| Breaking the Waves (England-Danmark 1996; 2h38'). Bess McNiell (Emily Watson) lever i ett litet, isolerat samhälle på den skotska kusten någon gång på 70-talet. Hon bor hos sin mor (Sandra Voe) och har en vän i Dorothy ("Dodo") (Katrin Cartlidge), som varit gift med Bess bror. Bess har just - hur får vi inte veta - träffat och förälskat sig i en oljeplattformsarbetare, Jan Nyman (Stellan Skarsgård). De gifter sig i byns kyrka, och kontrasten mellan Jans småvulgära jobbarkompisar och byns djupt religiösa befolkning är slående. Kyrkan håller ett konservativt järngrepp över invånarna. Det är i kyrkan byns problem dryftas, men bara män får yttra sig. Den som inte lever som prästen (Jonathan Hackett) och de äldstes råd lär, kan räkna med att bli utstött, även av sina närmast anhöriga. De äldste är inte förtjusta i utbölingar, men de godkänner giftermålet, eftersom Bess alltid varit fromheten själv. Hon och Jan får vara lyckliga ett tag. Men Jan måste tillbaka till plattformen för att jobba. Bess, en känslostormarnas kvinna, får ett av sina många vredesutbrott. Men Jan åker. Bess ber till Gud - som f.ö. är hennes enda seriösa samtalspartner - att Jan ska komma hem tidigare än det är sagt. Hon blir bönhörd, men till priset av en totalförlamad make. Livet måste gå vidare. Bess tänker inte låta läkarna stänga av respiratorerna, tvärtom tänker hon göra allt för att Jan ska bli bättre, i handling och i bön. Jan ber henne skaffa andra män att ha sex med, och sedan komma och berätta för honom. Huruvida hans önskan enbart har själviskt syfte får åskådaren själv avgöra. Jans personlighet förblir något diffus i filmen, men det är ingen nackdel, som jag ser det. Det blir bara ytterligare en sak att fundera över i detta Dostojevskij-liknande, genuina mästerverk. Emily Watson är mirakulös i rollen som den lite efterblivna, ständigt överreagerande, djupt religiösa Bess. Filmen är delad i sju delar, "kapitel", och en epilog. Fotot (Robby Müller) är typiskt Trierskt: mycket handkamera som gärna sveper snabbt mellan olika personer som talar, stundom småsuddig bild (i Riket var bilden grynig istället). Filmmusik är det mycket sparsamt med; det förekommer nästan bara då vinjettbilderna för filmens olika kapitel visas, och då i form av 70-talsrock. Med Adrian Rawlins (Dr Richardson, som är den förste som Bess försöker förföra, och som vårdar både henne och Jan), Jean-Marc Barr (jobbarkompis till Jan) m.fl. Produktionsdesign: Karl Juliusson. Kostym: Binkie Darling och Manon Rasmussen. Klippning: Anders Refn. Manus och regi: Lars von Trier. ***** |