| Dansar med vargar (Dances With Wolves) (USA 1990; 3h1'). Amerikanska inbördeskriget pågår. Löjtnant John J. Dunbar (Kevin Costner) på nordsidan har kallbrand i ett ben men vägrar att låta amputera det. Istället rider han framför fienden och låter dem skjuta. Mirakulöst nog klarar han sig och betraktas som hjälte. Han begär att få bli förflyttad till Fort Hays vid gränsen mot indianernas land. Han vill se gränslandet innan det är försvunnet, och tilldelas en post vid Fort Sedgewick, den absolut yttersta posteringen. Fortet visar sig vara övergivet, men Dunbar tänker stanna ett tag och vänta på att den ordinarie avlösningen kommer. Ingen kommer. En prärievarg, som Dunbar kallar Två sockor, håller honom sällskap. Indianer ur den lokala Sioux-stammen gör några oanmälda besök, och Dunbar beslutar sig för att avlägga visit och förklara att han inte hyser några onda avsikter. Den unge aggressive Vind i håret (Rodney A. Grant) vill snarast köra bort den vite mannen, medan den helige mannen Sparkande fågeln (Graham Greene) intar en mer försonande linje. Det blir Sparkande fågelns åsikt som väcker mest gehör i stammen, och Dunbar, som av indianerna kommer att kallas Dansar med vargar, blir alltmer stammens vän för att till slut helt enkelt bli indian. Amerikanerna betraktar honom emellertid som förrädare och vill hänga honom. Man blir alls inte uttråkad av den här filmen, men i efterhand framstår den ändå som en bra bit för lång, med tanke på att historien är tämligen rak och okomplicerad. Det är en fin och inte alltför otrolig berättelse som inte gör misstaget att hänfalla åt klichéer. Mästerverkshyllningarna har jag dock ingen förståelse för. Regi: Kevin Costner. *** |