Filmer U - Ö

Underground (Tyskland-Frankrike-Ungern 1995; 2h50'). Detta är en märklig film i tre delar. I första delen är åren 1941 och 1944. Belgrad ödeläggs i kriget, 1941 av tyskarnas bomber, 1944 av de allierades. Huvudpersoner är två bröder, Petar "Svarten" Popara (Lazar Ristovski) och Marko Popara (Miko Manojlovic). Svarten är bullrig, våldsam och modig, och blir krigshjälte. Marko är mer beräknande tillbakadragen och stiger i graderna i kommunistpartiet. Båda är förälskade i samma kvinna, skådespelerskan Natalija (Mirjana Jokovic), som dock ivrigt uppvaktas av den höge nazistiske militären Franz (Ernst Stötzner). I filmens andra del är året 1961. Det visar sig att Marko har hållit en massa människor, däribland Svarten med familj, inlåsta i en källare, och att Marko med hjälp av bl.a. en flyglarmssiren lurat i dem att kriget fortfarande pågår. I källaren tillverkas vapen som Marko, numera partisekreterare, tjänar grova pengar på. Människorna i källaren ska väl symbolisera det jugoslaviska folket som under Tito levde som i ständig krigsberedskap. Men Svarten och hans 20-åriga son Jovan tar sig ut ur källaren och är med om diverse strapatser; bl.a. hamnar de mitt i en filminspelning av Svartens hjältemodiga bravader under kriget, gjord efter Markos memoarer. Jovan drunknar eftersom han inte kan simma, och Svarten hamnar i en fisketrål. Källaren råkar sprängas i luften, och även den stammande djurskötaren Ivan (Slavko Stimac), f.ö. bror till Marko och Svarten, kommer också ut i verkligheten, som är skrämmande och svårbegriplig. I filmens tredje del är Svarten och Jovan åter hur levande som helst. Året är 1992. Den numera rullstolsbundne Marko tjänar pengar på vapenaffärer i inbördeskrigets Jugoslavien. Filmen slutar med en uppsluppen bröllopsfest på en udde vid havet, en udde som bryter sig loss och flyter iväg som en ö. Jag finner filmen mer bisarr än mästerlig, och det finns många scener och händelser jag inte till fullo förstår. Enbart på bildmässiga premisser är den dock värd att titta på, och om man dessutom förstår den (vilket i och för sig kanske inte är meningen) kan den säkert uppfattas som ett mästerstycke. Många scener är starkt känsloladdade, t.ex. den alldeles i början av filmen där stadens zoo bombas, och den förtvivlade Ivan räddar chimpansungen Soni, som sedan hänger med i resten av filmen. Regi: Emir Kusturica. ****

U.S. Marshals (USA 1998; 2h13'). Mark Sheridan (Wesley Snipes) jobbar som bilbärgare. Efter att själv ha råkat ut för en krock grips han av polisen, som matchat hans fingeravtryck med en misstänkt mördares. Sheridan ska föras i en fångtransport per flyg, men strax före landning skjuter en av fångarna hål i planet, som snabbt tappar höjd och tvingas nödlanda på en väg. Landningen ser ut att lyckas, men plötsligt svänger vägen, planet fattar eld och rullar ner i en flod. Sheridan lyckas fly, medan de andra fångarna hålls under kontroll av fångvaktarna. Chief Deputy Marshal Samuel Gerard (Tommy Lee Jones) från den federala polisen leder jakten på den förrymde fången, som ganska snart visar sig vara skickligare på att hålla sig undan än en vanlig bilbärgare kan förmodas vara. Gerard får från högre ort information om att Sheridan är f.d. agent och att han verkligen är samma person som sköt ner två andra agenter i FN-skrapans garage. Gerard beordras samarbeta med en John Royce (Robert Downey Jr), vilket han inte alls vill, men som efterhand visar sig vara till en del nytta. Förutom flygkraschen får vi bl.a. bevittna Sheridan göra ett svanhopp med talja och rep från ett hustak ner på ett rullande tunnelbanetåg. Den här filmen bygger på exakt samma koncept som Jagad, vilket inte alls är någon hemlighet: Karaktären Sam Gerard är densamma, liksom de personer han omger sig med: Deputy Marshal Cosmo Renfro (Joe Pantoliano), Biggs (Daniel Roebuck), mjölkdrickande Newman (Tom Wood) Liksom i Jagad flyr en oskyldigt dömd fånge under en fångtransport, då var det en buss som körde av vägen och blev påkörd av ett tåg, här är det en flygplanskrasch. Då som nu är tempot högt, men det finns skillnader, alla till U.S. Marshals' nackdel. För det första är det länge mycket oklart om Sheridan verkligen är oskyldig. Säkert har manusförfattaren tänkt att denna otydlighet ska göra filmen ännu mer spännande, men i mitt tycke blir effekten den motsatta. Vidare är Wesley Snipes inte hälften så bra som Harrison Ford var. Men den viktigaste invändningen är nog att U.S. Marshals är alltför lik Jagad. I scen efter scen tycks man känna igen sig, och det är inte speciellt kul i längden. Och de idéer som inte är plankade från Jagad har stulits från andra filmer: fångtransport i flygplan från Con Air, och att Gerard har en kvinnlig chef från Bond-filmerna. Intet nytt under solen alltså, men ändå hyfsad underhållning. Den som inte har sett Jagad kan säkert uppskatta den här filmen mer än jag. Med Kate Nelligan (U.S. Marshal Walsh), Irène Jacob (Marie, Sheridans trolovade), LaTanya Richardson (Cooper), Michael Paul Chan (kinesiske "kulturattachén" Chen), Lorenzo Clemons (Stark), Vaitiare Bandera (TV-reportern Stacia Vela) m.fl. Manus: John Pogue. Foto: Andrzej Bartkowiak. Musik: Jerry Goldsmith. Produktionsdesign: Maher Ahmad. Kostym: Louise Frogley. Klippning: Terry Rawlings. Regi: Stuart Baird. **(*)

Utan fruktan (Fearless) (USA 1993; 2h2'). Jeff Bridges spelar Max Klein, överlevande från en flygkrasch som gjort honom helt förändrad. Plötsligt är han en charmig, rättfram man som inte är rädd för något (allra minst flygplan); han tror att han är odödlig. Han söker upp människor han inte träffat på tjugo år, han äter jordgubbar, som han före kraschen var allergisk emot. Det bärande temat i den här filmen är att någon måste rädda Max Klein i någon farlig situation så att han lär sig att han inte är odödlig. Klein känner sig inte längre dragen till sin familj med hustrun Laura (Isabella Rossellini), utan till en annan överlevande, den svarta kvinnan Carla Rodrigo (Rosie Perez), som förlorade en tvåårig som i kraschen. Klein lär henne att det inte var hennes fel att pojken dog. Originellt och engagerande. Bilder från den annalkande kraschen interfolieras i filmen. Oerhört vackert slut där vi får se kraschen ackompanjerad av Goreckis 3:e symfoni. Bygger på roman av Rafael Yglesias. Regi: Peter Weir. ***(*)

Vanja på 42:a gatan (Vanya on 42nd Street) (USA 1994; 2h). André Gregory (som spelar sig själv) hade då och då under några års tid repeterat Tjeckovs "Onkel Vanja" i bearbetning av David Mamet på en nedsliten teater i New York med några intresserade skådespelare, när Louis Malle bjöds in att ta del av repetitionerna. Malle bestämde sig för att göra film av arbetet, och här är den nu. Ramhandlingen är just att några utomstående bjuds in för att bese repetitionsarbetet, men i praktiken är det här en filmad version av "Onkel Vanja", ingenting annat. Det är en strålande version med mästerliga skådespelare. Wallace Shawn spelar Vanja, som finner att han kastat bort sitt liv på att arbeta för en outhärdlig litteraturprofessor som inte tackar honom och dessutom bara skriver strunt. Professorn själv, Serebrjakov (George Gaynes), sitter uppe och arbetar hela nätterna när han inte klagar över sin gikt eller reumatism. Han är gift med en ung, vacker kvinna, Jelena (Julianne Moore), som är blasé på sitt stagnerade äktenskap men inte vågar låta sig förföras av de två uppvaktarna, Vanja och läkaren Astrov (Larry Pine). På professorns stora gods (han är för snål för att bo i stan) finns också Sonja (Brooke Smith), Vanjas syster, som är förälskad i Astrov och förgäves försöker få honom intresserad, en barnjungfru (Phoebe Brand), Vanjas mor, kallad Maman (Lynn Cohen) och en ärrig dräng (Jerry Mayer). Frågan är vem man ska tacka mest för den här lysande filmen, Malle, Gregory eller Tjeckov? Regi: Louis Malle. ****(*)

Varning för Jönssonligan (Sverige 1981; ca 1h35') (Eng. titel: Beware of the Jonsson Gang! eller Warning for the Joensson Gang!). Uppföljare: Jönssonligan och Dynamit-Harry. Den första i en (alltför) lång rad filmer om Jönssonligan börjar som traditionen senare har bjudit: Efter ett misslyckat inbrottsförsök åker Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson (Gösta Ekman) fast, och när han släpps ut står kumpanerna Rocky (Nils Brandt) (som tack och lov har en mindre framträdande roll redan i uppföljaren och sedan helt har försvunnit) och Vanheden (Ulf Brunnberg) och väntar på honom. Sickan tittar dock inte åt sina gamla vänner, utan tar plats i en annan bil som för honom till den tvivelaktige finansmannen Wall Enberg (Per Grundén), som Sickan i egenskap av expert på Franz Jäger-kassaskåp tagit värvning hos. Sickans uppdrag blir att mot utlovad fet betalning bryta sig in i ett Jäger-skåp i en villa i Schweiz, men sedan uppdraget utförts, och en stor väska med diamanter överlämnats, blir han blåst på pengarna och får istället den schweiziska polisen i hälarna. Sickan klarar sig dock, tar sig hem till Sverige och söker upp de gamla kumpanerna, fylld av hämndbegär mot Wall Enberg. Vanheden och Rocky har i Sickans bortovaro gjort ett misslyckat inbrottsförsök mot en tidningskiosk, men nu blir det annat ljud i skällan. Sickan har en plan. Diamanterna som han såg i Schweiz, de s.k. Bedford-diamanterna, ska säljas till shejken av Abradan (Jean-Paul Chakbakos) på en valutakonferens i Saltsjöbaden. Jönssonligan kan lägga beslag på dem genom en väl genomarbetad plan som inbegriper bl.a. en stulen SL-buss och en framtvingad broöppning. Sickan har nu tänkt sälja tillbaka diamanterna till Wall Enberg, men Rockys fru Eivor (Siw Malmkvist - med total brist på skådespelartalang) har lyckats lägga dem i en byrå som hon sedan skänkt till Sverige-hjälpen. Sickan får ett nervöst sammanbrott och blir helt nipprig. Vanheden och Rocky försöker hitta byrån, vilket leder dem till ett övergivet hamnområde där Wall Enbergs otrevlige Göteborgs-biff (Weiron Holmberg) gör allt för att ta kål på Sickan. Slutet är dock gott; Jönssonligan kommer undan med en massa pengar, medan Wall Enberg åker fast. Manus av Rolf Börjlind efter Erik Ballings och Henning Bahs' idé om "Olsenbanden", en serie danska filmer i samma stil. Foto: Roland Sterner. Musik: Ragnar Grippe. Med Tomas Norström (kriminalassistent Holm), Jan-Olof Strandberg (kriminalkommissarie Svensson), Johannes Brost (rånare) m.fl. Regi: Jonas Cornell. **(*)

Veronikas dubbelliv (La double vie de Véronique) (Frankrike-Polen 1991; 1h37') (Eng. titel: The Double Life of Véronique). Irène Jacob spelar dels franska Véronique, en småskollärare, dels polska Weronika, som blir upptäckt som seriös sångerska (hög sopran) trots att hon är amatör. Även Véronique intresserar sig för sång. Véronique gör en turistresa i bl.a. Polen, och råkar i Krakow under en demonstration ta ett foto av just Weronika, något hon upptäcker först långt senare. Weronika dör under dramatiska omständigheter under en konsert. Véronique förälskar sig i en dockteaterägare och barnboksförfattare, Alexandre Fabri (Philippe Volter), som sänder henne obegripliga brev. När de till slut träffas visar det sig att Alexandre kanske inte var så romantisk som han verkade. Historien engagerar inte lika mycket som trikoloren-filmerna. Gult, vackert foto. Den karaktäristiska Kieslowski-gumman finns med även i denna film. Musik: Zbigniew Preisner. Regi: Krzysztof Kieslowski. ***(*)

Vi barn på Bahnhof Zoo (Christiane F.) (Västtyskland 1980; 2h4'). Christiane (Nadja Brunkhorst) söker spänning och låter sig dras in i knarkberoende. Hon försöker sluta tillsammans med sin pojkvän Detlef (Thomas Haustein). De håller mycket till på centralstationen där de prostituerar sig för att skaffa pengar. En garanterat avskräckande och äcklande historia (byggd på verkligt fall), men ej fullt så organiskt berättad. Bör dock fortfarande vara kvalificerad som obligatorisk avskräckarfilm i skolan. Regi: Ulrich Edel. ***

Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants) (Frankrike 1987; 1h44') (Eng. titel: Goodbye Children). Franska landsbygden 1944. Louis Malles alter ego heter Julien Quentin (Gaspard Manesse), är sådär 13 år och går i en katolsk internatskola för pojkar. På loven bor han hos sin mor (Francine Racette) i Paris. Även Juliens äldre bror François (Stanislas Carré de Malberg) går i skolan. En dag får Juliens klass en ny elev, Jean Bonnet (Raphaël Fejtö). Jean blir lite retad i klassen, men finner en vän i Julien, som uppfattas som auktoritet av klasskamraterna. Jean är hemlighetsfull om sin bakgrund, men Julien lyckas luska ut att han är jude och tagits in i skolan av rektorn, père Michel? (François Berléand), under falskt, franskt namn. Då och då ljuder flyglarmet, och elever och lärare måste springa ner i skyddsrummet, men för det mesta märks den tyska ockupationen inte så mycket. Gestapo är dock ute efter Jean Bonnet och två andra judiska elever... Den här filmen är full av intressanta detaljer, och den engagerar både när den beskriver den skyddade världen, internatlivet, och den stora farliga världen som tränger sig in i skolan. Den lyckas kort sagt där Les quatre cents coups och Zéro de conduite, två andra franska internatskolefilmer, bara delvis lyckas. En lysande scen är när skolans elever och lärare gapskrattande tittar på en stumfilm med Charlie Chaplin (eller Charlot som han heter på franska). "Au revoir les enfants" är den replik som fader Michel fäller när han förs bort av Gestapo. Med François Négret (Joseph som jobbar i köket och ertappas med att ha stulit mat och därför sparkas), Peter Fitz (Gestapo-officeren Müller) m.fl. Irène Jacob har en liten roll. Manus (bygger på självupplevda händelser) och regi: Louis Malle. ****(*)

Vi som älskade varann så mycket... (C'eravamo tanto amati) (Italien 1976; 2h4') (Eng. titel: We All Loved Each Other So Much). Gianni (Vittorio Gassman), Antonio (Stefano Satta Flores) och Nicola (Nino Manfredi) är tre män som blir vänner i andra världskrigets slutskede. Antonio, som är sjukvårdare, blir förälskad i Luciana Zanon (Stefania Sandrelli). Gianni, som blir husadvokat åt en osympatisk knös, och Nicola, skäggig vänsteridealistisk lärare och filmälskare, blir också förälskade i henne i tur och ordning. De är alla vänner under en tid, men glider sedan ifrån varandra. De träffas igen 25 år senare och talar minnen. Det visar sig vara Antonio som har fått Luciana. Nicola, alltmer desillusionerad med tiden, försörjer sig som filmskribent i diverse tidningar. Gianni har hunnit att både gifta sig med sin arbetsgivares stendumma dotter Elide ("nej tack, jag får inte äta kolväten") (Giovanna Ralli) och bli änkling efter henne. Rik har han blivit också, till vännernas besvikelse. Det här är en utsökt film med många minnesvärda scener - bl.a. vid Fontana di Trevi - och roliga repliker (t.ex. Nicolas "staden är medveten om sin kärvhet"), och den är inte lätt att sammanfatta med några få ord. Musiken av Armando Travaioli känns mycket italiensk på något sätt. Filmad i svart-vitt och färg. En film att älska. Med Aldo Fabrizi m.fl. Regi: Ettore Scola. *****

Vredens druvor (The Grapes of Wrath) (USA 1940; 2h9'). Tom Joad (Henry Fonda) har just släppts frivilligt ur fängelset efter fyra år för dråp, men när han kommer hem finner han en övergiven gård. En f.d. predikant, Casy (John Carradine), berättar att alla gårdar i omgivningen har övergivits, eftersom sandstormarna medfört dåliga skördar och markägarna därför vräkt arrendebönderna. Tom finner sin familj, packad och klar för att ge sig av mot landet av mjölk och honung - Kalifornien. Tom och Casy ansluter. De är ganska många på en lastbil: Toms mor "Ma" (Jane Darwell), i praktiken familjens överhuvud, fadern (Russell Simpson), som efter vräkningen bara är en skugga av sitt forna jag, farfar (Charley Grapewin), som absolut inte vill åka och som dör tidigt under resan, farmor (Zeffie Tilbury), som dör lite senare under resan, syster Rosasham (Dorris Bowdon) och en handfull till. Resan blir svår, men ännu svårare får de när de kommer fram. Alldeles för många har lockats av löftena om apelsinplockarjobb med höga löner, och i själva verket finns nästan inga jobb, och de som finns ger ingen lön som man kan överleva på. På en gård försöker Casy organisera en strejk men blir mördad. Även Tom råkar illa ut men klarar sig med livet i behåll. Familjen Joad finner till slut en arbetarkoloni som drivs av regeringen, där arbetarna bemöts med respekt, men även här finns yttre fiender som i maskopi med polisen vill sabotera för invånarna. Vredens druvor har hyllats som en av historiens bästa filmer (inte minst av amerikaner), och visst har den en stor, angelägen historia att berätta, och visst finns här minnesvärda repliker och karaktärer, men tidens tand har satt sina spår, och jag finner berättelsen bara halvt engagerande. Oscar till Jane Darwell och Ford. Med O. Z. Whitehead (Al), John Qualen (Muley), Eddie Quillan (Connie), Frank Sally (Noah), Frank Darien (Uncle John), Darryl Hickman (Winfield), Shirley Mills (Ruth Joad), Roger Imhof (Thomas), Grant Mitchell (föreståndare). Regi: John Ford. ***

Vuxna människor (Sverige 1999; 1h37'). Advokaten Frank (Felix Herngren), besatt av sina barnsliga fantasier, ofta sexuella, vänsterprasslar med unga konststudenten Sofia (Källa Bie), vilket leder till kris i äktenskapet med Nenne (Karin Bjurström). Men Nenne är inte bättre själv, hon har sex med självsäkre journalisten Georg (Mikael Persbrandt), som officiellt bildar par med Nennes arbetskollega Rosie (Cecilia Ljung). En rad förvecklingar följer, tyvärr ganska förutsägbara. Vuxna människor är lite småroligt här och där, men egentligen ingen märkvärdig film. Succén på de svenska biograferna är dock given. Med Magnus Härenstam (Franks chef), Fredrik Lindström (Franks kompis Markus, galleriägare), Annakarin Johansson (barnvakt) m.fl. Manus: Fredrik Lindström. Foto: Göran Hallberg. Kostym: Lolo Murray. Scenografi: Jan Olof Ågren. Klippning: Janne Persson. Regi: Fredrik Lindström och Felix Herngren. ***

Vår man i Havanna (Our Man in Havana) (England 1959; 1h47'). Alec Guinness spelar dammsugarförsäljaren Wormold i Havanna som av en engelsk underrättelseagent (Burl Ives) rekryteras som hemlig agent i staden (detta är före revolutionen). Detta går Wormold dock med på enbart för att tjäna lite pengar, och han utför egentligen inget arbete. När London pressar på och begär att han ska skaffa sig egna underagenter, hittar han på dem och levererar högintressant, men rakt igenom falsk, information om Kubas försvar. London blir intresserat och sänder specialutbildad personal för att närmare undersöka saken... En välspelad och underhållande film (svartvit), smårolig på sina ställen, bra manus (bygger på Graham Greenes roman), men inte mer. Regi: Carol Reed. ***(*)

Wag the Dog (USA 1997; 1h45'). Presidenten (Michael Belson) (som aldrig syns bra i bild) har haft sexuellt umgänge med en flickvolontär i Vita Huset, och saken har läckt ut. Det är elva dagar till presidentvalet. Vad göra? Presidentens närmaste sekreterare, Winifred Ames (Anne Heche) kontaktar omedelbart Mr Fix-it, Conrad Brean (Robert De Niro), som vet råd. Det gäller att omedelbart rikta mediernas uppmärksamhet mot något annat. Till att börja med låter man meddela att presidenten blir kvar en dag extra i Kina på statsbesök pga. sjukdom. Men denna åtgärd ger högst en dags respit. Brean inser att det allra minst behövs ett krig för att medierna ska släppa sexrapporteringen. Ett krig mot Albanien kanske? En avdankad Hollywood-producent, Stanley Motss (Dustin Hoffman), kontaktas för ändamålet. Det är han som ska producera det fiktiva kriget. Skakande bilder på en vettskrämd flicka som flyr med en kattunge under armen undan ondskefulle albanska terrorister produceras och kablas ut till TV-kanalerna. En countrysångare, Johnny Green (Willie Nelson), får i uppdrag att skriva en sång med anknytning till det förestående kriget. Allt rullar på som smort. Men även i USA finns det människor som har verklig koll, nämligen CIA. Mr Young (William H. Macy) från nämnda organisation avlyssnar Breans och Ames planeringssamtal och tar fast dem. Brean lyckas på ett förunderligt sätt tala dem ur situationen och övertyga Mr Young om att kriget är bra för CIA också. Men det går inte att låtsaskriga hur många dagar som helst. USA får officiellt erkänna att kriget är över, och då är det fortfarande flera dagar kvar till valet. Breans och Motss nya idé blir att kabla ut att en soldat, William Schumann, "gamle skon" har lämnats kvar bakom fiendens linje och måste befrias. Medierna är förtjusta, folket är engagerat, endast presidentens motkandidat, senator Neal (Craig T. Nelson) är skeptisk. Presidentens medhjälpare lyckas hålla medierna på halster ända fram till valdagen, men nu när Schumann ska tas emot i triumf gäller det att skaffa fram någon som verkligen kan spela honom... En mycket skruvad film, väldigt rolig mest hela tiden. Satiren kan tänkas vara riktad åt två håll, dels mot presidentstaber i största allmänhet, som alltid gör allt för att avstyra skandaler och inte drar sig för att sprida rena lögner, dels (och det tror jag är den viktigaste poängen) mot mediernas, i synnerhet TV:s, enorma makt. Som Conrad Brean flera gånger påpekar är det ofta mediernas rapportering som avgör vad som är sant, inte verkligheten i sig. "Det finns inget albanskt krig" hävdar Mr Young. "Jodå, jag ser ju ett på TV", kontrar Brean. Kritiken och satiren känns lika aktuell i Sverige som i USA. Filmens enda nackdel är dess titel, "Wag the Dog", som knappast kommer att locka åskådarmassorna. Det är synd, för det vore den värd. Med Denis Leary (fad King), Andrea Marin (Liz Butsky), Kirsten Dunst (Tracy Lime), Suzie Plakson (Grace), John Michael Higgins (John Levy), Woody Harrelson (William Schumann), Suzanne Cryer (Amy Cain), Jason Cottle (A.D.) m.fl. Manus: Hilary Henkin och David Mamet efter romanen "American Hero" av Larry Beinhart. Foto: Robert Richardson. Musik: Tom Bähler och Mark Knopfler. Produktionsdesign: Wynn Thomas. Kostym: Rita Ryack. Klippning: Stu Linder. Regi: Barry Levinson. ****

Wall Street (USA 1987; 2h4'). Bud Fox (Charlie Sheen) arbetar som placerare på en mäklarfirma. Han tjänar hyfsat bra, men känner ändå suget efter de verkligt stora pengarna, de som några av hans kunder tjänar genom smarta klipp. När han får chansen att möta en av de verkligt stora klipparna, Gordon Gekko (Michael Douglas), gör han sitt bästa för att bli anställd av honom, och lyckas, tack vare att hans far Carl Fox (Martin Sheen), som är flygmekaniker, tipsat honom, göra den store Gekko intresserad av en spekulation i flygbolaget Bluestars aktier. Spekulationen slår väl ut och Bud Fox kan räkna sig som deltidsanställd hos Gekko. Ganska snabbt går det upp för Bud att hans uppgift kommer att bli att på mer eller mindre olaglig väg skaffa fram inside-information om vad som händer i de intressanta företagen och vad de andra stora börshajarna tänker göra härnäst. Han vänjer sig vid denna klipparvärldens motbjudande men samtidigt förståeliga moral. När Gordon Gekko köper Bluestar och får de anställdas representanter (utom mekanikernas Carl Fox, som inte för fem öre tror på Gekkos goda avsikter) att acceptera lönesänkningar en tid mot löfte om framtida delning av eventuell vinst, men sedan skrupelfritt lägger ner och säljer ut bolaget utan Buds vetskap, kan han inte längre tiga. Bud iscensätter ett avancerat försök att blåsa Gekko på pengar under masken att fortfarande stå på dennes sida. Han engagerar en annan finansiell storfräsare, Larry Wildman (Terence Stamp), som både har medlen och viljan att knäppa Gekko på näsan. Och Bud lyckas rädda Bluestar och knäppa Gekko på näsan, även om denne i slutändan visar sig vara en alltför mäktig motståndare. Historiestommen är rak och det sedelärande är lätt att förstå. Wall Street är i alla fall en engagerande film som ger tankeväckande insikter och åsikter om en värld som vi alla vet existerar men kanske inte riktigt vill se, eftersom den är så provocerande och orättvis. Med Hal Holbrook (mäklarchefen Lou), Daryl Hannah (Buds, och även Gekkos älskade, Darien, inredningsarkitekt), James Spader (Roger Barnes), James Karen (Lynch) m.fl. Regi: Oliver Stone: ***(*)

Wargames (USA 1983; 1h50'). David Lightman (Matthew Broderick) är en ung spoling med TV-spel och datorer som huvudsaklig hobby. Han kan ta sig in i skolans dator och ändra i sina och andras betyg, till förtjusning för bl.a. klasskamraten Jennifer (Ally Sheedy). När David försöker koppla upp sig på ett dataspelsföretags dator råkar han hitta numret till amerikanska arméns datasystem. Efter många ansträngningar lyckas han dessutom knäcka en kod och komma in. Där roar han sig med ett kärnvapenkrigsspel. I efterhand upptäcker han att försvarets övriga datorer förses med information från spelet och att försvarsledningen således tror att Sovjetunionen anfaller på riktigt. FBI spårar David och griper honom, men det är för sent för att stoppa spelet; efter ett visst antal timmar avfyras raketerna på riktigt (poängen med att spelet är konstruerat på det sättet förblir dunkel). Enda räddningen tycks vara att finna spelets konstruktör, en Dr Falken (John Wood). Ganska spännande ibland. En och annan konstighet förekommer, t.ex. hur snabbt de fann Falken, hur det kom sig att raketerna inte avfyrades vid ett tillfälle då alla kriterier för avfyrning var uppfyllda osv. Filmen har i alla fall inte åldrats så mycket som man kunde frukta med tanke på att datorerna tagit många steg framåt sedan 1983. Regi: John Badham. ***

Waterworld (USA 1995; 2h15'). Vi befinner oss 800 år framåt i tiden. Polarisarna har smält och jorden är översvämmad av vatten. Några få människor har överlevt på båtar och små flytande städer, och där frodas myten om Dryland. Det sägs att tatueringen på den lilla flickan Enolas (Tina Majorino) rygg visar vägen dit. Kevin Costner (i filmen endast känd som The Mariner) är ensamvarg på sin båt, men råkar vara i hamn i en flytande stad just när banditerna Smokers anfaller. Han räddar Enola och den kvinna, Helen (Jeanne Tripplehorn), som har hand om henne. Efter många bedrövelser når de Dryland. Löjlig, ointressant historia. Några givande actionsekvenser blandas ut med ett överflöd av mjäk och dösnack. Några fel (t.ex. att cigaretterna räcker i 800 år) stör också en del. Med tanke på att detta är filmhistoriens hittills dyraste film (kostnad 1,5 mrder kr) är den ekonomiska verkningsgraden mycket låg. Symfonisk klichésmet till musik. Med Dennis Hopper (bra som skurk), Michael Jeter, Gerard Murphy m.fl. Regi: Kevin Reynolds. **

Wild at Heart (USA 1990; 2h7'). Sailor Ripley (Nicolas Cage) älskar Lula (Laura Dern), och hon honom. Lulas mer eller mindre galna mamma Marietta Fortune (Diane Ladd - Laura Derns riktiga mor) hatar honom emellertid, av en anledning som vi efter hand kan ana oss till. Sailor dödar en av Marietta utsänd mördare med sina bara händer. Han döms för dråp men ger sig mot alla regler iväg i bil med Lula utanför delstaten. Marietta, vars man är död (bränd till döds) är besatt av tanken på att rädda sin dotter undan denne dråpare. Hon uppdrar åt sin sambo Johnnie Farragut (Harry Dean Stanton) att hämta hem dottern, men hon litar inte på att han kommer att lyckas. Därför lejer hon också vännen (älskaren?) Santos (J. E. Freeman) att mörda Sailor. Därmed är uppdragskarusellen igång, och den går inte att stoppa. Det blir till slut Sailors gamle vän, otäckingen Bobby Peru (Willem Dafoe), som tänker sätta en kula i Sailor. Ytterst märklig film, halvt sammanhängande, halvt svårbegriplig, med en rad konstiga karaktärer (men en rad fina skådespelare). Fotot, mestadels mörkt, är som brukligt hos Lynch mycket medvetet. Ganska skrämmande film med snyggt slut men oklar innebörd. Musik: Angelo Badalamenti. Manus av David Lynch efter en roman av Barry Gifford. Regi: David Lynch. ***

Will Hunting (Good Will Hunting) (USA 1997; 2h6'). Ynglingen Will Hunting (Matt Damon) bor med några kompisar i de fattigare delarna av Boston. Han är föräldralös och har ett städjobb på MIT. Fritidssysselsättningen tycks mest vara att dricka öl med kompisarna, men något skiljer Will från andra: Han är en hyperbegåvning, han har slukat massor av böcker i skilda ämnen, många om historia, men har matematiken som sin kanske starkaste nisch. En matematikprofessor på MIT, Gerard Lambeau (Stellan Skarsgård), utmanar sina studenter att bevisa svåra satser som han skriver upp på en tavla i en korridor på MIT. Will löser dessa på tavlan utan att avslöja sin existens, men ertappas vid ett tillfälle av Lambeau själv. Lambeau löser ut Will ur häktet, där han hamnat efter ett slagsmål, och förhandlar med domaren om villkorlig dom om Will träffar honom minst en gång i veckan samt börjar gå i terapi. Will accepterar. Psykologen som ska ta sig an Will finner honom emellertid hopplös, och det gör även nästa, och nästa... Lambeau finner ingen annan råd än att ta kontakt med sin gamla college-kompis Maguire (Robin Williams), psykologilärare. Maguire kan långsamt, långsamt få Will att öppna sig, eller snarare öppna sig för sig själv, få honom att inse att livet kan vara så mycket mer än supa, slåss och läsa böcker. Will Hunting berör ett intressant ämne, spänningen mellan förnuft och känsla eller, mer precist, mellan boklig bildning och livserfarenhet. Men den är inte tillräckligt djup för att ruska om mig ordentligt, den erbjuder egentligen inte någon ny vinkling av detta, om inte i filmvärlden så i verkliga livet, bekanta problem. Historien som helhet, repliker och karaktärsutmejslingar andas förvisso trovärdighet, även om man skulle kunna peta lite här och där: Det är t.ex. inte helt lätt att som åskådare avgöra hur mycket filmen tar ställning för Maguires psykologiska teser gentemot Lambeaus resultatinriktning (detta behöver i och för sig inte ses som någon nackdel). Mattedetaljerna är väl inte heller så utarbetade som man kunde hoppas på, även om jag här bara ska nämna en sak som man kan protestera ordentligt mot av trovärdighetsskäl, nämligen replikväxlingen där Lambeau ögnar igenom ett bevis som Will har presterat och muttrar: "Jag ser att du har använt MacLaurin här", varvid Will svarar: "Ja, jag vet inte vad det kallas." Den sista repliken är osannolik eftersom Will, som var oerhört påläst i alla möjliga ämnen, knappast skulle kunna förstå avancerad matematik utan att ha snappat upp vad en MacLaurin-utveckling är. Sammantaget är manuset inte så kanonbra som jag hade hoppats på (Oscarsbelönat blev det i alla fall, och det var väl inte fel), men det finns en del starka scener. Filmens största förtjänst är istället dess skådespelare, främst Matt Damon och Robin Williams, som skapar några anmärkningsvärda scener tillsammans. Förtexterna förtjänar också ett speciellt omnämnande. Med Minnie Driver (läkarstuderande Skylar), Ben Affleck (Chuckie), Casey Affleck (Morgan), Cole Hauser (Billy), John Mighton (Tom), Rachel Majowski (Krystyn), Colleen McCauley (Cathy) m.fl. Manus: Ben Affleck och Matt Damon (samt William Goldman utan att nämnas). Foto: Jean-Yves Escoffier. Musik: Danny Elfman. Produktionsdesign: Missy Stewart. Kostym: Beatrix Aruna Pasztor. Klippning: Pietro Scalia. Regi: Gus Van Sant. ***(*)

Zigenarnas tid (Dom Za Vesanje) (Jugoslavien 1989; 2h15') (Eng. titel: Time of the Gypsies). Perhan (Davor Dujmovic) bor hos sin mormor Baba (Ljubica Adzovic), farbror Merdzan (Husnija Hasimovic) och lillasyster Danira (Elvira Sali) i ett slumområde i f.d. Jugoslavien med många andra zigenare. Mormodern är den lokala helbrägdagörerskan men säljer också bränd kalk, Merdzan är mer eller mindre knäpp och driver mest runt och super, lillasystern kan knappt gå, för hennes ena ben är kortare än det andra. Perhan själv är ännu för ung för att ha börjat arbeta på allvar, men han har ärvt lite av mormoderns magiska krafter. Han förälskar sig i grannflickan Azra (Sinolicka Trpkova), men får förstås nobben av dennes föräldrar, eftersom han är ung och utan pengar och hyfs. Perhan försöker ta livet av sig genom hängning, men räddas av en annan granne, Zabit (Zabit Memedov). En dag dyker Ahmed Dzida (Bora Todorovic), som tidigare bott där men numera tjänat ihop en förmögenhet i Italien, upp i en vräkig bil. Baba räddar Ahmeds son med diverse hokuspokus, och som betalning vill hon att Ahmed ska ta Danira till Ljubljana och få henne opererad för sitt ben. Det går Ahmed med på, och Perhan får följa med för att hålla systern sällskap. Väl i Ljubljana påstår Ahmed att Perhan omöjligt kan stanna på sjukhuset och ta upp en sängplats, och han övertalar honom istället att ta anställning hos honom och följa med till Italien. Tårögd lämnar Perhan systern. Ahmed visar sig ha tjänat ihop sin förmögenhet som hallick, med barn som prostituerade och tiggare i sitt stall, och han vill nu att Perhan ska arbeta som tiggare, annars blir det ingen operation. Perhan flyr och försöker stjäla ihop pengar så att han kan ta sig hem. Men först måste han finna systern, som Ahmed sedan länge låtit flytta från sjukhuset och låter gå runt som prostituerad. Sedan vill han hämnas. En stor filmupplevelse, gripande och intensiv. Musik av Goran Bregovic. Manus: Emir Kusturica och Gordan Mihic. Regi: Emir Kusturica. ****(*)

Ådalen 31 (Sverige 1969; 1h55'). Arbetarna har strejkat i bra många veckor vid somliga pappersbruk i Ådalen i sympati med arbetarna i Marma där ägarna velat sänka lönerna. Unge Kjell Andersson (Peter Schildt) spelar trumpet och förälskar sig i brukspatronens dotter Anna (Marie De Geer) och gör henne med barn. Kjells far (Roland Hedlund) är uttagen i strejk, och hustrun (Kerstin Tidelius) får allt svårare att föda de sina. Många av arbetarnas tålamod har nått bristningsgränsen, inte minst sedan fabriksledningen förmått kontorspersonal att agera strejkbrytare. Militär tillkallas för att upprätthålla ordningen, men arbetarna tänker inte sluta demonstrera för det... Det finns några sedvanligt Widerbergska små påhittiga men omotiverade inpass och idéer, t.ex. pojke undersöker flicka under hypnos. Dödsskjutningarna är gripande, vägen dit ganska engagerande. Jag vill särskilt framhålla diskussionsscenen mellan Kjells far och den självutnämnde talesmannen för de aggressiva strejkarna som letar efter en strejkbrytare. Eftertexterna är emellertid inte lika roliga: "Så började hjulen åter rulla i Ådalens fabriker. Skotten i Lunde medverkade till att den borgerliga regeringen föll. Därefter har socialdemokraterna suttit i nästan obruten regeringsställning. Ett folkhem har byggts som gjort Sverige till en välmående ö i världen. Jämlikhet har icke förverkligats." Det bör påpekas att Ådalen 31 inte är ett försök till objektiv skildring av det verkliga historieförloppet. Foto: Jörgen Persson. Med Jonas Bergström (Nisse), Stefan Feierbach (Åke), Rolf Tourd (Sune Pålman) m.fl. Manus och regi: Bo Widerberg. ***(*)

År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) (England/USA 1968; 2h19' (2h36' vid premiären)). Klassisk science fiction-film. Doktor Heywood Floyd (William Sylvester) får i uppdrag att under stort hysch-hysch åka till Clavius. Rykten florerar om att en epidemi härjar där, men den riktiga förklaringen är att man hittat spår av utomjordisk intelligens, eller rättare sagt, man har funnit starka magnetfält på Jupiter, magnetfält som inte kan förklaras naturligt och som måste härröra från något som grävts ned där fyra miöjoner år tidigare. Dr Floyd och hans kolleger går dock under i sin jakt efter en förklaring. 18 månader senare sänds en ny expedition ut, med två människor i besättningen, David "Dave" Bowman (Keir Dullea) och Frank Poole (Gary Lockwood), och ett antal nedfrysta människor med på färden. Fullständig kontroll över färden har den hypermoderna, talande datorn Hal (röst: Douglas Rain). Men även på denna expedition går saker snett: Den tidigare ofelbara datorn upptäcks ha ett fel. I en lagningsoperation försvinner Frank ut i rymden. Dave tänker stänga av de högre funktionerna hos Hal, men Hal har uppfattat hans intentioner och motarbetar dem. Den fortsatta händelseutvecklingen är det nog bäst att inte avslöja. År 2001 får högsta betyg inte för sitt manus eller eventuella budskap, utan för sin design, sitt fantastiska foto och sitt effektfulla musikval. (Effektfullt musikval var tydligen en Kubricksk specialitet, eftersom han lyckades ypperligt även i The Shining (1980)).

Återstoden av dagen (The Remains of the Day) (England 1993; 2h14'). Den yttre handlingen i Återstoden av dagen är att en äldre förstebutler, Mr Stevens (Anthony Hopkins), är på väg att hälsa på en kvinna, Miss Kenton (Emma Thompson), som tidigare varit anställd som hushållerska i samma hus och som nu kan tänka sig att komma tillbaka, trots att husets ägare inte längre är Lord Darlington (James Fox) som förr. Filmens huvudhandling består i tillbakablickar på hur livet tedde sig på Darlingtons gods när de båda var anställda, var och en ansvarig för flera underlydande tjänare i huset. Det var under mellankrigstiden och huset gästades ofta av höga politiker. Mr Stevens är känslomässigt hämmad och ställer mycket höga krav på sig själv och sina underlydande. Miss Kentons arbete håller också hög klass, men hon kan till skillnad från Mr Stevens skilja mellan sitt arbete och sitt privatliv, vilket ger upphov till konflikter dem emellan. Mr Stevens inställning är att den politiskt intresserade Lord Darlington naturligtvis måste vara en moraliskt och intellektuellt mycket mer högtstående man än han själv, och att det inte tillkommer honom själv rätten att ha åsikter om, eller ens lyssna på, samtal som försiggår mellan husets höga besökare. Miss Kenton, däremot, tillåter sig att ha andra åsikter än lorden, som är stor tyskvän, även om hon inte ventilerar dem offentligt. Spänningarna i huset ställs på sin spets då Mr Stevens far, Mr Stevens Sr (Peter Vaughan), som fått anställning som underbutler under sin son, insjuknar medan en mycket viktig konferens pågår i huset. Innan dess har också Mr Stevens tvingats inse, genom Miss Kentons påpekanden, att Mr Stevens Sr har blivit för gammal för att hålla den höga klass och säkerhet som krävs av en serverande betjänt. Lysande skådespel av Hopkins och Thompson, fint foto och utsökt musik gör Återstoden av dagen till en stor filmupplevelse. Butleryrket måste ha fått sig en rejäl popularitetsskjuts framåt efter den här filmen. Med John Haycraft (auktionsförrättare), Christopher Reeve (amerikanen Lewis, som tar över huset), Caroline Hunt, Paula Jacobs (Mrs Mortimer), Ben Chaplin (Charlie), Steve Dibben (George), Patrick Godfrey (Spencer), Peter Cellier (Sir Leonard Bax), Hugh Grant (Cardinal), John Savident (Dr Meredith), Emma Lewis (Elsa), Joanna Joseph (Irma), Rupert Vansittart (Sir Geoffrey Wren), Pip Torrens (Dr Carlisle), Frank Shelley (premiärminister), Wolf Kahler (tysk ambassadör), Michael Lonsdale (Dupont D'Ivry) m.fl. Manus av Ruth Prawer Jhabvala efter roman av Kazuo Ishiguro. Foto: Tony Pierce-Roberts. Musik: Richard Robbins. Produktionsdesign: Luciana Arrighi. Kostym: Jenny Beavan och John Bright. Klippning: Andrew Marcus. Regi: James Ivory. ****

Änglagård - andra sommaren (Sverige 1994; 2h17'). När Fanny (Helena Bergström) och livsföljeslagaren Zac (Richard Wolff) kommer tillbaka till Änglagård har gården delvis brunnit ner. Annars är det mesta som förut. Eva (Ing-Marie Carlsson), som förestår specerihandeln, håller i hemlighet numera ihop med advokaten Ragnar (Peter Andersson). Storbonden Axel (Sven Wollter) fortsätter att få utskällningar av hustrun Rut (Viveka Seldahl) för att han inte talar om för sonen Mårten (Jakob Eklund) att Mårten och Fanny är halvsyskon. Bröderna Ivar (Tord Petterson), som också hävdar att han är Fannys far, och Gottfrid (Ernst Günther) lever fortfarande. Prästen Henning (Reine Brynolfsson) stöter på gifta Rut. Ivar vinner på lotto och Fanny och Zac tar bröderna till New York, där de träffar brodern Sven (Ron Dean). USA-resan är ganska meningslös och filmen är lite för lång, men den är ganska rolig och underhållande, klart bättre än vissa kritiker har tyckt. Den till stor del improviserade dialogen ger filmen en särskild fräschör. Regi: Colin Nutley. ***(*)

Äntligen söndag! (Vivement dimanche!) (Frankrike 1983; 1h51') (Eng. titel: Confidentially Yours). Fastighetsbyråägaren Julien Vercel (Jean-Louis Trintignant) misstänks för mordet på en jaktkamrat, M. Massoulier. Omständigheterna är besvärande, och förändras inte precis till det bättre när Julien tillfälligt släpps av polisen, åker hem och finner sin fru Marie-Christine (Caroline Sihol) mördad. Julien bestämmer sig för att försöka gömma sig undan polisen. Han lyckas övertyga sin egentligen just avskedade sekreterare Barbara (Fanny Ardant) om sin oskuld och få henne att hjälpa honom att söka reda på sanningen. En anonym kvinna ringer med jämna mellanrum och hotar Julien. De lyckas spåra kvinnan och upptäcker diverse skumraskaffärer i prostitutionssfären. En tveksam inledning övergår i en ganska spännande film. Svartvit. Musik: Georges Delerue. Foto: Nestor Almendros. Efter Charles Williams roman "The Long Saturday Night". Med Jean-Pierre Kalfon (den döde Massouliers bror, abbén Claude), Philippe Landenbach (Juliens advokat Clément), Philippe Morier-Genoud (polisen Santelli), Roland Thenot (dennes assistent Jambreau), Xavier Saint Macany (Bertrand Fabre), Jean-Louis Richard (Louison), Anik Delaubre (Paule Delbèque) m.fl. Regi: François Truffaut. ***(*)

Öppna dörrar (Porte aperte) (Italien 1990; 1h49') (Eng. titel: Open Doors). Palermo, Sicilien 1936. Tommaso Scalia (Ennio Fantastichini) knivmördar kallblodigt sin förre arbetsgivare advokat Vincenzo Spatafora (Tuccio Musomeci) och en av dennes anställda. Som om detta inte vore nog våldtar han strax efteråt sin fru och skjuter henne. Han grips och ställs inför Palermos tingsrätt. Juryn består av både professionella jurister, bl.a. domaren Vito di Francesco (Gian Maria Volonte) och lekmän, som jordbrukaren NN (NN). Scalia erkänner sig skyldig, och från vittnen framkommer att han tvingat sin fru att i hemlighet träffa Spatafora, samt att han försnillat pengar från Spatafora men att denne sett genom fingrarna tills han en dag avskedat Scalia. Filmen koncentrerar sig mest på di Francescos ansträngningar att finna en väg att slippa döma Scalia till döden (vilket han borde dömas till enligt lagen), och jordbrukaren NN visar sig vara en god medhjälpare i det avseendet, fastän det länge inte alls verkar så. En fint utmejslad film, eftertänksam, äkta. Med Ennio Fantastichini, Renzo Giovampietro, Renato Carpentieri, Tuccio Musomeci m.fl. Regi: Gianni Amelio. ****