lyrik.gif (2258 bytes)
poesi.jpg (18599 bytes)

tillbaka_but.gif (1624 bytes)

Det har väl hänt
Den dödes klagan
Då tänker någon på dig
Drömmars pris
En döende mans tankar
Ett steg från döden
Fader vår
Fångvaktaren
Förlåt
Förutan slut
Halloween
Herr Bockfots kontrakt
Häxbränning (Selena)
I dödens klor
I flock
I för stora kläder
Julefrid
Kanske kan det kallas poesi...
Knark
Kärlek, hat och förlåtelse
Livsfilosofi? Ljuset i mörkret
Mannen i spegeln
Matrosen
Maskerad
Muren
Sådan far, sådan son
Tankar vid eken
Vargavinter
Vemod

Det har väl hänt (Kirre 1999) Det har väl hänt att man tvivlat på sin kärlek Man har väl undrat över livets vilda språng Det har väl hänt att man stuckit sig på rosor men jag tror nog det hänt alla någon gång Det har väl hänt att man svikit nån man älskar Allt blir inte som man tänkt sig varje gång Det har väl hänt att man krossat någons hjärta men jag tror nog det hänt alla någon gång Det har väl hänt att man fällt miljoner tårar för nånting som inte ens var tårar värt Det har väl hänt att man gjort samma gamla misstag och det har väl hänt att man glömt allt som man lärt Det har väl hänt att man själv har blivit sviken och att vägen har blivit alldeles för lång Det har väl hänt att man famlat runt i mörker men jag tror faktiskt det hänt alla någon gång Upp
Den dödes klagan (Kirre 1999) Ve du din djävul som finns här om natten Du som plågar och kuvar och minner om dom som stal min lycka och berövade mig skratten Vänd om och försvinn där ifrån du kom Må du brinna demon du som bringar mig smärta och minner om livet som jag levde en gång Ty att laga ett nött och brustet hjärta är en väg som ibland tycks oändligt lång Vem är du Hin Onde som står vid min sida och får mig att längta tillbaka igen? Som ber mig att resa mig åter att lida ur kyrkogårdslunden, mot livet min vän Så ve dig din satan som frestar mitt hjärta att gå åter mot livet fast min tid är död Må du brinna demon du som bringar mig smärta Ty för mig är blott livet ett överflöd Upp
Då tänker någon på dig (Kirre 1999) Vart du än befinner dig i tid eller rum så tänker någon på dig Livet är inte enkelt Det vet vi alla nu så ta en dag i taget Tro inte på lögner om självmord och knark Det finns alltid något bättre Bättre älska än att hata så får du mer tillbaks Då tänker många på dig Upp
Drömmars pris (Kirre 1999) När jag blir stor ska jag blunda för problemen Det man inte ser har man inget ont av Med knutna nävar ska jag krossa stenen Det är i alla fall en drömm som jag har För pappa du vet att jag har vad som krävs och att ingen kan tränga sig på Och vad jag än gör så blir det andra som kvävs Jag vet, för mina drömmar säger så Där sitter en pojke på stationen och undrar var han ska sova i natt Knarket blev den sista passionen Han är tjugo år och hemlös som sagt Hans drömm var en sten som blev krossad till grus av hans egenhändigt stålsatta hand Han förseglade dörren till framtidens ljus och föll i ruinens brant En morgon så jag läser i min tidning om en trettioårig man som tagit sitt liv Ett steg från en bro blev hans frigivning och nu är allt det där bortom vår tid Så hans drömm var av glas likt en tunn, skör vision om en man som stod på samhällets topp Men hans liv gick i kras som en tunn illusion när han föll ner mot samhällets bott Upp
En döende mans tankar (Kirre 1998) Jag speglar mig själv i en skör ros av glas Se på mig, se på mig... ingenting Skärvor av drömmar som gått i kras Men drömm är fantasi när allt kommer ikring Spegel, spegel på väggen där säg varför faller det sommar snö? Säg mig är jag dömd att sluta här? Falla på knä, kanske falla och dö? Jag känner hur blodet fryser till is Ett hjärta... mitt hjärta slår aldrig mer För livet har kanske också ett pris För högt att betala om man inte ser Blöder, jag blöder... det finns inget hopp Blodfyllda tårar blir fler och fler Det blöder, mitt hjärta av utdött hopp Livets timmglas vänds aldrig mer Sörj mig, ja sörj mig när borta jag är Fast jag kanske aldrig betytt nånting alls Du kan inte se mig men visst är jag här Med smärta av sorg så högt i min hals Glöm mig min kära, glöm mig nu Se till det faktum att jag aldrig fanns Den enda jag någonsin älskat är du så hälsa vår son att pappa finns någonstans Hälsa vår dotter att pappa försvann men ge dom ej minnen av vem jag var Säg att i himmelens djup någonstans där vilar nu själen av far Upp
Ett steg från döden (Kirre 1998) Ett steg från döden, ett löfte brutet En mil från marken, en sekund från slutet En tår för kärleken och en för mitt liv En för min betydelse och en för min tid Ett knytnävslag till de som bringat mig smärta En rödros var till er som fört mig till rätta En tyst minut till den som stod här före mig och en kyss för döden som tar mig hem till dig Ett sista andetag innan hjärtat får stanna En sista tanke för att livet förbanna En sista blick mot världen och jag ler igen Ett allra första steg på den väg som leder hem Upp
Fader vår (Kirre 1998) Vad blev det av din dotter? Vad hände med din son? Hur artade deras drömmar om att ta sig härifrån? Vem vände livets timglas för en man som önskat dö? Vem värmde upp ditt liv och smälte vargavinterns snö? En saga född att glömmas som om den aldrig funnits till I en värld så full av känslor att tiden nästan tycks stå still Där glömde du din lycka Du glömde dina barn Du dolde dina känslor i en själ av nystat garn Upp
Fångvaktaren (Kirre 1999) I en liten bur vid mitt fönster sitter hon på sin pinne En liten sångfågel så ensam där inne Den vackraste av fjäderskrudar bär hon på sin kropp Men flyga kan hon inte ty gallret sätter stopp Så jag öppnar luckan till frihet och hon sätter sig på min hand Nu skall det ske... det som jag drömt om ibland Hon skall äntligen få flyga ut i frihetens land Hon breder ut sina vingar och lyfter upp mot skyn Jag känner lycka... ...lycka... lycka... Dock ensamhet i mitt fångvaktarhjärta... Upp
Förlåt (Kirre 1998) Jag vet att du sitter helt ensam i kväll och tänker på åren som gått På allt som du gjort, på allt som gick snett och på allt du villat ha men aldrig fått Alla dessa tankar som du tänkt precis just nu har du samlat i en dagbok förutan ord Bortsett från två initialer som du någon gång ristat i ett bord Så skönt det var när du släppte allt det där Glömde de drömmar som du drömt förut Nu plötsligt står han i drömmen igen och din längtan tar aldrig slut Då faller en tår av blod på din kind och färgar ditt dagboksblad rött Så räknar du bladen på en ros i en vas som om kärleken aldrig dött Du faller bakåt i en säng för två och med ett rakblad i din hand tänker du... tänker och försöker förstå och skär två initialer i din arm Du torkar blodet med en sidenduk och faller sakta i gråt Du sluter dina ögon hårt och viskar tyst: "Förlåt" Upp
Förutan slut (Kirre 1998) Kan du se hur jag gråter min kära? Finns det ingen som helst smärta hos dig? Trots att jag alltid önskat dig nära tycks du så fruktansvärt långt bort från mig Jag har seglat min barkbåt i motvind över väldiga, ödsliga hav Men blivit utestängd av den mäktigaste järngrind som spärrar vägen till din blomprydda grav Jag önskar att jag kunde nå dig Men min hand har aldrig nått fram till din Alla tårar som förr föll inom mig faller nu på min blottade kind Jag undrar hur jag alls orkar leva i den värld som en gång var vår För när verkligheten nu börjar skeva är jag inte längre trygg på den mark där jag står Jag måste lära mig att tygla min rädsla och aldrig låta vår kärlek dö ut Låta dig leva igen i mitt minne som en saga förutan slut Så öppnar jag tillslut grinden som jag fruktat och hatat så Jag kan höra din röst i vinden och jag tror att jag börjar förstå att man aldrig kan förbise sorgen som piskar en hopplös själ Så jag lägger en ros framför stenen och viskar genom tårar: "Farväl" Så jag lärde mig att tygla min rädsla Jag skall aldrig låta vår kärlek dö ut Ty flickan och pojken som älskat förblir en saga förutan slut Upp
Halloween (Kirre 2000) Hon kom som en vind en natt i oktober Förde mörkret med sig som en slöja av död Genom mitt fönster och bakom gardinen Naken i mörkret som nätterna bjöd Ett leende dolt i en skugga av saknad Ett leende bittert i höstens tid och ögon som grät av längtan tillbaka från den andra sidan och ett evigt liv Vacker som ängeln stal hon mitt hjärta Mörk som Satan tog hon min hand i en dans genom kärlek, ömhet och smärta på gränsen till livet... på dödens rand Vi dansade genom en uppsjö av världar som jag aldrig sett och som jag inte minns Till platser dit dödliga aldrig färdas Till platser som inte längre finns Så gick hon mot dimman som väntat vid porten och uppslöts av världen där utanför Hon blandade leken och spelade korten Ty jag längtar till dagen då allting dör Så hörs det i mörkret en dov, svag viskning genom ruset och värmen i en flaska vin En röst som viskar likt en iskall ilning "Vi ses igen på Halloween" Upp
Herr Bockfots kontrakt (Kirre 1998) Vem är du som står på gatan och spärrar vägen dit jag går? Är du möjligen självaste Satan som skall hälla salt i mina sår? Så säg mig då herr Bockfot, jag är musikant som ni nog förstår Var ni inte med vid dansen där jag spelade i går? Då såg ni säkert också hur de slog sönder min fiol? Nej, nej... jag är van ty samma sak hände i fjol Men skulle ni inte kanske kunna hjälpa på något vis? Som att fylla folk med vördnad så ock en speleman får ett pris? Då vänder sig plötsligt Bockfot, han har varken klövar eller djävulsvans Han är en snygg och prydlig herre fylld till bredden av elegans "Så du menar att om jag hjälper dig spela så sätter du ett pris på din själ för en charm som vi båda får dela... och du blir min? Nåväl!" Han vänder sig om som han skrattar och blir allvarsam igen I handen håller han ett papper "Skriv på mitt kontrakt min vän" Han tar upp en fiol ur sin väska och ger den sedan till mig "Du skall spela i eviga tider för nu äger jag faktiskt dig" Han försvinner i en röksvart dimma och jag börjar gå ner mot ån Jag vill också bara kunna försvinna så långt bort härifrån Jag vandrar här ensam i mörkret trots att timmen börjar bli sen Då ser jag hur månljuset faller på en torr och mossbeväxt sten Jag klär av mig mina gamla kläder, vadar ut i vattnet och ler Jag börjar tyst att spela på fiolen för att aldrig sluta mer Upp
Häxbränning (Selena) (Kirre 2000) Det sades att hon bar kärlek till natten Att hon lärt visdom ur nattens magi Att hon förbannade den heliga skriften och allt som fanns att läsa där i Men jag kände den vackra Selena Den såkallade Svarta Madam Och hennes makt som hon gavs för att hela sade ni var ren och skär skam Säg mig såg ni henne någonsin gråta när ni surrade henne fast på ett kors? Är det meningen att jag Gud skall förlåta? Jo, det är sant... hon var ju häxa förståss... När ni tände era facklor i vinden så slets i mitt hjärta ett hål Det heter att elda för kråkor men är det annorlunda att bränna på bål? Jag såg lågorna smeka hennes kinder Hon log åt mig vackert och ömt som om det inte gjorde nånting längre Som om hon aldrig Gud hade dömt Det var då det föddes en tanke Ett hat som jag ville få ut En vilja så stark som Satan Häxbränningen måste få ett slut! Jag kunde aldrig rädda Selena Gon är sorgen som i hjärtat nu bor Likt en storslagen törst efter kärlek sen den dagen Selena for Kanske kunde hon kallas för häxa som så många andra som lever här nu Det är människan jag lärt mig förbanna och inte vår sorgliga Gud Så tillslut så slocknade elden och ingen häxbränning skedde här mer när människorna lärde sig respektera varandra och på hur livet de ser "Det fanns en gång" så börjar sagan som förväntas få ett lyckligt slut men jag sitter här ensam i mörkret Precis lika ensam som förut Upp
I dödens klor (Kirre 1998) Jag vandrar här framåt i tystnad i en värld som tycks dyster och blek Varför hör du inte när jag ropar? Är det ännu ett planerat svek? Varför ser du mig inte i spegeln när jag står här strax bakom din rygg? Varför ser du på mitt foto och gråter som om du inte kan känna dig trygg? Varför hör du mig inte om natten när jag sjunger mina sånger för dig? Har jag kanske helt enkelt försvunnit till en plats där jag inte når dig? Säg mig, hur kan jag se in i dina ögon när du tycks låtsas att jag inte är här? Säg mig, är det nånting som har fått oss trots ringarna att glida isär? Säg mig, är det våra två skilda öden som har valt de vägar vi skall gå? Eller är det kanske självaste döden? Nej, det skulle väl aldrig kunna vara så? Men säg, varför hör du mig inte om natten när jag sjunger mina sånger för dig? Har jag kanske helt enkelt försvunnit ett helt liv bort ifrån dig? Upp
I flock (Kirre 1999) Så kom vintern till landet med kyla och snö Likt ett oskuldsfullt täcke, dock så fullt utav död Till och med vargarna fryser och drar sig närmare varann och vi värmer oss med brännvin och eld bäst vi kan Vi fryser! Vi fryser! Vi står inte ut! Vi hoppas och önskar att vintern snart är slut Men aldrig, nej aldrig har det varit så kallt när till och med vargarna fryser tusenfallt Vi skrattar berusat åt ödets kalla hand som slutit sin flata över detta förlovade land Trots ylande och tänder drar vi oss till dem Ty när ödet är lika är också vargen en vän Så vaknar vi upp ur vår dvala till våren Vi lever! Vi lever i en glädje som dåren! "Vad gör vi bland vargar?" skriker plötsligt nån och vi flyr upp bland bergen i rädslande språng Men ingen varg följer i våra krokiga spår och då så plötsligt en tanke mig slår För trots att vi flyr... och räds gör vi ock så lever väl också människor i flock Upp
I för stora kläder (Kirre 1997) När tystnaden trycker bullret ner och stadens lyktor blir fler och fler Kylan tränger hård och kall men jag står här kvar i alla fall När pojken dog föddes en man Det var så man sa till mig ibland Men jag förblir i stora städer en ensam pojke i för stora kläder Hemmets trygghet finns inte mer och hur mycket jag än bönar och ber så är ensamheten där jag bor stor för en pojke i för stora skor Se så, ta värvning... Bli en man Det var så som man sa till mig ibland Men vad gör mig bättre inför en malaj än en förvuxen pojke i för stor kavaj? Som den sista timmens mörker tar allt det som av dagen funnits kvar så somnar jag naken för vind och väder och förblir en pojke i för stora kläder Upp
Julefrid (Kirre 1999) Snön som faller kall och dyster målar världen vit... ibland Mången lycka, mången tårar Juletid i sveriges land Firar vad vi tror och dyrkar trots att det skett för längesen Och mannen kvar på gatan super och längtar bara hem igen Äter gott och somnar glada Slumrar sutt i julefrid Han ser in genom ett fönster Åh, du grymma juletid! Vi tar hjärtligt emot presenter Han vill ge trots att han inget har kvar medan hans drömmar slås i spillror skryter vi med det vi redan har Vi ser tillbaks på det som varit Han minns det som så längesen Men skratt och sorg och liv till trots så blir det alltid jul igen Upp
Kanske kan det kallas poesi... (Kirre 1999) Kanske kan det kallas poetiskt Det som skrivs med fjäder och bläck på åldrat missfärgat papper Kanske ett enda ord hade räckt Man sitter här ensam om dagen och skriver sitt liv på en natt Man frågar sig själv tusen gånger hur det egentligen är fatt Så sluter man sina ögon och slumrar in för ett slag för att blanda sitt liv med drömmar och vakna en helt ny dag Ett par ord om en helt vanlig vardag i en helt vanlig människas liv Om man skriver genom sitt hjärta kan kanske även det kallas poesi Upp
Knark (Kirre 2000) Det blöder, det blöder... mitt hjärta av saknad Vinröda tårar i ett brustet liv Det svider i själen... Det svider som satan och jag finner inte plats i rum eller tid Jag är som en skugga av min egen längtan Efter mening, efter sanning och att vara mig själv Men att spela den leende lyckliga mannen är på väg att bli mitt eget fördärv Skärvor av livet tränger djupt in i fötter som trampar på svaga som de trampar på sten och sliter upp mig med jord och rötter och tar all styrka från mina ben Jag kryper fram på knän och händer och väntar på nästa hårda spark En liten tjänst som samhället sänder till den som nyttjar sprit och knark Det finns en trappa som leder tillbaka till nått som de kallar ett anständigt liv Men för var steg jag tar börjar den knaka Jag räds så jag vänder och tar ännu en stig som kantas av gudar med livet i sprutor och vit snö på speglar som vill köpa min själ Och växter som rullats till cigaretter Jag lider... jag lider... det vet du så väl Så ge mig en hjälpande hand genom skiten så kanske en dag kan jag åter se klart och leva ett liv i den riktiga världen Så härligt... så vackert... så underbart Upp
Kärlek, hat och förlåtelse (Kirre 1997) Ruinerna rasar till högar av sten De ruiner jag ville bevara Och fast än jag gråter, bönar och ber är det ingen som ger mig ett svar Alla murar jag byggt faller in mot mig själv Det är ett pris som jag måste betala Som jag sitter här blodig, sjuk och klämd finns det inte ens drömmar kvar Du gav mig en ros som jag tog i min hand och en tagg skar in i mitt kött Då rann mitt röda varma blod och du hade kärleken fött Men som såren läkte och blev till ett ärr blev allting så svårt att glömma Jag är märkt för livet men bortglömd min vän och jag önskar att allt vore slut Med brutna armar och krossade ben tycks jag nu ha betalt en summa som pengars makt inte alls rår på Med smärta man inte står ut För du ger mig en ros så svart som sot och en tagg skär in i mitt kött Då rinner mitt kalla döende blod och ensamhet har du fött I fjärran vindar så hör jag ditt skratt fyllt av trånande glädje och längtan Och fast jag vet att det inte alls är sant önskar jag att vinden vill ta mig dit Jag ser hur stenarna tynar och ger en syn av glasklara sjöar och bäckar och den ros jag håller i min hand har förvandlats från svart till vit Du ger mig en ros så vit som snö och en tagg skär in i mitt kött Då rinner mitt vita gudomliga blod och människan i mig har dött Nu snyftar du bittert och fäller de tårar som du aldrig fått fälla förut och du lägger på kistan en ros av kärlek En ros som aldrig dör ut Upp
Livsfilosofi? (Kirre 1998) När jag går här tyst och ensam i en bittert svartvit värld tycks en känsla utav längtan tynga ner min bistra färd Längtan efter någonting som jag inte kan förstå Så mycket högre än min hand kan nå Att leva känns så menlöst men än menlösare att dö Kanske finns det ändå något som gör det värt att stå i kö Jag är kanske bara ett nummer Ingenting att bry sig om I livets gamla tråkiga arbetsgång Är det verkligen värt att drömma när jag står här dagen lång i den skitiga fabriken och tänka att kanske någon gång ska jag också finna lycka på ett annorlunda sätt än en klunk ur en flaska med "renat" etikett Vem ger ett tack till människor som slavar för sin lön Som aldrig vågar sucka eller svara med ett stön "Jag har gjort så gott jag kunnat och jag orkar fan inte mer!" Dessa människor som aldrig vågar le Jag går här på min hemväg och tänker på allt det där På hur människor orkar leva när livet är så här Men kanske kan vi finna om än så lite välbehag för i morgon är en helt ny dag Upp
Ljuset i mörkret (Kirre 1999) Någonstans i mörkret finns ändå ett ljus Likt solen som skiner om vinter tid Än finns ett eko av sommarvindens sus Ett minne av värme och sommarfrid Grönskande ängar och djupa skogar Vackra minnen från sjö och från strand Nu finns här bara bilar som plogar och ett kallt vitt täcke över vikens sand Vattnet är fruset och träden kala Vinden är isande kall där jag står Men vänta min vän, ja vänta bara Snart kommer ännu en grönskande vår Värmen tar fart och återvänder Skänker så åter ro åt min kropp Skänker värme åt mina frusna händer ty för sommaren finns det alltid hopp Upp
Mannen i spegeln (Kirre 1998) Mannen i spegeln är ledsen Han gråter nu mer än förut En storslagen flod av tårar som aldrig någonsin tycks ta slut Kanske är han bara ensam i ett liv som nästan tycks stå still Likt ett hjul på en helvind axel som aldrig svänger dit man vill Han äger en koffert av masker som han väljer efter behag med målade leende läppar som om han verkligen log för ett slag Men de är bara förvrängda illusioner av den människa han egentligen är En man som bygger livet på längtan och som bara tycks vara till besvär Kanske önska han att folket ville tystna och se ner på honom där han står Men vad hjälper det när ändå ingen lyssnar utan istället bara går? Om du tänker en stund och funderar på hur ensamhet yttras i dag Om du tänker en stund så förstår du att mannen i spegeln är jag Upp
Matrosen (Kirre 1998) En trött och ensam sjömattros ligger i sin bädd Han vet att tiden sinar ut men han är inte rädd För kretsar man all världen kring bland regn och bister storm så är det lätt att glömma bort att ingen bryr sig om Vinden viner hård och kall runt husets dunkla knut Den viskar tyst och längtansfullt att snart är allting slut Så värmer eldens varma hand hans orkeslösa kropp Som sanden i ett timglas fullt så sakta tynar bort En trött och ensam gammal man hör dödens klocka slå En symfoni av ensamhet i varje liten vrå Han tar farväl av dagens ljus vid eldens fagra glöd Han sluter sina ögonlock och snart så är han död En stjärna lyser extra klart och slocknar sen i skyn En varg tycks yla någonstans i skogens mörka bryn Och på en lastkaj i Paris står pojken där igen Om än stark och ung så undrar han när far skall komma hem Upp
Maskerad (Kirre 1998) När man sitter trött och ensam är det alltid lika lätt att fundera på hur vida man har spelat korten rätt Kanske gjordes fel val vid ett vägskäl någonstans Det kanske till och med kan tänkas att detta vägskäl aldrig fanns Kanske valde man i blindo likt ett bevis på att man kan växa upp ifrån en pojke till en äkta gentleman Vi kan alla spela högt bakom en mask av elegans Men att spela roller för sina vänner har väl aldrig lett nånstans Upp
Muren (Kirre 1998) På den ena sidan av muren står en man vid vägens kant På den andra står en flicka med ett smycke om sin hals De kan aldrig mera träffas trots att de älskar varann Det skulle bryta mot de regler som fötts när friheten försvann Det finns ett hål nånstans i muren dit de båda brukar gå De kan se varandras ögon men de kan aldrig förstå hur ett krig kan skapa gränser som skiljer människor åt Hur det kan krossa deras drömmar och låta kärleken förgås Det är ju bara en mur... Likt en dröm från svunna tider finns ett kort på hennes bord Ett gammalt foto av en pojke, för henne vackrast på vår jord En gång fanns det lycka, det fanns tro och det fanns hopp Nu tycks alla hennes drömmar likt vinden vina bort Men... det är ju bara en mur... Upp
Sådan far, sådan son (Kirre 1998) Kan du se din son han går där du gick se han går i dina spår Han går den väg som du en gång gick och slutet är där du står Med flaskan i hand och en cigg i sin mun är han född till alkoholist Han försöker fly, som du själv en gång gjort från en vardag grå och trist Han är som du Kan du se din dotter på arton år hon är redan kriminell Hon ser sitt liv passera förbi genom fönstret i sin cell Innehav av heroin förändrade hennes liv Fyra tomma kala väggar gör vardagen destruktiv Hon är som du Kan du se din egen spegelbild och om visar den dig nått Och alkoholism var det ditt mål när du köpte livets lott Var flaskan priset som du vann här i livets lotteri Du spenderade flera tusen kronor och trodde du slått dig fri men dom blev som du Upp
Tankar vid eken (Kirre 1998) Jag har sökt den tid som sinat i ett timglas på mitt bord och dikterat upp min livstid i en dagbok förutan ord Men vad är ändå livet om man räknar det i sand sakta vände glaset och flyr till drömmens land? Där sitter du och jag igen i vår barndoms glömda park Där vi karvade ett hjärta i ekens tjocka bark Där vi kysstes första gången, där vi fann våra hjärtans frid Där vi fann att livet faktiskt är en evighet i tid Där fällde jag de tårar som smärtade min själ den dagen i mitt liv när du av mig tog farväl Då tänkte jag att drömmar, när allt kommer omkring så är väl inte drömma värda någonting? Upp
Vargavinter (Kirre 1998) Så går dagen i dunkel och natten i svart och ulvar hörs yla i fjärran land Timglaset visar sitt mäkta begrepp Tid... räknad i sand Där lyser det ögon i djupan skog Ögon som aldrig funnits förut Dimman som döljer nattens värld Dimma i hedens land Där vandrar det hundratals vargar i flock och kylan river deras frusna skinn En efter en de faller och dör och sorgen tränger djupt in Vargavinterns kyla är hård och kanske kommen att aldrig ta slut Lysande ögon slocknar och dör i dimmiga hedens land Så går natten i mörker och dagen i ljus och vargen som vaknar står ensam kvar Så ylar den ut sin sorg i ett tjut för de liv som vintrarna tar Upp
Vemod (Kirre 1999) Säg, vem värmer solen i skuggan av vemod När hjärtats dunkel föder ensamhet? Och när känslan för livet blir till någon sorts högmod Som att söka svar på sådant jag redan vet Visst kan man vandra på vägen mot ljuset mot ännu en anledning att slå ihjäl en dag Men då får man heller inte börja tveka och tänka på varför? ...varför just jag? Ibland känns det svårt att befria sin vilja Den viljan som gör att drömmar slår in Att tro på sig själv som nån som någon annan behöver Den drömmen är stor, men kan nog aldrig bli min För hur man än vänder och vrider på livet så behövs jag nog inte så mycket ändå Det är då man känner sig ledsen och ensam Ja, lita på mig... visst är det så Upp