Här kommer en berättelse om en av de många som varje år blir våldtagna. Jag hoppas att berättelsen kan få er att tänka till en gång extra när ni läser nästa tidningsnotis om en våldtäkt. Carro har "tur" hon blev inte fysiskt skadad av våldtäkten men psykiskt har det blivit sår som aldrig kan läka helt utan att ett stort ärr bildas. Jag skriver tur men jag menar inte att någon som drabbas av en våldtäkt har haft tur utan jag menar att det kunde varit ännu värre. Jag ber er att var obekväm ibland. Om du ser en människa som mår dåligt våga fråga varför och våga att lyssna på hans/hennes berättelse. Våga gråta i andras närhet och våga visa sympati. Om alla hjälps åt kan vi göra livet för en våldtagen lite mer uthärdligt men de ska aldrig behöva kämpa med oförståelse från omgivningen.

Det är aldrig offrets fel!!

Den 4 April 1999 blev jag våldtagen

Det var påskafton och jag var på väg hem från en nattklubb. När jag kommer ut från nattklubben stannar jag till för att kolla så att jag har alla mina grejer med mig. På en trappa på andra sidan gatan sitter en kille och röker. Han börjar prata med mig. Efter att vi hade pratat ett tag kom vi fram till att vi skulle åt samma håll. Vi tar då sällskap.

Jag gjorde samma misstag som alla andra, jag tänkte att det händer inte mig. Det händer bara andra.

Jag märker ganska snart vad killen är ute efter. Han säger att han vill ha sex med mig. Jag förklarar för honom att jag inte är intresserad av att ha sex med honom. Han fortsätter trots det att fråga och jag svarar honom att jag inte ens tycker om killar, i ett desperat försök att få honom att sluta. Han lägger faktiskt av med sina närmanden. När vi hade gått en bit till inser jag att jag är på väg åt fel håll och förklarar det för killen. Han säger då att det finns en närmare väg. Jag följer efter utan att misstänka något. Väl där inne på gården inser jag vad som håller på att ske.

Men då är det redan för sent.

Av själva våldtäkten har jag inte så många minnen av. Mitt nästa minne är när killen springer där ifrån. Min första tanke är att ringa efter hjälp på min mobiltelefon som jag har med mig. På grund av att jag inte kom ihåg min pin kod till telefonen råkade jag spärra den. När jag väl kom på att jag kunde ringa SOS utan att ha telefonen på kommer jag inte ihåg numret. Sedan efter ytterligare en stund kommer jag ihåg att det bara är att trycka på en knapp så ringer den automatiskt upp SOS. Samtidigt som jag pratar med en tjej kommer polisen. Det var någon som hade larmat polisen. Det fanns två vittnen som hört mig skrika nej och på hjälp. Även poliserna hade hört mig skrika. En av poliserna kommer fram för att se vad som har hänt, när han ser mig ber han sin kollega att ringa efter ambulans. Själv sätter han sig på marken och lägger sin jacka över mig.

Inne på sjukhuset får jag träffa en kriminalare. Enligt henne var jag chockad och pratade osammanhängande. Polisen som satt med mig åkte iväg för att hämta min pojkvän. Jag har ingen tidsuppfattning under den här tiden. Det enda jag vet är att jag tyckte allt tog en evighet. Jag kände mig så ensam. Jag låg där på en brits i ett rum där det sprang olika människor in och ut hela tiden.

Jag ville bara därifrån.

Jag ville att det skulle vara över.

När min pojkvän kom började undersökningen. Jag minns fortfarande hur paniken kom krypande när de tog av mig filten och bad mig sätta mig i gyn stolen. De skulle ta blodprover och kolla om det fanns något spår från killen kvar. Jag fick meddelandet redan på sjukhuset, att de troligtvis hade hittat spår från spermier. Direkt efter undersökningen åker jag och min pojkvän med den här kriminalaren till polisstationen. 

Där förhöret fortsätter

Jag är fortfarande väldigt chockad och har inte insett riktigt vad som har hänt. Min pojkväns syster och hennes man kommer dit. Anita har berättat för mig att jag inte ens visste vad jag hette när jag skulle skriva under anmälan. Efter förhöret får jag åka hem. En sak som gör mig väldigt förvånad är att jag får skriva under olika papper under chocktillstånd. Jag hade inte en aning om vad det var jag skrev under. Tänk att jag hade, om det blivit rättegång, fått stå för vad jag sagt.

Jag kommer inte ens ihåg vad jag sagt.

Är man i chocktillstånd vet man inte alltid vad man säger.

Dagen efter skulle vi åka till rättsmedicinska i Lund. Väl där framme är läkaren försenad. Vi får stå utanför och vänta ett tag. När läkaren väl kom visade det sig vara en manlig läkare. Under hela undersökningen fick jag stå i bara underkläderna på en pall, med en manlig läkare som tog på min kropp hela tiden.

Det var fruktansvärt.

Det går inte att beskriva hur det känns.

Det var fruktansvärt förnedrande.

Jag har svårt att förstå hur man ens kan komma på tanken att låta en manlig läkare göra en rättsmedicinsk undersökning på en kvinna som just har blivit våldtagen. Han informerade mig inte vad det var han gjorde. Jag blev jätte chockad när han helt plötsligt tog fram en kamera och började knäppa kort. Direkt efter undersökningen bar det av till polisen där nya förhör gjordes. Jag fick även titta på kort på gärningsmän, utifall om jag skulle känna igen någon. Jag fick inte ha någon med mig på förhören. De rekommenderade att inte ha någon med mig. Vilket är helt fel. Hade jag gjort en anmälan idag så hade jag till och med skaffat advokat. Och trots att jag har två vittnen och till och med poliserna har hört mig skrika blir jag hela tiden ifrågasatt.

Var det inte du som började prata om sex?

Ville du verkligen inte ha sex med honom?

Visade du inte honom på något sätt att du ville ha sex?

Som våldtäktsoffer känner man redan skuld. Det kändes väldigt kränkande att polisen trackade ner på mig så som den här kriminalaren gjorde. Hon belastade mig med mer skuld än vad jag redan kände. Hon gjorde mig väldigt osäker. Den här killen presenterade sig för mig när vi träffades. Om det var hans riktiga namn det vet jag inte. Det här namnet hade jag totalt glömt bort. Jag kom på vad det var när det hade gått tre månader. Jag tyckte att det var viktigt att jag ringde in och berättade det.

För mig var det otroligt viktigt.

Hoppet att få fast gärningsmannen kom tillbaka. Nu hade vi både hans förnamn och hans DNA. Först frågade den här polisen hur jag kunde komma på namnet nu helt plötsligt. Sedan sa hon att någon säkert skulle ringa tillbaka sedan, just nu är det lite personal på grund av semestrar. Det gjorde mig väldigt ledsen och besviken.

Jag kände mig inte betrodd.

Sedan gick det en månad till. Ingen hörde av sig. Jag ringde då och frågade om de hade gjort något. Fick då till svar att de inte hade gjort något. Det fanns inget att göra när man bara hade ett förnamn. Jag frågade även om jag kunde få ut mina handlingar, för jag behövde dem för att söka skadestånd. Fick ett svar som chockade mig och sårade mig väldigt mycket.

Vadå skadestånd?

Vem ska betala det?

Polisen kanske?

Eller kvinnojouren?

Det finns ju ingen gärningsman!

Då skaffade jag advokat. Vilket jag borde har gjort långt tidigare. Jag visste varken ut eller in. Jag visste inte heller vilka rättigheter jag hade. Av den här advokaten fick jag reda på att min anmälan var nedlagd, sedan 4 Maj. Utan att jag hade blivit informerad om det. Den här advokaten kunde tyvärr inte hjälpa mig. Jag fick reda på att mina handlingar fanns på kriminaldiariet. För att få ut dem måste man skriva dit med sitt namn, adress och personnummer. Det skulle ta högst två veckor. Det gick två veckor. Det gick tre veckor. Inga papper dök upp. Jag gick då till polisstationen med min pojkvän för att fråga vad som hänt. Fick då till svar att jag inte kunde få ut mina papper på grund av sekretessen.

De var tvungna att skydda den eventuella gärningsmannen sa de.

Men det fanns ju ingen gärningsman. Ändå fick jag inte ut dem. Anita, min pojkväns syster, kontaktade då min handläggares chef. Vi fick då reda på att mina papper hade blivit kvar på min handläggares skrivbord när hon blev sjukskriven där de hade råkat bli bortglömda. Det kändes otroligt förnedrande att de inte tog min våldtäkt på allvar. Till slut fick jag i alla fall ut mina papper och kunde söka skadestånd. Mitt självförtroende var nere i botten och jag trodde även att mitt försäkringsbolag skulle ifrågasätta allting precis som polisen gjort. Så jag förberedde mig på det värsta. Men det visade sig vara helt i onödan. Tre veckor senare hade jag mina pengar på kontot. Hela tiden hade jag en personlig kontakt. De ställde inga frågor.

De ifrågasatte inte överfallet av huvudtaget.

De berättade för mig på en gång att det var ett klart överfall och att jag skulle få skadestånd. För mig var det en väldigt stor seger. Trots att det inte blev en rättegång så hade jag vunnit. Jag hade till slut fått rätt. Det var någon som trodde på mig. Men det var inte bara positiva reaktioner.

Jag mådde ju inte bättre på grund av att jag fått en massa pengar.

Tvärtom. Hela tiden hade jag någonting att kämpa för. Först var det förhören, sedan försöken med att få ut papperen m.m. Nu hade jag ju vunnit. Allt kämpande var ju färdigt.

Då kom alla tankarna.

Vad som egentligen hade hänt. Jag hade inte riktigt insett det förrän då. Och det blev en väldigt jobbig period med många berg och dalgångar.

Vården

Om vi går tillbaka till början på historien igen kan jag berätta om den vårdhjälp jag fick. Läkaren som tog emot mig på kvinnokliniken den här aktuella natten kontaktade psykiatriska mottagningen Najaden, för att berätta vad som hade hänt. Att jag mådde dåligt och behövde en tid till en psykolog så fort som möjligt. I Helsingborg fungerar det så att man måste själv göra en självanmälan för att sedan kunna få en tid till en psykolog. Jag tyckte det var jätte jobbigt. Men jag begav mig dit till slut i alla fall. Först ville de att jag skulle stå i den allmänna receptionen med kö bakom och berätta varför jag sökte hjälp. Sedan fick träffa en sköterska istället. Hon ville att jag skulle berätta varför jag sökte hjälp. Det här var ca en vecka efter våldtäkten.

Jag kunde inte berätta vad som hade hänt.

Jag kunde inte berätta någonting.

Hon förklarade då för mig att jag fick komma tillbaka en annan dag när jag mådde bättre och kunde berätta.

Vadå?

Jag gick ju dit för att jag mådde dåligt. Ska jag då komma tillbaka när jag mår bättre!

Man söker väl inte vårdhjälp om man mår bra? Veckan efter var jag tillbaka till läkaren på kvinnokliniken på ett återbesök. Jag förklarade då för henne vad som hade hänt. Hon ringde då personligen till Psykiatrin när jag satt där. Jag hörde att hon pratade med dem och vad som sades. Jag blev åter lovad en tid. Men det är bara det att det var ingen som noterade att hon hade ringt. Så för dem hade inte det där telefonsamtalet existerat. Jag väntade på att få en tid till en läkare där. Som jag fick till slut.

Efter en dryg månad.

Jag var då hemma i Gävle hos mina familj och åkte tillbaka till Helsingborg tidigt på morgonen för att komma i tid till den här tiden. Men samma dag fick jag ett brev hem i brevlådan där det stod att han inte kunde ta emot mig på grund av ett annat ärende. Tydligen var det på grund av politiska grunder. Det gjorde mig besviken och jätte ledsen. Allt mitt hopp som jag känt försvann på några sekunder. Någon vecka senare fick jag en ny tid till en annan läkare. Som kunde ta emot mig den 10 Juni.

Över två månader efter våldtäkten.

Jag kom dit. Just då var jag väldigt skör. Jag ville bara gråta. Vi pratade lite grann. Jag berättade vad som hade hänt. Även andra saker som hänt tidigare i mitt liv. Jag gav henne raka besked att jag ville ha en psykolog. Jag berättade att jag mådde väldigt dåligt. Och för mig kändes det som om vi var överens om det. Hon skulle ta upp det i teamet och sätta mig på ”kö”. Under de närmaste månaderna trodde jag att jag stod på kö till en psykolog. Men det visade sig senare när jag kom tillbaka till den här läkaren i mitten av augusti att så inte var fallet.

Hon hade helt plötsligt inte en aning om vad som hade hänt. Trots att jag hade suttit mitt emot henne och personligen talat om det.

Hon hade heller inte en aning om att läkaren från kvinnokliniken hade hört av sig

Tur att hon visste vem jag var av huvudtaget. I Augusti då jag var där var jag inte längre lika chockad och skör. Nu var jag förbannad. Jag var nå grymt arg. Och det kan jag lova att den här läkaren fick veta. Hon förklarade för mig att hon hade trott att jag inte mådde så dåligt. Hon tyckte att jag hade sett så stark ut.

Hur kan hon som är läkare kunna bedöma det efter 40 minuter?

Hon måste väl tro på mig när jag säger hur det är?

Ingen mår väl bra efter en våldtäkt?

Hon sa åter igen att hon skulle ta upp mig i teamet. Under den här tiden från 4 april fram till att jag fick börja gå till en psykolog i november, åtta månader senare, har jag fått åka ambulans till sjukhuset ett par gånger på grund av mina panikattacker som jag fick, och fortfarande har kvar. Värt och nämnas är väl också att både min advokat och en riksdagsledamot som jag tagit kontakt med ringt till psykiatrin. Det är väl mycket tack vare riksdagsledamoten som jag fick en tid fortare. En riksdagsledamot har ju i alla fall lite mer att säga till om än vad jag har. Jag fick gå hos en sjuksköterska en tid. En väldigt trevlig människa som jag tycker om väldigt mycket. Men en sjuksköterska kan inte hjälpa mig med de problem som jag har. Om en sjuksköterska är kapabel att hjälpa mig, vad ska vi då ha psykologer till? Då räcker det väl med en sjuksköterska utbildning? Strax efteråt fick jag min första tid till min psykolog. Jag gick dit och var väldigt hoppfull. Nu äntligen skulle jag få hjälp. Det började med att jag fick en kalldusch. Han kunde inte alls ta emot mig än. Det här var bara ett bedömningssamtal. Om två månader kunde han börja ta emot mig på allvar. Då kände jag återigen hur paniken kom krypande. Om två månader!? Hur skulle jag klara mig i två månader till! Men som ni märker så klarade jag mig. Jag har nu börjat gå hos honom en gång i veckan. Samma dag och samma tid. Det var väldigt jobbigt i början. Men han är en jätte bra psykolog som jag har börjat få stort förtroende för.

Så det finns nog hopp för mig också.

Och alla ni andra!

Stå på er och kämpa vidare

Caroline