Klart att pappa ska vara med

Jag såg på "svart eller vitt" härom kvällen. Debattämnet handlade om mannens vara eller icke vara i förlossningsalen. Man menade att den svenske mannen inte hade något val utan var tvungen att vara med. Man visade en förlossningsfilm där mannen efter alla konstens regler duktigt stöttade sin fru. Han uppförde sig precis så där som man föreställer sig och vill att en man ska vara vid en förlossning. Det var också den föreställningen jag hade i bakhuvudet när jag skulle föda barn. Fast redan i bilen på väg till förlossningen anade jag att det kanske inte skulle bli så…

Min man höll ett krampaktigt tag om ratten, samtidigt som han jämrade sig över att hans tunga kändes konstig. "Min tunga är svullen", jämrade han sig. Han lät tungan hänga utanför munnen samtidigt som han bet prövande i den för att känna om den verkligen var svullen. Hela vägen in till förlossningen så jämrade han sig över sin tunga. Inte en enda gång så frågade han hur det var med mig. Han var allt för bekymrad över sin tunga och visst, efter att ha låtit tungan hänga utanför munnen i en kvart så såg den riktigt läskig ut.

Väl framme och inne på förlossningen så släppte tungångesten och istället så lät han sig fascineras över all teknisk apparatur. Barnmorskan konstaterade att här skulle det minsann ta tid innan det blev någon bebis. Hon visade oss in till ett vilorum och min man fick en trä-älg i sin hand och beordrades att massera min rygg när det behövdes. Vi lade oss i sängen och min man började dra älgen över min rygg. Efter en stund så blev dragen över min rygg allt mer långsamma och sporadiska. För att så småningom ackompanjeras av det omisskännliga ljudet av timmerstockar. Han hade somnat!!! Där låg jag och vred mig i plågor och varje gång jag jämrade mig så mumlade han, "ja, ja" och drog ett oengagerat drag med älgen. Fruktansvärt, eller hur? I min fantasi hade jag ju föreställt mig hur han ömt och kärleksfullt skulle säga, " såja, gumman, det här fixar vi.". Men som sagt det var i min dröm och det skulle inte bli bättre.

Frampå morgonkvisten så började det trycka på och vi blev förflyttade till förlossningsalen. Nu kvicknade min man till för här inne fanns det ny teknisk apparatur att undersöka. Han upptäckte lustgasen och underhöll barnmorskan om vilken effekt den hade på honom. Han pratade och gick an och mellan varven såg jag hur han fortfarande bet sig prövande i tungan. Nu började det bli riktigt kämpigt och det gjorde förbannat ont. Jag var trött, törstig och svettig. Min man som såg att det började dra ihop sig plockade fram både videokamera och vanlig kamera. Sen tog en vild ström av fotande och växelvis videofilmning vid. Det var ett hejdlöst blixtrande och han filmade mig från alla vinklar och vrår. Till slut efter mycket suck och stön så kom vår dotter ut. Liten, vilt skrikande och redan fotad och filmad efter alla konstens alla regler.

Efter en stund när vi bekantat oss med vår nya dotter så kom personalen i med smörgåsar och kaffe. Detta uppfattade jag bara lite diffust eftersom jag var lite vimsig. Och när jag lite senare sträckte mig efter smörgåsen jag tyckte mig sett, så var den borta. "Vart tog min smörgås vägen?", sa jag lite snopet. " Den åt jag upp, du sa att det gick bra", sa min man och såg lite skamsen ut. Detta tycker jag var det fräckaste han gjort under hela förlossningen. Där hade jag efter ett helt dygn av hunger, sömnlöshet och våldsamma plågor klämt ur mig en vacker dotter åt honom. Som tack och när jag ligger nästan utslagen och försvarslös så knycker han min smörgås.

När min man var mätt och belåten fick vi in en telefon, för nu skulle släkt och vänner få höra den stora nyheten. Och det fick dom, för min man tillbringade den närmaste timmen i telefonen. Han ringde till alla vi känner och jag menar verkligen alla. Han ringde skröt, lade på, ringde nästa, skrockade, lade på och ringde nästa… Mig bevärdigade han inte med en blick. I min fantasi hade jag föreställt mig hur han rört och tårögt skulle omfamna mig och tacka för vårt kärleksbarn. Jag vet inte vad det var som till slut fick honom att släppa luren. Men det kan ha haft något med min svarta och mordiska blick att göra. Han gav mig i alla fall ett handtag så att jag kunde ta mig upp ur sängen och ut i duschen.

Väl där inne var jag faktiskt lite orolig över att jag skulle svimma. För vem vet vad länge jag fått legat där på golvet innan han saknat mig.

Det är nu sju år sedan vår dotter föddes och jag har nästan kommit över min mans beteende när hon föddes, även om det händer att jag påminner honom. Nu undrar ni förstås vad det var med hans tunga. Det gjorde jag också både länge och väl. Men jag tror det var ett stressanfall. Han var helt enkelt nervös inför det som väntade och hur han skulle klara av det. Och jag måste säga att även om han inte levde upp till mina förväntningar så skulle jag inte velat vara utan honom. Fast det var faktiskt skönt när han försvann en stund för att ladda kameran med ny film.

Det är synd att jag hade det här förväntningarna och bilden om drömpappan med mig. För även om han inte var den perfekte coachen så fanns han ju där. De här drömbilderna och förväntningarna sprids inte bara genom snuttesöta filmer om förlossningar. För på föräldrakurserna så kan inte barnmorskorna nog poängtera vilken viktig roll pappan har. Och visst har han det. Men samtidigt så ställer man förväntningar som kanske inte alla pappor kan leva upp till. Vilket kan leda till att många mammor blir besvikna. Vad man glömmer att berätta är att alla reagerar olika i stressade situationer. Även vi kvinnor är att kvicka att förmedla bilden av den perfekta pappan till våra havande medsystar. För vem vill erkänna att ens man lyckades sova sig igenom halva förlossningen. Så om det finns pappor som tvekar inför förlossningen så kanske det är av rädsla för att inte räcka till. Men alla blivande pappor ta det lugnt för det räcker att ni är där. Och mammor, ha inte en massa förväntningar, det blir ändå sällan som man tänkt sig.