årig dotter som hon vill ha hjälp med att få pli på. Auggie ställer upp fastän han förstår att det inte är hans barn. Filmen är fylld med en mängd små historier som huvudpersonerna berättar för varandra i olika sammanhang; bl.a. berättar Auggie en julsaga för Paul som denne publicerar i en tidning. En småtrevlig, ganska originell, men ändå inte så engagerande film. Uppföljare: Blue in the Face. Manus: Paul Auster. Regi: Wayne Wang. ***

Smoking (Frankrike 1993; 2h20'). Detta är en mycket speciell film. En rektor, Mr Teasdale, bor tillsammans med sin fru Mrs Teasdale i ett hus i Yorkshire. Mr Hepplewick, f.d. bagare, städar upp i deras trädgård. I huset finns också en ung hushållerska. Dessa är de viktigaste personerna. Alla manliga roller spelas av en skådespelare (Pierre Arditi) och alla kvinnliga av en (Sabine). Förutsättningarna är följande: Mr Teasdale är inte alltför sympatisk och dricker för mycket. Mrs Teasdale känner sig instängd i sitt stagnerade äktenskap. Hushållerskan är kär i Hepplewick, denne leker gärna lite med henne, men är egentligen förälskad i Mrs Teasdale. Handlingen utspelar sig mest i Teasdales trädgård, och såsom framgår av skådespelarnas antal är det aldrig mer än två personer i bild samtidigt (filmen bygger på en pjäs av Alan Ayckbourn). Filmen har sex alternativa slut som härrör från triviala manusskillnader (t.ex. i repliker eller vem som kommer in på scen) men som utvecklas på helt olika sätt. Intressant idé, delvis rolig film, men den lämnar inte precis något intryck av mästerskap. Framför allt är den alldeles för lång. Teateraktig dekor. Filmen vann fem César. Det finns en tvillingfilm, No Smoking, med ytterligare sex alternativa slut. Regi: Alain Resnais. ***

Små och stora brott (Crimes and Misdemeanors) (USA 1989; 1h44'). Till hälften komedi, till hälften drama med två parallella historier: Judah Rosenthal (Martin Landau) är en högt ansedd judisk ögonläkare vars älskarinna börjar bli påträngande och som han därför bestämmer sig för att låta röja ur vägen. Woody Allen spelar en seriös dokumentärfilmare som får i uppdrag att göra en film om en egotrippad komedifilmsregissör (Alan Alda), i vars producent (Mia Farrow) Allen förälskar sig. Intelligent gjord film, stundtals rolig, hela tiden intressant. Gult foto av Sven Nykvist. Regi: Woody Allen. ****

Snabbare än döden (The Quick and the Dead) (USA 1995; 1h45'). Ellen (Sharon Stone) är tillbaka i hålan Redemption för att hämnas sin fars död. Föremålet för hämnden är stadens starke man, Herod (Gene Hackman), som har fullständig kontroll över invånarnas liv. Ellen får ställa upp i stadens duelltävling, som just ska gå av stapeln, och nu följer en rad dueller under ungefär en timmes tid. Bättre saker kan man ju faktiskt ha för sig. Den här filmen är usel i alla avseenden man kan tänka sig: manuset, skådespeleriet, effekterna, kamerahanteringen... Endast på ett fåtal ställen är den så dålig att den blir rolig. Det är möjligt att hela filmen ska uppfattas som en drift med cowboygenren, men oavsett intentioner är resultatet vämjeligt. Detta är f.ö. en av många amerikanska filmer där man driver lite med Sverige. En av revolvermännen som uppger sig vara "svensk mästare" blir givetvis skjuten på ett tidigt stadium. Regi: Sam Raimi. *

Snapper, The (England 1993; 1h30'). Tonårsdotter i irländsk arbetarklassfamilj blir gravid under pinsamma omständigheter. Vad ska hon göra med babyn, och vem är fadern, en spansk sjöman (som hon påstår) eller grannen tvärsöver? Lite småkul kanske, men inte med samma atmosfär och humor som tvillingfilmen The Commitments. Med bl.a. Colm Meaney (även med i The Commitments), Tina Kellegher, Ruth McCabe, Colm O'Byrne. Regi: Stephen Frears. ***

Solens rike (Empire of the Sun) (USA 1987; 2h34'). 12- eller 13-åriga Jim (Christian Bale) bor med sin förmögna far (Rupert Frazer) och mor (Emily Richard) i ett stort hus utanför Shanghais stadskärna. De tillhör den brittiska kolonin i Kina. Jims enda intresse är flygplan. Andra världskriget rasar på andra håll i världen men har ännu inte nått Kina. När japanerna anfaller Kina blir det bråttom att evakuera de brittiska medborgarna. I kaoset i Shanghai skils Jim från sina föräldrar. Han tar sig hem igen, bara för att upptäcka att familjens f.d. anställda tömmer huset på värdesaker. Jim tror hela tiden att hans föräldrar snart ska komma och hämta honom, men när de inte gör det tar han sig in till stan igen och försöker bli tagen som "krigsfånge" av japanerna, som nu invaderat staden. Men soldaterna bara skrattar åt honom. Han är nära att bli påkörd av en lastbil, och föraren, en amerikan som är kvar i staden, Basie (John Malkovich), tar hand om honom. Basie och hans kumpan Frank (Joe Pantoliano) är lycksökare och småhandlare och har stannat i staden med förhoppningen att tjäna pengar på invasionen. Men de tas tillfånga efter en tid och får tillbringa de närmaste åren i japanska arbets- och fångläger, bl.a. under den skräckinjagande Sgt Nagata (Masato Ibu). Större delen av filmen handlar om våra huvudpersoners liv och umbäranden i de japanska lägren. Basie har hela tiden flyktplaner på gång, och han har lovat att varsko Jim om när de ska ge sig av, men en dag är han försvunnen i alla fall, och Jim är kvar. Filmen slutar med japanskt nederlag och Jims återförenande med sina föräldrar. Solens rike är en stor film, lång, välproducerad, välspelad (Bale är ett fynd) och med snyggt foto och säker musik. Men, som kritiker har påpekat, det är svårt att egentligen känna något större engagemang för pojkens öde, svårt att säga varför. Dessutom har Spielberg den irriterande vanan att med jämna mellanrum ladda upp med emotionella crescendon, med den rätta musiken och allt, fastän händelseförloppet sällen motiverar eruptionerna. Med Miranda Richardson (Mrs Victor), Nigel Havers (Dr Rawlins), Leslie Phillips (Maxton), Peter Gale (Mr Victor), Takatoro Kataoka (japansk pojkpilot, Jims vän) m.fl. Manus av Tom Stoppard och Menno Meynes (utan omnämnande) efter roman av J. G. Ballard. Foto: Allen Daviau. Musik: John Williams. Produktionsdesign: Fred Hole och Norman Reynolds. Kostym: Bob Ringwood. Klippning: Michael Kahn. Regi: Steven Spielberg. ***

SOS - En segelsällskapsresa (Sverige 1988; 1h44') (Eng. titel: S.O.S.: Swedes at Sea). Tönten Stig Helmer Olsson (Lasse Åberg) och hans mer världsvane vän Ole Bramserud (Jon Skolmen) hamnar i Stockholms skärgård. I filmens persongalleri märks självsäkra överklasstyper, misslyckade seglare, skrupelfria klippare (t.ex. Stellan Sundahl) samt deras undertryckta respektive fruar som till slut alltid avgår med segern. Det finns kanske någon enstaka god idé i den här filmen, men det hjälper föga, då manuset på det hela taget är ett förutsägbart hopplock, karaktärerna karaktäristiska men inget därutöver, skämten urtrista och de flesta skådespelarinsatserna mediokra. En usel film. Manus och regi: Lasse Åberg. *(*)

Speed (USA 1994; 1h56'). Jack (Keanu Reeves) är polis i LA som i början av filmen kopplas på ett fall där en galen man apterar en bomb i en skyskrapa och tar kontroll över samtliga hissar. Sedan detta klarats ut ringer galningen upp Jack och meddelare att det blir mer av bomber även framledes - en bomb är monterad på buss 2525 som går i linjetrafik i staden, och bomben aktiveras så fort hastigheten överskrider 80 km/h (50 miles/h) och detonerar när hastigheten därefter underskrider samma värde. Nu gäller det för Jack att ta sig ombord på bussen och söka lösa situationen. Vissa passagerare blir förstås hysteriska, medan andra, som t.ex. kvinnan (Sandra Bullock) som tar över ratten när busschauffören blivit skjuten, behåller sitt relativa lugn. Galningen, som så småningom visar sig vara en f.d. polis, Howard Payne (Dennis Hopper), har dolda kameror monterade i bussen och han tillåter inte att passagerarna evakueras. Sedan Jack ändå gått i land med denna till synes omöjliga uppgift följer filmens upplösning i LA:s tunnelbana. Högt tempo och hyfsad action för pengarna, men ändå inte riktigt bra. Det känns numera ganska billigt med galningar som hittar på de mest vansinniga brott utan att ha några fullgoda skäl (Payne är i och för sig ute efter pengar, men det finns enklare sätt, och varför ger han sig på just Jack?). Varför kan förresten inte Jack bromsa tunnelbanan när han kan öka dess hastighet? Och hur sjutton lyckades bussen hoppa över en 15-metersgrop i motorvägen? Regi: Jan De Bont. **(*)

Spelaren (The Player) (USA 1992; 2h3'). Spelaren handlar på ytan om manusförfattaren och -bedömaren Griffin Mill (Tim Robbins), som jobbar vid en stor Hollywood-studio och som får hotbrev från en förbisedd manusförfattare vid namn David Kahane (Vincent D'Onofrio). Griffin söker upp David i syfte att försonas, men mötet slutar i bråk på en mörk bakgata. Griffin trycker ner David i en vattenpuss, och David blir liggande och drunknar. Griffin försöker få det hela att se ut som ett rånmord, men kan inte undgå polisens misstankar. Han förhörs av Detective Susan Avery (Whoopi Goldberg). Det enda vittne man lyckas skaka fram kan dock inte peka ut Griffin, och han går fri. Märkligt nog har han ganska snabbt fått ihop det med Davids inte alltför ledsna änka, konstnären June Gudmundsdottir (Greta Scacchi). Den här filmen är dock minst lika mycket drift med Hollywoods självcentrering och vinstmaximerade filmuppfattning som kriminalhistoria. Ett inkommet manusförslag som hamnar på Griffins bord spelar härvidlag stor roll. Filmen är tänkt att sluta olyckligt och inte ha några stjärnor i huvudrollerna, något som direktörerna har mycket svårt att förstå. Många inside-skämt levereras i filmen. Fotot (Jean Lepine) är en fröjd, inte minst öppningsscenen, där vi följer delar av en mängd olika samtal helt utan klipp. Det refereras friskt till andra filmer, förutom till Cykeltjuven, som David går på strax innan han blir mördad, också till bl.a. Casablanca, Sunset Boulevard och Cape Fear. Massor av filmstjärnor medverkar i cameo-roller i typisk Altman-anda: Harry Belafonte, Teri Garr, Cher, John Cusack, Scott Glen, Jeff Goldblum, Anjelica Huston, Andie MacDowell, Malcolm McDowell, Nick Nolte, Burt Reynolds, Julia Roberts (i filmen som var tänkt att få ett tragiskt slut, men som istället får rena Hollywood-slutet), Bruce Willis (i samma film), Susan Sarandon (i samma film), Rod Steiger m.fl. Manus av Michael Tolkin efter egen roman. Musik: Thomas Newman. Med Fred Ward (Walter Stuckel), Peter Gallagher (Larry Levy), Brian James (Joel Levinson), Cynthia Stevenson (Bonnie Sherow), Dean Stockwell (Andy Civella) m.fl. Regi: Robert Altman. ****

Spelets regler (Primary Colors) (USA 1998; 2h20'). Guvernör Jack Stanton (John Travolta) satsar på presidentämbetet för det demokratiska partiet. Hans fru Susan (Emma Thompson) är den klipskare av de två, men hon håller sig som seden bjuder i bakgrunden, dock ständigt beredd att rycka in om Jack klantar till något (som att föra en och annan kvinna till sängen). Med en blandning av smutskastning och publikvinkande lyckas Jack vinna de demokratiska primärvalen. En liten men hängiven kampanjorganisation har han till sin hjälp, bl.a. med svarte idealisten Henry Burton (Adrian Lester). Bland de övriga valarbetarna är det ingen som förnekar att det i första hand är makten i sig som lockar, i andra hand makten att kunna förändra. I presidentvalet ställs Stanton mot republikanernas Howard Ferguson (Paul Guilfoyle), som dock helt oväntat avlider i en hjärtattack under kampanjen. Stantons motståndare blir istället guvernör Fred Picker (Larry Hagman), en äldre, sympatisk man som vägrar att utnyttja ryktena om att Stanton haft utomäktenskapliga förbindelser. Stanton skyr dock inga medel, han sätter flera personer på att finna ofördelaktiga fakta om Picker. Han finner nästan lite för bra uppgifter... Spelets regler (som helt och hållet parodierar Bill Clinton) är en ganska kul parodi, hyfsat skruvad, mycket välspelad, men den har några nackdelar jämfört med Wag the Dog, den andra stora politiksatiren på senare tid: Spelets regler är inte lika fokuserad i sitt berättande. Dels är den lite för lång, dels saknar den en tydlig huvudperson som man kan heja på eller identifiera sig med. Historien berättas utan något speciellt perspektiv, vilket minskar åskådarens engagemang. Exempelvis finns det både scener då presidentkandidaten Stanton framställs som en bluff, som låtsas känna för vanligt folks behov men egentligen bara vill åt makten, och scener där Stanton verkligen framställs som en i grunden idealistisk människa. Sådana motstridiga besked minskar naturligtvis filmens slagkraft. Inte heller är filmen så organiskt berättad som vore önskvärt. Paradexempel på onödig scen måste vara den då NN visar sin "boaorm" för en ny ung valarbeterska. När man ser den scenen - som förekommer rätt tidigt i filmen - sänks omedelbart ens sympati för NN, och man tar också för givet att det är syftet med scenen. Men denna lätt hågkomna scen får knappt några konsekvenser alls. Det visar sig att NN inte är mindre sympatisk än de andra i kampanjorganisationen, och i efterhand hänger scenen fullständigt i luften. Det förekommer även andra exempel på fristående scener, men den här är nog den mest uppenbara. Med Billy Bob Thornton (Richard Jemmons), Maura Tierney (Daisy Green), Diane Ladd (mamma Stanton), Kathy Bates (lesbisk smutskasterska som Stanton knyter till sig, f.d. sinnessjuk), Rebecca Walker (March Cunningham), Caroline Aaron (Lucille Kaufman), Tommy Hollis (Fat Willie) m.fl. Manus: Elaine May efter roman av Joe Klein. Foto: Michael Ballhaus. Musik: Ry Cooder och Carly Simon. Produktionsdesign: Bo Welch. Kostym: Ann Roth. Klippning: Arthur Schmidt. Regi: Mike Nichols. ***(*)

Star Wars Episod I – Det mörka hotet (Star Wars: Episode I – The Phantom Menace) (USA 1999; 2h16'). De tre första Star Wars-filmerna fascinerade många människor, även mig, fastän jag aldrig varit fanatisk. Det är förstås svårt att med några ord fånga upp denna utbredda fascination – ja ibland dyrkan – och förklara vad den beror på. Men när det gäller mig ska jag ge några antydningar. För mig är en viktig aspekt den korta mening som inleder alla filmer: "A long time ago in a galaxy far, far away." Star Wars-filmerna är alltså inga framtidsfilmer och de handlar inte om människor, fastän många karaktärer förstås spelas av människor. De speglar en helt fristående värld, men allt som händer refererar till vår värld och till våra mänskliga liv: Karaktärerna är onda, goda, listiga, självuppoffrande, frihetstörstande; ränker smids, kärlek och vänskap blossar upp och bryts. Åskådaren känner helt enkelt igen sig. Kanske kan man rentav känna en närmast religiös förståelse: Jag förstår hela detta Star Wars-universum, för alla varelserna fungerar på ungefär samma sätt som vi människor på jorden. En annan, mer prosaisk förklaring till att Star Wars-filmerna fascinerar är förstås att de är engagerande rent berättarmässigt och att miljöerna är fantasieggande. Även i den nya Star Wars-filmen är miljöerna fantasieggande och varelserna mer eller mindre utpräglade människostereotyper. Så långt är allt okej. Men Det mörka hotet är tyvärr ändå en usel film, av några lättförklarade anledningar: Händelseförloppet är så gott som obegripligt. Berättandet är ogenomtänkt, oengagerande och barnsligt – det vilar en Disney-aura över hela filmen. Skådespeleriet är uselt. Jag tror aldrig att jag har sett så dåligt skådespeleri på bio. Jake Lloyd (den lille Anakin Skywalker) kan få godkänt, men ingen annan skådespelare är i närheten av det betyget. Som uselhetsbonus är masscenerna då publiken jublar över Anakin Skywalkers racerframgångar helt oregisserade. Av de många starkt positiva privata recensioner jag har läst på nätet att döma, tycks det omöjligt för Star Wars-fantaster att se denna nya film med balanserat sinne. Den nya filmen kan faktiskt bara rekommenderas till barn under 7 år, vuxna hjärndöda och extrema fantaster. Med Liam Neeson (Qui-Gon Jinn), Ewan McGregor (Obi-Wan Kenobi), Natalie Portman (drottning Amidala/Padmé), Jake Lloyd (Anakin Skywalker), Ian McDiarmid (Senator Palpatine/Darth Sidious), Pernilla August (Aanakins mamma Shmi Skywalker), Oliver Ford Davies (Sio Bibble), Hugh Quarshie (Kapten Panaka), Ahmed Best (Jar Jar Binks' röst), Anthony Daniels (C-3PO), Kenny Baker (R2-D2), Frank Oz (Yodas röst), Terence Stamp (kansler Finis Valorum), Brian Blessed (Boss Nass), Andrew Secombe (Watto), Ray Park (Darth Maul), Samuel L. Jackson (Mace Windu) m.fl. Musik: John Williams. Foto: David Tattersall. Klippning: Ben Burtt och Paul Martin Smith. Design: Gavin Bocquet. Kostym: Trisha Biggar. Manus och regi: George Lucas. *(*)

Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café (Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Café) (USA 1991; 2h10'). Den här filmen består av en huvudhistoria och en ramberättelse. Ramberättelsen är om Evelyn (Kathy Bates) och Ed Couch (Gailard Sartain), ett stadigt (dvs. tungt vägande) medelålders par, vars äktenskap stagnerar. Ed vill bara äta gott och titta på TV, medan Evelyn vill ha mer samvaro. Hon går på diverse självförtroendekurser, men ingenting tycks hjälpa. Paret Couch beöker Eds sjuka moster. På sjukhuset stöter Evelyn ihop med gamlingen Ninny Threadgoode (Jessica Tandy), som i omgångar berättar filmens verkliga historia. Hon berättar om den lilla flickan Imogene ("Idgie") Threadgoode (Nancy Atchison som barn, Mary Stuart Masterson som vuxen) som i en olycka förlorar sin överjordiskt gode bror Buddy (Chris O'Donnell). Hon växer upp med dålig kontakt med familjen och lämnar den som vuxen för ett lastbart leverne med alkohol, karlar och spel. Ruth Jamison (Mary-Louise Parker) ombeds av Idgies moder att försöka återbörda den förlorade dottern, men resultatet blir att även Ruth anammar Idgies livsstil. Ruth gifter sig med Frank Bennett (Nick Searey) och Idgie lovar sig själv att aldrig mer besöka henne. Efter några år bryter hon sitt löfte och upptäcker då att Ruth misshandlas av sin man. Idgie hjälper den gravida Ruth att fly därifrån. Ruth föder en pojke. Idgie och Ruth startar ett café i hålan Whistle Stop, men KKK ser inte med blida ögon på caféets negervänliga personal. Klanen går till attack. Frank, som är medlem, försöker samtidigt kidnappa sin son, men mördas. Idgie ställs inför rätta men frias. Innan denna sympatiska film är slut får vi både veta vad som egentligen hände med Frank och vem berättaren, Mrs Vinny Threadgoode, egentligen är. Musik: Thomas Newman. Efter en roman av Fannie Hagg. Med Stan Shaw (svarte Big George), Tim Scott (ensamvargen Smokey Lonesome), Cicely Tyson (svarta husan Sipsey), Richard Riehle (pastor Herbert Scroggins), Raynor Scheine (sheriff Curtis Smoote) m.fl. Regi: Jon Avnet. ***(*)

Stjärnornaskrig (Star Wars) (USA 1977; 2h1'). Uppföljare: Rymdimperiet slår tillbaka. Förtexter: A long time ago in a galaxy far, far away.... STAR WARS EPISODE IV: A NEW HOPE. It is a period of civil war. Rebel spaceships, striking from a hidden base, have won their first victory against the evil Galactic Empire. During the battle, Rebel spies managed to steal secret plans to the Empire's ultimate weapon, the DEATH STAR, an armored space station with enough power to destroy an entire planet. Pursued by the Empire's sinister agents, Princess Leia races home aboard her starship, custodian of the stolen plans that can save her people and restore freedom to the galaxy... Prinsessan Leias (Carrie Fisher) skepp bordas av Imperiestyrkor under den maskförsedde Darth Vaders (kropp: David Prowse, röst: James Earl Jones) befäl. Vaders män hittar emellertid inte de stulna ritningarna, för de är lagrade i roboten R2-D2 (Kenny Baker), som tillsammans med den väluppfostrade tolkroboten C-3P0 (Anthony Daniels) lämnat skeppet i en kapsel. Robotarna landar på en ökenplanet där de tas till fånga av jawas, ett litet folk med munkkåpor. De säljs till Luke Skywalker (Mark Hamill) och dennes farbror Owen (Phil Brown), som tillsammans med faster Beru (Shelagh Fraser) bedriver jordbruk på planeten. R2-D2 spelar upp ett fragment av ett meddelande från prinsessan Leia till en Obi-wan Kenobi. Luke undrar om det kan vara gamle Ben Kenobi (Alec Guinness) som bor på andra sidan Dynhavet. R2-D2 smiter iväg för att hitta Kenobi, och när Luke och C-3P0 hinner ikapp stöter de på Kenobi, som bekräftar att han är Obi-wan. Kenobi berättar att han och Lukes far var jedi-riddare. Jedi-riddare får sin styrka genom att kontrollera Kraften, ett energifält som skapas av allt levande. Kraften kan användas i både goda och onda syften. Under tusen generationer var jedi-riddarna de som upprätthöll lag och ordning i galaxen. Darth Vader var en jedi-riddare som lockades av Kraftens mörka sida. Han förrådde och mördade Lukes far, säger Kenobi. Meddelandet från Leia är att Kenobi måste ta R2-D2 med den lagrade informationen till rebellerna på Alderaan. Kenobi försöker dra in Luke i uppdraget, och han tackar ja sedan han upptäckt att Imperiesoldater på jakt efter R2-D2 bränt farbroderns gård. Nu vill Luke bli jedi-riddare och slåss mot Imperiet. Kejsaren har upplöst senaten och varje guvernör i galaxen är nu självstyrande. Imperieguvernören Grand Moff Tarkin (Peter Cushing) kan slå till mot rebellerna utan att någon protesterar. Luke och Kenobi söker efter piloter i Mos Eisleys rymdhamn och finner wookien Chewbacca ("Chewie") (Peter Mayhew), ett stort tvåbent pälsdjur, och Han Solo (Harrison Ford), ägare till det snabba skeppet Årtusende Falken. Innan de ger sig av, med Imperiestyrkor hack i häl, får Han skjuta en prisjägare. Eftersom han är skyldig Jabba Hutt pengar har han ett pris på sitt huvud. På Dödsstjärnan försöker Darth Vader pressa upplysningar om var rebellbasen ligger ur Leia. Tarkin demonstrerar Dödsstjärnans slagkraft mot Leias hemplanet Alderaan, som helt sprängs i bitar. När Han Solos skepp kommer fram möts de därför av en asteroidsvärm. Falken sugs in i Dödsstjärnan, men Han, Chewie och Luke kan övermanna några Imperiesoldater och ta deras vita dräkter. När Luke får reda på att Leia är fången på stjärnan drar han med en motsträvig Han i en räddningsaktion. Kenobi däremot går iväg för att söka upp sin gamle elev Darth Vader. Leia befrias, men Kenobi låter sig dödas av Vader i Lukes åsyn. Luke, Han, Chewie, Leia och robotarna flyr Dödsstjärnan. På månen på planeten Yavins baksida förbereder rebellerna ett anfall på Dödsstjärnan sedan de hittat en svaghet i ritningarna som R2-D2 levererat. Men de är upptäckta och inom kort kommer Dödsstjärnan att kunna förinta deras bas. Efter många hisnande luftstrider lyckas rebellerna tack vare Han Solos insats i sista stund gå i land med uppgiften. Dödsstjärnan sprängs, men Darth Vader, som själv deltagit i luftstriderna, klarar sig. I filmens sista scen mottar Luke och Han medaljer inför en entusiastisk rebellförsamling. Oscar för klippning, musik (John Williams), produktionsdesign, kostymer, ljud, specialeffekter (John Stears och Richard Edlund). För en åsikt om Star Wars-filmernas förtjänser och brister, se Jedins återkomst. Manus och regi: George Lucas. ***

Strul (Sverige 1988; 1h41'). Björn Skifs spelar kemiläraren Conny alias Rutger Jönåker som felaktigt döms till fängelse för narkotikabrott. Väl i fängelset blir han tvungen att hjälpa till i ett gäng som hittat en flyktväg men utnyttjar den genom att begå brott på dagarna och sitta inne på nätterna. Lite småtöntigt men icke utan komiska poänger. Med Gunnel Fred (Susanne) m.fl. Regi: Jonas Frick. **(*)

Svart Lucia (Sverige 1992; 1h54'). Mikaela Holm (Tova Magnusson-Norling) skriver erotiska uppsatser till sin gymnasielärare i svenska, Göran (Lars Green). Han förverkligar hennes fantasier, men med andra kvinnor. Mikaela håller ihop med Jocke (Figge Norling), som visar sig vara inte så lite underlig. Någon försöker skrämma Mikaela med diverse hemskheter. Det kulminerar i ett mord på en klassfest kallad "Svart Lucia" som kvasidjupe Max (Björn Kjellman) ordnar. En svensk rysare som misslyckas med att vara spännande. Enda anledningen att se den här filmen är att skolinteriörerna till stor del är filmade i Kungsholmens gymnasium före renoveringen 1993-95. Musiken av Jacob Groth är i stora stycken rena plagiatet på långsamma satsen av Rodrigos gitarrkonsert "Concierto de Aranjuez". Med Liv Alsterlund (klasskamraten Sandra, som är kär i Max), Niklas Hjulström (klasskamraten Johan), Malin Berghagen (klasskamraten Justine) Agneta Ekhammer (Mikaelas mor Gunvor), Reine Brynolfsson (biologilärare), Björn Granath (rektor) m.fl. Manus: Carina Rydberg. Regi: Rumle Hammerich. **

Svart regn (Black Rain) (USA 1989; 2h6'). NY-snuten Nick Conklin (Michael Douglas) figurerar i en internutredning om poliser som stulit pengar från gripna langare. Han får dock andra bekymmer på halsen: När han är med en kollega, Charlie Vincent (Andy Garcia), på en japansk restaurang kliver två beväpnade män in och tilltvingar sig en ask av en kostymklädd japan. En annan japan vid samma bord får halsen avskuren. Nick skjuter en av männen och förföljer den andre in i ett köttlager, där han kan gripa honom. Den gripne, Sato (Yusaku Matsuda), är med i japanska maffian. Nick och Charlie eskorterar honom till Japan där han överlämnas - till maffians falska poliser. Japanska polisen vill ta hand om jakten på Sato, men Nick kräver att han och Charlie ska få vara kvar och hjälpa till. Det får de, om de lämnar ifrån sig sina vapen. Polisen Masahiro ("Mas") Matsumoto (Ken Takakura) blir deras medhjälpare och tolk, men han vill till en början inte att de ska lägga sig i den inhemska polisens arbete. Men Nick har givit sig sjutton på att ta Sato och han ändrar sig inte precis för att Charlie mördas. Välgjord och spännande, inte minst upplösningen. Douglas rollfigur representerar en lite otrevlig Japan-fientlig stämning som genomsyrar mycket av filmen: Japans kultur och språk är obegripliga, den inhemska polisen inkompetent, vad som behövs är en tuff, driftig amerikansk storstadspolis som kan slänga käft och vägrar att ta order. Fotot bidrar till att förstärka främlingskänslan. Den japanska storstaden (här Osaka) får en visuell presentation som inte står framtidsstaden i Blade Runner (av samme regissör) långt efter. Foto: Jan De Bont. Musik: Hans Zimmer. Med Shigeru Koyama (Ohashi, Osakas polischef), Kate Capshaw (Joyce, amerikanska bosatt i staden), Tomisaburo Wakayama (maffialedaren Sugai) m.fl. Regi: Ridley Scott. ***(*)

s/y Glädjen (Sverige 1989; 1h33') (Eng. titel: S/Y Joy). Annika (Lena Olin) och Klas Larsson (Stellan Skarsgård) har just förlorat sin son i en olycka. De köper en segelbåt, "Glädjen", billigt och planerar att ge sig ut på en långresa. Annika tar reda på lite om förra ägaren och får veta att av de fyra i familjen Skoog som skulle segla till Västindien dog två, sonen och fadern. Trots att det knakar i deras förhållande ger sig Annika och Klas av på resan, och i resten av filmen får vi ömsom följa dem, ömsom de förra ägarna. Herbert Skoog (Hans Mosesson), fadern, är resentusiasten, medan frun Maja Lena (Viveka Seldahl - strålande) låtit sig övertygas liksom barnen Johan (Nicolaus Rubenson) och Liv (Nina Lager - med tidernas hockeyfrilla). När de nått Kiel vill Maja Lena, som blivit sjösjuk, avbryta resan, men Herbert menar att allt hittills gått bra och att de måste fortsätta, om inte annat så för att de begärt ledigt från sina jobb i ett år. Annika och Klas tar sig också till Kiel, men det är Klas som blivit sjösjuk på vägen. De fortsätter också resan, trots att de ömsom grälar, ömsom älskar. Både Larsson och Skoog drabbas av storm, men för Skoog går det illa: de tappar rodret, Johan blir alltmer magsjuk och dör till slut, och Herbert hoppar över bord. Tragiskt så det förslår. Välgjort och engagerande. Efter en roman av Inger Alfvén. Regi: Göran du Rées. ****

Sällskapsresan II - Snowroller (Sverige 1985; 1h35') (Eng. titel: Charter Trip 2). Föregångare: Sällskapsresan (1980). Uppföljare: SOS - En segelsällskapsresa (1991). Ärketönt Stig Helmer Olsson (Lasse Åberg) åker med vännen Ole Bramserud (Jon Skolmen) till schweiziska alperna för skidsemester. Det var dock ett tag sedan han stod på ett par utförsåkningsskidor. En svensk kvinna på resan, Lotta (Cecilia Walton), faller planenligt för hans löjliga tafflighet, inte minst som hämnd på hennes f.d. pojkvän, trendkänslige skidläraren Nalle (Jan Waldekrantz), som tillsammans med skojfriske Mackan (Klasse Möllberg) är skidgruppens guider. En rik, trevlig engelsman tillhör också Stig Helmers bekantskaper under resan. Lotta och hennes väninna "Kärran" (Eva Millberg) raggas upp som fotomodeller för "den svenska folkskidan" av norrländske direktör Brännström (Bengt Andersson) och hans mer eller mindre stumma vän Hedlund (Staffan Ling). Någon som vill veta något mer? Filmen är fylld med sedvanligt tönt, men har i alla fall ett inslag som gör den bättre än uppföljarna: Björn Granaths gestaltning av ständigt irriterade familjefadern Jönsson ("tyngden på dalskidan, älskling"). Med Oscar Franzén (sonen Niklas Jönsson), Erica Larsson (dottern Sara Jönsson), Ingrid Wallin (fru Jönsson) m.fl. Manus: Lasse Åberg och Bo Jonsson. Foto: Hanno Heinz Fuchs. Musik: Bengt Palmers. Klippning: Sylvia Ingemarsson. Regi: Lasse Åberg. **(*)

Terminator 2 - Domedagen (Terminator 2: Judgment Day) (USA 1991; 2h16'). John Connor (Edward Furlong) är en tioårig småkriminell pojke som bor hos fosterföräldrar, då hans biologiska mor Sarah Connor (Linda Hamilton) spärrats in på mentalsjukhus efter sitt ständiga tjat om en framtida kärnvapenkatastrof och maskinherravälde där hennes son ska vara den överlevande människospillrans ledare. Hon har dock rätt. Maskinerna sänder en terminator ur framtiden, T1000 (Robert Patrick), som ska oskadliggöra John. T1000 är en avancerad flytande metall-konstruktion som kan kopiera människor den kommer i kontakt med. De överlevande människorna sänder också en terminator (Arnold Schwarzenegger) för att skydda pojken. Vilken terminator ska få kontroll över pojken? Flera actionscener har hunnit bli smått klassiska (så t.ex. lastbil-mc-jakten i ett viaduktsystem), men de flesta är faktiskt otillfredsställande finessfattiga. Dessutom finns alldeles för många intetsägande scener och episoder där bl.a. Sarah Connor tänker saker som "om den här terminatorn kan vara snäll mot John så finns det kanske hopp för människorna i alla fall". Båda terminatorerna går under i ett bad av smält metall. Minnesvärda öppningsscener på pluskontot, men musiken är otillräcklig och skämten tråkiga i den mån de existerar. Regi: James Cameron. **(*)

Tess (England-Frankrike 1979; 2h50'). Tess Durbeyfield (Nastassia Kinski) är vacker dotter i fattig, lantlig småhandlarfamilj i 1880-talets England. Hennes far John (John Collin) får reda på att han är släkt med den adliga släkten d'Urberville och skickar sin dotter till en dam med det namnet i närheten för att tigga hjälp. Damen är invalid och oanträffbar, säger hennes son Alec (Leigh Lawson), som ändå ser till att den fattiga skönheten får anställning på godsets hönsgård. Alec lägger genast in stötar mot Tess, som värjer sig någorlunda men till slut ser sig tvungen att lämna gården. Då har hon dock hunnit bli gravid och föder en son, som snabbt dör. Tess tar anställning på en annan gård som mjölkerska. Hon förälskar sig i en bondlärling, prästsonen Angel Clare (Peter Firth), och han i henne. De gifter sig, men när han får reda på att hon redan fött barn lämnar han henne. Alec, som hela tiden funnits i bakgrunden, söker upp Tess när han fått höra om hennes elände. Hon avvisar honom, men ger efter när fadern John dött och familjen tvingats bli lösdrivare. Men Angel, Tess äkta man, söker också upp henne. Han har förlåtit henne, och det är honom som Tess egentligen älskar... Fin tidskänsla och stämning förmedlas i fotot av Geoffrey Unsworth och Ghislain Cloquet, och musiken av Philippe Sarde är utmärkt. Men Tess är en oengagerande historia, eftersom den är alltför rak och okomplicerad, utan någon som helst nerv och ganska dramafattig. Dessutom är filmen för lång med en timme eller så. Manus: Gerard Brach, Roman Polanski och John Brownjohn efter romanen "Tess of the d'Urbervilles" av Thomas Hardy. Med Rosemary Martin (Mrs Durbeyfield), Sylvia Coleridge (Mrs d'Urberville) m.fl. Regi: Roman Polanski. **(*)

Thing Called Love, The (USA 1993; 1h56'). Miranda Presley (Samantha Mathis) åker till Nashville, Tennessee för att söka lyckan i country-världen. Hon provsjunger med jämna mellanrum på ett talangcafé utan att tas ut av ägarinnan Lucy (K. T. Oslin). Miranda lär känna både talangfulle och självsäkra sångaren James Wright (River Phoenix) och blyge, schysste men kanske lite mindre talangfulle Kyle Davidson (Dermot Mulroney). Hon delar dessutom bostad med söta men musikaliskt slätstrukna Linda Lue Linden (Sandra Bullock). Båda männen blir förälskade i Miranda, men medan Kyle har tunghäfta, har James inga problem att fria (i ett snabbköp). James och Miranda gifter sig, men äktenskapet slits ganska snabbt av James skivkontrakt. De skiljs åt, men slutet blir gott i alla fall. Den här filmen är okomplicerad på ytan men skildrar mycket engagerande (svårt att säga hur) dessa vardagsdramer som vi alla får vara med om - om kärlek, krossade drömmar, bråk och förlikning. Skådespelarnas trovärdiga gestaltning av vardagslivets tragedier och lyckoämnen ger filmen dess styrka och sympatiska framtoning. Regi: Peter Bogdanovich. ****

Till världens ände (Until the End of the World / Bis ans Ende der Welt) (USA 1991; 2h38'). Året är 1999. En indisk kärnvapensatellit har kommit ur kurs och kan slå ner var som helst, med katastrofala följder. Fransyskan Claire Tourneur (Solveig Dommartin) råkar krocka med två bankrånare, Chico (Chick Ortega) och Raymond (Eddy Mitchell). Hon går med på att frakta deras pengar till Paris mot 30% i ersättning. Hon tar också upp en liftare, en eftersökt man som kallar sig Trevor McPhee (William Hurt). Efter att ha släppt av honom upptäcker Claire att han bestulit henne på en del av pengarna. Hon åker till sin sällan sedda fästman, författaren Gene (Sam Niell), som är berättare i filmen, bara för att snabbt ge sig av igen. Hon har nämligen spårat Trevor till Berlin. Där finner hon honom och upptäcker att han är skuggad, av en svart prisjägare, Burt (Ernie Diego). När Trevor försvinner igen hyr Claire en detektiv, Mr Winter (Rüdiger Vogler). Han tar reda på att Trevor egentligen heter Sam Farber och är efterlyst av USA:s regering för industrispionage. Ett opalsyndikat har dessutom utfäst en belöning för den som hittar honom. Claire och Winter söker. Resan går till Moskva, sedan till Peking och Japan. Sam berättar för Claire att USA:s regering i själva verket försöker lägga beslag på hans fars uppfinning, en kamera, med vars hjälp man kan överföra bilder till blinda. Han påstår att han samlar bilder till sin blinda mor. Från Japan går resan till San Francisco och sedan till Australien. Där söker de upp Sams far Henry (Max von Sydow), som har byggt ett enormt laboratorium i ett bergrum på urinvånarterritorium. Gene har anslutit men får se sig slagen av Sam angående Claire. En dag slutar plötsligt allt elektriskt att fungera. De förstår att kärnvapensatelliten exploderat men har ingen kontakt med omvärden för att kontrollera vad som hänt. Bildöverföringsexperimenten till Sams blinda mor Edith (Jeanne Moreau) lyckas när Claire är försöksperson. Några månader senare. Henry har blivit besatt av att spela in drömmar, och till slut lever han, Claire och Sam bara för drömmar. Gene räddar henne därifrån. Förvirrad historia, seg och ointressant för det mesta. De fantasifulla drömsekvenserna är sevärda, och von Sydows rollfigur är en vitamininjektion, men det kompenserar inte tillräckligt den allmänna letargin. Titellåt av U2. Manus: Peter Carey och Wim Wenders. Med Allen Garfield (den galne bilhandlaren Bernie i San Francisco) m.fl. Regi: Wim Wenders. **(*)

Titanic (USA 1997; 3h14). Jack Dawson (Leonardo DiCaprio), en ung fattig amerikan som av okänd anledning vistas i England, spelar till sig två biljetter till jättefartyget "Titanic":s jungfrufärd till Nordamerika. Väl på båten får han av en slump kontakt med en ung överklassdam, Rose De Witt Bukater (Kate Winslet), som känner sig instängd i sitt redan beslutade äktenskap med den ganska otrevlige typen Cal Hockley (Billy Zane). Hon passar därför på och protestera mot sin blivande man genom att umgås en hel del, mest i smyg, med denne Dawson, och givetvis är de som mest förälskade när "Titanic" ränner in i ett isberg. Titanic är en mycket lyckad film i vissa avseenden. Tekniskt, effektmässigt och, inte minst, dekormässigt är den läcker och trovärdig. Den utdragna sjunkningen skildrar effektivt den overkliga situationen att allt fler passagerare förstår att skeppet kommer att gå under om en timme, fastän ingen riktigt kan tro det. Med historien som helhet är det värre. Visst är man väl lite intresserad av hur det ska gå, om Jack Dawson ska stryka med eller inte, men det är också det enda man kan intressera sig för, ty manuset är mycket endimensionellt, och det finns helt enkelt inget annat, inga bikaraktärer eller bihistorier som över huvud taget har någon relief. Historien är irriterande enkelt berättad, på lättbegripligt matinémanér, dvs. allt händer i förutsägbar tur och ordning, karaktärernas egenskaper framträder övertydligt genom konventionellt framställda scener. En trettonåring skulle inte missa en enda nyans i den här filmen jämfört med en vuxen åskådare, för nyanserna är få. Hon (Winslet) är överklassflicka, missnöjd med sin instängda samhällsställning, och han (DiCaprio) är arbetargrabb, och de uppför sig precis som det står i "Konsten att göra en lättbegriplig film": Han lär henne spotta som en riktig karl, hon blir upprörd över hans okänsliga frågor men ger med sig allteftersom hon blir förälskad, han pratar med mat i mun när han bjuds på fin middag i överklassavdelningen. Jag måste erkänna att jag inte blev uttråkad, trots över tre timmars speltid, men det beror nog mer på tekniken och dekoren än på hur händelseförloppet framställs. Jag skulle ha kunnat skriva manuset till Titanic, och det är ingen bra kritik. Elva Oscar: Bästa film, regi, foto, dekor, kostym, ljud, klippning, ljudeffekter, visuella effekter, sång samt musik till drama. Dessutom Jesper Jerkert-plaketten för mest överskattade film 1997. Sverige-kuriosa: En hel del repliker i filmen fälls på svenska, vilket inte är så konstigt, eftersom svenskarna var den tredje största nationaliteten ombord på "Titanic". Så är det t.ex. svenskarna Sven (Dan Pettersson) och Olaf (Erik Holland) som förlorar sina båtbiljetter på poker mot DiCaprio (varvid bl.a. repliken "hönshjärna!" fälls). Foto: Russell Carpenter. Med Frances Fisher (Roses mor Ruth), Gloria Stuart (ramhandlingens Rose, filmens berätterska), Kathy Bates (Molly Brown), Bill Paxton (Brock Lovett), Bernard Hill (kapten E. J. Smith), Jonathan Hyde (J. Bruce Ismay), Danny Nucci (Fabrizio De Rossi), Victor Garber (Thomas Andrews), David Warner (Lovejoy, Hockleys betjänt), Suzy Amis (Lizzy Calvert), Bernard Fox (överste Archibald Gracie), Lewis Abernathy (Lewis Bodine), Eric Braeden (John Jacob Astor) m.fl. Musik: James Horner. Produktionsdesign: Peter Lamont. Kostym: Deborah Lynn Scott. Klippning: Conrad Buff IV, James Cameron och Richard A. Harris. Manus och regi: James Cameron. ***

Tomorrow Never Dies (England-USA 1997; 1h59'). Ett engelskt örlogsfartyg i Sydkinesiska sjön överflygs hotfullt av kinesiskt flygvapen, eftersom det, enligt kineserna, är inne på Kinas territorialvatten. De engelska satellituppgifterna ger ett annat resultat, och man skjuter därför ner ett kinesiskt plan. Förklaringen till dessa motstridiga positionsuppgifter heter Elliot Carver (Jonathan Pryce), en massmediemogul med världsherraväldesplaner. Han äger en mängd tidningar, TV-kanaler, radiostationer och satelliter och har låtit manipulera satellituppgifterna till engelsmännen. Varför? För att provocera fram ett krig mellan Kina och England och lägga beslag på sändningsrättigheterna i Kina de närmaste hundra åren. Dessutom säljer ju inget så bra i media som krig, och Elliot Carver drar sig inte för att skapa sina egna favoritnyheter. För säkerhets skull låter han sin specialbyggda s.k. stealthbåt med en hårdmetallborr sänka ett engelskt skepp, och engelske amiralen Roebuck (Geoffrey Palmer) är beredd att slå tillbaka, men M (Judi Dench), chefen för den engelska underrättelsetjänsten, tycker att man ska vänta. Agent 007, James Bond (Pierce Brosnan), har nämligen andra uppgifter att komma med. Till sin hjälp har Bond Q:s (Desmond Llewelyn) senaste skapelse, en bil som helt låter sig styras från en dataspelsliknande manöverapparat, som tillåter Bond att köra bilen utan att behöva titta upp och komma i skottvinkel. Ännu större hjälp har han av den kvinnliga kinesiska agenten Wai Lin (Michelle Yeoh), som är ute i samma uppdrag som Bond själv, att ta reda på vad som egentligen hänt i Sydkinesiska sjön. Uppdraget för dem djupt ner i havet, högt upp i en av Carvers skyskrapor flyende på motorcykel undan en helikopter i en vietnamesisk stad. Slutdestination blir dock nämnda stealthbåt, där Carvers högra hand Stamper (Götz Otto) gör sitt bästa för att ta kål på agenterna. Öppningsscenen bjuder på flygplansjakt i Sibirien. Tomorrow Never Dies är hygglig underhållning, men tyvärr är filmen svår att skilja från vilken påkostad actionfilm som helst, och speciell Bond-känsla är det ont om, i synnerhet under andra halvan. Lite mer finess och gentlemannaskap vore välgörande. Med Teri Hatcher (Elliot Carvers fru Paris, som Bond haft gammal förbindelse med), Ricky Jay (Carvers chefstekniker Hanry Gupta), Vincent Schiavelli (Carvers torped Dr Kaufman - "Jag är en utmärkt skytt, Mr Bond" - med kraftig tysk brytning), Samantha Bond (Moneypenny), Joe Don Baker (Wade), Cecile Thomsen (vackra professor Bergstrom, som fräschar upp Bonds danska och lite till), Terence Rigby (general Bukarin), Daphne Deckers, Julian Fellowes (försvarsminister), Christopher Bowen, Colin Salmon (Robinson) m.fl. Manus: Bruce Feirstein. Foto: Robert Elswit. Musik: David Arnold och Sheryl Crow (titelmelodi). Produktionsdesign: Allan Cameron. Kostym: Lindy Hemming. Klippning: Michel Arcand och Dominique Fortin. Regi: Roger Spottiswoode. ***

Tootsie (USA 1982; 1h56'). Michael Dorsey (Dustin Hoffman) är arbetslös skådespelare i New York. Han delar lägenhet med den pjässkrivande kompisen Jeff (Bill Murray) och är tillsammans lite löst med kollegan Sandy (Teri Garr). Han har gjort sig känd som svår att jobba med och hans agent George Fields (Sydney Pollack) har ingenting att erbjuda honom. Han behöver 8000 för att sätta upp Jeffs pjäs. När Sandy misslyckas med att få rollen som sjuksystern Emily Kimberly i en populär TV-serie bestämmer sig Michael för att pröva själv. Han klär ut sig till Dorothy Michaels och får rollen. Han har dock inte räknat med att bli så känd och rätt som det är vill TV-bolaget förlänga kontraktet ett helt år. Dessutom har två män blivit förälskade i Dorothy, skådespelerskan Julie Nichols (Jessica Lange) far Les (Charles Durning) och motspelaren John Van Horn (Dr Brewster i serien) (George Gaynes). Michael har i sin tur förälskat sig i Julie, som också spelar med i serien. Rolig, underhållande film. Musik: Dave Grusin. Sverige-kuriosa: Strindberg omnämns. Innanför dörren till Michaels lägenhet sitter en affisch med överskriften "Svenska växter". Regi: Sydney Pollack. ****

Trainspotting (England 1995; 1h34'). Frän, snabb, nyskapande film om unga knarkare/brottslingar i dagens Skottland. Mark Renton (Ewan McGregor) är huvudperson och berättare. Han håller ihop med Begbie (Robert Carlyle), en riktig hårding som faktiskt inte tar starkare droger än öl; Sick Boy (Johnny Lee Miller); Spud (Ewen Bremmer), en helsjuk, nervös kille som inte tycks lyckas med något. Filmen handlar om en avgränsad period av deras liv; hur de ligger utslagna av droger, hur Mark raggar upp en tjej, Diane (Kelly McDonald), hur gänget hamnar i slagsmål, hur de kommer över ett stort parti knark som de säljer för stora pengar i London etc. Underhållande, stundom mer än lovligt äcklande, fräckt. Efter en roman av Irvine Welsh. Med Kevin McKidd m.fl. Regi: Danny Boyle. ****
Mer information om trainspotting hittar du på vår special sida om Trainspotting

Tre dagar för Condor (Three Days of the Condor) (USA 1975; 1h57'). Joe Turner (Robert Redford) har ett ganska originellt jobb på CIA: han och hans kollegor sitter i New York och läser skönlitterära böcker för att jämföra plotterna med verkliga CIA-operationer för att på så sätt komma eventuella läckor på spåren. Chef för gruppen är Dr Lappe (Don McHenry), och de håller till i en lokal med skylten "Amerikanska litteraturhistoriska sällskapet" utanför. När Turner kommer tillbaka till kontoret efter att ha gått och köpt lunch till sig och kollegorna finner han dem alla skjutna. Två män har under överinseende av en viss Joubert (Max von Sydow) mördat hela kontoret med automateld. Turner förstår att han ligger risigt till. Han ringer CIA:s larmcentral där han uppmanas att ta det lugnt och återkomma om två timmar. Turner ringer igen och begär att bli inhämtad. På den överenskomna platsen blir han dock beskjuten. Han förstår att kanske även CIA:s ledning vill se honom död, och han är tvungen att klara sig själv. Han tvingar en kvinna, Kathy Hale (Faye Dunaway) att köra honom till hennes hus, som han gör till sin bas för de kommande tre dagarnas efterforskningar. Kathy lutar åt att tro på hans berättelse, men han är inte helt säker på att han kan lite på henne. Turner nystar till slut fram att hans grupp utan att veta om det kommit ett hemligt CIA inom CIA på spåren. Hela tiden är Joubert honom i hälarna för att fullborda sitt ursprungliga uppdrag. Hyfsat spännande mest hela tiden. Med Cliff Robertson (Higgins), John Houseman (Wabash), Addison Powell (Atwood), Walter McGinn (Barber), Tina Chen (Janice), Michael Kane (Wicks), Michael B. Miller (Fowler), Hank Garrett (brevbärare) m.fl. Manus: David Rayfiel och Lorenzo Semple Jr efter James Gradys roman "Six Days of the Condor". Foto: Owen Roizman. Musik: Dave Grusin. Produktionsdesign: Stephen B. Grimes. Kostym: Theoni V. Aldredge och Joseph G. Aulisi. Klippning: Don Guidice och Fredric Steinkamp. Regi: Sydney Pollack. ***(*)

30:e november (Sverige 1995; 1h56') (Eng. titel: Cry). Adam Nilsson (Göran Gillinger) är en Alby-yngling vars bäste vän, den stammande och lite efterblivne Tobbe (Jonas Karlsson) är insyltad i ett litet rasistiskt gäng. Adam följer med när de andra bränner ett kors och kastar in en brandbomb i en flyktingförläggning, men när de andra sticker, stannar Adam och hjälper en skadad invandrartjej. Givetvis förälskar de sig i varandra. Hon, Julia (Maria Celedonio), kommer från Peru och har en far som är helt uppfylld av sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i det forna hemlandet, och en äldre bror, Sasha (Ray Jones IV), som är ledare för ett invandrargäng. Som ni förstår vill ingen, vare sig på den svenska eller peruanska sidan, veta av någon kärlek över de etniska gränserna. Så småningom blir det konfrontation, och blod flyter på ömse sidor. Filmen är inte speciellt välberättad men ändå inte så dålig som jag fruktade. Långdragen på slutet. Titeln är en gåta, eftersom det är dagarna kring den 6:e juni filmen utspelar sig. Med Frida Hallgren (Julias vän Sirkka), Stefan Sauk (invandrarfientlig polis) m.fl. Manus och regi: Daniel Fridell. **

True Romance (USA 1993; 2h). Clarence Worley (Christian Slater) är en helt vanlig kille som bor ensam och jobbar i en serietidningsaffär. På sin födelsedag överraskas han på bio av en ovanligt intresserad, sexig tjej, Alabama (Patricia Arquette). Hon visar sig vara prostituerad och utsänd som present av en av Clarences vänner, men Clarence har ingenting emot det. Han har blivit förtjust i henne, och hon faktiskt också i honom. Alabama lyder under en ytterst otrevlig hallick, Drexl Spivey (Gary Oldman), som Clarence dödar. Han får med sig en väska därifrån. Den innehåller knark för dyra pengar och Clarence och Worley får fly hals över huvud undan maffian, i synnerhet Vincenzo Coccotti (Christopher Walken). Extremt våldsam film, men också spännande och med en hel del minnesvärda bilder och repliker, t.ex. Clarence Worleys Elvis-monolog i början av filmen och fadern Cliffords (Dennis Hopper) föreläsning om siciliernas negerursprung. Blodigt men snyggt slut. Manus: Quentin Tarantino. Foto: Jeffrey L. Kimball. Musik: Mark Mancina och Hans Zimmer, samt bidrag från Léo Delibes, Carl Orff och Erik Satie. Med Val Kilmer (Clarences mentor, som aldrig syns i bild men som ska vara Elvis), Brad Pitt (Floyd), Bronson Pinchot (Elliot Blitzer), Samuel L. Jackson (Big Don), Michael Rapaport (Dick Ritchie), Saul Rubinek (Lee Donowitz), Conchata Ferrell (Mary Louise Ravencroft), James Gandolfini (Virgin) m.fl. Regi: Tony Scott. ***(*)

Truman Show (The Truman Show) (USA 1998; 1h42'). Truman Burbank (Jim Carrey) bor i det lilla idealsamhället Seahaven. Han är gift med sjuksköterskan Meryl (Laura Linney) och har en bästa vän i barndomskamraten Marlon (Noah Emmerich). Han har ett vanligt kontorsjobb som försäkringsförsäljare och har all anledning att vara nöjd med sitt liv, men i hemlighet längtar han sig till Fiji-öarna eller något annat exotiskt resmål, och han när också en gammal blixtförälskelse. Hemlighet och hemlighet...vad Truman inte vet är att hela hans liv direktsänds i TV med hjälp av tusentals kameror i staden, att alla i hans omgivning, t.o.m. hans fru och bästa kompis, är i maskopi med TV-folket, att faktiskt hela staden han bor i ligger i en enorm studio och att hans liv följs av miljoner TV-tittare över hela världen. Som nyfödd adopterades Truman av ett TV-bolag, och den som verkligen styrt allt kring honom är TV-producenten Christof (Ed Harris), som på finurliga sätt hittills lyckats hindra Truman från att lämna staden och därmed studion, bl.a. genom att låta Trumans pappa drunkna för många år sedan, så att Truman blivit livrädd för havet. Men hur väl Christof än lyckats än så länge, har han inte kunnat undanröja det lilla tvivel som grott i Trumans huvud. Han tycker att folk har uppträtt konstigt på sistone, och när han företar sig lite oväntade saker blir reaktionerna från omgivningen ännu märkligare. Långsamt tycks Truman komma sanningen närmare... Det ska omedelbart sägas att Truman Show inte är någon dålig film. Den är skickligt producerad, och Jim Carrey kreerar sin roll väl, fastän den tyvärr inte skiljer sig så mycket från hans tidigare roller (även om det kan verka så på papperet, menar jag). Flera recensenter, både i USA och i Sverige, har förtjusta hävdat att Truman Show är en skarp satir över TV-mediet, och att den förändrar vår syn på TV:s makt, men jag kan inte hålla med dem. Jag anser att vad som saknas för att Truman Show ska bli riktigt bra är just den skarpa satiren. Det finns många frågor om TV som kunde ha problematiserats: Allmänintresset kontra personlig integritet, kommersialism kontra samhällsansvar, de stora TV-bolagens ansvar, TV som spegling eller som styrning av folkviljan. Visserligen går det bra att diskutera alla dessa frågor utifrån filmen, men ingen av dem framstår som speciellt brännande under filmens gång, ty filmen tar inte ställning själv. På det hela taget framstår filmen Truman Show som underhållande med samma medel som den fiktiva serien "Truman Show" är underhållande. Det var väl ändå inte meningen? Med Natascha McElhone (Lauren Garland/Sylvia), Holland Taylor (Trumans mor), Brian Delate (Trumans far), Blair Slater (Truman som ung), Kade Coates (Truman som 4-åring), Peter Krause (Lawrence), Heidi Schanz (Vivien), Ron Taylor (Ron), Don Taylor (Don), Ted Raymond (Spencer), Judy Clayton (reseförsäljare), Mal Jones (tidningsförsäljare) m.fl. Musik: Burkhart von Dallwitz, samt bidrag av Philip Glass, Frédéric Chopin, David Hirschfelder (ur Shine), Wojciech Kilar och W. A. Mozart. Foto: Peter Biziou. Kostym: Marilyn Matthews. Produktionsdesign: Dennis Gassner. Klippning: William M. Anderson och Lee Smith. Manus: Andrew Niccol. Regi: Peter Weir. ***(*)

Twister (USA 1996; 1h54'). Några hängivna tornadoforskare kuskar runt med specialtillverkad forskningsutrustning som de försöker placera i ögat på lämplig tornado. Visst är det imponerande specialeffekter som bjuds på, men enahanda. En tornado tar en människa, en annan en personbil, en tredje en tankbil, en fjärde ett hus. Det känns som att det hade räckt med en tornado i den här filmen, men då hade det å andra sidan inte blivit någon film. För så fort inte något oväder syns på duken är filmen eländig: vattentunn historia, krystad dialog och klichéfyllt på alla tänkbara vis. Det är svårt att som åskådare uppbringa något djupare engagemang för forskarna; alla deras ansträngningar går ut på att kunna förvarna för tromber tio minuter tidigare än man hittills kunnat göra! Det kommer inte precis som någon överraskning att en så dålig film har gått bra i USA. Med Helen Hunt, Bill Paxton, Cary Elwes, Jami Gertz m.fl. Regi: Jan De Bont. *(*)