| Amadeus (USA 1984; 2h41'). Under de sista åren av sitt liv bor Mozart (Tom Hulce) i Wien och försörjer sig som fri konstnär. Han är oerhört produktiv; operor, symfonier, konserter och mindre stycken formligen strömmar ur honom. Han är högt hållen av den hyfsat musikaliske kejsaren Josef II (Jeffrey Jones), även om hovkompositören Salieri (F. Murray Abraham) faller majestätet ännu bättre i smaken. Mozarts musik är stundom lite för komplicerad för kejsaren, och ämnesvalen i operorna är ibland väl vågade, så t.ex. i "Enleveringen ur seraljen". Mozart framställs som en levnadsglad och okomplicerad människa (och mycket tyder på att det var så), som låter pengarna rinna ur fickorna. Hustrun Constanze (Elizabeth Berridge) anstränger sig för att få ekonomin att gå ihop. Jag kan inte nog trycka på att det finns en mängd historiska felaktigheter i den här filmen, som sammantaget förmedlar en till stor del lögnaktig bild av Mozart, hans samtid och hans musik. För att bara nämna en sak så kan jag berätta att huvudintrigen, att Salieri, "medelmåttornas kung", av avund skulle drivit Mozart i döden, är rakt igenom lögn. (En vacker dag ska jag lista alla felaktigheter.) Men det hindrar inte att jag finner Amadeus mycket underhållande. Dessutom är den fylld av underbar musik, bl.a. ur "Trollflöjten", "Don Giovanni", Requiem, pianokonsert nr 20, symfonier nr 25 och 29 samt blåsarserenaden "Gran Partita". Musiken framförs på moderna instrument av Academy of St-Martin-in-the-Fields under Neville Marriner. Skådespelarinsatserna är utmärkta. Åttafaldigt Oscarsbelönad, bl.a. för bästa manliga biroll till F. Murray Abraham. Filmatisering av Peter Shaffers teateruppsättning. Med Simon Callow (Emanuel Schikander), Roy Dotrice (Mozarts far Leopold), Christine Ebersole (Katerina Cavalieri), Charles Kay (greve Orsini-Rosenberg), Roderick Cook (greve von Struck) m.fl. Foto: Miroslav Ondricek. Produktionsdesign: Patrizia von Brandenstein. Kostym: Theodore Pistek. Klippning: Michael Chandler och Nena Danevic. Regi: Milos Forman. **** |