| Cinema Paradiso (Nuovo Cinema Paradiso) (Italien-Frankrike 1988; 2h3'). I den lilla staden Giancaldo på Sicilien bor några år efter andra världskrigets slut pojken Salvatore ("Totò") (Salvatore Cuscio) med sin mor. Fadern är försvunnen i Ryssland. Totò älskar att hänga på stadens biograf, Cinema Paradiso, och titta på maskinisten Alfredos (Philippe Noiret) arbete. Bion är välbesökt, men prästen, Fader Adelfio (Leopoldo Trieste), ser till att alla kyssar censureras bort. En dag råkar filmen börja brinna. Alfredo blir brännskadad och förlorar synen; Totò kan rädda honom till livet i sista stund. Hela biografen brinner ned. En stadsbo som vunnit på lotto, Spaccafico (Enzo Cannavale), satsar pengar på uppbyggandet av en ny biograf (Nuovo Cinema Paradiso) där Totò blir ny maskinist. Nu när biografen är i enskild ägo kan inte prästen censurera filmerna längre. Totò blir äldre (spelas som ungdom av Marco Leonardi), förälskar sig i blonda, blåögda Elena (Agnese Nano), gör sin militärtjänst i Rom och kommer tillbaka till sin stad. Han uppmanas av Alfredo att ge sig av ut i världen och glömma dem. Det är vad Totò gör. Filmen slutar med att Salvatore i vuxen ålder (Jacques Perrin) återvänder till hemstaden för att delta i Alfredos begravning. Cinema Paradiso är en bitterljuv historia med många underbara scener och perfekt slut, samtidigt en varm hyllning till filmmediet. Med Nicola D. Pinto (byfånen, vars stående replik är "Torget är mitt"), Antonella Attili (Totòs mor Maria som ung), Pupella Maggio (Maria som gammal), Brigitte Fosse (Elena som vuxen) m.fl. Regi: Giuseppe Tornatore. **** |