| Bananas (USA 1971; 1h22'). Fielding Mellish (Woody Allen) jobbar tillfälligt som produkttestare på ett företag. Han saknar kvinnligt sällskap och lyckas få ihop det med första bästa, Nancy (Louise Lasser), som samlar namnunderskrifter mot regimen i den latinamerikanska republiken San Marcos. Sedan förhållandet spruckit ganska snabbt beger sig Fielding till San Marcos, där han överraskande blir bjuden på middag hos diktatorn och presidenten Emilio Molino Vargas (Carlos Montalban). Vad Fielding inte vet är att presidenten tänker låta mörda honom och få det att se ut som ett attentat från gerillan, för att på så sätt få amerikanskt stöd. Mordförsöket misslyckas, och Fielding tas till fånga av - gerillan. Han övertalas om det kloka i att ansluta sig till dem. Gerillan besegrar regeringen och gerillaledaren Esposito (Jacobo Morales) blir ny president. Men landet är fattigt och Fielding övertalas ta över presidentskapet och åka till USA för att tigga pengar. Både Nancy och amerikansk polis är intresserad av San Marcos nya president. Bananas har som synes en lite småtöntig historia, men är full av skämt av alla de slag, mest lättvunnen slapstick och ordvitsar. Skämten sönderfaller i tre kategorier: De riktigt roliga, ganska få i proportion till de övriga, men eftersom filmen är så proppfull av skämt blir det ganska många räknat i antal, jag minns t.ex. ett undflyende paket frusen spenat, samtalet med Fielding när Nancy gör slut, Fieldings försök att omärkligt köpa porrtidningen "Orgasm", och tunnelbanefärden då två gangsters (den ena spelad av Sylvester Stallone) trakasserar vagnen. Vidare de ganska roliga, som man drar lite på munnen åt, många i antal. Slutligen de inte så roliga, tyvärr också många, ofta överspelade eller bara opåhittiga. Fotot (Andrew M. Costikyan) är påfallande påvert och intetsägande (senare skulle Woody Allen engagera världsfotografer). Skådespeleriet är blandat, och Woody själv är väl egentligen inte helt tillfredsställande i en så central roll (senare har han dock klarat sig bra, inte minst i duktiga skådespelares sällskap). Filmen är mest intressant som förstudie till kommande Allen-mästerverk. Det neurotiska och det ibland riktigt roliga finns redan här, men mognad och förfining saknas i hög grad. Sverige-kuriosa: Esposito utropar svenska till officiellt språk i San Marcos. Klatschig latinomusik av Marvin Hamlisch. Med Howard Cosell, Don Dunphy, Roger Grimsby m.fl. Manus: Woody Allen och Mickey Rose. Regi: Woody Allen. *** |