Första

Det första skedde för två år sen och det upptäcktes vid det vanliga UL som vi var på i v19. UL teknikern konstaterade bara helt rakt att fostret är dött efter detta fick vi gå ut och sätta oss i korridoren för att vänta på gynjouren som var en kvinnlig läkare som vi snabbt tappade allt förtroende för p.g.a. hennes klumpiga beteende och dåliga sätt. Efter ytterligare undersökningar berättade hon att en skrapning skulle göras dagen efter i samma veva kastade hon till oss en broschyr om missfall med kommentaren "det är vår sista men ni kan ju ta den". Sen fick vi själv gå till dagakuten för att få en tid för ingreppet. Där fick vi ett papper som berättade om vilka förhållningsregler som gällde efter en abort (otroligt psykologist eller hur ) fick en tid som vi skulle komma dagen efter. Så var det bara att åka hem med alla tankar.

Gissa hur mycket jag sov den natten.

Dagen efter kom vi till dagkirurgen och fick kläder att byta om till och en säng att ligga i tills operationen. I båset bredvig mig låg en tjej som gjorde sin fjärde abort (vi hörde henne prata med sin kille) hmm roligt. Jag fick lugnande medel för jag var i upplösningstillsånd, tur man hade A med sig. Personalen på dagkirurgen var trevlig och gullig men det hjälpe inte när man mår pest. Efter operationen fick vi ligga kvar ett par timmar innnan det var dags att åka hem. Läkaren som itfört skrapningen kom och pratade när jag vaknat till ordentligt och som tur var det inte samma läkare som dagen innan utan en betydligt trevligare. Men svar på frågan varför får vi inte.

Andra gången

När vi två år senare äntligen hade blivit gravida igen och var vi på inskrivning på
mödravården och berättade vad som hänt förra gången ringde barnmorskan direkt till KK för att vi skulle få en tid för tidigt UL, hon meddelade att vi fått tid nästa måndag.

När vi kom till sjukhuset var vi båda nervösa så vi skakade men läkaren som tog emot oss var en mycket sympatisk man. Undersökningen började och vi blev visade på fostret allt fanns där utom hjärtslag. Jag fick operationstid på fredagen
så jag fick alltså gå hela veckan och veta att barnet i min mage var dött. Det dröjde nästan två vekor innnan mina tankar hann i fatt mig och då expoderade allt på en gång. Att gå en hel vecka med sitt döda barn i magen var ingen upplevelse som någon ska behöva uppleva, det är direkt löjligt att man inte kan få tid direkt.

Efter skrapningen tog sig åtminstone denna läkare tid att prata med oss ett par gånger innan vi gick hem.

Ett år senare

Tja vi väntar fortfarande på att storken ska landa på vårt tak men den tycks ha glömt oss totalt. Nåja skam den som ger upp någon gång ska vi väl lyckas.