På denna sida kommer du att hitta ett antal historiearbete. Dessa arbeten kan du använda som inspirationskälla eller referensfakta, men du får inte använda de som inlämningsmaterial.

Medeltida handel

Kvinnor i historian

Upplysningen i Sverige

 

Senromerska epok (från 300-talet till 400-talet)

Under den senromerska epoken bestod handeln huvudsakligen av jordbruksprodukter. På denna tid levde människorna av självhushåll och köpte nästan inget, endast det absolut nödvändigaste. Därför var handeln av manufakturprodukter, hantverk och lyxprodukter mycket liten och nästan enbart begränsad för toppskiktet i samhället. Tyngdpunkten i denna handel var då koncentrerad i de stora städerna runt Medelhavet, som Rom, Kostantinopel och Alexandria. I dessa stora städer levde slavar, egendomslösa och jordägare. Dessutom tror man att det fanns en grupp av "bondehantverkare", dvs folk som var hantverkare, men eftersom de inte kunde försörja sig på detta var de tvungna att också vara bönder, denna grupp skulle i så fall var till ursprunget till de medeltida hantverkarna.Uppskattningsvis tror man att ca 60% av stadsborna var slavar. De egendomslösa var också många och utnyttjades av de härskande i politiska utspel. Jordägarna var den härskade klassen, de fick sina inkomster av bl.a. säd, olja och vin. Deras enorma gods skötte de från sina lyxiga stadsvillor, förvaltningen av jordbruksproduktionen utfördes av avlönade tjänstemän. Under denna tid utfördes nästa all produktion av slavarbetare.

Äldre medeltid(från 400-talet till 1000-talet)

Möten mellan det västliga romarriket och de germanska folken resulterade i ett nytt samhällssystem, nämligen feodalismen. Den germanska folkvandringen blev dödsstöten för den senromerska imperiet i väst.. Dessa så kallade barbarer drog fram kors och tvärs över kontinenten i flera århundrade. De förde med sig krig och elände, men även innovationer. De germanska folken förde med sig t.ex. järnplogen, vilken var mycket användbar för att bruka tunga och våta jordar.Med hunnernas intåg i Europa fick vi stigbyglarna, en revolutionerande uppfinning för kavalleriets utveckling. Från den senare arabiska invasion fick vi också många positiva innovationer, t.ex. övergången till det arabiska siffersystemet. Denna ganska mörka period kännetecknades av en tillbakagång i handeln och ekonomin, byteshandeln blev ett vanligt inslag i vardagslivet. Dessutom förflyttades tyngdpunkten i handeln från de stora städerna till landsbygden.Även under denna period var den huvudsakliga handelsvaran maten. Handeln under folkvandringen bidrog även till spridningen av nya kulturväxter. I Centraleuropa och Nordeuropa fick man en viss införsel av vete., men det slog igenom först på 1000-talet. Till Skandinavien kom vetet också på 1000-talet.I norden var vikingarna som skötte handeln med utlandet. Vikingarna är mest kända för sina blodiga "vikingatåg", men dessa var egentligen fredligare än vad det ryktas. Skandinaviska storbönder utrustade skeppen för att ge sig ut på handelsfärder. De tog last ombord och ofta kunde medfararna också ta med sig en viss mängd varor.De svenska vikingar färdades på floderna Volga och Dnepr ner till de östliga arabiska besättningarna och Bysan, medan norska och danska vikingarna istället for till norra Tyskland, Island och de brittiska öarna, men även till norra Frankrike, Spanien och runt Medelhavet.

Högmedeltid (från 1000-talet till 1300-talet)

De förändringar i det ekonomiska systemet som genomfördes under större del av den äldre medeltiden började ge frukt under 1000-talet. De ledande klasserna i samhället kom att få mera kontanta pengar och kunde på så sätt utöka sin lyxkonsumtion. Under den gångna perioden hade nya samhällsgrupper vuxit fram, t.ex. köpmän och hantverkare. Dessa två grupper började nu att få del av förändringarna. Livegna bönder hade också vuxit som samhällsgrupp eftersom frigivningen av slavar hade förekommit flitigt under olika germanska konungar. Frigivningen av slavarna var inte någon humanitär gest utan ett politiskt spel för att få folkligt stöd.Högmedeltidens första århundrade innebar ett uppsving för både handel och hantverk, detta hade ett tydligt samband med en kraftig befolkningsökning, införsel av ny teknik inom jordbruket och en lång period av gynnsamt klimat. Med befolkningsökningen ökade också efterfrågan på matvaror och hantverk. Tyngdpunkten i handeln förflyttas från landsbygden till de nya städerna.De Nya städerna växte fram i de nya handelsområdena. Dessa nya städer kunde ha sitt ursprung i de antika centralorter, i anslutning av borgar, marknadsplatser eller i flodmynningar.I norra Italien blev Genua och Venedig de viktigaste sjöstäderna, dessa knöt tidigt till sig den orientaliska handeln och skodde sig rika på det och korstågen till det heliga landet under 1100- och 1200-talet. Kontakterna med högtstående kulturer i österlandet gav dem impulser till en utvidgad handel med helt nya varor som t.ex. siden. Strasbourg och Gent i Flandern blev viktiga knutpunkter för handeln med England. Där skedde också tillverkning av ylletyger som på den tiden var på stark framväxt.I Norra Tyskland kom städer som Lübeck, Nürnberg och Köln att dominera den betydande delen av handeln med Ryssland, Östersjö- och nordsjöområdet. I Sverige blev Visby och Stockholm viktiga handelscentrum. Starka tyska köpmän etablerade sig så småningom i dessa två städer, kom med tiden att ta över det politiska förvaltningen av dessa två städer. Dessutom skulle Visby med tiden bli en av starkaste städerna i Hanse-förbundet vid sidan av Lübeck. Ekonomisk tillväxt gav städerna en chans att slå sig fria eller köpa sig fria från sin feodalherrar eller kungar. Ibland fick dessa stöd av kungar som vill slå tillbaka feodaladeln, men frihetskampen av städerna kunde också var riktad mot kungamakten eller kyrkan.Att vara handelsman i början av den tiden betydde stora risker, förutom att man kunde bli mörda eller rånad av banditer eller pirater var handeln mycket hård reglerad. Den tidens lagar var landskapslagar. De gällde alltså endast bofasta i landskapet. Detta betydde att handelsmän betraktades som lösdrivare eftersom de inte hade en fast egendom där de drev handel. Denna svåra situation ledde till att handelsmän från samma ort eller landskap gick ihop i de så kallade gillen. Dessa gillens främsta intresse var att förhindra ojust handel, men de såg också till att gillet hade ett kontor på handelsorterna och på så sätt fick gillets medlemmar lagskydd genom det.Den tidens mäktigaste organisation kom att bli Hanse-förbundet. Hansa var ett förbund mellan köpmän från olika städer runt Östersjön. Detta förbund var från början tänkt som en merkantil intresseorganisation, men utvecklades till ett effektivt och mäktigt multinationellt handels- och finansföretag som ofta var involverad i diplomatiska affärer mellan kungar eller till och med i krig med städer och stater. Förbundets handelsområde sträckte sig från Nordsjön till Novgorod. Visby fick en mycket viktig roll i handel med öst och de gamla handelsplatser som vikingarna hade banat vägen till.Även hantverkarna organiserade sig i s.k. skrån, detta för att bekämpa prisdumpning och konkurrens. Dessutom fungerade skråsystemet som ett uteslutande medel för de som inte var födda i detta skrå.Den dynamiska utvecklingen kom att skapa friktioner inte bara mellan städerna och feodalherrar eller kungar, utan även mellan olika samhällsklasser i städerna och på landsbygden. Köpmännen mot hantverkarna, gesäll mot hantverkare, bönder mot feodalherrar, lönearbetare mot köpmän etc.Under denna goda tiden visade också kyrkan sina muskler, man startade nämligen ett heligt krig mot muslimerna i det heliga landet och i Spanien. Ett företag som svepte med sig stora skaror människor och som även skakade Europa med blodiga massakrer som t.ex. slakten på judarna i södra Tyskland. Högmedeltiden blev kulmen för den medeltida kulturen, i början av 1300-talet avslutades denna period med en ekonomisk tillbakagång, ogynnsamt klimat och en folkminskning.

Senmedeltid (från 1300-talet till 1500-talet)

Denna sista period av medeltiden karakteriserades av en rad eländen. Jordbruket hamnade i kris, jordarnas lönsamhet minskade katastrofalt och nästan all jord som fanns tog i bruk för att klara de ekonomiska svårigheterna. Betesmarker minskade och med de även betesdjuren och med det blev köttet en lyxvara.1347 nådde böldpesten fram till Sicilien. Pesten spreds snabbt till resten av Europa och man uppskattar att på tre år dog 1/3 av Europas befolkning. Norge drabbades kanske hårdast av digerdöden, man uppskattar att mer än hälften av befolkningen dog vid den tiden. Pesten blev en mycket svår katastrof för ekonomin och handel, på mycket kort tid hade efterfrågan på varor minskat med cirka 30%.Den radikala folkminskningen fick genast enorma konsekvenser i jordbrukssektorn. Samtidigt som jordarnas lönsamhet var låg steg arbetskraftskostnaderna. De som drabbades värst av detta var mindre godsherrar som för lösa sina ekonomiska svårigheter sålde jorden. I Sverige fick denna kris stora konsekvenser eftersom många små självägande bönder blev tvungna att sälja sin jord till adeln eller till kyrkan. Detta resulterade i att de redan mäktiga storgodsägarna blev ännu mäktigare. Folkminskningen bidrog trots allt till att människovärdet höjdes, bönder fick högre arbetslön och livegenskapen kom så småningom att försvinna på flera ställen på kontinenten.Hanse-förbundet överlevde krisen och fortsatte sin handeln runt Östersjön.. På de tiden blev kopparn från Falungruvan och järnmalmen från Bergslagen två heta handelsvaror i Nordeuropa. Båda dessa två gruvnäringar var finansierade av Hansa. Dessutom var pälsverk från Norrland, sill och smör mycket eftertraktade produkter på kontinenten. I starkt katolska länder nere på kontinenten brukade man fasta under religiösa högtider. Det enda som var tillåtet var grönsaker och fick. Detta visade sig vara en mycket bra marknad för norskt torkad fisk.Hanse-förbundet hade en mycket lukrativ marknad i Östersjön och Skandinavien, deras köpmän kunde köpa varor av god kvalitet till mycket låga priser och sälja dem nere på kontinenten till mycket högre pris.Under en lång period drev Hansa ensamt handeln runt Östersjön. Men i slutet av 1300-talet kom nya framsteg inom skeppsbyggnadskonsten att innebära hård konkurrens från Holländarna som hade konstruerat en ny typ av skepp som kunde ta sig igenom Skagen. Sak som Hanse-förbundets stora skepp aldrig hade kunnat göra. Nu kunde holländska köpmän lägga till vid i Östersjöns alla hamnar utan gå igenom Hansa.

Kuriosa fakta

Under 1400-talet kan man konstatera att man började äta mera kött än någonsin. Tysk forskare påstår att de har kunnat fastställa att man åt mellan 100-200 kg per människa och år. Detta är att jämföra med dagens konsumtion av kött på cirka 40 kg per människa och år. Detta tyder på att handeln av slaktdjur var mycket mer omfattade än tidigare århundrade.

Källförteckning

 

Under 1700-talet började många intellektuella hävda att man skulle lära människorna att bättre använda sitt förnuft; man skulle "upplysa dem". Då skulle världen bli bättre. Det märktes även i litteraturen. Allt fler författare började intressera sig för tidens viktiga frågor och kritisera förhållanden i samhället. Man kan säga att 1700-talet är förnuftets århundrade.

Upplysningsmännen såg sig själva som helt befriade från fördomar och såg med förakt på äldre tider. Upplysningen var kritisk och såg som sin uppgift att avslöja fördomar. Den var mycket kritisk mot kyrkan och all teologi betraktades som vidskepelse. Religiösa motiv reducerades markant under perioden, som en följd av den fientliga inriktningen. Däremot höll antikens litteratur i sig.

Enligt upplysningen var inte människan inskriven i en gudomlig plan, där evig frälsning var målet. För upplysningen var målet istället ett lyckligt liv. Ordet lycka, bonheur , ersatte det kristna ordet salighet. Det här blev lite problematiskt eftersom erfarenheten lärde att den okunnige föreföll lycklig i sin okunnighet och den medvetna människan hade svårt att känna lycka.

Målet för människan var alltså lyckan. Målet för samhället blev istället nyttan, som också blev ett centralt ord på 1700-talet. Nyttigt var det som gjorde människor lyckliga. På kulturens område gav man företräde åt det som upplyste människan hur hon skulle leva ett lyckligare liv och rent materiellt var det de näringar som ökade landets och medborgarnas rikedomar som skulle gynnas. Man skulle komma upp sig i samhället genom arbete och duglighet och inte genom arv som adeln gjort tidigare. Individualismen utvecklades, vilket senare ledde till franska revolutionen. Men under franska revolutionen drev man dyrkan av förnuftet så långt att t o m många upplysningsmän reagerade. I Nôtre Dame i Paris, hyllade man t ex en balettflicka som Förnuftets Gudinna.

HISTORIK

Den allmänna historien brukar dela in tidsavsnittet 1720-1809 i "Frihetstid" och "Gustaviansk tid". Det finns emellertid åtskilligt som binder samman dessa två perioder. Mycket av det som skapades under frihetstiden levde vidare och nådde sin höjdpunkt under gustaviansk tid. Under hela århundradet skedde stora förändringar i samhället. De lägre stånden, främst borgarna, fick t.ex. genom den tilltagande upplysningen mer makt. Det växer också fram en ny medelklass av industrimän och godsägare. Man har obetydliga skäl att dela upp Sverige i en frihetstid och en gustaviansk tid när man betraktar de grundläggande idéerna. 1700-talet var ur idéhistorisk synpunkt upplysningens tid.

Medan upplysningsideerna var grundläggande för hela epoken 1730-1809, var begreppen rokoko, klassicism och förromantik bara delar av tidens litteratur. Det går inte att dela upp dem i olika perioder som kunde avlösa varandra, även om förromantiken kommer först i slutet av decenniet. Rokoko och klassicism, senare klassicism och förromantik, finns vid sidan av varandra och används ibland av samma författare.

1809 har satts som gränsår för denna epok, på grund av romantikens inbrytande, men också av den politiska historien. Romantiken skär ju naturligtvis inte av alla band med den föregående epoken, utan var i viss mån en fortsättning på förromantiken och hos tex Tegner lever både nyklassicismen och upplysningen kvar, det kan man se i bland annat "Det eviga som vi har läst".

Den litterära och kulturella utvecklingen i vårt land hade länge varit beroende av inflytelser utifrån. Under det föregående århundradet hade Sverige fört krig ute på kontinenten, inte minst i Tyskland. Man skulle kunna tro att Sverige skulle bli isolerat när stormakten fallit, man så blev det inte. Sverige upprätthöll livliga kontakter med Frankrike vars ledning för upplysningen var oomstridd ända fram mot slutet av 1700-talet och den svenska kulturen blev som alla andra europeiska länder alltmer franskpräglad. Det hörde till svenska unga adelsmäns uppfostran att åka till Frankrike och lära sig tala språket. De bildade grupperna både talade och skrev alltså på franska, och deras svenska blev franskblandad. Flera författare, bland dem Carl Gustaf Tessin, använde franska som litterärt språk. Frankrikes dominans hindrade dock inte impulser från annat håll. England fick allt större betydelse genom att järnexporten gick dit, samt att den nya teknologin kom därifrån. Även den engelska parlamentarismen kom att betyda mycket. Richard Steele var engelsman, och hans initiativ till veckoskrifter blev föregångare till vår svenska motsvarighet, Dalins Argus. Man läste och imiterade Swift, Pope och Thompson och senare även Young, Gray och Ossians sånger. Engelsk litteratur lästes dock mest i fransk översättning , för de som kunde engelska var fortfarande få. Först under seklets senare del fick Tyskland betydelse med Kloppstock och Goethes "Werther".

VARFÖR UPPLYSNINGEN DRÖJDE I SVERIGE?

Det finns flera anledningar till att upplysningen dröjde med sitt intåg i Sverige. En var att svenska stormaktstidens diktare levde långt in på 1700-talet. Det betyder att deras diktning var levande under åtminstone det första årtiondet av århundradet och påverkade litteraturen.

En annan var att borgarklassen var svagt utvecklad hos oss, i varje fall till århundradets mitt. Borgarna ryckte i alla fall framåt, tack vare att den näring som de drev fick ökad betydelse. I början av epoken fick Stockholm en allt större borgarklass, som visserligen härmade adelns vanor, men som i grunden hade andra värderingar och som såg sitt ideal i den företagsamme.

.Religionen var stark hos oss, vilket gjorde att upplysningen fick en lite trög inledning här. Under upplysningen minskade prästernas makt, för deras kunskapsmonopol fick konkurrens av jurister, läkare och naturvetenskapsmän. Deras auktoritet angreps av både upplysningsmän och den protestantiska väckelserörelsen. Många präster lät sig påverkas av upplysningsideerna och hade istället för predikan i kyrkan praktisk undervisning om hur man t.ex. sådde åkrar. Både adeln och prästerna höll på sina ställningar, vilket fick dem att verka löjliga. Därför gjordes det ofta satirer över dem.

CENSUREN

En svårighet för bokutgivningen var censuren, som fanns kvar ända till 1766. Hur sträng censuren var berodde på censorn själv. Dalin hade ibland problem med Argus men svårare censuringrepp förekom inte. År 1766 avskaffades censuren helt utom beträffande teologiska frågor. Detta ledde till att en hel ström av litteratur släpptes loss, men den var mest av usel karaktär. Tryckfriheten inskränktes sedan allt mer under Gustav III: s tid, för att sedan inskränkas ännu mer under Gustav IV Adolfs tid. Censuren under hans tid blev den svåraste i svensk historia. 1802 förklarades det att "litteraturen numera är nästan omöjlig i Sverige", och 1804 censurerades till och med bokkatalogerna. De skönlitterära författarna försökte att överlista censuren genom att använda omskrivningar, fiktion eller tvetydighet. Skulle man skriva om teologiska frågor, skrev man om Muhammed istället för Jesus och skulle man skriva om känsliga politiska frågor använde man till synes oskyldiga fabler och anekdoter. Detta var karaktäristiskt för hela epoken.

FÖRFATTARNAS VILLKOR

Trots möjligheterna att få betalt för det de skrev, var författarna beroende av understöd. Ständerna kunde under frihetstiden ge bidrag; Dalin och Nordenflycht fick sådant understöd. Senare under Gustav III:s tid blev statens understöd betydelsefullt. Men det viktigaste för författarna var nog att de hjälptes med sk tjänster, t ex blev Dalin lärare för den unge prins Gustav samt rikshistoriograf, medan Kjellgren och Leopold var hovpoeter hos Gustav III. Författaren kom naturligtvis i en besvärlig beroendeställning, speciellt då Gustav III krävde konkreta tjänster, så som hjälp med utförandet av hans litterära idéer. Kjellgren skriver i ett brev 1780: "Jag har krupit under tronen, där jag sitter och rimmar hvad min nådige herre tänker. Om någon vågar vissla . sveper jag väl in mig i den kungliga manteln, men är man så god och klappar, räcker jag hufvudet litet fram." Kjellgren tröttnade dock på hovet och 1788 lämnde han det. Senare skrev han om sin splittrade syn på hovtjänsten i "Samtal mellan K och K". En förändring mot 1600-talet var att författarskap inte längre var en merit för ämbetet, utan snarare tvärtom var ämbetet en belöning för författarskapet.

KVINNOR SOM LÄSARE

En av de viktigaste sakerna som hände under 1700-talet var att kvinnorna började läsa litteratur, inte bara andaktslitteratur utan ofta också världslig sådan. Författarna och förläggarna var medvetna om detta och försökte tillmötesgå prästfruars och borgarfruars intressen. Man importerade romaner, som ofta också översattes av kvinnor, men det fanns även svenska exempel som Mörks Thecla. Under gustaviansk tid började man också ge ut tidningar för kvinnlig läsare och en av dem var Dalins Argus. Under slutet av 1700-talet när förromantiken gorde sitt intåg kom det ut en rad skrifter, som kunde ha titlar som "Anständigt tidsfördrif för fruntimmer" och "Afton-tids-fördrif i pig-kammaren".

KULTURELLA MILJÖER

Universiteten, och då främst Uppsala, var traditionella och gillade inte upplysningens ideer och förlorade därför i betydelse som litterära centra, trots att de hade stort internationellt anseende genom en rad av vetenskapsmän med Linne i spetsen. Författarna hatade universiteten, kanske för att de själva kände den från studietiden. Kjellgren var en av dem och hånade universitetet så fort han kom åt. I ett brev till Clewberg berättar han att han höll på att bli sjuk i Uppsala på grund av allt strunt det talades om "Fiskar, foglar, stenar, medailler, gamla Almanackor...". I Stockholmsposten gör han upp en dödslista om att 496 personer har drunknat i akademiskt gräl och fem dött av skabb och metafysik. Filosofiska diskussioner betraktades som gräl och pedanteri.

Litteraturens centrum blev i stället Stockholm , där nästan alla betydande författare bosatte sig oavsett var de kom ifrån. I huvudstaden fann man också kungligt stöd av Gustav III. Landsorten förlöjligades ofta av de gustavianska författarna som efterbliven. Senare under förromantiken ändrades det dock när man började intressera sig för det folkliga.

De nya tankarna spreds naturligtvis genom författarna, men också genom pressen som utvecklades i Sverige under denna tid. Tidningarna spred inte nyheter som i dag, men som kulturspridare hade de betydelse. Dalins veckotidskrift "Then Swänska Argus" var mycket viktig då man anser att den har bildat epok för vårt språks historia, med den börjar den "yngre nysvenskan". Även "Stockholmsposten", grundad 1778 med Kjellgren som ledande skribent var mycket viktig. I städerna bildades caféer , där män av olika stånd samlades för åsiktsutbyte och kritik. Ofta läste man högt ur tidningar och smädesskrifter. En av de viktigaste tidskrifterna var naturligtvis "Argus", men också Gyllenborgs "Vinter-qväde". Andra kulturspridare var akademier och mer eller mindre hemliga sällskap, som fick ta över universitetens betydelse.

AKADEMIER OCH VITTRA SÄLLSKAP

Vetenskapsakademin grundades 1739 och hade som första uppgift att främja naturvetenskapen, men om även olärda skulle kunna studera denna veteskap måste litteraturen publiceras på svenska. Akademin fick därför stor betydelse för svensk vetenskaplig prosa. Man hade också ceremonier, där man talade på svenska över olika ämnen t.ex. inträdestal för nya medlemmar och minnestal över döda. Dessa tal skulle vara konstnärliga, och flera av dem blev utsökt exempel på svensk talekonst.

Vid mitten av århundradet, då intresset för litterär verksamhet ökade instiftades Vitterhetsakademin, som dock spelade en anmärkningsvärt liten roll till en början. Den grundlades av drottning Lovisa Ulrika år 1753 (se bild, sid 1).Hon och hennes bror Fredrik den store var stora anhängare av upplysningen och gjorde mycket för att sprida den bland annat då genom Vitterhetsakademin. Verksamheten inställdes 1756 men återupptogs 1772, och Vitterhetsakademin blev sedan en förebild för Svenska Akademin, som Gustaf III grundade 1786. Båda dessa akademier hade en viktig roll att verka för "svenska språkets renhet, styrka och smak". Kungen gav den nya akademien dess valspråk: "Snille och smak". Viktiga medel var belöningar av litterära prestationer och pristävlingar i poesi. Man diskuterar dock om Svenska Akademin hade en viktig roll för litteraturens utveckling. De ledande i den var klassicister och hade inte mycket förståelse för de nya signalerna, men den ökade i alla fall författarnas och litteraturens aktning.

De sk vittra sällskapen hade lite friare och lösare inställning. De var många och det förklaras av att det var modernt med hemliga sällskap. En av dessa var Frimurarorden, som kom till Sverige 1739. Denna var en hemlig och ockult sammanslutning, som också hyste radikala upplysningstendenser

Störst betydelse fick Tankebyggarorden (1753), som stiftades av frimurare. Den fungerade som en litterär akademi och Nordenflycht, Creutz och Gyllenborg slöt sig till den. Eftersom de bästa diktarna på den tiden var medlemmar var det av stort värde för dem att kunna utbyta stöd och kritik mellan varandra.

En annan ledstjärna var Utili Dulci, föreningen av "nytta" med "nöje", stiftad i Stockholm 1766 var också ett vittert ordensällskap. Till den hörde en rad av ledande diktare.

NYKLASSICISM

Franskklassicismens grundtanke levde kvar under 1700-talet. Man kan säga att upplysningen gick hand i hand med klassicismen. De första som försökte skriva efter franskt mönster var Dalin och hattarnas dramatiker, senare även Kjellgren ( T.ex. Den nya skapelsen ) och Anna Maria Lenngren. Det vimlar av omskrivningar, abstrakta begrepp, personifikationer, antiteser och allt är skrivet väldigt elegant. Typiskt för klassicismen var att man använde namn med obestämd artikel t ex en Gustav eller i plural flera Gustaver.

Mot 1700-talets slut uppstod en ny slags klassicism, i opposition mot franskklassicismen. Nyklassicismen innebar en återupptäckt av det grekiska, medan franskklassicismen tog sina mönster från romartiden. Det var Johan Joachim Winckelmann som försökte fånga den grekiska konstens väsen och hans bestämning "ädel enkelhet och lugn storhet" blev ett slagord. Denna nyklassicism visade sig mest i bildkonsten och hos diktare som orienterar sig mot denna, i Sverige främst Ehrensvärd (1745-1800). Det klassiska fann han i Syditalien. Han lär ha fängslats av de neapolitanska kvinnornas hållning, kläder och ansiktenoch avbildade dem gärna. I Norditalien och ännu längre norrut fann han allting fult. Från Ancona skrev han " Ansigtes ställningen gick nu alt mer och mer ifrån det ordentliga. Käringar voro för ens ögon redan löjliga, saien tiltager mera norr up, och är besynnerlig."

ROKOKO

Långtifrån all litteratur i Sverige under 1700-talet var klassicistisk. En annan stil som gick en annan väg har man gett den konsthistoriska termen rokoko. Rokokon var ganska lik 1600-talets barock, men var i motsats till denna lätt och elegant. Rokokon kunde aldrig vara dyster eller enformig, men däremot lekfull och sirlig. Erotik var ett vanligt ämne, men det var alltid skrivet med stil och på ett subtilt sätt. Täck och behagfull var vanliga ord, vilket man kan se exempel på i Atos och Camilla av Creutz, som vi läst. Hos Creutz kan man även se klassicismen förenas med rokokon. Vår största rokokodiktare var emellertid Bellman. Rokokon visade sig i kärleksvisan genom att den blev graciösare, enklare och mindre sentimental än barocken. Precis som i barocken använde den gärna mytologi men inte för att utrycka några djupa meningar utan snarare som dekoration. Fastän rokokon inte försökte sprida nya idéer, har den ändå att samband med upplysningen. Utan människans frigörelse från fördomar och skräck hade rokokon inte kunnat ta så sätt på allting. Kärleken var för rokokon en drift, och till och med döden kunde man leka med. Under upplysningen och klassicismen blev rokokon lyrikens tillflykt.

Efterhand växte det fram en strömning, som blev ett hot både mot klassicismens regler och krav på harmoni och mot rokokons ytlighet och lättsinnighet. Man kan säga att den beredde väg för romantiken och man har därför kallat den förromantik.

FÖRROMANTIK

Man kan säga att förromantiken har sina rötter i upplysningens empirism, om man framhäver sinnen som kunskapsorgan och att den personliga erfarenheten har betydelse. Det viktiga blev nu det man såg, hörde och kände och hur man påverkades av detta. Känslan ersatte förnuftet som grund för personlighetsuppfattningen. Det svenska ordet känsla får under 1700-talet sin moderna betydelse, som skiljer det från känsel. Man kan säga att känslan fick genombrott i litteraturen vid mitten av 1700-talet, i England med Young, i Frankrike med Rousseau och i Sverige med Hedvig Charlotta Nordenflycht. Genom Rousseau började man tro på den egna erfarenheten och det ledde också till in insikt om människors olikheter och att man endast själv kan känna sig själv. Rousseau har uttryckt det så här: Jag allena. Jag förnimmer mitt hjärta, och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem, jag har sett, jag vågar tro att jag icke är skapas som någon av dem, vilka finnas till. Det var så 1700-talets individualism uppstod och den lät sig väl förenas med borgarens tro på sin egen förmåga. Diktaren och konstnären uppfattade sig också som en egen egenart och känner sig utanför samhället. Den nya konstnärssynen kunde man se i Goethes "Den unge Werters lidande" och i tysk "Sturmund und Drang".

Människor började helt enkelt tröttna på det ordnade förnuftet och ville göra revolt. Motströmningarna mot upplysningen omfattades särskilt av den unga generationen.

Det är i England som de nya känslorna först bryter ut i litteraturen. Det är också här som man med termen romantik sätter namn på den nya riktningen.

LITTERATUR:

Anteckningar från lektioner 17/10-14/11 1996

Diktens bildspråk 235-247 Peter Hallberg

Litteraturens historia i Sverige 103-171 B.Ohlsson

Litteraturhistoria 190-214 Inga Söderblom och Sven-Gustaf Edqvist