| Evita (USA 1996; 2h14'). En ambitiös filmatisering av Andrew Lloyd-Webbers (musik) och Tim Rices (text) 70-talsmusikal med samma namn. Eva Duarte (Madonna), en enkel landsortsflicka, har lyckats slå sig fram som fotomodell, radioröst och B-skådis i Buenos Aires. Hon väcker överste Juan Peróns (Jonathan Pryce) förtjusning. När han blivit utnämnd till general och blivit landets diktator blir Eva landets första dam. Paret Perón tar kontroll över landets industrier och genomför omfattande sociala reformprogram. De breda folklagren älskar Eva och kallar henne "Evita" (lilla Eva). När hon 1952 dör blott 33 år gammal helgonförklaras hon av miljoner människor (dock ej av påven). Orsaken till att den här filmen inte riktigt engagerar mig finner vi i ursprungsmusikalen. Den berättar helt enkelt för lite. Vi får ingenting veta som är mer djuplodande än grundhistorien. Var Evita ett helgon eller bara en uppkomling? Vi får aldrig riktigt lära känna hennes inre, även om det antyds, inte minst av berättaren Che (Antonio Banderas) att hon var maktgirig och älskade lyx. Juan Perón lär vi inte känna alls. För mycket småepisoder, gärna med masscener, och för lite psykologi. För stor tonvikt är lagd vid Evitas död. Bara en melodi fastnar, slagdängan "Don't Cry For Me Argentina". Mycket av musiken är snyggt förpackad men utan innehåll. Övriga sånger i urval: "Eva Beware of the City", "Buenos Aires", "Another Suitcase in Another Hall", "A New Argentina", "The Actress Hasn't Learned the Lines". Goda sånginsatser av alla inblandade. Manus av Alan Parker och Oliver Stone. Foto: Darius Khondji. Regi: Alan Parker. *** |