| Fruar och äkta män (Husbands and Wives) (USA 1992; 1h47'). Filmen börjar med att äkta paret Jack (Sydney Pollack) och Sally (Judy Davis) meddelar sina goda vänner Gabriel ("Gabe") (Woody Allen) och Judy Roth (Mia Farrow) att de ska separera just innan de fyra gemensamt ska gå ut och äta middag. Jack och Sally är båda nöjda med uppgörelsen, och det är Judy som har svårast att ta beskedet. Sally påstår att hon trivs med att bo ensam, men det märks att hon inte är nöjd över när hon får reda på Jacks nya kärlek, en söt men blåst och astrologitroende aerobicstränare, Sam (Lysette Anthony). Judy, som jobbar på en konsttidskrift, parar ihop Sally med arbetskollegan Michael (Liam Neeson), som dock visar större intresse för Sally än omvänt. Vad Judy inte ännu vågar erkänna för sig själv är att det egentligen är hon själv som är intresserad av Michael. Gabe, å sin sida, är litteraturlärare och berömmer sin elev Rain (Juliette Lewis) för hennes uppsatser och hon är inte sen att återgälda honom intresse. Komplicerat blir det, men slutet gott. Fruar och äkta män är en av Woody Allens mer seriösa filmer. Skratten är inte så många fastän alla som vanligt snattrar i munnen på varandra och fastän Woody själv är ungefär lika neurotisk som vanligt. Men till skillnad från intetsägande Alice, ett annat försök till mer seriös film, är den här lyckad. Den fångar trovärdigt och engagerande många av äktenskapets, samboendets, förälskelsens och medelålderskrisens problem och glädjeämnen (mest problem). Den berör träffande och finessrikt, och utan att verka banal eller självklar, sådant som vi alla tänker på, oavsett ålder. En genuin, tankediger film med utmärkta skådespelare. Berättelsen förs stundom framåt genom att karaktärerna samtalar med en intervjuare/psykolog, som aldrig syns i bild (men vars röst tillhör Jeffrey Kurland). Dessutom levererar Judys ex-man (Benno Schmidt) vissa psykologiska teorier om sin förra fru. Sverige-kuriosa: Smultronstället nämns, och Sveriges Television tackas för bilder ur dokumentären "Livets mirakel". Foto: Carlo Di Palma. Titelmelodi: "What Is This Thing Called Love" av Cole Porter. Med Galaxy Craze (Harriet, Gabes förra kärlek, numera sinnessjuk), Ron Rifkin (Rains psykoanalytiker som förälskar sig i sin klient) m.fl. Manus och regi: Woody Allen. **** |