Syskonkärlek

Jag tittar suckade på de två ungarna som sitter mitt emot mig och inser att det kommer att bli en mycket lång dag. De är kusiner och det är deras sjukdom som tvingat dem att genomlida en dag i varandras sällskap. Något som de inte är så värst glada åt. Stämningen mellan dem är redan irriterad och ett utbrott ligger hela tiden i luften. Fast när man tittar på dem kan man inte låta bli att le. Den ena av dem, min sexåring liknar mest en salami. Det finns snart inte en enda ledig hudfläck kvar för fler vattenkoppor. Håret är tovigt och spretar åt alla håll efter ett frenetiskt kliade i huvudet. Hennes kusin tycks ha kommit lindrigare undan. Han är pigg och låter inte ett tillfälle att sticka på sin lilla kusinflicka gå honom ur händerna. Och tacksammare offer får man nog leta efter. Hon skriker, piper och tjuter på exakt rätt ställe, till sin kusins stora förtjusning. Hon är faktisk lik sin moster Anna när hon var liten, reflekterar jag. Att reta upp henne gick så lätt att man nästan blev besviken. Det var liksom ingen utmaning i det. Men som sagt, tacksamt var det…

Vi var tre syskon som växte upp i en "tripp-trapp-trull" skara. Jag var äldst och tätt där efter kom Anna och Maria. Anna som var i mitten blev med åren en riktigt ärrad kämpe, eftersom hon slogs med både mig och Maria. Och ett par rejäla slagsmål hörde till dagordningen. I hopp om att få ordning på oss så plöjde vår morsa igenom hyllmeter med böcker om barnuppfostran. Och hur vi fostrades berodde på vilken bok som hon för tillfället lät sig inspirerades av.

"De stora stridernas tid" var en period som utspelade sig när hon läst att syskon skulle lösa sina konflikter själva och att ingripande bara skulle ske i yttersta nödfall. Vilket i praktiken innebar när någons liv hängde löst. Den mest minnesvärda striden under denna tid gick mellan Anna och Maria. Den utspelades i teverummet och stämningen mellan de två kombattanterna var mycket hätsk. Ingen ville riktigt börja, det var prestigeförlust att behöva utdela första slaget. Så därför cirklade de runt varandra och cirklarna blev snävare och snävare för varje varv.

Men det fanns ett säkert kort för att få Anna att tappa behärskningen, man sjöng en egenhändigt komponerad sång. Sången innehöll bara två ord, men man kunde dra ut på den så länge det krävdes för att hon skulle gå igång. Sången hette "Hysteria Hystera" och när man sjöng den så tappade Anna ofelbart behärskningen. Vår annars så ljusa och lite bleka syster förvandlades och fick samma färg som en rasande kalkon. Högröd och uppblåst gick hon till attack.

Den här morgonen så hann nog inte Maria mer än säga "Hyst".. förrän hon hade sin syster över sig. Morsan som hörde dunsar och ilskna vrål rusade upp och tog trappan i två kliv. När hon kom upp fick hon se hur blomkrukorna föll som käglor från fönstret. Hon slängde sig desperat efter en kruka och gjorde en räddning värdig Ravelli. Sedan böjde hon sig ner för att rycka isär kämparna. Men då mindes hon råden i sin senaste bok och beslöt sig för att se om det funkade.

Så hon satte sig lugnt ner och betraktade sina två vettvillingar till ungar. Vettvillingarna var så upptagna med att försöka tvåla till varandra att inte märkte henne. Så striden fortsatte och nu med ökad styrka. Maria hade på något vis kommit ur sin syster grepp och satt nu på bordet. Anna kastade sig efter henne och sög tag i hennes ben, men Maria höll ett krampaktigt tag om bordet. Anna gav sig inte utan kämpade och drog så mycket hon orkade. Vilket fick till följd att bordet långsamt drogs över hela golvet. Till slut tog det stopp eftersom det var en dörr i vägen. Men Anna som för länge sedan hade passerat gränsen för det rimliga, fortsatte att dra och försökte nu klämma Maria och bordet genom den allt för smala dörren. Till slut stod bordet mer eller mindre på två ben och Maria låg raklång över det och skrek hysteriskt.

Då stod inte morsan ut längre. Och gränsen för "ingripande i yttersta nödfall" var nog nådd eller kanske t.o.m. passerad. Hon reste sig upp och röt så det hördes i flera kvarter " nu räcker det". Det blev alldeles tyst, de bägge kämparna vände sig om och tittade förvånat på sin mor. När det gick upp för dem att deras mor helt lugnt sett på när striden utkämpats, så var de rörande överens om att vilken vettig morsa som helst hade gjort slut på eländet. Vad det var som utlöst striden kom de inte längre ihåg. Rufsiga och med kläderna i oordning gick de muttrande till skolan.

Kvar stod morsan med en förvånad min i ansiktet. Äntligen hade hon hittat en metod som tycktes fungera. Fast så småningom så övergav hon den med. Hon hade väl inte råd att köpa nya blomkrukor hela tiden.