| Casino (USA 1995; 2h57'). Året är 1973. Juden Sam "Ace" Rothstein (Robert De Niro - bra som alltid) med brottsligt förflutet i spel- och dobbelbranschen i mellanvästern tar sig upp i spelstaden Las Vegas och kan till slut lägga vantarna på posten som chef (även om det inte står så i papperen) på Tangiers, det största kasinot i staden. Han sätter in stora resurser - ett antal spanare med kikare i lokalen - mot fuskare, vilket resulterar i ett antal krossade falskspelarhänder, och lyckas lyfta kasinot till nya höjder ekonomiskt och statusmässigt. Aces gamla barndomsvän, den skrupelfrie Nicky Santoro (Joe Pesci - överraskande bra), slår sig ner i staden. Han har en helt annan syn på Las Vegas. Det är inte tal om att försöka tjäna pengar hederligt. Nicky går in för att med alla medel skinna folk på pengar, än med falskspel, än med rån. Filmens tredje huvudperson, Ginger (Sharon Stone - överraskande bra), är stadens mest respekterade lyxprostituerade, expert på att få folk att spendera pengar. Ace blir blixtförälskad i henne, och han övertalar henne att gifta sig med honom. Med åren blir deras förhållande alltmer ansträngt. Hon älskar honom egentligen inte utan är ute efter ett liv i lyx. Hon har en obegriplig kvardröjande kontakt med en till synes värdelös hallick, Lester Diamonds (James Woods), och för övrigt dras hon längre och längre ner i alkoholberoende. Utan Aces vetskap biktar sig Ginger för Nicky, och det slutar förstås med att han får henne i säng. Inte bara p.g.a. deras gemensamma intresse för Ginger utan även på rent affärsmässiga grunder drivs Ace och Nicky till att bli varandras fiender. Nicky har såsom maffiamedlem många viktiga kontakter och har därmed övertaget. Ace har problem att komma överens med stadens dominerande släkt maktmässigt, och vips ser de till att det uppdagas att han saknar speltillstånd i staden. Problemen tornar upp sig, och en vacker dag slår polisen till och beslagtar Tangiers bokföringssiffror. De stora pengarnas tid är förbi. Ace och Nicky agerar omväxlande berättare i filmen, vilket är intressant, eftersom de är så olika personer och innehar så olika positioner i staden. Mättade, färgrika bilder. Soltis tungrodda tolkning av slutkören ur Bachs Matteuspassion ackompanjerar början och slutet av filmen, som känns helgjuten men inte fullt som ett mästerverk. Joe Pesci spelar praktiskt taget samma roll här som i Maffiabröder. Med Don Rickles, Frank Vincent m.fl. Regi: Martin Scorsese. **** |