Fenomenet maffia

Ursprung och maffiakultur

Den italienska maffian är ett fenomen som har sitt ursprung i förtryck och fattigdom. Dessa faktorer skapades av hänsynslösa erövrarstater som sög ut Syditalien i århundraden. Detta fenomen frambringades i och med att ockupationsmakterna överlät lokala, mäktiga aristokratfamiljer det administrativa ansvaret av samhällslivet. Detta innebar att dessa aristokrater som hittills bott på landet för att styra deras stora gods och affärsverksamheter fick flytta till de stora städerna för att sköta deras nya uppdrag. Aristokraterna blev tvungna att arrendera ut sina jordegendomar till bönder eller anlita beväpnade vakter så kallade "Soprastanti", för att administrera och övervaka deras jordegendom.

För att kvalificera sig som "Soprastante" eller arrendator i detta fattiga bondesamhälle krävdes bara att man var bra på att utöva våld. Detta gav upphov till ett hav av maffia, ett myller av mafiosi som ville ha respekt för att kvalificera sig för jobbet uppstod. Detta skapade stora familjefejder och en viss kultur kom fram av dessa omständigheter. Denna kultur vilade på respekt av individer som kunde döda för egen vinning. Respekten blev mittpunkten och utnyttjades av dessa individer även för att sätta människor i tacksamhetsskuld, t.ex. genom att skänka dyrbara gåvor till grannar eller genom att medla mellan två familjer i fejd kunde man säkra sig om människors solidaritet eller hjälp. På detta sätt skapades en stark bindande klientrelation hos folket.

Ett annat viktigt inslag i denna kultur blev det så kallade "Omertá". En förpliktelse som individer tillhörande denna kultur känner. I praktiken innebär det att man måste skydda sina likar från staten med alla möjliga sätt, även om de är fiender.

Eftersom rättsapparaten var mycket bristfällig kom dessa personer att ha samma funktion som domstolar och polis, deras makt var oskränkbar, och bara döden kunde upphäva den. För att upprätthålla ordning behövde man bara utöva våld och terror. Det enda de skulle se till vara att de hade ett våldsmonopol i samhället, dvs att de kunde kontrollera våldet med våld. Allt detta blev snart en del av den syditalienska kulturen och mycket av det lever kvar i våra dagar.

Struktur

Maffian har sina rötter i de syditalienska regionerna, Kampanien, Kalabrien och Sicilien. I Kampanien och Kalabrien benämns fenomenet, "Camorra" resp. "´Ndrangheta". Fenomenet har samma ursprung men nu för tiden har det utvecklat sig till skilda "organisationer". Dessa avviker från varandra p.g.a. deras olika verksamheter, strukturer och regler. För att förstå hur maffian fungerar måste man föreställa sig den som ett stort spindelnät av små kriminella organisationer.

En enskild kriminell sammanslutning kallas "Famiglia" och ordet i sig betyder just familj, fast i detta sammanhang kännetecknar inte den biologiska bemärkelsen. En maffiafamilj kan omfatta både släktingar i alla led och familjevänner. Hierarkin inom en familj är utformat på det sättet; I toppen finns en "Capofamiglia", denne är familjens överhuvud. Hans högerarm kallas "Vicecapo" och har en verkställande roll, medan hans vänsterarm kallas "Consigliere" och är en rådgivare. Under en "Capofamglia" och en "Vicecapo" finns ett antal gruppchefer som i sin tur bestämmer över maffiasoldater. Antalet gruppchefer kan variera mellan 5-10. Var och en gruppchef kan bestämma över 10-20 soldater. Alla de som tillhör en maffiafamilj, förutom soldaterna kallas "Mafioso" eller "Uomo d´onore". Det sistnämnda betyder ärans man, en person som kan bevara sin heder om man bli utsatt för förolämpningar och kränkningar.

En maffiafamilj brukar ha ett nätverk av sympatisörer och vänner, dessa brukar kallas "Cosche", deras förhållande till familjen tillhör alltid en klientverksamhet, som kallas "Favori". Dvs att människor av vikt för familjen binds till den genom ett utväxlande av tjänster. Dessa personer anses varken vara soldater eller mafiosi, de är utomstående. En familj kontrollerar en avgörande del av ekonomin över sitt område. De vanligaste verksamheter som företas är t.ex., produktion av offentligt finansierade byggprojekt. Detta går till på detta sätt; Först påverkar familjen anbudsstorleken genom att tvinga med hot alla inblandade byggföretagen att bjuda 6-10 gånger mer än var det skulle kosta i övriga Italien. När anbudet har kommit upp till den önskade summan skräms alla byggföretagen bort och maffiafamiljens byggfirma anlitas eftersom den är den enda kvar i spelet. Andra kriminella verksamheter som en familj ägnar sig åt är distribution av knark, cigaretter, sextjänster, m.m. och sist men inte minst den gamla beskyddarverksamhet av liv och egendom.

När flera familjer går samman brukar man säga att de bildar en klan. Klanens hierarki är uppbyggd på så sätt: klanens överhuvud kallas "Capoklan" och är den starkaste av alla "Capofamiglia" som tillsätter denna post. Denne har vid sin sida också en "Vicecapo" och en "Consiglire". Under sig har den ett antal "Capofamiglia". Inom den sicilianska maffia och "Cosa nostra" har man dessutom en så kallad "Kommission" eller "Cupola" en slags samråd av klanledare.

Maffiabekämpning

I många år stod den italienska staten maktlös gentemot detta fenomen p.g.a. ett antal orsaker. För det första var den politiska och juridiska apparaten korrumperad rakt igenom, och de få som visade sig vara fläckfria och villiga att bekämpa korruption och maffia mördades på löpande band. Kända maffiabossar frikändes p.g.a. otillräckligt materialbevis. Ett politiskt samröre med maffia hade etablerats redan efter andra världskriget. Högt uppsatta politiker säkrade sig makten genom att samarbeta med maffian. T.ex. Gulio Andreotti, kristdemokratisk politiker som har tillträtt 16 gånger olika minister poster tack vare maffians påverkan i det syditalienska samhällsliv. Ett annat politiker som har agerat som en mafioso var Bertino Craxi ledare för det italienska socialistpartiet, han så som Andreotti samarbetade med maffian i frågan om röster, men dessutom satt han i system att stora italienska företag skulle betala en s.k. "Tangente" till partiet om de ville bli gynnade av stora politiska beslut som skattesänkningar, företagsvänliga åtgärder, stora offentliga arbetsuppdrag, bidrag, m.m.

För det andra var maffiakultur stark och myndigheterna hade väldig svårt att arbeta i detta fientliga klimat. Under 1980-talet började något att hända, sunda människor greps av skräck, när man insåg att det demokratiska samhället var nära kollapsen.

Syditalien regerades inte av staten utan av små fursteliknande figurer som avrättade staten var dag. Polismän, domare, åklagare, omutbara politiker och alla som var aktiva mot maffiafenomenet och maffiakulturen avrättades på alla möjliga grymma sätt. Detta gav upphov till en moralisk renässans i samhället vilken snart skulle visa sig vara ett mycket starkt vapen mot maffian. Från norra Italien sattes i gång en rensning av den politiska och juridiska apparaten. Nya lagar som gjorde möjligt att komma åt maffiaboss, korrupta politiker, m.m. stiftades och en enorm domstolsarbete startades. Hela partier och företag försvann p.g.a. att de dömdes ut. Under den tiden försökte maffian motarbeta denna genomsyrande moraliska revolt. När maffian inte längre hade politiskt stöd började den att reagera våldsamt mot statens representanter. För att kunna mörda domare som hade blivit symboler för antimaffiakampen började maffian att använda terroristiska metoder, som uppseendeväckande bombdåd.

Idag är maffiafenomenet fortfarande utbrett, men denna antimaffiaprocess har inte avtagit än, den fortsätter för fullt. På senare tiden har många som var ansvariga för en del stora maffiamissgärningar fängslats och döms till livstidsfängelse. Men trots att det har blivit tuffare för en mafioso att komma undan rättvisan och att komma åt lätta pengar det kryllar fortfarande av dem. I södra Italien dör cirka 300 personer om året i maffiauppgörelser. De främsta orsakerna till att fenomenet existerar fortfarande är en historisk kulturell bakgrund som lever vidare i människorna och ett påtagligt socialt nedfall. Om den italienska staten vill bevara Italien enad och utan maffia måste den göra något åt den misär som finns i södra Italien.

Min åsikt är att om den kommande generationen av syditalienare fick leva under andra omständigheter som t ex låg arbetslöshet, trygg tillvaro, utbrett socialnät, m.m., skulle man kunna vinna över den kulturella faktor som ligger till grunden av detta fenomen.