| Arkiv X (The X Files eller The X-Files eller The X-Files: Fight the Future) (USA 1998; 2h2'). Agent Fox Mulder (David Duchovny) och Agent Dana Scully (Gillian Anderson) kallas in för att hjälpa till i sökandet efter en bomb i en federal byggnad i Dallas, och givetvis hittar Mulder bomben, fast i byggnaden bredvid. Byggnaden utryms men bomben detonerar, och en handfull personer rapporteras döda. En konspiratoriskt lagd gynekolog(!), Dr. Alvin Kurtzweil (Martin Landau), söker upp Mulder och hävdar att några av de omkomna i själva verket redan var döda, och att vissa personer hade stort intresse av att dölja vad som fanns i den sprängda byggnadens källare. Vips är äventyret igång, ett äventyr som för Mulder och Scully till bl.a. Antarktis och Sahara. Jag anser det inte meningsfullt att referera den fortsatta händelseutvecklingen. Arkiv X är väl lite spännande ibland, men är på det hela taget inte mycket att hurra för. Ju mer jag tänker på filmen i efterhand, desto mer bristfällig framstår den manusmässigt. Faktum är att en stor del av filmhistorien är totalt obegriplig. Det förblir höljt i dunkel vilka som egentligen är de onda och varför de är onda. Det är också oklart vilka samband som egentligen råder mellan de olika mysterier som Mulder och Scully springer på (virussjukdom, utomjordingar i Antarktis, muterade majsodlingar, skyskrapesprängning i Dallas m.m.). Säkert är det inte meningen att allt ska vara lättbegripligt, men det får vara någon måtta på bristen på logik. En mängd fel och orimligheter finns förstås. Exempelvis är det i verkligheten mycket kallare på Antarktis när det är sommar på norra halvklotet än vad filmen ger intryck av. I slutet av filmen ser vi en stor majsodling mitt i den nordafrikanska öknen, med stora sanddyner som tornar upp sig i bakgrunden. Naturligtvis skulle ingen, inte ens den mest ondsinta organisation, placera en vital odling på det sättet - vid första sandstorm skulle hela härligheten läggas under sand. Och den nyanlagda gräsmattsförsedda lekparken mitt i öknen var för lustig. Hur dum får man bli? (Eller snarare: Hur dum får en manusförfattare bli?) Överhuvudtaget är det alldeles för mycket TV-serie över Arkiv X. En fånig McGyver-stämning vilar över hela skapelsen, eftersom Mulder och Scully hela tiden finner ledtrådar och klarar sig ur kniviga situationer på löjligt lyckosamma sätt, då skurkarna (vilka de nu egentligen är) hela tiden efterlämnar alltför tydliga spår. Men filmens största problem är som sagt den monumentala brist på logik som förtar nästan all spänning och allt intresse den skulle kunna erbjuda. Med Armin Mueller-Stahl (Conrad Strughold), Blythe Danner (Jana Cassidy), William B. Davis (cigarettrökande man), John Neville, Mitch Pileggi (Walter Skinner), Jeffrey DeMunn (Dr. Ben Bronscgweig), Terry O'Quinn (den mystiske FBI-agenten Darius Michaud - anspelning på den franske kompositören Darius Milhaud?)) m.fl. Manus: Chris Carter efter historia av Chris Carter och Frank Spotnitz. Musik: Mike Oldfield och Mark Snow. Foto: Ward Russell. Kostym: Marlene Stewart. Produktionsdesign: Christopher Nowak. Klippning: Stephen Mark. Regi: Rob Bowman. ** |